Ethno Press

Det kan förefalla motsägelsefullt att just ön Lamu i Indiska oceanen vid Kenyas kust skall vara min absoluta favoritplats i Afrika. Jag är oerhört kritisk till religionens roll i samhället totalt och globalt. Ändå är det till det extremmuslimska Lamu jag alltid längtar när Sverige känns för kallt och jobbigt. Jag kom hem därifrån härom dagen.

Det är naturligtvis inte för islams skull jag älskar Lamu. Det är för totalupplevelsen av kultur, miljö, värme, salt hav och vänliga människor. Religionen får man som turist på köpet vare sig man vill eller ej.

Islams hårda grepp om öns invånare visar sig för den tillfällige betraktaren allra tydligast i den kvinnliga klädkoden. När jag kom till Lamu första gången för 40 år sedan var buibui en vanlig klädsel. En svart dräkt som skyler kroppen men i normalfallet inte ansiktet. När damerna spankulerade lojt genom stan hände det till och med att det löst sittande tyget ibland gled ner och blottade en naken axel, en bit vackert glänsande svart nacke och rygg.

Sedan dess har koden skärpts. Nu är niqab – som endast lämnar en springa för ögonen – den vanligaste modellen. Den skärpningen hänger ihop med en allmänt strängare syn på islams roll i det lilla lokalsamhället, i en tid när motsättningar mellan muslimer och kristna i Kenya ökar.

Lamu mobiliserar för att stå emot förändringstrycket utifrån. På en husvägg i idylliska byn Shella finns information på engelska som riktar sig till utländska turister. Please, respektera våra traditioner, står det. Ni utländska kvinnliga besökare, klä er anständigt. Man måste inte vara halvnaken för att vara vacker.

Jag har inga problem med sådana uppmaningar. Jag är varm förespråkare av att man ska ta seden dit man kommer, i både Kenya och Sverige. Och, intressant nog tror jag inte hotet mot de kvinnoförtryckande traditionerna kommer från halvnakna turister. Jag har upptäckt att det i all tysthet pågår en helt annan subversiv aktion avsedd att visa Lamus kvinnor att livet inte måste levas instängd i ett svart skynke.

Som droppen urholkar stenen skall Lamus muslimer konfronteras med niqabdoktrinens totala motsats. Jag talar om det lilla flygbolaget Air Kenyas kvinnliga piloter. Tre gånger har jag flugit tur och retur Nairobi – Lamu under de senaste åren. I samtliga fall med unga kvinnliga piloter. Genom att bara sitta där vid spakarna, starta och landa och skojfriskt slänga käft med passagerarna av vilka ofta någon är muslim från Lamu på väg till eller från huvudstaden, visar de upp ett alternativ till Lamus kvinnoförtryck som ingen halvnaken västerländsk turist någonsin lyckas med.

Air Kenyas kvinnliga piloter är mina hjältinnor. När jag ser dem släpper tillfälligt mina dystopiska grubblerier över tillståndet i Afrika. Om den svarta kontinenten ska han någon chans att staga upp sig så måste kvinnorna göra jobbet. De afrikanska männen har jag förlorat hoppet om för länge sedan.