- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
Tony Blair och islamismen
I DN 28 maj kommer tidigare premiärministern Tony Blair ut som en fullfjädrad muslimsk apologet. Jag blir allvarligt oroad när jag läser hans drapa med den besynnerliga rubriken Skolor bygger säkerhet.
Den handlar om terrorgruppen Boko Harams bortrövande av skolflickor i Nigeria, vars skola sannerligen inte erbjöd någon säkerhet.
Blair för ett i mitt tycke extremt försåtligt resonemang. Han konstaterar att Boko Haram drivs av islamism och radar sedan upp länder i världen där islamism råder. Blair skriver om den extrema varianten av ideologin, vilket är ungefär som att skilja mellan nazism och extrem nazism.
Denna extremism finns enligt Blair i hela Afrika söder om Sahara. (Oklart varför han inte inkluderar Nordafrika.) Därutöver hittar han den extrema islamismen i Mellanöstern, Pakistan, Indien, Ryssland, Centralasien och Fjärran Östern. I princip hela den muslimska världen, alltså.
Men sedan kommer Blairs poäng. Denna – enligt honom – extrema form av ideologin som motiverar exempelvis Boko Haram till sina illdåd är inte representativ för islam. Denna ideologi bygger på en falsk och snedvriden syn på religionen som lärs ut i skolor över hela världen. (…) Den representerar inte islam i stort. Flertalet muslimer tar avstånd ifrån den. De finner den motbjudande, skriver han.
Vad finns det för empiriskt stöd för det påståendet? Blair skriver om en ideologi som är världsomspännande och lärs ut i skolor över hela världen. Men den är inte representativ för islam. Vad är då representativt för islam? Och hur vet han att flertalet muslimer tar avstånd ifrån den? Vilka undersökningar kan han hänvisa till?
Han skriver att Boko Harams ideologi inte ingår i Nigerias traditioner. Den är importerad, skriver han. Från vilket land då, undrar jag? Vilket land är det som exporterar denna ”extrema ideologi”?
Så här skriver Blair: Det som brukar kallas islamism är en politisering av religionen som är fundamentalt oförenlig med den moderna världen. Den utgår ifrån att det bara finns en enda sann religion och en enda tolkning av den, och att denna tolkning bör styra alla länders politik, statliga institutioner och samhällsliv. De som inte delar den synen måste betvingas.
Men detta är ju exakt det som är kärnan i islam! Det finns bara en gud och Mohammed är hans profet. Andra religioner utgör hädelse. Sharia, Allahs lagar, skall styra allt samhällsliv. Den som inte rättar sig efter detta är fiende till islam och skall tillintetgöras.
Läs koranen, säger jag. Eller gör som jag har gjort flera gånger, senast i Kenya förra året. (Se den HÄR bloggtexten.) Sitt ner och samtala med muslimska imamer. Be dem berätta vad islam är. Hur islam ska fungera i samhällslivet. Hur man skall betrakta dem som inte bekänner sig till islam. Den som gör det kommer att upptäcka att Tony Blair pratar i nattmössan.
Det riktigt otäcka är att han uppenbarligen medvetet försöker föra oss bakom ljuset. Vems ärenden går han?
Varje dag matas vi i medierna med nyheter om barbariska gärningar i islams namn. Samma dag som jag skriver detta läser jag om en ung pakistansk kvinna som stenats till döds av sina släktingar därför att hon ville gifta sig med ”fel” man. Läs nyhetstexten HÄR.
Men sådant är enligt Tony Blair och många andra aldrig representativt för islam. Så jag undrar återigen: vilka företeelser är representativa för islam?
Somalier och skiftnycklar i Fagersta
Vissa resultat av EU-valet är mer svårtolkade än andra. Ta Fagersta som exempel. Det är vänsterns starkaste fäste i Sverige. Där fick partiet 56 procent, alltså egen majoritet, i förra kommunalvalet.
Nu visar det sig att SD kammade hem 14,8 procent av rösterna där i EU-valet. Vänsterpartiet fick 8,6!
