- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
De jobbiga somalierna
Somalier är illa sedda i Östafrika. Det är sällan man hör en kenyan, ugandier eller etiopier säga något positivt om dem. På grund av det långa inbördeskriget i Somalia finns det somalier i alla grannländerna. Många är entreprenörer inom åkerinäringen och i Sydsudan upptäckte jag att grossister i alkoholhandeln ofta är somalier. Pragmatiska muslimer, sålunda.
Andra handlar med khat, tvättar piratpengar eller jobbar med illegala vapenaffärer. Jag har hört många östafrikaner klaga på hur egensinniga, våldsbenägna och kompromissovilliga somalierna är.
Al Shabaabs terrorattacker i Kenya och Uganda har inte förbättrat somaliernas rykte.
Det är ingen hemlighet att somalier ser ner på andra folk i regionen. De anses allmänt vara rasister. Även i Kenya betraktas de som ”svårintegrerade”.
Men det har inte alltid varit så. När jag reste till Kenya första gången 1976 fick jag kontakt med flera unga somalier och mitt allmänna intryck var att de var smartare, pålitligare och betydligt mer världsmedvetna än genomsnittet kenyaner.
Vackra Nafisa som jag blev störtkär i introducerade mig till den somaliska diasporan som jag inte hade lärt känna utan henne. Jag kom att betrakta somalierna som betydligt mer kultiverade än de flesta andra folk i Östafrika.
Inbördeskriget, som inte går att förklara utan en ordentlig analys av det somaliska klansystemet, är orsaken till att det somaliska samhället har imploderat. Vi har nu en ganska stor grupp somalier boende i Sverige och deras förutsättningar på svensk arbetsmarknad och möjlighet till integration måste betraktas som väldigt begränsade.
Desto större anledning att försöka analysera och förstå situationen. Journalisten Per Brinkemo har med sin nyutgivna bok Mellan klan och stat – somalier i Sverige på Timbros förlag gjort en verklig kulturgärning. Han har under många år arbetat med somalier i Malmö. Han kan ämnet som få andra. Välskrivet och pedagogiskt förklarar han den somaliska kulturens unika karaktär och hur krocken med svenska värdesystem är oundviklig. Men också hur denna krock går att dämpa, till och med att arbeta sig igenom.
Det som krävs är förståelse från båda sidor. Somalierna måste lära sig förstå Sverige, och svenska myndigheters arbete underlättas om kunskapen om somaliska seder och bruk förbättras.
Per Brinkemos bok gisslas naturligtvis reflexmässigt på Aftonbladets kultursida. En grupp somalier har attackerat den och påstår att den ”lobbar för att vi ska agera som projektionsytor för en europeisk fantasi om den Andres kulturella anlag för laglöshet och omodernitet”. Läs texten HÄR.
Undertecknarna av artikeln skjuter särskilt in sig på Brinkemos påpekande att dromedaren för somalierna är lika viktig som Volvon är för svenskar. En välfunnen jämförelse. Dock vill jag nog påstå att dromedaren är betydligt viktigare.
Mellan klan och stat har inte fått särskilt många recensioner i svenska tidningar. Det följer ett deprimerande mönster. En bok som på allvar analyserar och förklarar en problematik som är central i svensk invandringspolitik har inte en chans att bli uppmärksammad. På landets redaktioner sitter ängsliga och kulturrelativistiska redaktörer och vågar inte yttra sig, av rädsla för att bli kallade rasister.
En annan nyutgiven bok som förtjänar uppmärksamhet är Egna röster egna bilder – när somalier själva berättar. Utgiven av föreningen Hidde Iyu Dhaqan. Redaktör Lars Åberg och med foton av bland andra Lars Strandberg. Det är en nostalgisk och ganska sorgesam bok om det Somalia som inte längre finns.
Det enda jag saknar i båda dessa böcker är en genomgång av islams roll i Somalias kollaps. Men en sådan analys skulle väl vara rena kamikazeprojektet i dagens Sverige. Den som vill förkovra sig i det ämnet rekommenderas att läsa någon av Ayaan Hirsi Alis briljanta böcker.
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Rätten att få vara vidskeplig
Det är intressant att se hur begreppet rasism ständigt omdefinieras i Sverige. Det har blivit ett slags one size fits all-begrepp som alla kan använda beroende på vad man vill och vilket humör man är på.
De politiska partierna tävlar i den populära grenen antirasism och till den sporten hör att man hela tiden måste ha någon att dunka rasiststämpeln på. Annars blir det liksom ingen tävling.
