- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Sveket mot Johan Gustafsson
Den nya videon med kidnappade svensken Johan Gustafsson i Nordvästafrika är uppseendeväckande på många sätt. Den ger en mängd ledtrådar till de förhållanden under vilka Johan hålls fången. Den utgör också en bitter anklagelseakt mot den svenska regeringen. Med mer dådkraft skulle Johan sannolikt ha kunnat vara en fri man för länge sedan.
Filmen – se den HÄR – är ytterst professionellt producerad. Mycket bra bildkvalitet, uppenbarligen filmad med en toppmodern kamera. Redigerad i en studio, definitivt inte i ett läger i öknen. Den är proffsigt regisserad med dramatiska bildvinklar, brutala ljudeffekter och till och med animationer.
I ena bildhörnet ligger en logotype med namnet Al Andalus. Det är ett mediebolag som återkommande publicerar filmer och nyheter om jihadistverksamhet i nordvästra Afrika.
Filmen heter A trip to interview two prisoners. Man ser Johan tillsammans med sydafrikanske medfången Stephen McGowan. De är snaggade och skäggiga, men synbarligen vid god vigör. De är klarögda och inte extremt magra. Allt tyder på att de inte lider fysiskt. Johan går stadigt, han ger ett kraftfullt intryck när man ser honom röra sig.
De kidnappades i staden Timbuktu i Mali i november 2011 och i filmen antyds det att de fortfarande är i samma land. Jag har själv rest i den delen av Mali och det landskap man ser i filmen känner jag väl igen. Men å andra sidan ser det ut så i stora delar av nordvästra Afrika. Och i många andra delar av världen.
Det samtal de för med en av sina fångvaktare som talar perfekt engelska med brittisk accent är regisserat. Det är inte spontant, det hörs. De ger ledtrådar av olika slag. McGowan säger ”här i Mali” och nämner huvudstaden Bamako. För att tidsbestämma inspelningen nämner han sin mors nyligen timade födelsedag plus diverse andra vägledande uppgifter. De talar om en fransk fånge som frigavs i december förra året. Det är den enda tidsangivelse som är säker.
Johans fångvaktare tar fram en dator och spelar upp ett nyhetsklipp som också enkelt kan tidsbestämmas. Men den sekvensen är manipulerad. Man ser tydligt att närbilden på dataskärmen inte är filmad på samma plats som den vida bilden på samma dator, där man även ser Johan och hans medfånge. Det är ett observandum. Vi vet därför inte med säkerhet hur gammal filmen är. De talar om att de befinner sig i ett krigsområde och att Frankrike har ett stort ansvar för deras situation. Det är en direkt syftning på Mali.
En viktig fråga är varför inspelningen inte tydligt tidsbestäms. Det skulle vara enkelt, genom att exempelvis låta Johan visa upp en nyligen publicerad tidning.
Filmen är en ambitiös och påkostad inbjudan till förhandling. Kommer svenska regeringen att agera så kraftfullt som den måste? Jag tvivlar på det. Ärendet med Johan Gustafsson sköts lika taffligt med vänsterhanden av den nuvarande regeringen som av den förra.
Det är en skam att Sverige inte tar bättre hand om sina nödlidande medborgare.
DN + islam = intellektuell kollaps
Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.
Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?
Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.
Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.
Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?
Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.
Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.
Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.
Vill DN gasa ihjäl SD-väljarna?
Flykten från Afrika fortsätter. Förra året tog sig cirka 130 000 människor över Medelhavet till Europa, enligt BBC. I år blir det säkert många fler. Från andra håll, på andra vägar anländer ytterligare migranter.
Att denna väldiga demografiska förändring ger upphov till nya politiska strömningar är alldeles självklart. Om detta har författaren Anna-Lena Lodenius skrivit boken ”Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa”.
Den har jag inte läst ännu. Däremot läste jag nyligen Dagens Nyheters recension. Läs HÄR.
Jag blev uppriktigt skakad. Jag lade ifrån mig tidningen, funderade en stund och läste sedan artikeln igen.
