- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
Vem plundrade baren i Bor?
Våren 2011 tillbringade jag ett antal veckor i det som skulle bli världens nyaste land, Sydsudan. Jag var där tillsammans med fotografen Dan Jåma för att göra en film för Sveriges Television. Den visades några månader senare när den nya staten Sydsudan utropades.
Dan och jag åkte bil genom landet. Vi trotsade olyckskorparna som sade att det var för farligt och hyrde en gammal Toyota Landcrusier. Luftkonditioneringen var trasig så vi fick köra med fönstren öppna. Mitt hår och mustasch antog en nästan ursprunglig färg. Dan såg ut som om han var född i Afrika.
Vi besökte bland annat staden Bor som nu, de senaste veckorna, har varit skådeplats för våldsamma strider mellan rebeller och regeringsarmé. Vi filmade en brottningstävling där unga män från trakten ställde upp. Brottningen i sig var intressant att titta på men allra mest fascinerande var det att bevittna hur ytligt och latent våldet låg bland dessa människor som hade samlats för att slåss på låtsas.
Alla församlade tillhörde samma stam, dinka. Av den stamlojalitet som man ofta hör talas om syntes inte ett spår. Det räckte med ett påstått felaktigt domslut för att ett våldsamt slagsmål skulle bryta ut. Det blev bra teve men det var oerhört nedslående att se hur lättantändliga de krigiska reflexerna var. Det slagsmål vi fick bevittna var inte hoppingivande för den nya staten.
Med det i bakhuvudet blev jag inte förvånad när jag för några veckor sedan blev uppringd av en vän i Sydsudan som berättade att han hade blivit väckt av skottlossning. Det som liknade fullt krig pågick i huvudstaden. Det ebbade ut men istället spred sig våldet till andra platser. Bland annat alltså Bor.
Bor domineras av en hamnanläggning dit fartyg anländer norrifrån. De lastar av sitt gods vilket stuvas om på lastbilar för vidare färd söderut, mot Juba. Kommers genererar annan kommers. Bor var en blomstrande liten handelsstad.
Dan och jag bodde på ett prydligt hotell med en bra restaurang. Vi fick tid att sitta i baren och dricka väl kyld öl och titta på engelsk ligafotboll på en storskärm. Övriga gäster var handelsmän från Sudan och annorstädes. En skön samling fredliga människor som bara ville ha lugn och ro för att kunna göra affärer och därmed bidra till landets – och sin egen – utveckling.
I dag är Bor plundrat, raserat, en enda rykande ruin. Jag undrar hur det gick till när hotellet plundrades. När baren skövlades. Vem snodde teven? Jag känner en personlig sorg över denna brist på mognad, denna förstörelselusta och avsaknad av ansvar.
Jag har länge hävdat att det första ett land måste göra som tar sig ur ett utdraget inbördeskrig är att förmå de egna militära befälhavarna att stiga åt sidan. De ska inte tillåtas förvandlas till president och ministrar. En gerillaledare fortsätter att tänka som en gerillaledare även efter det att han har krängt av sig uniformen och tagit på sig en civil kostym. Min meningsmotståndare är min fiende och honom ska jag döda. Den är den attityden som driver kontrahenterna i den nu pågående konflikten i Sydsudan.
De så kallade fredssamtalen i Addis Abeba kommer inte att producera ett enda hållbart beslut. Tro mig. Fredssamtalen är bara ett spel för galleriet som gör det möjligt för deltagarna att bo gratis på lyxhotell och dricka dyr sprit finansierad av utländska biståndsgivare.
Det är ett nedslående spektakel.
Se de första tio minuterna av filmen ”Världens nyaste land” HÄR.
Nu höjs insatserna i Sydsudan
Nu på nyårsaftonen rasar åter strider kring staden Bor i Sydsudan. Bara för några dagar sedan såg det ut som om den viktiga knutpunkten hade återtagits av regeringsarmén.
