- Reporter’s diary: How Baku turned me from a COP optimist into a COP sceptic
- Pakistan locks down the capital to quell Imran Khan rally
- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan
I januari 2011 skrev jag en artikel på DN Debatt som handlar om det svenska stödet till Sydsudans militära upprustning.
“Sverige måste sluta underlätta den militära upprustningen i södra Sudan. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter i Afrika. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där svenska biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringar att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan. Sverige och andra länder bidrar med bistånd till skolor, vägar, sjukvård med mera. Det kan tyckas berömvärt, men det betyder att regeringen i södra Sudan kan satsa sina oljepengar på vapenköp. Det är extremt illavarslande att den svenska regeringen utan betänkligheter ägnar sig åt detta. Den historiska skulden kan bli tung att bära”
Krönika – bistånd och makt.
Jag fortsätter att driva min biståndsskeptiska argumentation, bland annat i Sidas tidning Omvärlden i november förra året.
För några år sedan var jag i Uganda och träffade Andrew Mwenda. Känd tidningsman och fritänkare. Han gav mig en föreläsning om biståndets skadliga effekt på den bräckliga demokratin i Afrika.
Ekonomiskt stöd till en odemokratisk regering stärker naturligtvis denna regerings möjlighet att hålla sig kvar vid makten. Säkerhetspolisen får ökade anslag. Officerare i försvaret får höjda löner vilket garanterar deras lojalitet.
Människor med avvikande åsikter kallas för landsförrädare, förföljs och buras in. Allt detta, menade Mwenda, hände varje dag i hans land Uganda.
Valet i Rwanda – TV4.
I augusti 2010 skulle val hållas i Rwanda. Den parlamentariska situationen där är ganska komplicerad. 1994 mördades nära en miljon människor tillhörande folkgruppen tutsi. De utgör idag cirka 15 procent av landets befolkning. President Kagame säger sig vilja göra landet till en äkta demokrati. Men hindren är uppenbara. Jag satt i TV4:s morgonsoffa och försökte förklara de invecklade turerna i detta Afrikas kanske mest spännande samhällsexperiment.
Se programmet här.
TV4 om konfliktmineraler.
I Afrika kan man köpa alla möjliga stenar och mineraler. Dyrast är de som man använder i elektronikbranschen. Dessa utvinns ofta i konfliktområden, exempelvis östra Kongo. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ville 2010 skapa hårdare kontroll över det som kallas konfliktmineraler. Jag och biståndsminister Gunilla Carlsson satt i TV4 och pratade om detta.
Se programmet här.
Det fanns många skurkar i södra Sudan.
Som bekant arbetar den svenske åklagaren Magnus Elving med en förundersökning rörande folkrättsbrott i södra Sudan. Dessa brott sägs ha ägt rum kring millennieskiftet. Jag som reste och arbetade som journalist där vid den tidpunkten kan intyga att brotten var omfattande. I Elvings undersökning figurerar det svenska oljebolaget Lundin Oil – som inte längre existerar i samma skepnad – och mig veterligt pågår ingen utredning mot några andra aktörer. Det är synd. Den katastrof som drabbade de civila i södra Sudan under kriget styrdes nämligen av många aktörer. Särskilt intressant är det att granska utländska kristna lobbygruppers agerande. Om detta skrev jag i Expressen i juni 2010. Läs texten här.
Vårt afrikanska favoritkrig.
Jag besökte Darfur i Sudan 2005 och gjorde en film åt svenska Röda Korset. Det var både fascinerande och en smula skrämmande att resa runt i de krigsdrabbade områdena. Som vanligt fick jag klart för mig att konflikten inte alls såg ut så som den beskrevs i svenska medier. Den var mycket mer komplex. Några år senare läste jag en oerhört intressant bok som handlade om hur kulturarbetare i USA engagerade sig i Darfurproblematiken. Om detta skrev jag i Dagens Nyheter, en essä i april 2010. Läs essän här.
Dramat i Kenya fortsätter.
När Kenya gick till val i december 2007 sågs det av många som en milstolpe i kampen för ett demokratiskt Afrika. Men när valresultatet tillkännagavs anklagade utmanaren Raila Odinga den sittande presidenten Mwai Kibaki för att ha fuskat till sig segern. Landsomfattande kravaller bröt ut. Omkring 1500 människor dödades, 600 000 blev hemlösa. Människor låstes in och brändes ihjäl, de mördades med machetes och spjut. Minnet av folkmordet i Rwanda blev åter levande. Författaren Michela Wrong pekar på hur britterna under kolonialtiden etablerade ett hierarkiskt stamtänkande som fortfarande präglar landet.
Läs min essä i Svenska Dagbladet här.
Rwanda – “Du ska få träffa min mördare”.
Godmorgon, världen 5 april 2009.
“Rwanda femton år efter folkmordet. För femton år sedan flydde hon från massmordet i en rwandisk kyrka. Idag har hon lärt känna mannen som nästan dödade henne. Reportage från Rwanda, om en försoningsprocess som väcker förundran i omvärlden.”
Jag gjorde det här radioreportaget efter mitt första besök i Rwanda. Mötet med dessa människor grep mig mycket starkt. Gå till Godmorgon, världens hemsida och lyssna på inslaget genom att KLICKA HÄR.
Titta också på den film jag gjorde i Rwanda som handlar om en så kallad gacacarättegång. Se filmen genom att KLICKA HÄR.
Etiopierna i Jerusalem
Sedan urminnes tider bor en grupp etiopiska munkar på taket av den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Jag var där och besökte dem 2008. Jag blev väldigt fascinerad av deras historia. Den knyter an till temat i min senaste roman, “Makida – drottningen av Saba”. Det sägs att de första etiopierna i Jerusalem var de som följde Makida på hennes resa dit på 900-talet före Kristus då hon skulle träffa kung Salomo. Jag skrev en essä i Dagens Nyheter som publicerades på julafton 2008. Läs texten här.
Bottenmiljarden.
Under de senaste årtiondena har vi fått bevittna en omvälvning utan motstycke i historien. Massfattigdomen har så gott som utrotats i delar av världen som tidigare varit synonyma med svält och misär. Medan den övriga världen bytt massfattigdom mot ekonomisk utveckling tycks de afrikanska länderna ha kört fast. Tillväxten uteblir, korruptionen härjar, länder faller sönder. Varför hjälper det inte att hjälpa Afrika?