Den är författad av Lars Linder, nestor på DN:s kulturredaktion. Han skriver metaforrikt om ”politikens nyss så välansade trädgårdar” i Europa. Han utgjuter sig över det ogräs som har tagit sig in där.
Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Jobbik, Lega Nord, Sverigedemokraterna – överallt och på bara några decennier har en ny sorts partier växt som svampar ur den urlakade europeiska jorden, och inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen, skriver han.
”Inga bekämpningsåtgärder tycks kunna hejda spridningen.” Vad menar Lars Linder? Vad är det för åtgärd han tänker sig? Svampar, åtminstone fotsvamp, kan behandlas med Pevaryl men det är väl knappast det han har i åtanke. Inte heller Roundup skulle jag tro, om vi nu spinner vidare på trädgårdstemat.
Det enda bekämpningsmedel som dyker upp i mitt huvud är Zyklon B. Linders formulering om den urlakade europeiska jorden och nödvändiga bekämpningsåtgärder associerar direkt till gammal naziretorik.
Han lyckas dock på slutet av sin text på ett överraskande sätt formulera de bevekelsegrunder som framväxten av nya politiska partier bygger på. Han skriver:
Europas ekonomi och arbetsmarknad har gått i stå, välfärden krymper och de rika blir bara rikare. Den nyss trygga hembygden förändras ohjälpligt och i allt snabbare takt; landsbygden avfolkas, städerna stressas, förorterna däremellan försumpas. Medan flyktingströmmarna ökar. Vem bestämde det här? Inte vi. Dom. Någon.
Just det. Så ser det ut och det föder en politisk reaktion. Men Linders konklusion av detta är rent komisk.
Och inte ens vänstern tycks kunna peka ut en väg mot en annan och gladare europeisk framtid, skriver han.
Inte ens vänstern? När hade ”vänstern” senast en konstruktiv lösning på ett allvarligt samhällsproblem?
I en grötmyndig programförklaring från 2008 läser jag i DN vad tidningen påstår sig stå för. DN är oberoende, står fri från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer. DN:s politiska hållning är liberal. Tidningen redigeras i liberal och frisinnad anda. Under en period av omskakande förändringar har DN att med ny skärpa hävda det öppna samhällets grundläggande värden, däribland upplyst förnuft och toleransklimat.
Upplyst förnuft och toleransklimat? Jo jag tackar jag. Jag kallar mig också oberoende liberal men en ideologisk avgrund skiljer mig från DN.
Jag skulle exempelvis aldrig antyda Zyklon B som en metod att tysta mina meningsmotståndare.
Dawits 5000 dagar
Dawit Isaak har nu suttit fängslad i 5000 dagar i Eritrea. Eftersom han är svensk medborgare ska vi naturligtvis uppmärksamma det. Men vad kan Sverige göra åt saken?
I en helsidestext i dagens DN (läs HÄR) skriver tre skribenter om Dawits öde. De efterlyser andra metoder än förhandlingar för att få loss svenskeritreanen. Jag blir förbryllad när jag läser texten. Vilka förhandlingar? Några sådana pågår såvitt jag vet inte. Den eritreanska regeringen är inte en part som man kan förhandla med i en sådan här fråga. Detta har varit känt länge.
Dessutom har svenska UD från dag ett misskött hela ärendet å det grövsta. UD har trott att Sverige kan hota Eritrea till lydnad. Av alla tänkbara metoder i umgänget med Eritrea är den den sämsta.
Men artikelförfattarna i dagens DN har inte heller fattat vilken motpart de har att göra med. Den metod de förespråkar är den juridiska. De påminner om att Dawits fall har varit föremål för svenske riksåklagaren men att denne avstod från att inleda en förundersökning. Detta väcker skribenternas indignation. De är uppenbarligen så uppfyllda av svensk hybris att de tror att Eritreas regering skulle bry sig om vad en svensk åklagare tycker. Jag förstår inte hur somliga resonerar.