Den sparkade vicepresidenten Riek Machar är förstås upphovsman till striderna. Enligt uppgift finns en löst sammansatt milisgrupp vid namn Vita Armén med i bilden. Den består av unga krigare från nuerstammen som drivs av en vilja att bekämpa alla som hotar deras autonomi. Det vill säga alla som gör anspråk på att representera en centralregering i landet.
Gruppen kallar sig Vita Armén eftersom krigarna gnider in sig med vit aska när de ska gå ut i strid. Ofta bara beväpnade med spjut.
Detta är ett av Sydsudans stora dilemman. Befolkningen utgörs till avsevärd del av människor som vägrar underordna sig auktoriteter och därför ganska enkelt går att mobilisera för den typ av rebelluppror som Riek Machar bedriver.
Vita Armén bildades ursprungligen bland nuerna för att slå tillbaka stammen murle som av tradition stjäl deras boskap. Vita Armén har upprepade gånger hotat att helt utplåna murle. Vid sidan av det projektet har de till och från lånat sig till andra militära äventyr. När Riek Machars gren av SPLA-gerillan mördade omkring 2 000 människor år 1991 i massakern i Bor fanns Vita Armén med som aktör.
Och nu är de alltså med och försöker erövra Bor igen. De är till stor del dåligt beväpnade och motiveras av andliga ledare som lovar dem osårbarhet i striderna. Påminner mycket om föregångaren till ugandiska LRA, Alice Auma/Lakwenas Holy Spirit Movement som på 1980-talet försökte störta Ugandas regering med hjälp av magi.
Sydsudans grannländer har nu lovat att stödja kampen mot rebellerna militärt. Allt tyder på att Kenya, Uganda och Etiopien tänker göra en skarp markering och inte tillåta Riek Machar att vinna det här kriget. För det är ett krig, alla andra beskrivningar av det nu rådande läget är eufemismer och förskönanden. Samtliga länder i Östafrika hyser inom sig frön till liknande uppror och nu tänker dessa länders regeringar samfällt sätta ned foten.
Sydsudan har på bara några få år blivit en oerhört viktig handelspartner för framför allt Kenya och Uganda som exporterar konsumtionsvaror dit. Tiotusentals driftiga kenyaner och ugandier arbetar i Sydsudan. Det är ett land som inte får kollapsa, det skulle drabba grannarna hårt.
Det är alltså inte altruistiska skäl som driver Sydsudans grannar att stötta landets regering.
Jag skulle gärna vilja presentera en vacker profetia om den närmaste framtiden, så här på årets sista dag. Men tyvärr ser framtiden i Sydsudan inte särskilt ljus ut. Riek Machar kommer inte att lyckas störta regeringen, det tror jag kan sägas med bestämdhet. Det här kan vara hans sista strid. Men karln är seg, det måste också stå klart för alla. Han har faktiskt överlevt värre konflikter än den här.
Det är ännu för tidigt att överblicka de mänskliga och materiella kostnaderna för de senaste två veckornas strider. Men de är omfattande, det kan jag garantera. Hittills har man bara rapporterat om ”tusentals” döda. Jag vågar lova att det handlar om tiotusentals.
Värst är att de etniska splittringarna i landet nu har ökat. De två dominerande stammarna dinka och nuer kommer att få mycket svårt att glömma det här.
Utan enighet, med ständig misstänksamhet, hämndlystnad och rivalitet om makten tror jag tyvärr att Sydsudans framtid ser mycket mörk ut.
Blir Sydsudan ett nytt Rwanda?
Risken är stor att krisen i Sydsudan utvecklas till ett inbördeskrig med etniska förtecken. Kampen mellan de två dominerande stammarna dinka och nuer har alla de ingredienser som behövs i en sådan djävulsbrygd.
- Rivalitet om makt tillsammans med total ovilja att underordna sig någon annans styre.
- Starka ledare som vet hur man spelar på etniska känslor.
- Traditionella motsättningar som har existerat i tusen år och tidigare yttrat sig i blodiga boskapsräder och etniska småkrig.