Att döma av kommentarer på nätet så anar många att SD:s framgång i Fagersta kan kopplas till den växande andelen somalier på orten. För några år sedan bosatte sig ett hundratal somalier med permanent uppehållstillstånd i Fagersta. Antalet har vuxit sedan dess. Integrationsminister Erik Ullenhag konstaterade att somaliernas låga utbildningsnivå gjorde det svårt att hitta arbete åt dem.
Även bostadsfrågan var knepig. Några somalier klagade på komforten vilket fick Fagerstas starke man, det vänsterpartistiska kommunalrådet Stig Henriksson, att ilskna till. I en insändare i tidningen Fagersta-Posten skrev han:
Det kan rimligen inte vara så att man helt frivilligt flyttar till en kommun, hyr en klart olämplig bostad för sin familj och med ens är det kommunens ansvar att lösa det uppkomna problemet. Det gäller såväl infödda som invandrare. Går det inte att lösa boendet i Fagersta, där vi inte har särskilt många stora lägenheter, så finns det 289 andra kommuner i det här landet som kan ha bättre förutsättningar.
Passar inte galoscherna så kan ni flytta, alltså. Kanske tänkte Stig Henriksson att detta osminkade uttalande skulle stärka hans parti. Men resultatet av EU-valet tycks tala ett annat språk.
Det ligger i demokratins intresse att förebygga uppkomsten av renodlade missnöjespartier genom att våga ta sig an även moraliskt svårhanterliga frågor. Snarare än att sticka huvudet i sanden och säga att problem inom vissa områden inte existerar. Därför tror jag det är viktigt att analysera valresultatet i Fagersta noga. Är 14,8 procent av Fagerstaborna rasister som bara rakt av och helt enkelt ogillar svarta människor? Eller är även de flesta av dem i själ och hjärta kosmopolitiskt tänkande arbetets söner, men väljer att rösta på SD för att markera sitt missnöje med att Fagersta härbärgerar och delvis försörjer arbetslösa flyktingar, vars reaktioner på kommunens bemötande dessutom kan tolkas som otacksamhet?
Jag har på senare tid stött på tre personer i min nära omgivning som överraskande bekänt att de röstar på SD. Eftersom jag vet med bestämdhet att ingen av dem är rasist så frågade jag förstås varför. Oberoende av varandra (de känner inte varandra) gav de liknande svar. Det typiska var en variant på engelsmännens to throw a spanner in the works. Langa in en skiftnyckel i den stora maskinen så att den börjar hacka och sedan brakar ihop.
Kanske måste de etablerade partierna göra en djupare analys av valresultatet än den enkla och mest närliggande, som bara idiotförklarar en stor del av väljarkåren.
Boko Haram vill jag berätta om
Den islamistiska terrorgruppen Boko Haram skapar rubriker med att kidnappa skolflickor i Nigeria.
Rörelsen har hittills varit tämligen okänd i Sverige men ni som följer min blogg har kunnat läsa om Boko Haram flera gånger. Så här skrev jag i augusti 2012:
Boko Haram säger sig vilja upprätta en islamistisk stat i norra Nigeria. All kontakt med västerländska påfund är förbjudna. Grundaren Muhammed Yusuf mördades 2009 men hann innan dess formulera flera viktiga teser. Han hävdade att jorden var platt. Han avfärdade darwinismen och krävde att den parlamentariska demokratin i Nigeria skulle avskaffas. Om Boko Harams existens är en följd av arbetslöshet och social misär, som många hävdar, så gällde det i alla fall inte Muhammed Yusuf själv. Han levde flott och körde omkring i en Mercedes.
Det är intressant att notera att Boko Haram är en närmast komplett spegelbild av den ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army, LRA. Herrens motståndsarmé på svenska. LRA:s ledare Joseph Kony vill upprätta ett gammaltestamentligt, kristet rike i norra Uganda byggt på de tio budorden. Han har i flera decennier bedrivit krig mot den ugandiska regeringen genom att mörda civila. Mig veterligt har ingen hävdat att LRA:s terror skulle vara ett resultat av arbetslöshet.