I det sammanhanget kommer jag att tänka på den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som gjorde karriär på att anklaga folk för att vara kommunister. I början av 1950-talet pågick regelrätta häxprocesser i USA där mängder av människor tvingades schavottera offentligt, utpekade som sovjetsympatisörer. I många fall räckte det med att någon hade uttalat sympati för fackföreningar för att bli misstänkt för att vara sovjetisk spion. Den utpekade förlorade jobbet och fick utstå allmänhetens spott och spe.
Nu noterar jag att svenska vänsterpartiet har publicerat en skrift vid namn Nolltolerans mot rasism – Vänsterpartiets antirasistiska strategi. Läs dokumentet HÄR. Där anlägger de ett slags mccarthyskt synsätt på rasismen. Vänsterpartiets styrelse, som står som avsändare av dokumentet, börjar med att konstatera att kritik av islam utgör en form av psykisk störning. Den kallas islamofobi.
Rasismen, skriver partistyrelsen, har i olika tider och i olika sammanhang riktats mot olika grupper. Idag fokuserar högerextrema rörelser allt mer på människor som betraktas som muslimer och islamofobin är den främsta motorn i högerextrem ideologi idag.
Rasism är alltså enligt vänstern en form av islamofobi, och islamofober är rasister. Rasister och islamofober är därmed högerextremister. Vilket skulle bevisas.
Eftersom jag betraktar mig som icke-konfessionell agnostiker blir jag förstås undrande inför detta. Jag anser att alla religioner utgör en form av vidskepelse. Islam är inget undantag. Innebär det att jag också skall betraktas som rasist och högerextremist? Det var i så fall en nyhet för mig.
Det är en central uppgift för den antirasistiska rörelsen att bekämpa islamofobi och försvara muslimers rätt att praktisera och ge uttryck för sin tro, skriver vänsterpartiets styrelse.
Det är vad jag kallar ett präktigt politiskt paradigmskifte. Marx ansåg att religion utgjorde en illusorisk lycka. Han kallade den ett opium för folket.
Men nya tider, nya seder. Klasskampen är sedan länge nedlagd. Proletariatets diktatur blev bara en dröm. I stället ägnar nu vänsterpartiet sin kraft åt att kämpa för människors rätt att få vara vidskepliga.
Joseph McCarthy visste att det gick att bygga en politisk karriär på att skrämma människor för kommunismen och att svepande peka ut folk som sovjetsympatisörer.
Den så kallade antirasistiska rörelsen i Sverige med sina diffusa anklagelser om islamofobi uppvisar precis samma mönster.
Var därför försiktig på midsommarafton när du dansar kring stången, om du är en etnisk svensk mitt i livet, som Reinfeldt sade. Tänk på att ditt dansande kan uppfattas som exkluderande av andra etniska grupper. Därmed också avståndstagande. Det vill säga rasistiskt. Vilket innebär att du är högerextremist.
Och för gusskull, ta inte på dig byxor med knätofsar. Då är det kört, det kan jag lova.
Nordea + Africa Oil = sant?
Nordea Fonder är nu tredje största ägare i Africa Oil som snart ska in på Stockholmsbörsen. Men den verklige storägaren i Africa Oil heter Lukas Lundin, överhuvud för den svenska oljefamiljen Lundin. Jag besökte nyligen Africa Oils borrplats i Etiopien tillsammans med vd Keith Hill. Syftet med mitt besök var att få material till min bok Oljans pris (gå till bokens hemsida HÄR) som jag arbetade med då. Keith Hill berättade att han aldrig tog ett strategiskt beslut om Africa Oil utan att konferera med Lukas Lundin.
Africa Oil borrar i en region i Etiopien som oftast kallas Ogaden. Korrekt namn är den somaliska regionalstaten. I delar av det området pågår ett lågintensivt rebelluppror. Den etiopiska regeringen anklagas av människorättsorganisationer för övergrepp på civila i jakten på rebeller.
Nordea Fonder beskylls för att via sin investering vara med och finansiera sådana övergrepp. Det rustas för strid och förpostfäktningen har redan börjat. Sasja Beslik, chef för Nordeas ansvarsfulla investeringar, kritiseras hårt av journalisten Martin Schibbye som anser att Nordea inte ska befatta sig med Africa Oil.
Den kritik som formuleras mot Africa Oil och därmed även mot Nordea handlar om situationen i en del av Afrika som för de flesta svenskar är lika okänd som månens baksida. Regionen bebos till största del av muslimska etniska somalier som av historiska skäl känner svag samhörighet med den kristet dominerade etiopiska regeringen. I Ogaden har det funnits rebeller med nationalistiska ambitioner i alla tider.
