- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Nu läser jag koranen.
Jag har börjat läsa koranen. Det är på tiden, jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag har rest, och i många fall arbetat som journalist i sjutton muslimska länder. Fem av dem ligger i Afrika, en kontinent där kampen mellan islam och kristendom blir allt tydligare och brutalare. Jag skrev om detta i oktobernumret av tidskriften Axess. Klicka HÄR.
Min ambition nu är att gå till källan och ta reda på vad som faktiskt står i koranen. Det skall bli intressant läsning, så agnostiker jag är.
Koranen innehåller en mängd referenser till judendom och kristendom. Abraham betraktas som allas gemensamme anfader och Jesus omnämns. Det finns följaktligen de som påstår att Allah, Jahve och den kristne guden är en och samma. Jag tvivlar på det. Jag har läst större delen av bibeln och mitt bestämda intryck är att gamla och nya testamentet handlar om två helt olika gudar. I nya testamentet möter vi genom Jesus en kärleksfull gud. Men Jahve i gamla testamentet är en helt annan figur. Bestraffande, brutal och oförsonlig. En långsint och snarstucken massmördare. De som hävdar att bibeln bär på ett kärleksbudskap kan inte ha läst gamla testamentet.
Direkt efter elfte september 2001 gick George W Bush ut och deklarerade att islam är en fredens religion. Efter genomläsning av koranen hoppas jag finna ut om det stämmer. Redan läsningen av den andra suran (kapitlet) får mig att undra. På sidan fem i min utgåva av koranen kan man läsa: ”… ett strängt straff väntar dem”, ”… Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem…” ”… Gud skall straffa dem för deras skämt…”
Religion of peace? Hmm…
”För alla troende muslimer är Koranen i bokstavlig mening Guds ord förmedlade till Profeten Muhammed”, skriver översättaren i sitt förord. (Hans kursivering.) Det betyder att det som står där inte är förhandlingsbart. Den som kallar sig muslim kan alltså inte komma och påstå att man inte ska ta koranen bokstavligt. För det ska man. Det måste man om man kallar sig muslim. Gör min läsning ännu intressantare.
Det som särskilt intresserar mig är om koranens budskap – som en muslim alltså måste ta bokstavligt – går att förena med en laglydig existens i ett ickemuslimskt samhälle. Tämligen aktuell fråga i dagens Sverige.
Jag återkommer med en rapport när jag har läst de ettusenetthundrafyrtiotre sidorna.
Man kan aldrig “förstå” ett folkmord.
För första gången ställs nu en rwandier inför rätta i Sverige, anklagad för delaktighet i folkmordet 1994. Det är en svensk medborgare i 50-årsåldern. Ska bli intressant att följa.
Folkmordet i Rwanda förblir ett ständigt kliande ärr i världssamvetet. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
Jag besökte Rwanda för några år sedan. Jag filmade och intervjuade överlevande. Jag besökte bland annat byn Nyamata. Kyrkan där har förvandlats till ett minnesmärke över en av de värsta enskilda massakrerna under folkmordet. Omkring tiotusen människor mördades i och i närheten av kyrkan under några få dagar i mitten av april 1994. På de enkla kyrkbänkarna ligger offrens kläder kvar i drivor. Klänningar, byxor, hattar och enkla smycken. Altarduken är fortfarande mörkfläckig av blod. Mängder av kranier ligger bevarade en trappa ned.
