- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Kärlek och tolerans
Några afrikanska muslimer i Sverige blev intervjuade på teve häromkvällen, med anledning av terrorattacken i Paris. De fördömde den naturligtvis och betonade att en sådan händelse inte hade något med islam att göra. En ung kvinna som jag tror kom från Somalia underströk att islam står för kärlek och tolerans.
Ja, tänkte jag, hon är från Somalia, hon borde ju veta.
Det kändes betryggande att höra att det inte finns någon tankevärld som tjänar som inspiration till ett sådant förfärligt dåd. Att förövarna inte var motiverade av någon teologisk ideologi som hade invaggat dem i föreställningen att det de gjorde var rätt och riktigt. Att de inte var Guds soldater eller något sånt, som man ju hör talas om ibland.
De var bara ensamma galningar utan sammanhang, helt enkelt.
Jag önskar att teve påpassligt hade gjort liknande intervjuer med folk i samband med Breiviks massmord i Norge. Då hade det känts skönt att höra att inte heller han inspirerades av någon ideologi. Jag hade velat höra folk säga att högerextremismen står för kärlek och tolerans och att Breivik bara var en ensam galning.
Annars, menar jag, kan man ju frukta att det dyker upp fler Breivikar.
Det här med islam och mord på dem som hånar Profeten är väl ungefär samma sak som den medeltida kristna inkvisitionen, tänkte jag. Det fanns nog inget teologiskt stöd för den heller. Kristendomen står ju för kärlek och tolerans. Påven Gregorius IX var väl en ensam galning som fick med sig ett helt gäng andra ensamma galningar som kunde ägna sig åt att mörda dem som inte passade in i den kristna standardbilden.
Mina tankar rörde sig också osökt mot Stalin och Mao och andra kommunister som hade ihjäl miljontals människor. De hänvisade också till sin ideologiska övertygelse men Sven Wollter och många andra har ju förklarat för oss att vi har fått allt om bakfoten. Om jag förstår kommunismens apologeter rätt så handlar även den ideologin om kärlek och tolerans.
Statstelevisionen har ett ansvar och efter det jag såg på teve häromkvällen sover jag mycket bättre på natten, i trygg förvissning om att mördarna i Paris agerade helt utanför ett ideologiskt sammanhang. Risken är minimal att andra muslimer ska begå liknande brott.
Norges svarte Breivik
Har hudfärg och religion någon betydelse vid bedömningen av terrorhandlingar?
Ja, det tror jag. Det är inte så enkelt som att allt våld ska fördömas efter samma måttstock. Det spelar roll vem som mördades. Och vem mördaren var.
Detta bör få var och en av oss att fundera på i vilken kategori vi själva hamnar om vi råkar bli mördade. Är vi viktiga eller ointressanta? Är vår mördare viktig eller ointressant?
Dessa tankar dyker upp när jag läser om Hassan Abdi Dhuhulow. Norsk medborgare. Befunnen skyldig till medverkan i terrorattacken i köpcentret Westgate i Nairobi i september då omkring 70 människor sköts ihjäl.
Det är alltså Breivikklass på honom.
Anders Behring Breivik är en vit, kristen norrman. Hassan Abdi Dhuhulow är en svart, muslimsk norrman. Breiviks bestialiska brott kan inte nog fördömas. Men varför är det helt tyst om Dhuhulow?
Han kom till Norge från Somalia som barn. Familjen bosatte sig i Larvik, en liten kuststad nära svenska gränsen. Enligt vänner och bekanta ville han bli läkare och hjälpa folk i Afrika, men han fick inte skolbetyg som räckte till en sådan utbildning. Då började han intressera sig för islam och drogs in i somaliska jihadistkretsar i Norge.
Han kom i kontakt med terrorgruppen al-Shabaab. ”Terrorgruppen” skriver jag, och det står jag för. Men det gör inte norska myndigheter och inte heller svenska. I våra länder är det fullt tillåtet att vara medlem av al-Shabaab.
Den svenska och norska aningslösheten när det gäller islamistiska terrorhot är för mig obegriplig. Men när jag funderar över tystnaden kring Hassan Abdi Dhuhulow så anar jag att denna tystnad rymmer en del av förklaringen till aningslösheten.
Åsne Seierstads bok om Breivik heter ”En av oss”. Det är så vi ser honom, som en av oss. Men Hassan Abdi Dhuhulow är inte en av oss. Därför tas han inte på allvar. Hans brott glöms bort, bagatelliseras. Vi ser honom inte, tror inte att han och hans gelikar finns bland oss.
I diskussionen kring Breivik har det talats mycket om hur samhället ska skydda sig mot nya breivikar. Någon liknande diskussion kring Dhuhulow har jag inte sett, trots att berättelsen om honom är ett skolboksexempel på hur en terrorist skapas.
Jag anar rädslan hos samhällsdebattörerna här. Om vi ska diskutera hur risken för militant islamism ska minimeras i vårt land så glider vi obevekligt in på frågan om inflödet av muslimer i form av flyktingar och anhöriga. Och den heta potatisen vill inte särskilt många debattörer ta i. Inte ens med eldgaffel.
Människors lika värde talas det mycket om. Jag tror inte särskilt mycket på det. När allt ställs på sin spets visar det sig att det bara är tomt prat. Det handlar om hudfärg och religion. För att fördöma eller ursäkta. Uppmärksamma eller glömma.