- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Var folkmordet i Rwanda en bluff?
Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.
De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.
Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.
Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.
Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.
Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.
Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.
Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.
I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.
Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.
Men det kommer, tro mig.
Rasister här och där
Presidentvalet i Burundi marknadsfördes som en folklig manifestation för landets väl. Det blev istället en charad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare som så gärna vill säga ”jamen de håller ju faktiskt demokratiska val. Då kan det väl inte vara så illa?”
Jo, det är illa i Burundi. I likhet med alla andra afrikanska länder söder om Sahara som jag känner till är misstron mellan olika folkgrupper monumental. Det handlar om hutu och tutsi och extremt förenklat kan man säga att skillnaden mellan dessa är att hutu är korta och tutsi är långa. Med många individuella undantag, förstås.
I grannlandet Rwanda, som har samma demografiska profil, utspelade sig ett folkmord 1994. Minoritetsfolket tutsi mördades av sina landsmän hutu. Cut them down to size, löd stridsropet. Och det gjorde hutumilisen. När jag reste i Rwanda för några år sedan fick jag många vittnesmål om just detta, att mördarna högg benen av sina offer och lät dem förblöda till döds.
Jag är ständigt fascinerad av att afrikaner har så hopplöst svårt att fördra varandras olikheter. När jag besöker ett afrikanskt land och pratar med folk låter jag ofta samtalet glida in på de olika stammarna, eller folkgrupperna om ni så vill, som bor där. Min samtalspartner låter då en flod av fördomar välla fram. Stammen si och så är tjuvaktig och allmänt opålitlig. Människor från en annan stam är lata, de andra är alltför promiskuösa och är man inte omskuren är man ej att lita på. Eller också är man det, beroende på vem som uttalar sig. Och som sagt, somliga är för långa och andra för korta.
Jag hör sällan andra Afrikaresenärer kommentera det här intressanta fenomenet. Det verkar som om dessa grovt nedvärderande omdömen inte går in i huvudet på den vite besökaren. Om vi svenskar skulle uttala oss på det här viset om de av våra landsmän som vi uppfattar som tillhörande en annan etnisk grupp, skulle det bli ett herrans liv.
Men det gör svenskar i allmänhet inte. Under historiens gång har vi lärt oss att fördra avvikelser, att söka och finna gemensam grund, att bortse från religiösa olikheter och stå ut med politiska skillnader utan att det genast leder till blodsutgjutelse. Majoriteten svenskar är faktiskt ganska toleranta.
Det gör Sverige till ett bra land att leva i.
Dock har jag på senare tid noterat att alla inte delar denna min uppfattning. Det finns de som tycker att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land att man inte ens kan diskutera saken på ett civiliserat sätt i en tevestudio.
Jag skulle nog vilja tipsa dessa agiterade debattörer om att passa på att njuta av Sverige så länge det är som det är. Med den demografiska omvandling som vårt land nu genomgår är det sannolikt att vi kommer att bli mer och mer lika resten av världen. Alltså rasistiska på riktigt.
Och jag tror inte det blir gammelsvenskarna som kommer att utmärka sig mest där.
Nyamko Sabuni skrämmer med sitt sunda förnuft
Oj, vad Sverige gick miste om när Nyamko Sabuni avgick från posterna som integrationsminister och jämställdhetsminister.
I teveprogrammet Min sanning samtalade reportern Anna Hedenmo i en timme med Nyamko. Det var mycket bra. Se programmet HÄR.
När jag lyssnade på denna märkvärdiga (i helt positiv mening) kvinna kom jag att tänka på det gamla talesättet ”det är tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam”.
Nyamko Sabuni måste ha upplevt denna otrygghet många gånger under sin tid som minister. Kanske konstant. Hon hade rätt i det mesta men omgavs av politikerkolleger som ängsligt höll upp ett fuktat finger i luften för att kolla från vilket håll opinionsvinden blåste. Därefter slöt de sig samman, trygga i att ha fel tillsammans.
När Nyamko Sabuni föreslog obligatorisk gynekologisk undersökning för flickor under skoltid möttes det med ett ramaskri. Ett av syftena med undersökningen skulle ju vara att upptäcka och helst förebygga kvinnlig könsstympning. Det förekommer bland invandrarflickor, huvudsakligen muslimska. Nyamko blev hånad, mobbad och kallad islamofob.
Samma sak när hon ville att skolan skulle vara en religionsneutral plats där flickor inte skulle tillåtas bära muslimsk huvudduk.
Riktigt jobbigt blev det för henne när hon ville ta upp det huvudsakligen muslimska hedersvåldet till diskussion. Då fick hon den svenska vänstern plus flertalet feminister på sig. Alla visste bättre än hon. Få kunde acceptera att Nyamko Sabuni, född i Burundi och invandrad från Kongo, skulle kunna besitta större kunskap i ämnena kvinnoförtryck och religiöst motiverat våld än några svenska skrivbordsteoretiker.
Men Nyamko ställde de kulturrelativistiska hedersvåldsapologeterna i skamvrån. Där borde de stanna tills de har lärt sig hur verkligheten ser ut.
Det är emellertid djupt oroväckande att fritänkare som Nyamko Sabuni mobbas ut ur politiken och ersätts med opportunistiska teflonmänniskor som Erik Ullenhag.
Nyamko fick frågan om hon ville bli politiker igen. Tror hon att någon partiledare kanske kan ringa henne och erbjuda en statsrådspost?
Då skrattade hon hjärtligt. ”Nej”, sa hon, ”den generationen partiledare existerar inte än”.
Den kommentaren kom nästan bort i programmet. Anna Hedenmo ställde ingen följdfråga.
Ändå uppfattade jag denna reflexion som en nyckelreplik. Det Nyamko Sabuni sade var ju att hon inte anser att det finns någon partiledare i dag med tillräcklig kunskap om verkligheten för att våga erbjuda henne ett jobb.
Även partiledarna föredrar att ha fel tillsammans, snarare än att bjuda in en kollega som vågar ha rätt.
Mycket nedslående för Sverige.