- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
DN + islam = intellektuell kollaps
Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.
Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?
Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.
Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.
Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?
Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.
Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.
Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.
Min hjältinna Ayaan Hirsi Ali
När jag reste till Afrika första gången 1976 hamnade jag hos en sudanesisk familj i Khartoum. Jag hade lärt känna en av deras söner på tågresan genom nubiska öknen och togs emot med sedvanlig sudanesisk gästfrihet.
Jag hade läst en del om könssegregeringen i muslimska länder och den verklighet jag fick bevittna där jag bodde i två veckor var lika fascinerande som hårresande.
När jag kom till Kenya några månader senare checkade jag in på lilla underbara Iqbal Hotel i Nairobis fattigkvarter. Hotellet beboddes till stor del av landsflyktiga somaliska tjejer. Vi blev kompisar och jag tillbringade många, många timmar i deras khattuggande sällskap. De berättade om sin livssituation i Somalia och förklarade varför de gladeligen hade riskerat livet för att fly landet. Det kvinnoförtryck de vittnade om var för mig närmast obegripligt.
Det var inte förrän långt senare som jag kunde få struktur på mina tankar kring kvinnors situation i Somalia. Och även många andra muslimska länder. Det var när jag läste somaliska Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok ”Infidel”. På svenska fånigt kallad ”En fri röst”.
Hon blev min hjältinna. En knivskarp analytiker och totalt oförfärad kritiker av ett system som förslavar kvinnor. Förvandlar dem till bruksföremål.
Ayaan Hirsi Ali är i Sverige nu för att lansera en ny bok. ”Reformera islam” heter den. Om detta skriver Erik Helmerson i DN 25 april. Läs texten HÄR.
Erik H brukar ju kunna tala klarspråk men nu studsar han som en flipperkula mellan åsiktskorridorens väggar. Han skriver att Ayaan Hirsi Ali ställer viktiga frågor men att hon inte alltid har de rätta svaren.
Nähä? Och vilka är de rätta svaren på alla de extremt kritiska frågor man måste ställa gällande kvinnors situation i Somalia och andra muslimska länder? Vet Erik Helmerson det?
Han beskyller henne för att hennes uttalanden om islam ofta har varit ”plumpa, okänsliga och hårda”.
Vem är det Ayaan Hirsi Ali skall vara känslig och mjuk emot? Är det för att hon är kvinna som Erik H kräver detta av henne? Jag blir snart galen av den här undfallenheten inför inhumana samhällssystem.
Det som kan tilläggas här, är att det inte är islam som är huvudfienden i sammanhanget. Som Per Brinkemo förtjänstfullt har förklarat i sin bok ”Mellan klan och stat. Somalier i Sverige” handlar det om klansystemet. Islam är en religion som är specialdesignad för klansamhällen i ökenområden. För att tala med Marx så utgör islam den ideologiska överbyggnaden i ett klansamhälle som Somalia. De klanregler som tuktar kvinnorna och reducerar dem till status- och bruksföremål och framför allt barnaföderskor, förvandlas av islam till gudomliga påbud. Att bryta mot dem är att häda, att bespotta Allah.
Även kristendomen föddes i ett klansamhälle men genomgick sedermera den omvälvande reformationen. Den blev möjlig först när klanerna hade tappat makten i Europa. Så länge muslimska länder till övervägande del är utpräglade klansamhällen kommer ingen reformation att äga rum. Det är muslimerna själva som är de stora förlorarna, vilket de sekteristiska striderna muslimer emellan i Nordafrika och Mellanöstern vittnar om.
Det finns bra och dåliga kulturer
När jag vecklar upp dagens (12/8) DN Kultur tror jag först att Tryckfelsnisse varit framme. Står det: ”Debatt. Om risken med att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Ska det inte vara: ”Om vikten av att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Sedan ser jag att det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet, som har skrivit texten och då fattar jag. Han skulle även kunna kalla sig professor i kulturrelativism.
”Fadime förtjänar skickligare försvarare” lyder rubriken. Fadime är kvinnan som mördades av sin kurdiske far i Uppsala därför att hon ville leva sitt eget liv. Hon har blivit martyr för kampen mot den hederskultur som är vanlig i stora delar av världen. Allra vanligast i muslimska länder.
Jag vet inte var och hur Stefan Jonsson har fått sin akademiska skolning men på något sätt har han lyckats undvika det stora forskningsområdet inom antropologin som handlar om heder och skam. Han skriver ”så kallade hederskulturer”, som om begreppet skulle vara påhittat. Eftersom Jonsson är Sveriges kanske främste förespråkare av kulturrelativism, alltså föreställningen att alla kulturer har samma värde, samma legitimitet och inte kan mätas mot varandra, så låser han fast sig i positionen att hedersvåld inte existerar.
Att erkänna att det finns något som heter hedersvåld och som är starkt förknippat med vissa kulturer, är att medge att alla kulturer inte har samma värde. Och det skulle rasera Jonssons hela världsbild.
För en intellektuell är det en mycket problematisk hållning. För en skrivbordsforskare dock naturlig. Alla som har rest i världen och ansträngt sig att lära känna främmande länder har begripit att det är stor skillnad på kulturer och kulturer. Det finns bra kulturer och dåliga kulturer. De dåliga har en tendens att implodera och generera våld mot de egna medborgarna. Till och med de egna familjemedlemmarna, ofta under stridsropet att hedern skall bevaras.
Bästa exemplet jag känner till på det är Somalia. Det som kännetecknar en bra kultur är att den värnar medlemmarnas liv och hälsa samt likhet inför lagen.
Om Jonsson vill driva tesen att våld aldrig kan vara kulturrelaterat så var exemplet Fadime illa valt. Hennes far som mördade henne angav ju den förlorade hedern som motiv. Han hade också engagerat delar av familjen i dödshoten mot dottern. Detta fenomen, att exempelvis bröder eller andra nära släktingar deltar i mordet på en kvinnlig familjemedlem är vanligt i hedersbrott. Dock tämligen ovanligt i andra fall av mord inom familjen.
Stefan Jonsson tycker också att debatten om hedersvåld innehåller ”etniska stereotyper” och kan spela rasistiska grupper i händerna.
Jaha. Så vi ska inte prata om hedersmord eftersom Avpixlat kanske citerar? Det som då händer, enligt Jonsson, är att vi ”bekräftar rasisternas världsbild”.
Snälla nån, vad är detta för dravel? Flera av de texter jag har publicerat här på min blogg har citerats av Avpixlat. När jag skrev om kvinnlig könsstympning upptäckte jag att en sexsajt som vände sig till sado-masochister länkade till min sida. Vad ska jag göra åt det? Ska jag sluta skriva om Afrika?
Jag skulle vilja uppmana Stefan Jonsson att läsa den fantastiska somaliskan Ayaan Hirsi Alis självbiografiska böcker. I synnerhet ”Infidel”. Om Jonsson efter den läsningen fortfarande insisterar på att det inte finns något som heter hedersvåld, ja då är situationen allvarlig.