Ogadenregionen är större än Norrland och de flesta invånarna bor i städerna. Landsbygden är glest befolkad. Ogaden är även namnet på den klan som dominerar rebellrörelsen Ogaden National Liberation Front, ONLF. Ogadenklanen finns huvudsakligen norr om floden Shebele som utgör en viktig geografisk gräns.
Africa Oil har sin verksamhet i de södra delarna av Ogaden där andra klaner dominerar. Jag träffade de högsta företrädarna för dessa klaner under mitt besök. De satte stort hopp till den ekonomiska tillväxt som oljan skulle kunna innebära.
I grannlandet Somalia har staten kollapsat på grund av klankonflikter och de klanledare jag träffade var direkt fientligt inställda till ogadenklanen. De bedyrade att ONLF inte existerade i deras del av regionen. Detta verifieras av tankesmedjan International Crisis Group.
Att påstå att Africa Oil med sin närvaro och sitt samarbete med den etiopiska regeringen indirekt medverkar till förföljelse av civila som drabbas när specialpolis jagar medlemmar i ONLF känns därför tämligen långsökt. Med det synsättet är alla som har en ekonomisk relation med Etiopien medskyldiga. Exempelvis biståndsgivare.
Africa Oil anses vara delaktig i konflikten genom att låta sig beskyddas av etiopiska regeringssoldater. Men överallt i Afrika där oljeverksamhet pågår finns det beväpnade vakter av något slag. Och det gäller inte bara oljeverksamhet. När exempelvis organisationen Läkare utan gränser var verksam i Somalia under pågående krig anlitade de frilansande milisförband för sitt beskydd.
Den starkaste känslan jag fick med mig från mitt besök på Africa Oils borrplats i Etiopien var klanledarnas genuina oro över att borrhålet skulle visa sig vara torrt, vilket nu tycks vara fallet. Det bekymrade dem mer än någonting annat.
Recension av en recension
Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.
I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.
Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.
Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.
I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.
Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.
De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.
Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.
Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.
Den som vill läsa andra mer genomtänkta recensioner av min bok kan klicka HÄR.
Tony Blair och islamismen
I DN 28 maj kommer tidigare premiärministern Tony Blair ut som en fullfjädrad muslimsk apologet. Jag blir allvarligt oroad när jag läser hans drapa med den besynnerliga rubriken Skolor bygger säkerhet.
Den handlar om terrorgruppen Boko Harams bortrövande av skolflickor i Nigeria, vars skola sannerligen inte erbjöd någon säkerhet.
Blair för ett i mitt tycke extremt försåtligt resonemang. Han konstaterar att Boko Haram drivs av islamism och radar sedan upp länder i världen där islamism råder. Blair skriver om den extrema varianten av ideologin, vilket är ungefär som att skilja mellan nazism och extrem nazism.
Denna extremism finns enligt Blair i hela Afrika söder om Sahara. (Oklart varför han inte inkluderar Nordafrika.) Därutöver hittar han den extrema islamismen i Mellanöstern, Pakistan, Indien, Ryssland, Centralasien och Fjärran Östern. I princip hela den muslimska världen, alltså.
Men sedan kommer Blairs poäng. Denna – enligt honom – extrema form av ideologin som motiverar exempelvis Boko Haram till sina illdåd är inte representativ för islam. Denna ideologi bygger på en falsk och snedvriden syn på religionen som lärs ut i skolor över hela världen. (…) Den representerar inte islam i stort. Flertalet muslimer tar avstånd ifrån den. De finner den motbjudande, skriver han.
Vad finns det för empiriskt stöd för det påståendet? Blair skriver om en ideologi som är världsomspännande och lärs ut i skolor över hela världen. Men den är inte representativ för islam. Vad är då representativt för islam? Och hur vet han att flertalet muslimer tar avstånd ifrån den? Vilka undersökningar kan han hänvisa till?
Han skriver att Boko Harams ideologi inte ingår i Nigerias traditioner. Den är importerad, skriver han. Från vilket land då, undrar jag? Vilket land är det som exporterar denna ”extrema ideologi”?
Så här skriver Blair: Det som brukar kallas islamism är en politisering av religionen som är fundamentalt oförenlig med den moderna världen. Den utgår ifrån att det bara finns en enda sann religion och en enda tolkning av den, och att denna tolkning bör styra alla länders politik, statliga institutioner och samhällsliv. De som inte delar den synen måste betvingas.