Det jag däremot håller med artikelförfattarna om är att biståndet till Eritrea borde avbrytas. Men inte på grund av fallet Dawit Isaak. Biståndet borde ha avbrutits långt innan Dawit greps eftersom det är så uppenbart att EU-s och andras pengar håller en illegitim regering under armarna. Biståndet till afrikanska despoter är den värsta missgärning omvärlden kan ägna sig åt, trots att den alltid ursäktas med att ”vi inte kan överge landets fattiga medborgare”.
Jag håller också med om att den tvångsbeskattning som eritreaner i diasporan utsätts för borde kriminaliseras i Sverige. Vi borde följa Kanadas exempel.
”Den finns en väg mot frihet”, lyder DN-s önsketänkande rubrik om Dawit-texten. Så länge svenska aktivister tror att hotelser mot Eritrea och ett svenskt åtal mot president Afeworki skall lösa problemet så är vi långt från en frigivning.
När nyhetsfabriken slaktar sina offer
Emmanuel Abour från Ghana verkar vara en bra kille. Han bor i Södertälje och jobbar som städare och reklamutdelare i Stockholm. Dagens Nyheter berättar om honom i sin reportageserie #deosynliga. Läs HÄR.
Emmanuel är effektiv. Han springer i trapporna när han delar ut sina blad. DN:s reporter har svårt att hålla jämna steg med honom. På bilderna i tidningen ser man en kille full av energi. Han är välklädd i ändamålsenliga byxor, tröja och skor.
A winner, skulle folk i Ghana säga.
Jag vet inte hur det gick till när DN kontaktade Emmanuel och frågade om han ville låta sig intervjuas och fotograferas. Men jag kan gissa att han nog blev ganska glad och smickrad. Han är ju en hårt arbetande människa med optimistisk framtidstro kommen från en fattig bakgrund. Det framgår mellan raderna i reportaget. Observera, mellan raderna.
Jag har varit i Ghana och umgåtts med barskrapade människor i slumområdet Nima i huvudstaden Accra. Jag kan tydligt föreställa mig vad Emmanuel har lämnat bakom sig. För honom representerar Sverige naturligtvis himmelriket. Han har jobb och bostad. Men i DN blir han bara ett offer. Han ”utnyttjas på en hänsynslös arbetsmarknad”.
Jag har sällan sett en oskyldig människa få sin värdighet strippad så brutalt som i #deosynliga.
När Emmanuel blev kontaktad av DN kunde han förstås inte ana att det fanns en roll ledig för honom, skapad av nyhetsdramaturgerna på tidningen. I dramat ska det finnas en hjälte, en skurk och ett offer. Så ser det ut i alla sagor.
Hjälten i den här berättelsen är fackombudsmannen som förtrytsamt påpekar att Emmanuels lön på 50 kronor i timmen som han tjänar på att dela ut reklam är för lite. Minst 80 ska han ha. Och han ska gå, inte springa i trapporna!
Skurken är representanten för Svensk Direktreklam som har anställt Emmanuel. Företaget är, enligt DN, själva symbolen för migranternas misslyckande och dess rekryterande av arbetskraft beskrivs som ett slags hallickverksamhet. I de påvra härbärgena där fattiga migranter hukar i sin osynliga skuggvärld uttalas företagets namn ”ofta med ett sorgset leende”, enligt DN. (Undrar hur DN:s reporter kan känna till det?)
Och offret, som sagt, det är Emmanuel.
DN:s reporter resonerar kring möjligheten för Emmanuel att stämma Svensk Direktreklam. Hur många tycker att det låter som en bra idé?
Reportaget ”Slit med reklam hans sista utväg” är ett standardförpackat snyftreportage där ingen hänsyn har tagits till verkligheten. En hårt arbetande människa som försörjer sig hederligt i ett Sverige där lågutbildade utlänningar med dåliga språkkunskaper kan titta i månen efter ett jobb, reduceras av tidningen till ett utnyttjat offer.
Den som läser kritiskt ser ganska lätt hur DN:s avsikt är att skuldbelägga det svenska samhället. Vi ska återigen för pruttisjuttonde gången få inpräntat i oss vilka cyniska och ogina människor vi är, vi svenskar.