LRA:s uppgift var att destabilisera den ugandiska regeringen på uppdrag av Sudan. Det berodde på att Uganda stödde den sydsudanesiska gerillan SPLA. Nu är inbördeskriget i Sudan slut. Sydsudan är ett eget land och LRA behövs inte längre. Kony och hans mannar befinner sig på flykt.
Jag tror att en grundlig analys av Boko Haram skulle visa att gruppen har en liknande uppgift i Nigeria som LRA hade i Uganda. Att destabilisera regeringen. Bädda för regimskifte. Ändra landets interna maktbalans. Jag skulle bli förvånad om inte Libyens förre ledare Khadaffi hade ett antal fingrar med i spelet innan han dödades.
Att Boko Haram skulle vara de fattigas och åsidosattas röst i Nigeria tror jag inte alls på.
Läs övriga texter på min blogg. De heter:
”Att mörda i Guds namn” från 30 september 2013. Den hittar du HÄR.
”Kampen mot Boko Haram angår oss alla” från 22 maj 2013. Läs HÄR.
”Boko Haram och andra afrikanska skurkar” från 30 augusti 2012. Läs HÄR.
Du kan också skriva in Boko Haram i sökfältet här till vänster på sidan så kommer du direkt till texterna.
Vi vänjer oss snart vid fattigdomen
Det finns en mängd förklaringar till varför fattigdomsbekämpning fungerar så dåligt i Afrika, trots alla goda intentioner och hängivna biståndsgivare. En viktig orsak är att de afrikanska myndigheter som förväntas medverka i biståndsfinansierade projekt av det slaget inte tycker att fattigdom är något stort problem.
När den vite hjälparen dundrar in med famnen full av fattigdomsbekämpande åtgärder så möts denne av förvånade blickar från sin svarte motpart som tänker: ”Vad är problemet? Jag är ju inte fattig. Inte den där vitingen heller. Vad är han så upprörd över? Bäst vi låter honom hållas. De där pengarna kan vi säkert slussa över till andra konton vad det lider. Det vore ju synd om de skulle gå till spillo i något fattigt slumområde.”
Jag kom att tänka på ett sådant scenario när jag läste DN:s ledare 28 april. ”Vi ska inte vänja oss”, löd rubriken. Texten handlade om tiggarna i Sverige.
Sorry, DN, men jag tror det är kört. Vi kommer att vänja oss. För egen del kan jag säga att jag redan har vant mig, på grund av mina frekventa besök i Afrika. Jag ger inte pengar till tiggare, vilket jag faktiskt gjorde i min ungdom. Istället försöker jag vara generös mot fattiga människor i Afrika som anstränger sig att vara entreprenörer. Jag köper gärna en tidning av tidningspojken även om jag redan har läst den. Jag låter gatubarnen tvätta bilens vindruta även om det inte behövs. För dessa tjänster betalar jag skäligt. Om detta har jag resonerat här tidigare.
Men att bara släppa en slant i en framsträckt burk i handen på en helt frisk människa, det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att fattigdom bara kan arbetas bort. Och då måste faktiskt de fattiga själva anstränga sig. Vilket väldigt många gör i Afrika. Otroligt många. Och det har effekt. Besök vilket slumområde som helst så kommer du att upptäcka att det sjuder av aktivitet och entreprenörskap.
Den svenska viljan att hjälpa fattiga människor i Afrika tror jag var en effekt av att Sverige saknade den typen av fattigdom. Vi blev genuint upprörda när vi såg riktigt utblottade människor som saknade allt. Därav den svenska biståndsviljan, enprocentmålet och den egendomliga generositeten som yttrar sig i att vi gör oss av med drygt etthundra miljoner kronor om dagen i ”fattigdomsbekämpande” bistånd utan att få veta om det har någon effekt.
Samtidigt som svenska pensionärer måste gå till socialen.
Nu har vi snart vant oss vid närkontakten med fattiga tiggare. Då kommer biståndsviljan att sjunka. Innan dess kommer den kanske att omdefinieras. Jag menar, varför ska vi skicka pengar till Afrika när de fattiga sitter utanför ICA och vädjar om en procent?
