Ethno Press

Våren 2011 tillbringade jag ett antal veckor i det som skulle bli världens nyaste land, Sydsudan. Jag var där tillsammans med fotografen Dan Jåma för att göra en film för Sveriges Television. Den visades några månader senare när den nya staten Sydsudan utropades.

Dan och jag åkte bil genom landet. Vi trotsade olyckskorparna som sade att det var för farligt och hyrde en gammal Toyota Landcrusier. Luftkonditioneringen var trasig så vi fick köra med fönstren öppna. Mitt hår och mustasch antog en nästan ursprunglig färg. Dan såg ut som om han var född i Afrika.

Vi besökte bland annat staden Bor som nu, de senaste veckorna, har varit skådeplats för våldsamma strider mellan rebeller och regeringsarmé. Vi filmade en brottningstävling där unga män från trakten ställde upp. Brottningen i sig var intressant att titta på men allra mest fascinerande var det att bevittna hur ytligt och latent våldet låg bland dessa människor som hade samlats för att slåss på låtsas.

Alla församlade tillhörde samma stam, dinka. Av den stamlojalitet som man ofta hör talas om syntes inte ett spår. Det räckte med ett påstått felaktigt domslut för att ett våldsamt slagsmål skulle bryta ut. Det blev bra teve men det var oerhört nedslående att se hur lättantändliga de krigiska reflexerna var. Det slagsmål vi fick bevittna var inte hoppingivande för den nya staten.

Med det i bakhuvudet blev jag inte förvånad när jag för några veckor sedan blev uppringd av en vän i Sydsudan som berättade att han hade blivit väckt av skottlossning. Det som liknade fullt krig pågick i huvudstaden. Det ebbade ut men istället spred sig våldet till andra platser. Bland annat alltså Bor.

Bor domineras av en hamnanläggning dit fartyg anländer norrifrån. De lastar av sitt gods vilket stuvas om på lastbilar för vidare färd söderut, mot Juba. Kommers genererar annan kommers. Bor var en blomstrande liten handelsstad.

Dan och jag bodde på ett prydligt hotell med en bra restaurang. Vi fick tid att sitta i baren och dricka väl kyld öl och titta på engelsk ligafotboll på en storskärm. Övriga gäster var handelsmän från Sudan och annorstädes. En skön samling fredliga människor som bara ville ha lugn och ro för att kunna göra affärer och därmed bidra till landets – och sin egen – utveckling.

I dag är Bor plundrat, raserat, en enda rykande ruin. Jag undrar hur det gick till när hotellet plundrades. När baren skövlades. Vem snodde teven? Jag känner en personlig sorg över denna brist på mognad, denna förstörelselusta och avsaknad av ansvar.

Jag har länge hävdat att det första ett land måste göra som tar sig ur ett utdraget inbördeskrig är att förmå de egna militära befälhavarna att stiga åt sidan. De ska inte tillåtas förvandlas till president och ministrar. En gerillaledare fortsätter att tänka som en gerillaledare även efter det att han har krängt av sig uniformen och tagit på sig en civil kostym. Min meningsmotståndare är min fiende och honom ska jag döda. Den är den attityden som driver kontrahenterna i den nu pågående konflikten i Sydsudan.

De så kallade fredssamtalen i Addis Abeba kommer inte att producera ett enda hållbart beslut. Tro mig. Fredssamtalen är bara ett spel för galleriet som gör det möjligt för deltagarna att bo gratis på lyxhotell och dricka dyr sprit finansierad av utländska biståndsgivare.

Det är ett nedslående spektakel.

Se de första tio minuterna av filmen ”Världens nyaste land” HÄR.