Jag tycker Emmanuel ska stämma DN istället för Svensk Direktreklam. För ärekränkning.
Tiggarproblemet enligt SVT
Tiggare finns både här och där i Afrika men inte på det välorganiserade sätt som i Sverige. Jag har aldrig hört någon afrikan kommentera tiggare. Ingen har någonsin till mig sagt att tiggeriet skapar etiska eller moraliska problem. Tiggeriet är en organisk del av de flesta afrikanska samhällen. Men, som sagt, oftast väsentlig mindre synlig än i Sverige.
Det tycks som om Europa är överlägset Afrika i de flesta avseenden. Till och med i att tigga. Här finns uppenbarligen en entreprenörsanda som snabbt kan göra tiggandet till en lönsam verksamhet i paritet med vanligt arbete.
Detta belystes i SVT:s Korrespondenterna 26/5 som skulle berätta om vad som ligger bakom de rumänska och bulgariska tiggarnas resor till Sverige. Det var till största del en success story. Vi fick träffa tiggare som bodde i en fin liten stuga på en campingplats i Norrland. De hade köpt en bil och skjutsade varandra till olika ställen där det kunde tigga. De lagade mat och skrattade. Deras enda klagan var att svenskarna började bli njuggare. Att tigga var inte längre lika lönsamt som förr.
Jag förstod piken. Meningen var att jag skulle känna mig som en usel människa hemma i tevesoffan eftersom jag inte ger pengar till tiggare. Vi som inte gör det bidrar till Europas fattigdom, var det outtalade budskapet.
Trots det slaget under bältet kom jag på mig själv med att börja gäspa redan efter tio minuter. Här fanns alla möjligheter till spräckandet av myter, till problematisering, till avslöjande av dolda strukturer. Istället serverades den ena plattityden efter den andra. Reportern slog fast att det var tur eller otur som avgjorde vem som blev tiggare och vem som blev en arbetande medborgare. Han talade om ”samhällets olycksbarn”, det vill säga tiggarna, och vi andra som påstods vara ”mer lyckligt lottade”.
Lottade? Är det ett lotteri som avgör vem som blir vad? Kan vi inte begära lite djupsinnigare samhällsanalyser av det teveprogram som utger sig för att vara ett av SVT:s flaggskepp?
Ett intressant journalistiskt spår presenterades. En man berättade att han hade blivit enrollerad av en släkting för att tigga men att släktingen tog alla pengarna. Mannen beskrev det han kallade en maffia som tjänade stora pengar på enskilda tiggare.
Detta borde naturligtvis vara huvudnumret i reportaget. Men jag anar att någon satt där i tevehuset och höll upp ett fuktigt finger i luften för att känna av åt vilket håll opinionsvinden blåste. Kan vi bli anklagade för att stigmatisera en hel folkgrupp? Ska vi slå på den som redan ligger? Nä, bättre att fokusera reportaget på fattiga men glada människor som säger att svenskarna är snälla. Human touch kallar vi det på journalistlingo. Det går hem i stugorna.
Slutklämmen i reportaget blev därför det förväntade. Frågan om tiggandet handlar om att ge eller inte ge, slog reportern fast.
Nej, SVT, det handlar inte om det. Det handlar om betydligt allvarligare saker. Det handlar om det snabbt växande parallellsamhället i Europa. Missbruket av EU:s grundtanke om fri rörlighet. Det handlar om att vissa EU-länder tycker att det är bekvämt att romerna ger sig av hemifrån och blir någon annans problem. Tiggandet handlar om en oerhörd massa saker.
Men det handlar inte om att ge eller inte ge. Det är en liten privat skitsak som inte borde få finnas med i diskussionen över huvud taget.
Västsahara bättre än sitt rykte
Tillbaka i Sverige efter ett kort besök i Västsahara. Nöjd med att kunna konstatera att mina intryck skilde sig från mina förväntningar på ett dramatiskt sätt.