- Och framför allt: minnet av våldsamma oförrätter under det långa inbördeskriget som avslutades 2005.
Den enskilt värsta händelsen av distinkt etnisk karaktär under inbördeskriget var massakern i Bor 1991. Då mördades omkring 2 000 människor. De som dog var huvudsakligen dinka. Mördarna var nuer, tillhörande Riek Machars gren av gerillan SPLA. Machar hade då nyligen brutit med sin forne vapenbroder John Garang, dinka.
Under kriget var hela södra Sudan – det som år 2011 förvandlades till republiken Sydsudan – starkt splittrat. Huvudfienden utgjordes av regeringen i Khartoum men i södern krigade grupper också mot varandra. Riek Machar, som nu i dag är huvudperson i det sydsudanesiska dramat, utmärkte sig som sällsynt opportunistisk.
Machar bildade gerillan SPLA tillsammans med John Garang 1983. Kriget startade i staden Bor.
1991 bröt Machar med Garang och 1997 gick han över till fiendesidan, Khartoum. 2000 bröt han med Khartoum, startade en milis i oljedistriktet Unity State, krigade stundtals mot SPLA och lät sig avlönas av oljebolagen.
När landet delades och staten Sydsudan bildades 2011 blev Riek Machar vice president. President blev Salva Kiir, dinka. De flesta någorlunda nyktra bedömare insåg att den maktdelningen inte skulle tåla särskilt hårda påfrestningar.
I somras avskedades Riek Machar. Sedan dess har vi bara räknat dagarna tills landet skulle explodera. Läs mina tidigare bloggtexter på ämnet. Sök i arkivet här i spalten till vänster.
Redan den gamle antropologen E.E. Evans-Pritchard ansåg att nuerna var omöjliga att regera över. Detsamma gäller för dinka.
Alltsedan regeringen i Sydsudan bildades har den ägnat sig åt att försnilla pengar i stor skala samtidigt som landets befolkning har stannat kvar i yttersta armod. Staten har underlåtit att serva medborgarna, det har överlåtits åt utländska hjälporgan.
Staten betraktas därmed bara som ett verktyg för att kunna ackumulera privata förmögenheter. Att erövra politisk makt är en modern form av de boskapsräder som i alla tider har varit själva motorn i både dinkas och nuernas samhällen.
Jag vill inte måla fan på väggen, men om det är någon afrikansk konflikt under de senaste tjugo åren som har haft potential att utvecklas till ett nytt folkmord likt Rwanda 1994, så är det den nuvarande krisen i Sydsudan.
Nu krävs stark vilja och diplomatisk fingertoppskänsla för att avstyra det.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.
Väntat kuppförsök i Sydsudan
Så kom det då till slut, det som somliga fruktat och andra längtat efter. Ett kuppförsök mot president Salva Kiir i Sydsudan.
Natten till måndagen 16 december utbröt skottlossning i huvudstaden Juba. Påföljande kväll tycktes det som om regeringstrogna soldater hade kväst upproret. Nattligt utegångsförbud utlystes. Ett större antal människor greps.
Vad handlar det om?
I botten ligger en maktkamp mellan företrädare för landets två största stammar, dinka och nuer. Den rivaliteten går tillbaka till inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005. Gerillan SPLA som vann kriget dominerades av dinka och nuer ända fram till 1991. Då delades SPLA i två rivaliserande grupper. Den ena leddes av huvudfiguren i sammanhanget, John Garang, som var dinka. Den andra av hans rival Riek Machar, nuer. Det är han som nu ligger bakom kuppförsöket.
John Garang dog strax efter det att fredsfördraget hade undertecknats. Salva Kiir, även han dinka blev president när Sudan delades och Sydsudan blev självständigt 2011. Riek Machar blev vicepresident.
En dinka och en nuer. Bittra rivaler under kriget. Nu skulle de samarbeta. Alla som kände Riek Machar visste att han i längden inte skulle underordna sig Salva Kiir. Riek Machar demonstrerade under inbördeskriget tydligt sina maktambitioner.