Aidan Hartley, reporter på Reuters nyhetsservice i Kenya kom dit 1994, inte långt efter det att massakern hade ägt rum. I boken The Zanzibar Chest, som är en blandning av reportage och självbiografi beskriver han sina känslor vid anblicken av de sönderhackade liken i och utanför kyrkan. Det var då, när han stod där som han insåg det omöjliga i att rapportera om verkligheten i folkmordets Rwanda. Han berättar hur han kom att tänka på en gammal släkting som hade deltagit i befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 12 april 1945. Morbror Noel, som han hette, hade aldrig velat prata om vad han såg och upplevde där i lägret. Hartley skriver att det var i Nyamata som han till fullo insåg vidden av förbrytelserna i Rwanda. ”Och när jag insåg det så upptäckte jag att Rwanda låg långt bortom mina begränsade talanger som korrespondent”, skriver han. ”På samma sätt som min morbror Noel hade misslyckats med att i ord beskriva vad han hade sett när han vandrade in i Belsen, så misslyckades vi att med ord, bilder och videofilm uttrycka vad vi bevittnade med egna ögon.”
Jag filmade en rättegång i Rwanda. Den började trevande men blev sedan starkt dramatisk och gripande. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om kyrkan i Nyamata. Klicka HÄR.
Lamu snart ett förlorat paradis?
Lamu, paradisön strax utanför Kenyas kust, hotas av ett jättelikt byggprojekt. Kenyanska staten planerar ett hamnbygge som kan komma att tvinga bort 60 000 människor från deras hem.
Hamnen ska framför allt fungera som oljeterminal. Tanken är att Sydsudan ska kunna skeppa ut sin olja därifrån och slippa frakta den genom Sudan. En pipeline skall alltså byggas för det ändamålet. En järnväg planeras och flera motorvägar. Det är ett megaprojekt utan like i Östafrika.
Samtidigt kommer nu uppgifter om att stora mängder olja har påträffats i Kenya, vilket kommer att ge det här projektet en extra skjuts. Lundinanknutna Africa Oil finns med i bilden.
Den som inte har upplevt Lamu bör passa på. Snart kanske den unika och rent magiska stämningen och miljön där är förstörd för alltid. Läs om byggprojektet genom att klicka HÄR.
Svenskt bistånd i Uganda förskingras.
Nyheten att Sverige stoppar biståndet till Uganda på grund av misstankar om förskingring är välkommen. Men samtidigt senkommen. Uganda har ju i decennier utmärkt sig som en notorisk förskingrare av biståndspengar. Sverige samarbetar med Irland i ett projekt och enligt den irländska tidningen The Journal har motsvarande 36 miljarder kronor av irländskt bistånd försnillats. Fyra miljarder euro. Läs artikeln HÄR.
En fråga som automatiskt infinner sig är hur irländarna över huvud taget kan vara så generösa med sitt bistånd, i dessa bistra eurotider. Trettiosex miljarder är ju som hela den svenska biståndsbudgeten.
Det som förbryllar är att det är väldigt lite svenska pengar som saknas. Mellan 15 och 30 miljoner kronor nämns. Det är i sammanhanget ingenting. Det motsvarar några timmars svensk biståndsbudget. Sverige spenderar ju 100 miljoner kronor om dagen på bistånd. Är det då inte en överreaktion att frysa allt bistånd till Uganda?
EU:s antikorruptionsmyndighet OLAF upptäckte för några år sedan en jättelik korruptionshärva i ett EU-program i Uganda värt sammanlagt 430 miljoner euro. En väsentlig del kom från Sverige. Exakt hur mycket som försnillades tycks ännu inte vara klarlagt. Läs rapporten HÄR.
Den brittiska tidningen Daily Telegraph rapporterade 2010 att Uganda hade stulit 16,5 miljoner pund, cirka 188 miljoner kronor. Läs artikeln HÄR.
Googla gärna på Uganda – aid – embezzlement och upptäck oändliga rapporter om biståndssvindel i Uganda.
Så varför ska Sverige bråka om futtiga 15 till 30 miljoner? Varför har UD och Sida inte reagerat tidigare med tanke på att förskingring är satt i system i Uganda sedan lång tid tillbaka? Det är ju utländska givare (läs: skattebetalare) som har delfinansierat Ugandas krig i Kongo och inom landet i åratal.
