- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Så snabbt tröttnade vi
Året som gått har gett oss en tydlig demonstration av begreppet emotionell utmattning. På engelska heter det compassion fatigue, ständigt närvarande i nödhjälpssammanhang. Fråga Röda Korset, Rädda Barnen eller andra hjälpare, alla har upplevt fenomenet. Jag skrev om det på min blogg den fjärde september, apropå den yrvakna reaktionen på den kurdiske pojken Alans drunkningsdöd. Läs den texten HÄR. Min förutsägelse då var att de starka känslor som rördes upp snart skulle ebba ut. Så är det nämligen alltid.
Så här funkar emotionell utmattning: Först inträffar en så kallad humanitär katastrof. Allmänhetens engagemang mobiliseras med hjälp av nyhetsmedierna. På grund av symbiosen mellan medier och hjälporganisationer, som livnär sig på varandras existens, förekommer ytterst sällan någon problematisering av katastrofens orsaker eller analys av de möjliga effekterna av biståndsinsatserna. Allt handlar om att med hjälp av känsloargument engagera människor att avhjälpa katastrofen. Den som inte rycks med i känslosvallet utan istället räcker upp handen och säger: ”Stopp ett tag, bör vi inte först fundera över …” stämplas som hjärtlös och känslokall.
Men känslor är flyktiga och kan lätt förbytas till sin motsats. Det vet alla som har upplevt ett stormigt kärleksförhållande. Därför har vi under hösten sett skylten med texten Welcome Refugees plockas ned och ersättas med dekretet Snart stänger vi bron om ni inte håller er borta.
Den emotionella utmattningen är därmed ett faktum och de mänskliga tragedierna staplas på hög. När endast känslor styr kan kärlek snabbt förbytas till likgiltighet. Eller avståndstagande. Undersökningar om svenskarnas partisympatier tycks bekräfta detta.
Vad gick fel i det svenska asylmottagandet? Tusen saker förstås, men finns det en grundbult? Ja, det tror jag. Det grundläggande felet är att hela engagemanget har varit känslostyrt från första början.
Redan den 7 december 2014 slog Fredrik Reinfeldt an tonen i den danska tidningen Politiken. Han sade: Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.
Det är lätt att misströsta om förnuftets kraft när man får en sådan emotionell snyting mitt i solar plexus. Av högste chefen.
Det jag önskar inför 2016 är styrande politiker som tar sitt förnuft tillfånga. Klokhet, regeringsduglighet och insikt i hur ett komplext samhälle som Sverige fungerar är vad som krävs. Inga fler känslomässiga utspel som banar väg för enkla patentlösningar, tack så mycket.
Minns vad Friedrich Nietzsche sade: Man ska hålla fast vid sitt hjärta, för om man släpper lös det så tappar man snart kontrollen över huvudet också.
Gott Nytt år, kära läsare.
En fin sagostund med DN
När världen står i brand och människor flyr från hus och hem, när tillvaron skakar och alla asylprognoser exploderar, då känns det skönt att för en stund få glömma verkligheten, kura ihop sig i ett hörn och läsa en riktigt vacker saga.
Den publicerades i DN den 4 juli och heter Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt. Läs den HÄR.
Sagan handlar om den unge pojken Josef. Han är son till en snickare, vilket påpekas två gånger i texten och den bibliska hänvisningen kan då inte undgå någon. Han kommer från Eritrea och har siktet inställt på Sverige. Han är ett så kallat ensamkommande flyktingbarn, med ”smala polisonger, en gles mustasch”. I Sverige tänker han sig att han skall bli hudläkare. Han skall alltså bota sjuka, ytterligare en blinkning till den snickarson vi känner från Bibeln.
DN:s reporter träffar honom i södra Italien och berättar hur Josef gör sig redo att anträda resan norrut. Josefs vän Ismail klappar om honom och DN:s reporter är nästan rörd till tårar. ”Det känns storslaget att få titta på”, skriver han.
Vi förstår här att det inte är fråga om ett vanligt flyktingöde. Det är en Frälsare förklädd till flykting som närmar sig vårt land, och då vill det till att det finns plats i härbärget. Annars kommer vi alla att dömas till det brinnande Gehenna.
Det som sedan följer i texten är en beskrivning av ett raffinerat, starkt utvecklat och tydligen helt accepterat bedrägeri på hög nivå. DN:s reporter skildrar hur alla de regler som finns inom EU för att hålla något slags ordning på asylmottagningen rundas och manipuleras. Migranterna i Italien registreras inte. ”Barnen” tillåts att ljuga om sin ålder. Inga fingeravtryck tas. En jurist från Rädda Barnen intervjuas. ”Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar”, säger han. ”Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …”
Människosmugglarna rör sig fritt, enligt DN:s man på plats. Poliserna tittar åt ett annat håll. Rädda Barnens jurist tycker att det är bra att lura det system som EU:s medlemmar har enats om.