I juli i år avskedade Salva Kiir viktiga nyckelpersoner i regeringen. Nummer ett var Riek Machar. När det inträffade förstod de flesta observatörer, inklusive undertecknad, att det bara var en tidsfråga innan ett kuppförsök skulle inträffa. Läs min bloggtext från i somras HÄR. Knappa in sökordet Sydsudan i sökrutan på min blogg så hittar du övriga texter som jag skrivit om landet.
Till saken hör att medborgarna i Sydsudan utgörs av folkgrupper som aldrig i historien har underordnat sig en regering frivilligt. Dinka och nuer har mycket gemensamt, bland annat avskyn för centraliserat styre. Detta faktum, tillsammans med den omfattande plundring av landets resurser som ledarklicken i Juba har ägnat sig åt de senaste åren har underlättat för Riek Machar att vinna godkännande för sitt politiska motstånd mot sin chef Salva Kiir.
Det här var det första öppna kuppförsöket i Sydsudan. Men absolut inte det sista. Det är väldigt tråkigt att behöva vara olyckskorp. Men tyvärr är prognoserna för världens nyaste land mycket dåliga.
Det som har präglat landets ledning allt sedan flaggan hissades första gången den nionde juli 2011 är maktmissbruk, arrogans och förakt för demokrati. Därtill ohejdad korruption och flagrant stöld av landets oljeinkomster. Det är klart att det inte fungerar.
Den där jobbiga demokratin
Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Det är ett välkänt talesätt och ingenstans är väl det tydligare än i Afrika. Trots det hör man i dag allt fler som hävdar att demokrati inte är nödvändig för att förbättra samhällsskick och levnadsförhållanden för människor i fattiga länder.
Det har liksom blivit en pikant intellektuell accessoar för somliga att svära i den politiska kyrkan genom att hävda att demokrati är onödig.
Av dem som ansluter sig till den föreställningen tror jag dock inte särskilt många skulle acceptera diktatur i Sverige. Eller har jag kanske fel där?
I dagens DN Debatt (13/12, läs HÄR) skriver professor Lars Rudebeck om betydelsen av demokrati för att hålla tillbaka korruption. Jag kan bara instämma. Och jag tror att hela debatten om demokratins betydelse skulle behöva en ordentlig genomgång.
Jag deltog nu i veckan i ett seminarium vid Lunds universitet som handlade just om demokrati. Den tes jag drev är att demokrati inte skall ses enbart som en teknisk procedur. Det handlar inte i första hand om att gå till valurnorna en gång vart tredje eller fjärde år och lägga sin röst.
Det handlar framför allt om att demokrati är en mentalitet. Ett sätt att tänka och vara som människa.
I många afrikanska länder har man ”infört demokrati”. Det betyder att man har antagit den tekniska proceduren. Detta hyllas av omvärlden som därmed slår sig till ro och tänker att de politiska problemen är lösta. Men så är det inte.
Den som bemödar sig om att resa i afrikanska länder och umgås och prata med vanligt folk kommer att upptäcka att ett gigantiskt problem är den auktoritetstro som råder överallt. Folk är, enkelt uttryckt, väldigt rädda för chefen. Och det har de anledning att vara. Den som sätter sig upp mot chefen i ett vanligt afrikanskt land drabbas nämligen oftast väldigt hårt.
Chefen kan vara en make, en chef på jobbet, en överordnad släkting, en lokal politiker eller presidenten själv. Det finns chefer överallt, som alla hukar för.
Och när alla är rädda för chefen vågar ingen ta initiativ, av rädsla för att misslyckas och bli bestraffad. Samhället står stilla, ekonomin går på tomgång.
Det är detta förhållande som en demokratisk mentalitet skulle kunna ändra på. Men en mentalitet kan inte ”införas”. Den måste växa fram av egen kraft.
