- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Våldet sprider sig i Sydsudan
Nu har kriget i Sydsudan spridit sig västerut. Landets näst största stad Wau, där det dittills varit väldigt lugnt, skakades 27 april av vild skottlossning. Det som händer där är en direkt följd av det kollapsade förtroendet mellan Sydsudans två största stammar, dinka och nuer.
Wau ligger i en del av landet som domineras befolkningsmässigt av dinka. Men många soldater i regionen är nuer, eftersom ambitionen har varit att armén ska vara blandad etniskt.
När president Salva Kiir helt nyligen avskedade Sydsudans arméchef som var nuer spred sig rädslan bland nuerofficerare och meniga nuersoldater. Den 27 april deserterade en mängd sådana i trakterna av Wau. Fyra generaler försvann tillsammans med en stor styrka som dock var dåligt beväpnad. De ville fly Wau men mötte motstånd från andra soldater.
Skottlossning följde. De deserterande soldaternas familjer försökte komma undan, hur många som dödades eller sårades i striderna vet vi ännu inte. Många försökte ta sin tillflykt till FN:s läger i området men hindrades av lojala regeringssoldater.
Rädslan bland nuerna handlar inte bara om en befarad utrensning inom armén. Den är också starkt kopplad till situationen i oljestaden Bentiu, där nuerrebeller nyligen mördade flera hundra civila från andra folkgrupper, i synnerhet dinka. Liknande massakrer har tidigare inträffat i Bor och Malakal.
Hämnd och hämnd för hämnden i kombination med rädsla är konstanta inslag i den sydsudanesiska tragedin.
Sydsudan bryts sönder. Steg för steg, dag för dag. Det historiska ekot från Rwanda 1994 hörs allt tydligare.
Vem plundrade baren i Bor?
Våren 2011 tillbringade jag ett antal veckor i det som skulle bli världens nyaste land, Sydsudan. Jag var där tillsammans med fotografen Dan Jåma för att göra en film för Sveriges Television. Den visades några månader senare när den nya staten Sydsudan utropades.
Dan och jag åkte bil genom landet. Vi trotsade olyckskorparna som sade att det var för farligt och hyrde en gammal Toyota Landcrusier. Luftkonditioneringen var trasig så vi fick köra med fönstren öppna. Mitt hår och mustasch antog en nästan ursprunglig färg. Dan såg ut som om han var född i Afrika.
Vi besökte bland annat staden Bor som nu, de senaste veckorna, har varit skådeplats för våldsamma strider mellan rebeller och regeringsarmé. Vi filmade en brottningstävling där unga män från trakten ställde upp. Brottningen i sig var intressant att titta på men allra mest fascinerande var det att bevittna hur ytligt och latent våldet låg bland dessa människor som hade samlats för att slåss på låtsas.
Alla församlade tillhörde samma stam, dinka. Av den stamlojalitet som man ofta hör talas om syntes inte ett spår. Det räckte med ett påstått felaktigt domslut för att ett våldsamt slagsmål skulle bryta ut. Det blev bra teve men det var oerhört nedslående att se hur lättantändliga de krigiska reflexerna var. Det slagsmål vi fick bevittna var inte hoppingivande för den nya staten.
Med det i bakhuvudet blev jag inte förvånad när jag för några veckor sedan blev uppringd av en vän i Sydsudan som berättade att han hade blivit väckt av skottlossning. Det som liknade fullt krig pågick i huvudstaden. Det ebbade ut men istället spred sig våldet till andra platser. Bland annat alltså Bor.
Bor domineras av en hamnanläggning dit fartyg anländer norrifrån. De lastar av sitt gods vilket stuvas om på lastbilar för vidare färd söderut, mot Juba. Kommers genererar annan kommers. Bor var en blomstrande liten handelsstad.
Dan och jag bodde på ett prydligt hotell med en bra restaurang. Vi fick tid att sitta i baren och dricka väl kyld öl och titta på engelsk ligafotboll på en storskärm. Övriga gäster var handelsmän från Sudan och annorstädes. En skön samling fredliga människor som bara ville ha lugn och ro för att kunna göra affärer och därmed bidra till landets – och sin egen – utveckling.