Som så ofta gör sig DN till tolk för önsketänkarna. ”Vi kan inte acceptera att det här byggs permanenta kåkstäder”, skriver ledarskribenten. Ack ja, det kommer, det kommer. Tro mig. Varför skulle Sverige vara annorlunda? Nu när det är möjligt för fattiga rumäner att åka till Sverige och tigga, då kommer fattigdomen att etableras även här.
”Vi ska inte jaga tiggarna ur landet”, skriver DN vidare.
Nä, det kan vi nog inte. Vi får bara vänja oss. EU:s fria rörlighet – som jag är varm anhängare av – kommer att återinföra massfattigdomen i Sverige. Det nya klassamhället.
”Vi ska inte tillåta att det uppstår skuggsamhällen bortanför välfärdsstatens räckvidd”, tillägger DN grötmyndigt.
Välkomna till verkligheten, säger jag.
Våldet sprider sig i Sydsudan
Nu har kriget i Sydsudan spridit sig västerut. Landets näst största stad Wau, där det dittills varit väldigt lugnt, skakades 27 april av vild skottlossning. Det som händer där är en direkt följd av det kollapsade förtroendet mellan Sydsudans två största stammar, dinka och nuer.
Wau ligger i en del av landet som domineras befolkningsmässigt av dinka. Men många soldater i regionen är nuer, eftersom ambitionen har varit att armén ska vara blandad etniskt.
När president Salva Kiir helt nyligen avskedade Sydsudans arméchef som var nuer spred sig rädslan bland nuerofficerare och meniga nuersoldater. Den 27 april deserterade en mängd sådana i trakterna av Wau. Fyra generaler försvann tillsammans med en stor styrka som dock var dåligt beväpnad. De ville fly Wau men mötte motstånd från andra soldater.
Skottlossning följde. De deserterande soldaternas familjer försökte komma undan, hur många som dödades eller sårades i striderna vet vi ännu inte. Många försökte ta sin tillflykt till FN:s läger i området men hindrades av lojala regeringssoldater.
Rädslan bland nuerna handlar inte bara om en befarad utrensning inom armén. Den är också starkt kopplad till situationen i oljestaden Bentiu, där nuerrebeller nyligen mördade flera hundra civila från andra folkgrupper, i synnerhet dinka. Liknande massakrer har tidigare inträffat i Bor och Malakal.
Hämnd och hämnd för hämnden i kombination med rädsla är konstanta inslag i den sydsudanesiska tragedin.
Sydsudan bryts sönder. Steg för steg, dag för dag. Det historiska ekot från Rwanda 1994 hörs allt tydligare.
Vem bryr sig om mördandet i Sydsudan?
Striderna i Sydsudan intensifieras. Rebellerna under ledning av Riek Machar har intagit staden Bentiu som är huvudort i det viktigaste oljedistriktet.
Under påskhelgen mördades hundratals civila i ett blodbad som leder tankarna till Rwanda för 20 år sedan.
Människor i Bentiu sköts och slogs ihjäl i kyrkor, moskéer och sjukhus. Rebellerna tog över en lokal radiostation och sände hatfyllda budskap riktade mot ”de andra”, de som inte tillhör Riek Machars stam.
Inga dödssiffror för kriget som inleddes den 15 december förra året har publicerats. Det är mycket märkligt. Mina kontakter i Sydsudan uppger dock att det rör sig om flera tiotal tusen, kanske upp emot etthundratusen totalt.
Bentiu, skådeplats för påskens massakrer, är granne med Rubkona där Lundin Oil hade sitt högkvarter kring millennieskiftet. I min nyligen utgivna bok Oljans pris skriver jag tämligen detaljerat om situationen där. Se bokens hemsida och läs ett smakprov HÄR.