Läs min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag bland annat citerar den ugandiske politikern Reagan Okumu som säger: ”Jag tror att vi kanske har blivit för smarta för givarländerna. Givarna får ingen insyn i vad som sker. Ingen alls.”
Min magkänsla säger mig att det är någonting lurigt med att Gunilla Carlssons drar sin revolver och skjuter från höften så här.
Kvinnlig könsstympning i Sverige.
Jag reste till Kenya första gången 1976. I Nairobi träffade jag Nafisa från Somalia. Vacker som en dag, jag blev blixtkär. Upptäckten att hon hade blivit utsatt för kvinnlig könsstympning chockade mig. Vårt förhållande blev.., well, komplicerat.
Tillbaka i Sverige skrev jag min trebetygsuppsats i antropologi, kallad ”Kvinnlig kyskhet – manlig makt. Om kvinnlig könsstympning i Afrika.” Finns att läsa på bibliotek, klicka HÄR.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för könsstympning. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
De kommande åren förväntas ett stort antal somaliska anhöriga – kvinnor och barn – anlända till Sverige. Det finns ingen anledning att tro att människor skulle vara villiga att överge djupt rotade traditioner bara för att de lämnar sitt land. Tvärtom kan man anta att många somaliska föräldrar känner det ännu mer angeläget att skydda sina flickor från föräktenskapliga sexuella relationer när de hamnar i Sverige.
Hur kommer könsstympningen att gå till här?
Häromdagen skrev jag en debattartikel om detta. Den nobbades raskt av Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet. Jag kan inte bevisa det, men jag misstänker att det rör sig om någon typ av beröringsskräck.
Lyckligtvis lider inte alla av det. Det finns en stor schweizisk undersökning som resonerar kring frågan om kvinnlig könsstympning i Europa. Klicka HÄR.
Vill ni se en film som visar hur det går till, klicka då HÄR.
Därutöver finns det en hel del intressanta sajter som behandlar frågan. Klicka HÄR och HÄR.
Och vad säger svenska riksdagspolitiker?
Det lackar mot krig i Mali.
Häxbrygden i Mali i Västafrika hotar att koka över. Drygt halva landet kontrolleras nu av militanta islamister som har etablerat ett skräckvälde med den anrika staden Timbuktu som centrum. Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, besökte nyligen Mali och diskuterade den extremt allvarliga frågan med regeringschefer i regionen.
Här i Sverige är vi notoriskt dåliga på att följa den politiska utvecklingen i Västafrika. Men det finns anledning att titta mycket noga på Mali. Det som händer där kan komma att få världsvida konsekvenser.
Frågan är inte om det skall bli krig. Snarare när det ska bryta ut.
Den islamistiska grupp som har etablerat sig allra starkast där är Ansar Dine. Den leds av Iyad Ag Ghali. Han är för de flesta svenskar totalt okänd. Men han kan mycket väl bli ett namn i klass med Usama bin Ladin inom en snar framtid. Läs en presentation av honom genom att klicka HÄR.
För en uppdaterad analys av läget i Mali, klicka HÄR.
Del två: Svenska UD saboterar inte längre i Kenya.
Den tionde oktober, för knappt en vecka sedan,skrev jag min föregående text här på min blogg. Den handlade om hur svenska UD slentrianmässigt avråder folk från att resa till Lamu i Kenya av “säkerhetsskäl”. Trots att Lamu har varit Östafrikas lugnaste plats under ett års tid. Denna avrådan har allvarligt skadat fattiga kenyaners möjlighet att försörja sig på turism.
Och tjolahopp! Det tog skruv. I dag skriver UD på sin hemsida: “Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inklusive kringliggande öar med undantag för Lamu (samt flygförbindelser via Manda).” Läs hela texten HÄR.
Tack UD för att ni tar reson. Det är bra. Men till nästa gång: gör en egen säkerhetsanalys innan ni slår undan fötterna på fattigt folk som försöker livnära sig på turism.
Svenska UD saboterar i Kenya.