Det sägs ofta att det viktigaste i en demokrati är att medborgarna kan rösta fram den regering de vill ha. Det är bara delvis sant. Jag vill påstå att det viktigaste är möjligheten att kunna rösta bort den regering de inte vill ha. Det är ofta väldigt mycket svårare.
Jag är mycket oroad av att räknenissarna utökar sitt inflytande i biståndsbranschen. Det är nämligen de som oftast förespråkar idén om demokratins bristande betydelse för ekonomisk tillväxt. I dagens DN attackeras exempelvis professor Bo Rothstein för sin inställning.
Västvärlden som vilar tryggt i sin egen månghundraåriga parlamentariska demokrati kan gäspande avfärda betydelsen av densamma i Afrika. Det är ju välkänt att folk där inte har samma behov som vi. Själva ser de saken annorlunda.
Worshipping a dictator is such a pain in the ass, som författaren Chinua Achebe sade.
Kenya fyller 50 år
Kenya firar i dag – 12 december – 50 år av självständighet. Hipp, hipp hurra säger jag litet trött. Jag tycker nog man kan skönja en medelålderskris hos detta fantastiska land som skulle kunna vara paradiset på jorden.
När jag kom till Kenyas huvudstad Nairobi första gången 1976 var det en stad i slyngelåldern. Det var ett skönt äventyr för en ung ryggsäcksluffare att sugas in i denna jäsande smältdegel som bubblade av tillförsikt och framtidstro. Landet hade varit självständigt i endast tretton år. Alla tog för givet att allt bara kunde bli bättre. Till och med tiggarna var optimistiska.
Men runt omkring mullrade våldet. Idi Amin härjade i Uganda. Afrostalinisterna hade tagit makten i Etiopien och jagade unga intellektuella. Snart skulle den Röda Terrorn bryta ut som skördade 50 000 unga etiopiers liv. Alltmedan Sverige etablerade sig som den största givaren av civilt gåvobistånd till Etiopien, by the way.
I Somalia var president Siad Barre fullt upptagen med att köra sitt land i botten och resultatet av det har vi sedan länge facit på. Året därpå bröt Ogadenkriget ut.
Folk flydde hals över huvud från de våldsdrabbade grannländerna, de flesta sökte sig till Nairobi. Unga ugandier, etiopier och somalier blev mina vänner och rumskamrater. För mig var det en underbar tid.
Men för Kenya var det inte lika fantastiskt. Några år senare blev det uppenbart att klyftorna i samhället växte. Framtidstron kom av sig. Segregationen blev tydlig när stadsdelen Eastleigh förvandlades till Lilla Mogadishu, bebott nästan uteslutande av somalier.
Somalia imploderade, för några år sedan invaderade Kenya för att säkra sin gräns och i höstas kom vedergällningen från militanta somaliska islamister i form av massakern i köpcentret Westgate.
Runt omkring Nairobi växte slumområdena med dramatisk fart. Kibera blev världsberömt och närmast synonymt med hjärtskärande fattigdom.
President Jomo Kenyatta, landsfadern, utvecklade tribalism till en skön konst. Alltså att göra politik av det faktum att landets befolkning var uppdelad i en mängd olika stammar. Politiska motsättningar etablerades, 2008 skulle de explodera i landsomfattande våld som krävde över ettusen dödsoffer.
I dag sitter Jomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta som president. Åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.
Som sagt. När man fyller femtio så kan det vara dags att sitta ned och försöka summera sitt liv. Vad gjorde jag rätt? Vad gjorde jag fel?
Kenya skulle nog må bra av att lägga sig på psykologsoffan ett tag och prata ut med någon förstående terapeut.
Sanningen om moderaterna och ANC
Det svenska stödet till ANC under apartheidperioden har diskuterats livligt den senaste tiden. I dag vill alla politiska partier skära pipor i vassen och hävda att de bekämpade rasförtrycket.
Helt fel. Moderaterna bromsade så gott de kunde, i vetskap om att det svenska stödet till ANC även handlade om stöd till andra organisationer. I förlängningen stöd till Sovjetunionens hegemonistiska strävanden i södra Afrika.