Men detta är ju exakt det som är kärnan i islam! Det finns bara en gud och Mohammed är hans profet. Andra religioner utgör hädelse. Sharia, Allahs lagar, skall styra allt samhällsliv. Den som inte rättar sig efter detta är fiende till islam och skall tillintetgöras.
Läs koranen, säger jag. Eller gör som jag har gjort flera gånger, senast i Kenya förra året. (Se den HÄR bloggtexten.) Sitt ner och samtala med muslimska imamer. Be dem berätta vad islam är. Hur islam ska fungera i samhällslivet. Hur man skall betrakta dem som inte bekänner sig till islam. Den som gör det kommer att upptäcka att Tony Blair pratar i nattmössan.
Det riktigt otäcka är att han uppenbarligen medvetet försöker föra oss bakom ljuset. Vems ärenden går han?
Varje dag matas vi i medierna med nyheter om barbariska gärningar i islams namn. Samma dag som jag skriver detta läser jag om en ung pakistansk kvinna som stenats till döds av sina släktingar därför att hon ville gifta sig med ”fel” man. Läs nyhetstexten HÄR.
Men sådant är enligt Tony Blair och många andra aldrig representativt för islam. Så jag undrar återigen: vilka företeelser är representativa för islam?
Boko Haram vill jag berätta om
Den islamistiska terrorgruppen Boko Haram skapar rubriker med att kidnappa skolflickor i Nigeria.
Rörelsen har hittills varit tämligen okänd i Sverige men ni som följer min blogg har kunnat läsa om Boko Haram flera gånger. Så här skrev jag i augusti 2012:
Boko Haram säger sig vilja upprätta en islamistisk stat i norra Nigeria. All kontakt med västerländska påfund är förbjudna. Grundaren Muhammed Yusuf mördades 2009 men hann innan dess formulera flera viktiga teser. Han hävdade att jorden var platt. Han avfärdade darwinismen och krävde att den parlamentariska demokratin i Nigeria skulle avskaffas. Om Boko Harams existens är en följd av arbetslöshet och social misär, som många hävdar, så gällde det i alla fall inte Muhammed Yusuf själv. Han levde flott och körde omkring i en Mercedes.
Det är intressant att notera att Boko Haram är en närmast komplett spegelbild av den ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army, LRA. Herrens motståndsarmé på svenska. LRA:s ledare Joseph Kony vill upprätta ett gammaltestamentligt, kristet rike i norra Uganda byggt på de tio budorden. Han har i flera decennier bedrivit krig mot den ugandiska regeringen genom att mörda civila. Mig veterligt har ingen hävdat att LRA:s terror skulle vara ett resultat av arbetslöshet.
LRA:s uppgift var att destabilisera den ugandiska regeringen på uppdrag av Sudan. Det berodde på att Uganda stödde den sydsudanesiska gerillan SPLA. Nu är inbördeskriget i Sudan slut. Sydsudan är ett eget land och LRA behövs inte längre. Kony och hans mannar befinner sig på flykt.
Jag tror att en grundlig analys av Boko Haram skulle visa att gruppen har en liknande uppgift i Nigeria som LRA hade i Uganda. Att destabilisera regeringen. Bädda för regimskifte. Ändra landets interna maktbalans. Jag skulle bli förvånad om inte Libyens förre ledare Khadaffi hade ett antal fingrar med i spelet innan han dödades.
Att Boko Haram skulle vara de fattigas och åsidosattas röst i Nigeria tror jag inte alls på.
Läs övriga texter på min blogg. De heter:
”Att mörda i Guds namn” från 30 september 2013. Den hittar du HÄR.
”Kampen mot Boko Haram angår oss alla” från 22 maj 2013. Läs HÄR.
”Boko Haram och andra afrikanska skurkar” från 30 augusti 2012. Läs HÄR.
Du kan också skriva in Boko Haram i sökfältet här till vänster på sidan så kommer du direkt till texterna.
Vi vänjer oss snart vid fattigdomen
Det finns en mängd förklaringar till varför fattigdomsbekämpning fungerar så dåligt i Afrika, trots alla goda intentioner och hängivna biståndsgivare. En viktig orsak är att de afrikanska myndigheter som förväntas medverka i biståndsfinansierade projekt av det slaget inte tycker att fattigdom är något stort problem.
När den vite hjälparen dundrar in med famnen full av fattigdomsbekämpande åtgärder så möts denne av förvånade blickar från sin svarte motpart som tänker: ”Vad är problemet? Jag är ju inte fattig. Inte den där vitingen heller. Vad är han så upprörd över? Bäst vi låter honom hållas. De där pengarna kan vi säkert slussa över till andra konton vad det lider. Det vore ju synd om de skulle gå till spillo i något fattigt slumområde.”
