- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
När dikten överträffar verkligheten
Blodet droppar, blodet droppar! brukade jag och mina kompisar väsa när vi som barn berättade spökhistorier för varandra.
Det var ett sätt att försöka skapa spänning i våra hemmagjorda fantasier som annars kanske inte var så upphetsande.
Kerstin Lundell använder sig av samma metod i boken Det svarta blodet på Ordfronts förlag. Jag har aldrig läst en reportagebok så full av fantasier, spekulationer och fritt tyckande som denna. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen.
Hennes förra bok Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika var även den djupt tendentiös med dålig faktabas. Men Det svarta blodet slår alla rekord.
Hennes uttalade ambition är att finna belägg för att oljebolag, i synnerhet Africa Oil som ingår i den svenska Lundingruppen, är medskyldiga till människorättsbrott i Afrika. Hon får uppleva hur den ena nyckelpersonen efter den andra vägrar bevilja henne en intervju. Hon låter sig inte nedslås av detta utan ser det istället som bekräftelse på att de är ”skyldiga”. När hon inte får folk att prata så hittar hon glatt på sina egna svar. Så här kan det låta när hon tvingas lämna ett oljebolags kontor i London med oförrättat ärende:
”På gatan utanför står en vit sportbil. Kanske tillhör den någon nyrik oljetekniker som fått sin lön från ett skatteparadis. Huvudkontoret finns ju rentav i ett sådant, nämligen Jersey. Kanske handlar det tekniska om att skyffla papper med stora belopp på, i syfte att undvika skatten i något fattigt och eländigt land, Uganda till exempel.”
Gud vad spännande Kerstin! Och vad mera kan tänkas hända inne på det där kontoret som du inte fick besöka? Det skyfflas väl med allt möjligt fram och tillbaka, blodet droppar och oljeteknikerna köper nya sportbilar på löpande band. Om de nu inte är upptagna med att bränna byar i Afrika, för det tycks ju – enligt dig – vara deras främsta tidsfördriv.
Och eländigt är det inte bara i Uganda utan i hela Afrika enligt Lundell. Eländes elände och allt är oljebolagens fel. Annat var det förr.
”Vi ska dricka te och dansa och sjunga i månens sken, så som människorna i trakten gjorde innan oljebolagen kom dit”, skriver hon.
Ack, det lyckliga Arkadien innan jätteskurkarna Carl Bildt och Ian Lundin anlände med sina sinnessjuka planer på att bidra till ekonomisk tillväxt i Afrika!
Klyschorna haglar och guilt by association fungerar ju alltid när det gäller olja i Afrika.
Lundin-bashing, att smiska Lundin, har blivit en svensk nationalsport. Det är djupt olyckligt eftersom det blockerar en seriös diskussion om hur fattigdomen i världen ska kunna bekämpas. Oljan i Afrika är oerhört viktig i det sammanhanget. I Östafrika, där Africa Oil är verksamt, pågår just nu en uppbyggnad av oljesektorn som kommer att få dramatiska effekter på ekonomi och politik i den regionen om några år.
Att kritiskt granska hur råvaruutvinningen i Afrika går till är sannerligen en grannlaga uppgift för seriösa journalister.
Så länge frågorna kring detta formuleras som i den här boken tror jag Carl Bildt, Ian Lundin och andra berörda kan sova lugnt.
Klämtar klockan för Lundin Oil?
Fick besök av en kriminalinspektör från Krigsbrottskommissionen i går. En storvuxen och jovialisk herre ringde på dörren. Vi blev sittande i en och en halv timme och pratade Sudan, Lundin Oil och folkrättsbrott.
Som bekant misstänks Lundin Oil för medhjälp till folkrättsbrott i södra Sudan under perioden 1997 till 2003. De som kan komma att åtalas är de individer som satt i styrelsen för bolaget under den perioden. Det handlar om bröderna Ian och Lukas Lundin, Carl Bildt och övriga styrelsemedlemmar.
Jag har tidigare blivit förhörd av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist i samma ärende. Det som jag särskilt noterade då var att de båda tycktes vara dåligt pålästa gällande inbördeskriget i Sudan som formellt tog slut 2005.