Och det ville moderaterna av lätt begripliga skäl inte medverka till.
Det svenska stödet till ANC och det svarta motståndet inne i Sydafrika beslutades av en liten grupp som gick under benämningen Humanberedningen. I den ingick representanter för riksdagspartierna. Dock inte vänsterpartiet (VPK på den tiden), intressant nog.
Moderaterna obstruerade och satt med högst motvilligt. I en vetenskaplig avhandling läser jag:
Moderaterna förde i sin befrielserörelsepolitik linjen att de på riksplan medvetet inte ville veta vad som diskuterades i beredningen. De hade en kommunpolitiker som satt med. Bertil Persson (m) sade att: ”Vi ansåg i utrikesutskottet att vi inte ville veta för då kunde vi inte heller ansvara för att svara på några frågor. Vart biståndet till befrielserörelserna gick visste vi inte”. Vidare menade han att moderaterna på riksplanet ansåg det viktigt att inte veta, för att inte behöva försvara svensk befrielserörelsepolitik. (Janet Vänämäki “Bistånd utan förbehåll – en studie om Sveriges bistånd till ANC”.
Så såg det ut. Och det berodde som sagt inte bara på att moderaterna var ovilliga att stödja ANC. Det handlade om att Sverige var stor finansiär av andra befrielserörelser i regionen från 1970-talet och framåt. En mycket betydelsefull mottagare av svenska pengar var gerillan MPLA i Angola.
Portugiserna lämnade Angola 1975. Tre olika rörelser kämpade då om makten i landet. MPLA kallade sig marxist-leninistiskt och erhöll starkt stöd från Sovjetunionen i form av pengar och vapen. De andra rörelserna UNITA och FNLA stöddes av Sydafrika, Zaire och USA.
Sverige stödde MPLA med pengar som beslutades av Humanberedningen där moderaterna motvilligt satt med.
Den militära konflikten i södra Afrika som även inkluderade Moçambique, Rhodesia och Namibia blev ett så kallat proxy war där Sovjet och USA stred genom ombud. Kubanska trupper anslöt sig till MPLA. Civila dödades i okänt tusental. Svenska pengar finansierade dödandet.
1977 ville MPLA-ledaren Agostinho Neto rensa ut de mest hårdföra kommunisterna ur partiet. Omkring 70 000 människor mördades i den kampanjen. MPLA var då stor mottagare av svenskt bistånd.
1990 beslutade MPLA att skrota marxist-leninismen och istället kalla sig socialdemokrater. Gissa var de fick den idén ifrån.
Moderaternas hållning i Sydafrikafrågan är alltså mer komplex än den vid första anblicken synes vara. Så som det ofta är i politiken.
Det som Nelson Mandela inte var
Nelson Mandelas död hade jag tänkt skriva om men det finns inte så mycket att tillägga. Han är vederbörligen hyllad av alla i nord och syd. Helt rätt. Karln var fantastisk.
När man funderar på fenomenet Mandela så tycker jag det mest intressanta är allt det som han inte var.
Han var inte uppblåst och pompös. Han var inte diktatorisk till sin läggning. Han var inte nedlåtande mot sina politiska motståndare. Han var inte benägen att kasta dem i fängelse för deras åsikters skull. Han var inte den som skyllde alla Afrikas olyckor på kolonialismen. Han var inte föraktfull mot demokrati. Han var inte korrumperad.
Han var, kort sagt, inte som andra afrikanska ledare i allmänhet.
Ända sedan de afrikanska staterna söder om Sahara kastade av sig det koloniala oket för sisådär 40-50 år sedan har de plågats under det som brukar kallas Big Man-syndromet. Författaren Blaine Harden har träffande karaktäriserat fenomenet.