I dag är Bor plundrat, raserat, en enda rykande ruin. Jag undrar hur det gick till när hotellet plundrades. När baren skövlades. Vem snodde teven? Jag känner en personlig sorg över denna brist på mognad, denna förstörelselusta och avsaknad av ansvar.
Jag har länge hävdat att det första ett land måste göra som tar sig ur ett utdraget inbördeskrig är att förmå de egna militära befälhavarna att stiga åt sidan. De ska inte tillåtas förvandlas till president och ministrar. En gerillaledare fortsätter att tänka som en gerillaledare även efter det att han har krängt av sig uniformen och tagit på sig en civil kostym. Min meningsmotståndare är min fiende och honom ska jag döda. Den är den attityden som driver kontrahenterna i den nu pågående konflikten i Sydsudan.
De så kallade fredssamtalen i Addis Abeba kommer inte att producera ett enda hållbart beslut. Tro mig. Fredssamtalen är bara ett spel för galleriet som gör det möjligt för deltagarna att bo gratis på lyxhotell och dricka dyr sprit finansierad av utländska biståndsgivare.
Det är ett nedslående spektakel.
Se de första tio minuterna av filmen ”Världens nyaste land” HÄR.
Nu höjs insatserna i Sydsudan
Nu på nyårsaftonen rasar åter strider kring staden Bor i Sydsudan. Bara för några dagar sedan såg det ut som om den viktiga knutpunkten hade återtagits av regeringsarmén.
Den sparkade vicepresidenten Riek Machar är förstås upphovsman till striderna. Enligt uppgift finns en löst sammansatt milisgrupp vid namn Vita Armén med i bilden. Den består av unga krigare från nuerstammen som drivs av en vilja att bekämpa alla som hotar deras autonomi. Det vill säga alla som gör anspråk på att representera en centralregering i landet.
Gruppen kallar sig Vita Armén eftersom krigarna gnider in sig med vit aska när de ska gå ut i strid. Ofta bara beväpnade med spjut.
Detta är ett av Sydsudans stora dilemman. Befolkningen utgörs till avsevärd del av människor som vägrar underordna sig auktoriteter och därför ganska enkelt går att mobilisera för den typ av rebelluppror som Riek Machar bedriver.
Vita Armén bildades ursprungligen bland nuerna för att slå tillbaka stammen murle som av tradition stjäl deras boskap. Vita Armén har upprepade gånger hotat att helt utplåna murle. Vid sidan av det projektet har de till och från lånat sig till andra militära äventyr. När Riek Machars gren av SPLA-gerillan mördade omkring 2 000 människor år 1991 i massakern i Bor fanns Vita Armén med som aktör.
Och nu är de alltså med och försöker erövra Bor igen. De är till stor del dåligt beväpnade och motiveras av andliga ledare som lovar dem osårbarhet i striderna. Påminner mycket om föregångaren till ugandiska LRA, Alice Auma/Lakwenas Holy Spirit Movement som på 1980-talet försökte störta Ugandas regering med hjälp av magi.
Sydsudans grannländer har nu lovat att stödja kampen mot rebellerna militärt. Allt tyder på att Kenya, Uganda och Etiopien tänker göra en skarp markering och inte tillåta Riek Machar att vinna det här kriget. För det är ett krig, alla andra beskrivningar av det nu rådande läget är eufemismer och förskönanden. Samtliga länder i Östafrika hyser inom sig frön till liknande uppror och nu tänker dessa länders regeringar samfällt sätta ned foten.
Sydsudan har på bara några få år blivit en oerhört viktig handelspartner för framför allt Kenya och Uganda som exporterar konsumtionsvaror dit. Tiotusentals driftiga kenyaner och ugandier arbetar i Sydsudan. Det är ett land som inte får kollapsa, det skulle drabba grannarna hårt.
Det är alltså inte altruistiska skäl som driver Sydsudans grannar att stötta landets regering.