Jag kom att tänka på ett sådant scenario när jag läste DN:s ledare 28 april. ”Vi ska inte vänja oss”, löd rubriken. Texten handlade om tiggarna i Sverige.
Sorry, DN, men jag tror det är kört. Vi kommer att vänja oss. För egen del kan jag säga att jag redan har vant mig, på grund av mina frekventa besök i Afrika. Jag ger inte pengar till tiggare, vilket jag faktiskt gjorde i min ungdom. Istället försöker jag vara generös mot fattiga människor i Afrika som anstränger sig att vara entreprenörer. Jag köper gärna en tidning av tidningspojken även om jag redan har läst den. Jag låter gatubarnen tvätta bilens vindruta även om det inte behövs. För dessa tjänster betalar jag skäligt. Om detta har jag resonerat här tidigare.
Men att bara släppa en slant i en framsträckt burk i handen på en helt frisk människa, det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att fattigdom bara kan arbetas bort. Och då måste faktiskt de fattiga själva anstränga sig. Vilket väldigt många gör i Afrika. Otroligt många. Och det har effekt. Besök vilket slumområde som helst så kommer du att upptäcka att det sjuder av aktivitet och entreprenörskap.
Den svenska viljan att hjälpa fattiga människor i Afrika tror jag var en effekt av att Sverige saknade den typen av fattigdom. Vi blev genuint upprörda när vi såg riktigt utblottade människor som saknade allt. Därav den svenska biståndsviljan, enprocentmålet och den egendomliga generositeten som yttrar sig i att vi gör oss av med drygt etthundra miljoner kronor om dagen i ”fattigdomsbekämpande” bistånd utan att få veta om det har någon effekt.
Samtidigt som svenska pensionärer måste gå till socialen.
Nu har vi snart vant oss vid närkontakten med fattiga tiggare. Då kommer biståndsviljan att sjunka. Innan dess kommer den kanske att omdefinieras. Jag menar, varför ska vi skicka pengar till Afrika när de fattiga sitter utanför ICA och vädjar om en procent?
Som så ofta gör sig DN till tolk för önsketänkarna. ”Vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder”, skriver ledarskribenten. Ack ja, det kommer, det kommer. Tro mig. Varför skulle Sverige vara annorlunda? Nu när det är möjligt för fattiga rumäner att åka till Sverige och tigga, då kommer fattigdomen att etableras även här.
”Vi ska inte jaga tiggarna ur landet”, skriver DN vidare.
Nä, det kan vi nog inte. Vi får bara vänja oss. EU:s fria rörlighet – som jag är varm anhängare av – kommer att återinföra massfattigdomen i Sverige. Det nya klassamhället.
”Vi ska inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd”, tillägger DN grötmyndigt.
Välkomna till verkligheten, säger jag.
Våldet sprider sig i Sydsudan
Nu har kriget i Sydsudan spridit sig västerut. Landets näst största stad Wau, där det dittills varit väldigt lugnt, skakades 27 april av vild skottlossning. Det som händer där är en direkt följd av det kollapsade förtroendet mellan Sydsudans två största stammar, dinka och nuer.
Wau ligger i en del av landet som domineras befolkningsmässigt av dinka. Men många soldater i regionen är nuer, eftersom ambitionen har varit att armén ska vara blandad etniskt.
När president Salva Kiir helt nyligen avskedade Sydsudans arméchef som var nuer spred sig rädslan bland nuerofficerare och meniga nuersoldater. Den 27 april deserterade en mängd sådana i trakterna av Wau. Fyra generaler försvann tillsammans med en stor styrka som dock var dåligt beväpnad. De ville fly Wau men mötte motstånd från andra soldater.
Skottlossning följde. De deserterande soldaternas familjer försökte komma undan, hur många som dödades eller sårades i striderna vet vi ännu inte. Många försökte ta sin tillflykt till FN:s läger i området men hindrades av lojala regeringssoldater.
Rädslan bland nuerna handlar inte bara om en befarad utrensning inom armén. Den är också starkt kopplad till situationen i oljestaden Bentiu, där nuerrebeller nyligen mördade flera hundra civila från andra folkgrupper, i synnerhet dinka. Liknande massakrer har tidigare inträffat i Bor och Malakal.
Hämnd och hämnd för hämnden i kombination med rädsla är konstanta inslag i den sydsudanesiska tragedin.
Sydsudan bryts sönder. Steg för steg, dag för dag. Det historiska ekot från Rwanda 1994 hörs allt tydligare.
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.