Hans ansikte finns på sedlarna. Hans foto hänger på vartenda kontor i hans rike. Hans ministrar har guldnålar med små bilder på honom på kavajslaget. Han uppkallar gator, fotbollsarenor, sjukhus och universitet efter sig själv. Han bär på en silverinfattad elfenbenskäpp eller en intrikat snidad käpp. Han kräver att bli kallad ”doktor” eller ”erövraren” eller ”läraren” eller ”den populäraste ledaren i världen”. Han går till sängs med fruar och döttrar till mäktiga män i hans regering. Han flyttar om ministrar utan förvarning, paralyserar politiska beslut och eliminerar tronpretendenter. Han gör minoriteter till syndabockar för att bli populär. Han förbjuder alla partier utom sitt eget. Han riggar val. Han snöper domstolarna. Han tystar pressen. Han går i kyrkan.
Alla dessa Big Men backades upp med internationellt bistånd i flera decennier och en fördomsfull omvärld antog att det var den enda typ av ledare som Afrika kunde frambringa.
Ända tills Nelson Mandela släpptes ur fängelset, valdes till president och visade att det finns ett annat sätt att styra ett land.
Nu är han död. Frid över hans minne. Omvärlden hyllar honom. Men borde inte samma omvärld stanna till ett ögonblick och fundera över varför den i ett halvt sekel valde att stötta Afrikas alla Big Men och ge sitt tysta stöd till att Mandela hölls inspärrad?
Nu är det tillbaka till den grå vardagen. Biståndet fortsätter rulla till Afrikas alla Big Men som fortfarande finns där ute. De som fick Nelson Mandela att lysa genom att vara allt det som han inte var.
När mobben får skipa rättvisa
I Kenya ropar man inte på polis om man blir utsatt för en stöld när man befinner sig i en folksamling.
Man ropar istället tjuv. Mwizi, mwizi! skriker man och pekar på den – oftast – flyende tjuven.
Det får en omedelbar effekt på omgivningen. Alla lystrar, släpper vad de har för händer och kastar sig brutalt över den stackars boven. Utan att ställa några frågor börjar människor besinningslöst misshandla vederbörande. Det är inte ovanligt att tjuvar slås ihjäl på öppen gata. Jag har själv sett det hända en gång.
Fenomenet kallas på engelska mob justice. Det är en effekt av att polisen är antingen frånvarande eller inkompetent. Folk i Kenya litar i allmänhet inte på de rättsvårdande myndigheterna. När det behövs så tar människor den så kallade rättvisan i egna händer. Det kan vara väldigt obehagligt att bevittna.
I Sverige förekommer inte mob justice annat än i vissa speciella sammanhang. Som exempelvis om någon har uttryckt en misshaglig åsikt eller brutit mot en outtalad moralisk regel. Då kan mobben slå till med full kraft.
Det värsta exemplet på det som jag på rak arm kan erinra mig är den skandalösa hetsjakten på konstnären Stina Wirsén. Hon dristade sig att teckna figuren Lilla Hjärtat, en söt svart bebis precis så som jag tycker en söt svart bebis ska kunna avbildas. Jösses vad hon fick schavottera för det.
Rasistisk stereotyp! skrek mobben i högan sky. I en intervju i Svenska Dagbladet sade Wirsén:
– Det kändes som om jag ställdes, eller föstes fram, med en megafon i handen på ett torg fullt av människor som krävde att jag skulle skrika: ”Jag är rasist!”
Konstnären Lars Vilks har blivit mordhotad på riktigt på grund av bilder han har ritat. Kan jämföras med fatwan mot Salman Rushdie.
Och nu är mobben ute efter Göran Lambertz därför att han har anmält en avvikande åsikt i fallet Thomas Quick. Vi får se om han överlever.
Man tycker ju att ledande kulturdebattörer skulle ta tydligt avstånd från de skränande lynchmobbarna. Men det är precis tvärtom där mob justice regerar.
DN:s kulturredaktör Björn Wiman tycker exempelvis att misshandelshot mot politiker skall betraktas som ”hyss”, som på sin höjd kan rendera förövaren en stunds vila i snickarboa.
Lite egendomligt i ett land där både statsminister och utrikesminister har mördats inför öppen ridå.