- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Afrika – årskrönika 2012.
”Ex Africa semper aliquid novi”, skrev Plinius den äldre. ”Det kommer ständigt något nytt från Afrika”.
Plinius dog redan år 74 när Vesuvius fick ett utbrott och ödelade Pompeji. Under sin livstid hade dock Plinius bättre koll på utvecklingen i Afrika än många nutida observatörer. Det händer mer där än de flesta tror.
2012 var som vanligt ett händelserikt år.
I Sydsudan firade man ettårsdagen av den nya statens tillblivelse, men champagnekorkarna smällde inte riktigt så högt som många hade hoppats. Att säga att hela staten Sydsudan befinner sig på ett brant sluttande plan är egentligen en underdrift. Oljeutvinningen upphörde under 2012 på grund av en konflikt med Sudan, grannen i norr. Korruptionen i landet fullkomligt exploderade och miljardbelopp förskingrades. Dissidenter mördades och obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av landets ”befrielsearmé” SPLA.
Jag var i Sydsudan 2011 när landet fick sin självständighet och jag kan väl inte säga att optimismen var på topp hos de utländska observatörerna. Väldigt trist att nu behöva höra alla dessa ”vad var det jag sade!”
Hos grannarna Kenya, Etiopien och Uganda påträffades under året stora oljefyndigheter. 2013 blir ett spännande år då mycket kommer att hända i dessa länder. Mest spännande blir det troligen i Kenya där presidentval skall hållas i början av mars 2013.
I Etiopien dog den legendariske premiärministern Meles Zenawi och efterträddes av Hailemariam Desalegn. Ett oprövat kort, kan man säga. Ska bli mycket intressant att se hur han profilerar sig.
I östra Kongo fortsatte strider med åtföljande lidande för civila under året. Rwandas inblandning blir allt mer problematisk och biståndsgivare, inklusive Sverige, stramar åt. Trots detta förblir Rwanda ett udda afrikanskt land i huvudsakligen positiv bemärkelse. President Kagame är något så ovanligt som en social ingenjör, en äkta politisk visionär. Och de växer inte på träd i Afrika.
Ärkeskurken Joseph Kony och hans gäng Lords´ Resistance Army, LRA, flyttade från Uganda under året. En händelse som måste beskrivas som en ljusglimt i mörkret. Men LRA tog sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och fortsatte sin terror mot civila där.
I stora delar av Afrika kunde man sålunda under 2012 bevittna den gamla vanliga dansen. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Man får söka med ljus och lykta för att hitta guldkornen värda att lyfta upp för betraktande. Ghana känns fortfarande hoppfullt. En växande oljeutvinning som ännu inte – peppar, peppar! – har utlöst massiv korruption. Därtill ett fredligt och demokratiskt maktskifte. President John Atta Mills dog i juli och efterträddes av John Mahama. Den sjunde december hölls presidentval med flera kandidater och Mahama fick då en knapp majoritet av rösterna.
I Nigeria fortsatte den militanta islamistgruppen Boko Haram att sprida död och skräck i norr. Det är oerhört oroande och varslar om en möjlig splittring av landet.
Allra värst är det dock i Mali där militanta islamister har tagit över två tredjedelar av landet. I praktiken styrs nu hela norra Mali av al Qaida-anknutna grupper. Detta kommer att bli ett riktigt stort problem inte bara för Mali, utan för stora delar av Afrika, och kanske resten av världen. Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre.
Ni som har följt min blogg här uppmanas att fortsätta göra det under 2013. Jag ska skriva om Afrika från mitt subjektiva perspektiv och det kommer ni att behöva, som komplement till den ofta okunniga och utslätade mainstream-journalistiken.
Gott nytt år, Afrika!
SPLA-soldater mördar civila i Sydsudan.
I Sydsudan mördar nu regeringssoldater obeväpnade demonstranter. Den 8 december sköts minst nio människor ihjäl i staden Wau i västra Bahr el Ghazal.
En stor folkmassa som hade samlats marscherade mot guvernörens palats för att protestera mot att kommunkontoret skulle flyttas ut från centrala Wau till en mer avlägsen plats. Soldater som vaktade palatset öppnade eld, synbarligen helt oprovocerat. En åskådare med mobilkamera filmade händelseförloppet. Filmen nådde tevekanalen al Jazeera som efter några dagar visade delar av den. Se den genom att klicka HÄR.
Det klipp som finns tillgängligt är bara en minut och 33 sekunder långt. Enligt uppgift är hela filmen cirka sju minuter. Kanske får vi se resten senare. Den kan innehålla bildbevis som komprometterar de ansvariga myndigheterna.
Ögonvittnen hävdar nämligen att betydligt fler än nio personer dog. Siffror mellan 25 och 60 har nämnts.
Dödsskjutningarna är bara de senaste i en lång rad brutala incidenter i Sydsudan där regeringssoldater har mördat civila. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011.
Samtidigt som soldater skjuter på civila pågår de gamla vanliga striderna inom Sydsudan. Människor stjäl boskap av varandra och utvecklar blodsfejder som aldrig tycks ta slut. I trakterna av städerna Rumbek och Tonj pågår just nu sådana konflikter. Antalet dödsoffer är okänt.
Såvitt känt har ingen ställts till svars för dödsskjutningarna i Wau. Däremot meddelades det i går, den 18 december att sju personer har gripits och anklagats för att ligga bakom den demonstration som utmynnade i mördandet.
Den som vill se hur det går till när unga dinkamän brakar samman i slagsmål kan titta på min film “Världens nyaste land” som handlar om Sydsudan. Klicka HÄR.
Regimkritiker mördad i Sydsudan.