Kanske inte så konstigt. Den politiska situationen i södra Sudan var ohyggligt komplex och svåröverskådlig . Jag tror inte det fanns någon som hade full överblick över alla milisgrupper, gerillafraktioner och enskilda befälhavare från olika läger som allt som oftast bytte sida i kriget.
Det var på många sätt en journalistisk mardröm att rapportera från kriget eftersom det som var sant ena dagen inte stämde dagen efter.
Kriminalinspektören i går öppnade litet oväntat med att säga att han tyckte Elvings och Edqvists förhör med mig var dåligt genomfört. Det var för mycket luft, tyckte han.
Han berättade att han hade varit i Sydsudan och förhört vittnen. Dock inga politiker, endast folk på gräsrotsnivå.
Jag har länge känt mig skeptisk till Elvings förundersökning. När jag träffade Carl Bildt nyligen sade han att han inte hade blivit kontaktad av åklagaren ännu. Hur man skall kunna hitta bindande bevis för att Lundin Oil medverkade till folkrättsbrott för drygt tio år sedan är för mig ett mysterium. Men jag är ju inte jurist. Kriminalinspektören i går berättade att det nu är fem personer som jobbar med förundersökningen. Tidigare var de tre.
En sådan här undersökning tar tid, sade han, men tillade att vi om ett år bör veta om det kan bli ett åtal eller inte.
Spännande. Mycket tyder på att jag i det läget kommer att inkallas som något slags vittne. Måste börja förbereda mig mentalt på det.
Carl Bildt, Sudan och Lundin Oil
Våren 2001 gjorde jag ett tevereportage om Lundin Oil i Sudan. Det sändes i SVT:s program Agenda. Jag såg som min journalistiska uppgift att fördjupa och problematisera frågan om Lundins eventuella inblandning i det då pågående inbördeskriget.
Min viktigaste bedrift var att jag lyckades visa att företaget var beroende av en milisgrupp som använde sig av barnsoldater. Efter att mitt reportage hade sänts gick detta inte att förneka.
Men jag dristade mig också till att intervjua människor som gav en bild av kriget som inte alls stämde med den som hade presenterats av självutnämnda Sudanexperter i Sverige.
Det renderar mig fortfarande klander i vissa kretsar. Att påpeka att verkligheten inte är så svartvit som många vill tro, kan ge en fiender för livet.
En nyckelperson i sammanhanget var Carl Bildt. Han satt då i Lundin Oils styrelse. Vad visste han om nyttjandet av barnsoldater? Vad visste han om Lundins överenskommelser med militärjuntan i Khartoum? Hur resonerade Lundins styrelse? Jätteintressanta frågor hopade sig.
När jag knäppte på teven i går (måndag första april) för att se filmen om Bildt hade jag högt ställda förväntningar. Naturligtvis kommer merparten av programmet att handla om vad Bildt visste och inte visste om inbördeskriget i Sudan, tänkte jag.
Vilken antiklimax! Hela den problematiken sopades undan på ett par minuter. Utan kritiska frågor. Utan att reportern tycktes ha läst på en enda rad om sakfrågan. Ett journalistiskt bottennapp utan like. Producerat av SVT. Lite skandalöst tycker jag.
Lundin Oil drog sig snabbt ut ur Sudan när de insåg att oljeutvinningen blev för komplicerad. Det tycker jag de borde få credit för. Även kanadensiska Talisman sålde. Andra bolag tog över, kriget eskalerade. Istället för västerländska bolag som var mottagliga för aktieägarnas synpunkter blev oljeutvinningen en fråga för nya aktörer som struntade blankt i mänskliga rättigheter.
Det hade kunnat bli ett intressant samtal med Carl Bildt om dessa oerhört viktiga frågor som rör oljebolags verksamhet i krigsområden. När ska de tvingas bort? När ska de uppmanas att stanna och leva upp till krav på transparens och mänskliga rättigheter?
Platt fall, SVT.
Se mitt reportage från Agenda. Klicka HÄR.