Jag besökte kuststaden Dakhla, centrum för landets fiskeindustri. Trålare lossade sin fångst, kylbilar fraktade fisk till moderna förpackningsfabriker där män och kvinnor jobbade sida vid sida. Utmed strandboulevarden trängdes kaféer och restauranger. Lokalbefolkningen minglade med franska ungdomar som var där för att kitesurfa i de perfekta atlantvågorna. Utanför mitt hotell fanns ett litet tivoli med radiobilar och uppblåsbar hoppborg där barnen tjoade och tjimmade till sent in på natten.
På kvällen fylkades vinddrivna svarta människor från Mauretanien, Niger och andra västafrikanska länder i marknadskvarteren. De sålde skor, kastruller och miswakpinnar att borsta tänderna med. Ytterst få poliser och praktiskt taget inga militärer så långt ögat nådde.
Ändå anses Västsahara vara en av världens mest konfliktinfekterade platser. Vår egen Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet vurmar för att Marocko, som ockuperar Västsahara sedan 1975, skall släppa sina anspråk och att ”befrielserörelsen” Polisario skall bilda regering i det som då skall kallas Demokratiska sahariska arabrepubliken.
Redan 2012 beslutade svenska riksdagen om ett erkännande av Västsahara. Det stupade på formalia eftersom Polisario inte kontrollerar landet. Men flera tunga namn inom S och MP har sagt sig vilja driva igenom ett erkännande. Bland andra Urban Ahlin. Det kom därför som en lätt överraskning när Stefan Löfven i mars tillkännagav att det inte blir något svenskt erkännande av Västsahara. Detta efter att Margot Wallström råkat i blåsväder på grund av erkännandet av Palestina. När hon dristade sig att kritisera Saudiarabien i samma veva fick hon hela Arabförbundet på sig, (som stöder Marockos anspråk på Västsahara) och då insåg regeringen att det inte var läge att provocera mera.
Men frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara dör inte i och med detta. Den kan snabbt få liv igen. Det internationella samfundet har de senaste åren visat prov på häpnadsväckande oförmåga att förstå arabvärlden. Störtandet av Moammar Gaddafi i Libyen, där Natoflyg deltog, var en gigantisk dumhet som bara kan jämföras med störtandet av Iraks Saddam Hussein.
Ett Västsahara under ledning av Polisario skulle bli en algerisk lydstat utan egen överlevnadsförmåga. Landet skulle utsättas för kraftig påverkan från dominerande terrorgrupper i regionen. Hotet mot Europa och mot andra länder i området skulle öka.
Men som sagt, korkade beslut har tagits förut. Den svenska regeringen kanske snart ändrar sig igen beträffande Västsahara.
Inget förvånar längre när det gäller politisk opportunism och okunnighet.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Mona Sahlin dissar Sverige
Jag lyssnade på Mona Sahlin i radion den 23 april. Hon pratade om integration och problemet att välutbildade människor som kommer till Sverige har svårt att få jobb i sin profession.
Det var lätt för mig att ta till mig själva problemformuleringen. Jag har själv en svärdotter nyligen hitflyttad från Brasilien. Hon blev klar med sin utbildning till tandläkare strax innan hon packade väskan, höggradigt gravid. Nu är hon upptagen med sin bebis åtminstone ett par år och hennes utsikter att kunna arbeta som tandläkare i Sverige ter sig minst sagt diffusa. Att få svensk legitimation tar många, många år. Och det var det som debatten med Mona Sahlin handlade om.
Som sagt, lätt att fatta grundproblemet. Men då satte Mona krokben för mitt sympatiserande medkännande genom att leverera en typisk sahlinare.
– Vi bygger in trösklar för att vi medvetet eller omedvetet värderar det som vi själva gör som så mycket finare och bättre än att vara utbildad läkare eller lärare från ett annat land, sade hon.
Hon tillade att vi svenskar måste göra upp med vår självbild. Vad är det för fantasier vi har om vår egen förträfflighet? Skulle svenska läkare vara bättre än andra? Pyttsan!
Ja du Mona, tänkte jag. Antag att du själv skulle drabbas av en allvarlig sjukdom i hjärnan som krävde omedelbar, avancerad kirurgi. Det fanns två kirurger tillgängliga på sjukhuset. Den ene var en svensk läkare, utbildad i Sverige. Den andre var en kongoles, utbildad i Kongo och nyligen hitflyttad som flykting.