Det som beskrivs, utifrån berättelsen om snickarsonen Josef och hans drömmar om Sverige, är ett asylmottagande som har havererat fullständigt.
Att detta skulle vara på något sätt problematiskt kan man dock inte skönja i reportaget. Tvärt om, DN:s reporter tycks heja på asylbedrägeriet. Det budskap som frammanas i texten är att det går att lura systemet, om man bara anstränger sig litet.
Jag önskar Josef lycka till. Om jag var ung eritrean skulle jag säkert också vilja ta mig till Sverige. Jag har absolut inget personligt emot honom och hans segervissa ambitioner.
Men jag fruktar vad som skall hända med Europa, med Sverige, där ingen längre tycks tro att det är möjligt att integrera den väldiga mängden asylsökande. Och där den ledande morgontidningen glatt ställer sig på asylbedragarnas sida.
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.
De goda och de onda – bistånd och asyl
Biståndsdebatten har i alla tider drivits med känsloargument. Det är synd om fattiga människor. Men om vi ger dem bistånd så blir de mindre fattiga och då blir det också mindre synd om dem.
Så ser de enkla sammanhangen ut för dem som tror på biståndsevangeliet.
”Och Herren sade: gån ut och skänk en procent av bruttonationalinkomsten till de fattiga, på det att ni må bliva saliga. Och folket lydde Herrens bud och de blevo alla saliga.”
Varje dag rinner 100 miljoner kronor ut ur den svenska statskassan i form av bistånd. Biståndsministerns eget kansli meddelar att det inte går att utläsa ur inkomna rapporter huruvida dessa pengar gör nytta eller ej. Det är en präktig skandal som borde framkalla vrålande ilska hos underbetalda sjuksköterskor, pantburksplockande pensionärer och utförsäkrade arbetslösa. ”Hallå regeringen, varför ser ni inte till våra behov innan ni viftar iväg 100 miljoner om dagen till ett okänt öde, mestadels i Afrika?”
Det skulle vara som att ropa i öknen, ty tron på biståndet är som en religion, och på de troende biter inga sakargument. ”Vi måste vara solidariska med de fattiga och vi vet att bistånd hjälper”, säger de, trots att påståendet saknar empiriskt stöd.
Det handlar om de Goda och de Onda. De goda, det är de som vill hjälpa. De onda, det är med automatik sådana som jag, som inte tror på biståndets påstått välsignande effekter. Och vi med våra sakargument är oftast helt chanslösa mot de troende, de som har skådat ljuset.
Som biståndskritisk journalist blir jag ibland inbjuden att föreläsa. Jag brukar då försöka förklara att biståndet stöttar despoter, fördröjer nödvändig politisk reform i mottagarlandet och upprättar korrumperade ekonomiska strukturer. Det bör avvecklas och på sikt avskaffas. Efter en föreläsning kommer ofta någon fram, ser på mig med fuktig och sorgsen blick och säger anklagande: ”Så du tycker inte man ska hjälpa fattiga människor?”
I den offentliga debatten har frågan om biståndet i det närmaste monopoliserats av de troende med känsloargumenten. Det handlar bara om att framställa sig som god och ädel. Gör man det blir man väldigt gillad på Facebook. Vi kan därför inte förvänta oss att biståndsdebatten ska ta någon mer saklig vändning så länge enskilda individers behov av att bli bekräftade som goda och ädla är det avgörande. Det enda vi möjligen kan hoppas på är att dessa individer skall få något annat att fokusera på.
Nu tycks det som om detta kanske har hänt. Det handlar om frågan om asyl och flyktingmottagning i Sverige.
När jag tar del av den debatten känner jag igen det mesta från diskussionen om bistånd. Känsloargumentens totala dominans. Hånandet av dem som vill problematisera och ifrågasätta. Grundtesen att det finns två läger, de goda och de onda. Och den som inte är god är ond. Några mellanlägen existerar inte.
Ett ord kan räcka för att avslöja den onde. Säg ”volymer” så öppnar sig falluckan under dig!
De goda, de som Tycker Synd Om, blir ensamma herrar på täppan. Det är precis som i biståndsdebatten.
Men att tycka synd om människor är sällan någon bra utgångspunkt för politisk handling. Om man låter sina tycka-synd-om-känslor ta överhanden, så är risken stor att man missar problematiseringen. Att man inte förstår varför det är synd om somliga. Och att man då sätter in fel åtgärder.
Det gäller inom biståndspolitiken och såvitt jag kan se så gäller det även inom asylpolitiken.