Natten till onsdagen den femte december mördades Isaiah Abraham i sitt hem i Juba, Sydsudan. Någon bröt sig in i huset och sköt honom rakt i ansiktet på nära håll.
Isaiah var en känd bloggare och politisk kommentator. Han skrev för flera av de stora medierna i Sydsudan. Trots sitt arabiskklingande namn var han sydsudanes.
Mordet har med rätta upprört många. Till och med FN har officiellt gått ut med en skarp uppmaning till landets regering att göra en fullständig undersökning av mordet och om möjligt gripa mördaren. Men sannolikheten att det ska inträffa är liten.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb uppifrån.
Det var inte fråga om något rånmord. Hans dator fanns kvar, även hans pengar. Endast en sak stals från Isaiahs hem, och det var hans mobiltelefon. Varför, undrar man? Kanske därför att den innehöll de sms med uppmaningar att sluta kritisera Sydsudans regering som han hade tagit emot nyligen. Enligt hans vänner hade han blivit kontaktad av säkerhetspolis som hotade honom till livet.
I en av sina senaste artiklar som publicerades på webben och i några papperstidningar uppmanade han president Salva Kiir att avgå.
Det här är inte första gången regimkritiker attackeras. Deng Athuai, en känd politisk aktivist kidnappades i somras, torterades och dumpades utanför Juba av okända gärningsmän. Han hade bland annat krävt en grundlig undersökning av den väldiga korruptionshärvan då motsvarande 25 miljarder kronor försnillades ur Sydsudans statskassa. Ingen har gripits för övergreppet på honom.
Medierna i Sydsudan tycks vara överens om att inte heller mordet på Isaiah Abraham någonsin kommer att lösas.
Och stödet till regeringen i form av bistånd fortsätter rulla in från omvärlden.
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.
Krönika – Sida vilseleder om Sydsudan.
Biståndsorganet Sida fortsätter att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Jag påtalade det i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Inget har förbättrats. Angående Sydsudan skriver Sida så här på sin hemsida:
”Till följd av växande påtryckningar från Sydsudanesisk media och civilsamhälle, liksom från det internationella samfundet börjar nu landets regering vidta åtgärder för att komma till rätta med misstänkta oegentligheter. Samtidigt som vi följer regeringens hantering av korruptionsproblemen i landet gör Sida idag bedömningen att svenska biståndsmedel inte är berörda.”
Det låter väl inte särskilt alarmerande? Det skrevs i somras, den 10 juli. Men, det Sida väljer att inte redovisa är den monumentala korruptionsskandal som då nyligen hade avslöjats i Sydsudan. President Salva Kiir hade anklagat regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor.
Salva Kiir kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det var väl det brevet Sida syftade på med sitt påstående att Sydsudans regering vidtar åtgärder för att komma till rätta med oegentligheter. Finns det någon som tror att Salva Kiir kommer att få tillbaka pengarna?
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008 köpte Sydsudans regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Sida garanterar att inga av dessa pengar når regeringen. OK, det är bra.
Men ännu bättre vore det om Sida kunde garantera att pengarna faktiskt används till det som de är avsedda för. Någon sådan garanti hittar jag inte på Sidas hemsida.
Klicka HÄR för att se de första tio minuterna av min film om Sydsudan, ”Världens nyaste land” som visades i SVT förra året.
Klicka HÄR för att läsa om min bok ”Sveriges afrikanska krig”.
Essä – Nuerfolket i Sydsudan.
Nuerfolket i Sydsudan skriver jag om i en essä i Uppsala Nya Tidning lördagen 1 september.
För att förstå den besvärliga situation som Sydsudan befinner sig i, är det viktigt att känna till de traditionella politiska systemen i världens nyaste land. Nuerna är boskapsskötare och utgör en betydande del av landets befolkning. Av kulturella och historiska skäl är de motståndare till centraliserat politiskt styre. Det gör att Sydsudans regering har svårt att bilägga konflikter och få sitt våldsmonopol respekterat.
Antropologen E.E. Evans-Pritchard publicerade sin berömda monografi “The Nuer” redan 1940. I den formulerade han sin tes om den ordnade anarki som utmärkte nuernas politiska system.
Läs min essä´i UNT genom att KLICKA HÄR.
Titta också på de tio första minuterna av min dokumentärfilm “Världens nyaste land” som visades i SVT förra sommaren. KLICKA HÄR.
I TV 4 om Sydsudan.
I januari 2011 skulle medborgarna i det som definierades som södra Sudan få rösta om sin framtid. En folkomröstning skulle avgöra om Sudan, Afrikas till ytan största land, skulle delas i två. Detta som ett resultat av ett uppslitande inbördeskrig i två decennier. Jag satt med biståndsminister Gunilla Carlsson i TV4:s morgonsoffa och försökte förklara för tittarna vad som stod på spel.
Se programmet här.
Det fanns många skurkar i södra Sudan.
Som bekant arbetar den svenske åklagaren Magnus Elving med en förundersökning rörande folkrättsbrott i södra Sudan. Dessa brott sägs ha ägt rum kring millennieskiftet. Jag som reste och arbetade som journalist där vid den tidpunkten kan intyga att brotten var omfattande. I Elvings undersökning figurerar det svenska oljebolaget Lundin Oil – som inte längre existerar i samma skepnad – och mig veterligt pågår ingen utredning mot några andra aktörer. Det är synd. Den katastrof som drabbade de civila i södra Sudan under kriget styrdes nämligen av många aktörer. Särskilt intressant är det att granska utländska kristna lobbygruppers agerande. Om detta skrev jag i Expressen i juni 2010. Läs texten här.