Den svenska regeringen svälter ut människor i Kenya. Gör det omöjligt för dem att försörja sig. Det är en djup tragedi och allt tycks bero på att utrikesdepartementet inte kan eller vågar göra egna, självständiga bedömningar.
Det kan också bero på nonchalans och ointresse. Jag vet inte vilket som är värst.
Ön Lamu strax utanför Kenyas kust är en tropisk pärla. Det var en turistmagnet utan like som attraherade just skandinaver extra mycket. Ända tills svenska UD bestämde sig för att dödskallemärka ön.
”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inkluderande ön Lamu och kringliggande öar.”
Så står det på UD:s hemsida. Och det citeras av resebyråer.
Förra hösten kidnappades en handikappad fransk kvinna från Lamu. Hon avled senare. Allt pekar på att kidnappningen av den franska kvinnan var arrangerad av människor i hennes närhet som bara ville tjäna pengar. Men det beskrevs som ett somaliskt terrorbrott.
Ett brittiskt par kidnappades också. Han dödades, hon hölls fången tills kidnapparna fick en ansenlig lösesumma. Det brittiska paret bodde inte ens på Lamu. De bodde på ett strandhotell på fastlandet, långt därifrån. Men dessa omständigheter struntade svenska UD i. De fick ändå tjäna som skäl för att skrämma bort turister från Lamu.
Med ett pennstreck raserade UD ekonomin för tusentals kenyaner.
Nu, ett år efteråt, är UD:s bannbulla alltså fortfarande i kraft. Den fungerar som en effektiv blockad. Under flera årtionden har människor på Lamu byggt upp en blomstrande turistindustri. En stor del av öns befolkning lever av turism. I dag råder massarbetslöshet, uppgivenhet och desperation.
Avråddes någon från att resa till Stockholm med anledning av att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde ihjäl sig där för knappt två år sedan?
Varnades turister för att resa till Malmö efter Peter Mangs härjningar där? Skulle inte tro det.
Men att svälta ut människorna på Lamu går bra. Utan att undersöka det aktuella läget nu, ett år efter kidnappningarna.
Vi ska visa solidaritet med de fattiga i Afrika, brukar det heta. Jo jag tackar jag.
I det korruptionsinfekterade Kenya anar många att det finns ett helt nätverk av förklaringar till Lamuaffären. Läs en intressant teori genom att klicka HÄR.
Och vad säger UD om resten av Kenya? Kidnappningar, mord, våldtäkter, överfall… Den som läser UD:s varningar och ändå vill åka dit måste vara galen. Alternativt inse att något är allvarligt galet på UD. Läs HÄR.
Ett förslag: tagga ner, och titta på min lilla film från Kenya. Klicka HÄR.
Kristna och muslimer i Afrika.
I senaste numret av Axess, oktober 2012, skriver jag om relationen mellan kristendom och islam i Afrika.
I Sverige råder en allmänt troskyldig uppfattning att religiösa motsättningar är något som bara finns någon annanstans. Få tycks vara medvetna om religionens enorma sprängkraft.
I takt med att allt fler djupt troende människor från andra delar av världen bosätter sig i Sverige kan det finnas anledning att titta på hur det ser ut på andra håll.
Gudsdyrkan håller Afrika i ett mycket starkare grepp än vad européer i allmänhet kan föreställa sig. Afrikanska ateister förekommer knappt. Människor bekänner sig till islam eller kristendom och gärna till det som betraktas som sekter.
I exempelvis Sudan är sufi den dominerande muslimska inriktningen. Saudiarabien sponsrar moskébyggen i en mängd länder och sprider på så vis sin extrema salafistiska variant av islam. Kristna i Afrika bekänner sig gärna till Pingstkyrkan, Sjundedagsadventisterna och andra mer eller mindre messianska väckelserörelser. Man kan skönja en polarisering i relationen mellan de båda dominerande religionerna.
Läs i Axess.Klicka HÄR.
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.