Kriget om Darfur handlar om Sudans och Bashirs överlevnad
Trodde ni att kriget i Darfur i västra Sudan var över? Åh nej, det är bara mediebevakningen som är över.
FN rapporterar att tiotusentals människor har gjorts hemlösa helt nyligen på grund av strider mellan Sudans regeringsarmé och rebellgruppen SLA-MM, vilket uttyds Sudan Liberation Army – Minni Minawi.
Dessutom har våldet mellan olika stammar ökat. Sammandrabbningar mellan Misseriya och Salamat har tvingat människor på flykt till Tchad och Centralafrikanska Republiken.
Hittills i år beräknas 150 000 darfurier ha blivit hemlösa. Den totala siffran under det decennium som konflikten har varit akut är cirka 2,3 miljoner.
Av detta har det inte ens blivit en notis i svenska medier, vad jag har sett.
Det är ju bara siffror. De engagerar inte världen längre. För några år sedan stod Hollywoods kändisar på barrikaderna, men inte ens de lyckades åstadkomma någon påtaglig förändring.
George Clooney, Mia Farrow, Matt Damon och flera andra tycks nu ha gett upp.
Men Omar Bashir i Khartoum har inte gett upp. Det kan han inte, då vore hans dagar som president i Sudan räknade. Det långa inbördeskriget i södern resulterade i att landet delades 2011. En mycket stor del av oljeinkomsterna försvann.
Om Bashir ger upp den väpnade kampen mot rebellerna i Darfur så kommer den delen av Sudan också att avskiljas. Kom ihåg att Darfur var ett självständigt land, ett sultanat, ända fram till 1916. Det har många i omvärlden glömt i dag.
Sudan fragmenteras, vilket jag har varnat för länge. En svag men ändå despotisk centralmakt i Khartoum, huvudsakligen bestående av män som har sina rötter i Nildalen i och i närheten av huvudstaden kämpar en ojämn kamp mot separatister i hela landet.
Södra Kordofan där Nubabergen finns, liknar Darfur befolkningsmässigt och vill tillhöra Sydsudan. Blå Nilenregionen likaså. Vid Röda Havskusten finns sedan länge gruppen Beja Congress som också vill slippa Khartoums tyglar.
När Omar Bashir beordrar sin armé att attackera rebellerna i dessa områden så är det sin egen politiska överlevnad han kämpar för.
Det finns bara en lösning på Sudans djupa problem. Det är en ny regering med en demokratisk grund. Allt annat kommer bara att förlänga lidandet för det sudanesiska folket.
Jihadister från Mali får fristad i Darfur
Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.
En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.
De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.
Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.
Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.
Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.
Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.
Vårt afrikanska favoritkrig.
Jag besökte Darfur i Sudan 2005 och gjorde en film åt svenska Röda Korset. Det var både fascinerande och en smula skrämmande att resa runt i de krigsdrabbade områdena. Som vanligt fick jag klart för mig att konflikten inte alls såg ut så som den beskrevs i svenska medier. Den var mycket mer komplex. Några år senare läste jag en oerhört intressant bok som handlade om hur kulturarbetare i USA engagerade sig i Darfurproblematiken. Om detta skrev jag i Dagens Nyheter, en essä i april 2010. Läs essän här.