Jag skulle gärna vilja presentera en vacker profetia om den närmaste framtiden, så här på årets sista dag. Men tyvärr ser framtiden i Sydsudan inte särskilt ljus ut. Riek Machar kommer inte att lyckas störta regeringen, det tror jag kan sägas med bestämdhet. Det här kan vara hans sista strid. Men karln är seg, det måste också stå klart för alla. Han har faktiskt överlevt värre konflikter än den här.
Det är ännu för tidigt att överblicka de mänskliga och materiella kostnaderna för de senaste två veckornas strider. Men de är omfattande, det kan jag garantera. Hittills har man bara rapporterat om ”tusentals” döda. Jag vågar lova att det handlar om tiotusentals.
Värst är att de etniska splittringarna i landet nu har ökat. De två dominerande stammarna dinka och nuer kommer att få mycket svårt att glömma det här.
Utan enighet, med ständig misstänksamhet, hämndlystnad och rivalitet om makten tror jag tyvärr att Sydsudans framtid ser mycket mörk ut.
Blir Sydsudan ett nytt Rwanda?
Risken är stor att krisen i Sydsudan utvecklas till ett inbördeskrig med etniska förtecken. Kampen mellan de två dominerande stammarna dinka och nuer har alla de ingredienser som behövs i en sådan djävulsbrygd.
- Rivalitet om makt tillsammans med total ovilja att underordna sig någon annans styre.
- Starka ledare som vet hur man spelar på etniska känslor.
- Traditionella motsättningar som har existerat i tusen år och tidigare yttrat sig i blodiga boskapsräder och etniska småkrig.
- Och framför allt: minnet av våldsamma oförrätter under det långa inbördeskriget som avslutades 2005.
Den enskilt värsta händelsen av distinkt etnisk karaktär under inbördeskriget var massakern i Bor 1991. Då mördades omkring 2 000 människor. De som dog var huvudsakligen dinka. Mördarna var nuer, tillhörande Riek Machars gren av gerillan SPLA. Machar hade då nyligen brutit med sin forne vapenbroder John Garang, dinka.
Under kriget var hela södra Sudan – det som år 2011 förvandlades till republiken Sydsudan – starkt splittrat. Huvudfienden utgjordes av regeringen i Khartoum men i södern krigade grupper också mot varandra. Riek Machar, som nu i dag är huvudperson i det sydsudanesiska dramat, utmärkte sig som sällsynt opportunistisk.
Machar bildade gerillan SPLA tillsammans med John Garang 1983. Kriget startade i staden Bor.
1991 bröt Machar med Garang och 1997 gick han över till fiendesidan, Khartoum. 2000 bröt han med Khartoum, startade en milis i oljedistriktet Unity State, krigade stundtals mot SPLA och lät sig avlönas av oljebolagen.
När landet delades och staten Sydsudan bildades 2011 blev Riek Machar vice president. President blev Salva Kiir, dinka. De flesta någorlunda nyktra bedömare insåg att den maktdelningen inte skulle tåla särskilt hårda påfrestningar.
I somras avskedades Riek Machar. Sedan dess har vi bara räknat dagarna tills landet skulle explodera. Läs mina tidigare bloggtexter på ämnet. Sök i arkivet här i spalten till vänster.
Redan den gamle antropologen E.E. Evans-Pritchard ansåg att nuerna var omöjliga att regera över. Detsamma gäller för dinka.
Alltsedan regeringen i Sydsudan bildades har den ägnat sig åt att försnilla pengar i stor skala samtidigt som landets befolkning har stannat kvar i yttersta armod. Staten har underlåtit att serva medborgarna, det har överlåtits åt utländska hjälporgan.
Staten betraktas därmed bara som ett verktyg för att kunna ackumulera privata förmögenheter. Att erövra politisk makt är en modern form av de boskapsräder som i alla tider har varit själva motorn i både dinkas och nuernas samhällen.
Jag vill inte måla fan på väggen, men om det är någon afrikansk konflikt under de senaste tjugo åren som har haft potential att utvecklas till ett nytt folkmord likt Rwanda 1994, så är det den nuvarande krisen i Sydsudan.
Nu krävs stark vilja och diplomatisk fingertoppskänsla för att avstyra det.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.