I Sverige har våldet i Sydsudan reducerats till notisnivå. De stora nyhetsredaktionerna gäspar förstrött. De tycker antagligen att det blir alldeles för komplicerat att försöka reda ut vilka som är good guys och vilka som är bad guys. Lika bra att låta saken bero då. Ungefär samma inställning som inledningsvis rådde gällande folkmordet i Rwanda. Krigen i Kongo som inleddes i slutet av 1990-talet och släckte sammanlagt cirka 5,5 miljoner människoliv lyckades aldrig kvala in som stor nyhet i Sverige.
Samtidigt jobbar åklagare Magnus Elving vidare med sin förundersökning gällande Lundin Oils eventuella medverkan till folkrättsbrott i södra Sudan kring millennieskiftet. I juni har han hållit på i fyra år. Elving tycks fortfarande vara förvissad om att det var den vite mannens agerande som orsakade lidandet där.
Ibland hör jag folk säga att Afrika är svårt att förstå. Det är inte så konstigt när ämnet behandlas som det görs.
“Oljans pris” ut till försäljning
Min bok Oljans pris är nu ute till försäljning. Det går bra att beställa den från förlaget via hemsidan som du hittar HÄR.
Den finns också på Adlibris och Bokus, för den som föredrar det.
Det är en mycket ambitiös och spännande reportagebok på 333 sidor. Den handlar om den snabbt växande oljeindustrin i Östafrika. Jag har rest och arbetat i den regionen i snart 40 år. Oljans pris är en summering av erfarenheter, kunskap, intryck och möten med människor.
Det har varit fantastiskt att skriva boken. De första kapitlen handlar om mina upplevelser med Lundin Oil som startade redan vid millennieskiftet. Som ingen annan journalist har jag följt bolaget närgånget och berättar nu för första gången hela historien om Lundins oljeäventyr i Sudan.
Jag blev själv hårt kritiserad när jag inte ville ansluta mig till den moraliska majoriteten i Sverige som demoniserade Lundin Oil. Nu redogör jag för min ståndpunkt och en och annan utpekad kritiker kommer att känna sig trampad på tårna.
Jag är som vanligt obekväm och tänker mina egna tankar. Jag ber inte om ursäkt för att somliga kommer att ta illa vid sig av det.
Men boken handlar om mycket mer än Lundin. Under förra året reste jag i Kenya, Etiopien och Uganda och samlade material. Jag besökte borrplatser i vildmarken, träffade bönder och boskapsskötare och naturligtvis även oljedirektörer. Plus en mängd andra människor.
Jag reste till Ogaden i sydöstra Etiopien och fick senare, i Kenya, ett möte med en ledare för ONLF-gerillan som hotar att attackera oljebolagen i Ogaden. Bland andra det svenskrelaterade Africa Oil.
Boken har producerats på rekordtid och är precis så rykande aktuell som en reportagebok ska vara. Att den dessutom är väldigt snygg att titta på är en extra bonus.
Folkmordet i Rwanda – 20 år senare
Det är nu tjugo år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
Det är mycket snack om internationell rätt i dessa dagar, a pro på Ukraina. Barack Obama slår sig för bröstet. Hade han agerat annorlunda än sin föregångare Bill Clinton om han varit president 1994?
En som möjligen har funderat över det är Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines i Kigali. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.
Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.
Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.
Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han:
”During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof, I tried to reach President Clinton and the rest of the international community. I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get anyone to listen then. I especially tried to get the United States government to help. I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return.
Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo every day. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”
Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.
Tuaregernas nöd är en tickande bomb
År 2006 besökte jag musikfestivalen i öknen utanför Timbuktu i Mali. Det var första gången jag bekantade mig med tuaregerna, detta märkliga ökenfolk som bebor de centrala delarna av Sahara. De kom i tusental till festivalen, ridande på sina dromedarer. Alla var i feststämning, det blev en underbar tillställning i dagarna tre.
Jag anade då inte att det var sista gången den anordnades på det sättet. Säkerhetsläget skärptes och några år senare exploderade regionen i öppet våld.
Våren 2012 invaderades norra Mali inklusive Timbuktu av nationalistiska och islamistiska väpnade grupper. Jag skrev en hel del om det, bland annat en längre rapport för tankesmedjan Frivärld och ett antal kortare artiklar. Läs exempelvis den HÄR.