Vem skulle du välja? Kom igen nu, Mona. Handen på hjärtat. Vem skulle du välja?
Om du valde som jag tror så vore du i gott sällskap, ska du veta. När rika svarta människor i Afrika blir allvarligt sjuka så beger de sig genast till Sydafrika eller Europa och låter sig behandlas av vita läkare.
Det som stör mig med Monas resonemang är inte att hon vill förkorta väntetiden för att få svensk läkarlegitimation. Det är nödvändigt, absolut. Men det får inte ske till priset av lägre kompetens.
Det som stör mig är detta eviga relativiserande. Vi värderar medvetet eller omedvetet det som vi själva gör som så mycket finare.
Ja det gör vi och det ska vi fortsätta att göra. Sverige är i väldigt många avseenden kolossalt överlägset många länder i världen inom väldigt många områden. Bland annat läkarutbildningar.
Vad säger Mona till en glad liten treåring som utropar: ”Jag är bäst!” ”Hördu min lille vän, jag tycker du ska göra upp med din självbild. Det finns ingen anledning att tro att du är bättre än någon annan.”
Flatheten förenar de folkvalda
Islamister dirigerar i dag den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. Den vilsenhet i beslutsfattandet som präglar europeiska politiker i deras förhållande till islamistisk terror matchas väl av deras afrikanska kolleger. De insatser som görs för att stoppa terrorn sammanfattas oftast som ”för lite och för sent”.
Inget tyder i dagsläget på att detta kommer förändras till det bättre. Varken i Europa eller i Afrika.
Det var hotet från den islamistiska rörelsen Boko Haram i Nigeria som fick en majoritet av väljarna att lägga sin röst på utmanaren Muhammadu Buhari i det nyligen hållna presidentvalet. Buhari är en 72-årig före detta militärdiktator vars främsta merit i sammanhanget är att han har överlevt en attack från Boko Haram, och i samband med den svurit att krossa rörelsen. Trots att han öppet kallar sig konservativ muslim och talar uppskattande om sharialagar.
Är han mannen att leda landet och representera Nigeria inför omvärlden? Jag tycker synd om nigerianerna.
Jag tycker lika synd om kenyanerna som styrs av en regering som förefaller helt handfallen inför hotet från den somaliska terrorgruppen al Shabaab. Massakern på 148 människor i staden Garissa nyligen borde skaka Kenya i grunden. Men det enda kenyanerna kan vara säkra på är att liknande händelser kommer att inträffa igen. Och igen. Tills Somalia uppnår något slags fred vilket inte är möjligt utan deltagande av al Shabaab.
Den förre nigerianske presidenten Goodluck Jonathan ansträngde sig aldrig att ta itu med Boko Haram. Jag tror hans attityd till problematiken till stor del handlade om att han inte ansåg att hans eget liv eller vitala intressen för landet var hotade. Det var ju bara diverse fattiglappar uppe i norr som miste livet i Boko Harams attacker.
Den kenyanske presidenten Uhuru Kenyatta tycks ha en liknande syn på saken. När al Shabaab attackerade köpcentret Westgate i Nairobi i september 2013 varvid 62 människor mördades, kände kanske Kenyatta att våldet kom lite för nära inpå knutarna. Men 148 döda i den gudsförgätna avkroken Garissa, det kan man som kenyansk president stå ut med.
Ett av de största problemen i afrikansk politik är att ledarna – folkvalda eller ej – praktiskt taget aldrig tar ansvar för hela landet. De representerar snäva särintressen, inte sällan av familjekaraktär, som i slutänden handlar om att ackumulera så stor förmögenhet som möjligt under ämbetstiden.
De åtnjuter stöd från omvärlden. När de väljs utan fusk hyllas de som demokratiska föredömen. De inhöstar ekonomiskt bistånd från länder som exempelvis Sverige.
De har inga lösningar på de mest akuta problemen. En kompetensbrist som de delar med sina europeiska kolleger.