Nu finns en serie filmer producerade av Al Jazeera som berättar historien om tuaregerna och deras dröm om det egna landet Azawad. Se den första HÄR. Den är oerhört sevärd och ger en utomordentligt bra bakgrund till tuaregernas situation. Den är också mycket vackert filmad och innehåller bra musik.
Jag har svårt att se hur fred och stabilitet ska kunna uppnås i tuaregernas del av Sahara utan att deras nationalistiska aspirationer tillgodoses. Tuaregernas öde utgör en mycket bister baksida av hela den arabiska våren.
Homosexlagen och biståndet till Uganda
Ugandas president Yoweri Museveni hyllades som ett afrikanskt framtidshopp när han grep makten 1986. Hans one-liners var som ljuv musik i öronen på de internationella biståndsgivarna. ”Felet med afrikanska ledare är att de sitter på sin post alldeles för länge”, är ett uttalande som citeras ofta.
Han besökte Sverige 1995 och framträdde på en presskonferens tillsammans med statsminister Ingvar Carlsson. Han fick frågan hur det stod till med demokratin i hans land.
– I Uganda har vi något som kallas no-party-democracy, skrattade han. Demokrati utan partier.
Ingvar Carlsson vid hans sida skrattade så att tårarna rann. I dag har Museveni suttit vid makten i 28 år.
Uganda blev en biståndsälskling. Inte minst Sverige kastade pengar över landet. Beslutade till och med om generellt budgetstöd, ända tills undertecknad gjorde ett långt reportage för SVT:s Uppdrag Granskning som tydligt visade varför det var en dålig idé. Då skrotades de planerna.
Det har funnits många bra anledningar att helt avbryta stat-till-statbiståndet till Uganda. Exempelvis landets skandalösa plundrande av grannen Kongo DRC. Eller den brutala förföljelsen och misshandeln av Kizza Besigye som dristade sig till att utmana Museveni i ett antal riggade presidentval.
Men omvärldens enda reaktion på dessa övergrepp har varit ”beklaganden” och ”vi ser med stort allvar på…” och så vidare. Medan biståndet har rullat på.
Nu, däremot, reses krav från många håll på att biståndet ska avbrytas på grund av den nyligen antagna lagen som kriminaliserar homosexualitet. Jag menar att det är olyckligt av flera skäl. Förföljelsen av homosexuella i Uganda hänger ihop med en allmänt hårdnande attityd till oppositionella röster inom det civila samfundet. Genom att särskilja homosexlagen, så som internationella opinionsbildare gör, isolerar man den frågan från sitt politiska sammanhang.
Omvärldens hot om indraget bistånd triggar igång försvarsmekanismerna hos ugandiska politiker och debattörer. Plötsligt blir homosexlagen en fråga om nationell självständighet och stolthet. ”Vi kanske har bisarra lagar men de är våra lagar och dem ska ingen lägga sig i!”
President Obama sa nyligen att homosexlagen skulle komplicera relationen mellan Uganda och USA. Andrew Mwenda, en av Ugandas mest framträdande intellektuella dissidenter, påpekade att det var det uttalandet som tvingade Museveni att demonstrativt, inför ett pressuppbåd, underteckna lagförslaget. Det var Musevenis enda chans att bevisa sin självständighet gentemot den amerikanska överhögheten.
Om omvärlden nu drar in biståndet till Uganda kommer de homosexuella att få skulden för det, trots att det naturligtvis är lagstiftarna som borde stå med hundhuvudet. Det är så logiken fungerar i ett sånt här sammanhang.
Vi måste fortsätta stötta inte bara de homosexuella i Uganda, utan alla marginaliserade medborgare som drabbas av det auktoritära styret. Men vi måste hitta på ett smartare sätt att uttrycka vårt stöd.
Det högljudda och hotfulla fördömandet av den ugandiska regeringens agerande, och hotet om indraget bistånd, är exempel på hur man kan krama ihjäl den man vill beskydda.