- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Vem plundrade baren i Bor?
Våren 2011 tillbringade jag ett antal veckor i det som skulle bli världens nyaste land, Sydsudan. Jag var där tillsammans med fotografen Dan Jåma för att göra en film för Sveriges Television. Den visades några månader senare när den nya staten Sydsudan utropades.
Dan och jag åkte bil genom landet. Vi trotsade olyckskorparna som sade att det var för farligt och hyrde en gammal Toyota Landcrusier. Luftkonditioneringen var trasig så vi fick köra med fönstren öppna. Mitt hår och mustasch antog en nästan ursprunglig färg. Dan såg ut som om han var född i Afrika.
Vi besökte bland annat staden Bor som nu, de senaste veckorna, har varit skådeplats för våldsamma strider mellan rebeller och regeringsarmé. Vi filmade en brottningstävling där unga män från trakten ställde upp. Brottningen i sig var intressant att titta på men allra mest fascinerande var det att bevittna hur ytligt och latent våldet låg bland dessa människor som hade samlats för att slåss på låtsas.
Alla församlade tillhörde samma stam, dinka. Av den stamlojalitet som man ofta hör talas om syntes inte ett spår. Det räckte med ett påstått felaktigt domslut för att ett våldsamt slagsmål skulle bryta ut. Det blev bra teve men det var oerhört nedslående att se hur lättantändliga de krigiska reflexerna var. Det slagsmål vi fick bevittna var inte hoppingivande för den nya staten.
Med det i bakhuvudet blev jag inte förvånad när jag för några veckor sedan blev uppringd av en vän i Sydsudan som berättade att han hade blivit väckt av skottlossning. Det som liknade fullt krig pågick i huvudstaden. Det ebbade ut men istället spred sig våldet till andra platser. Bland annat alltså Bor.
Bor domineras av en hamnanläggning dit fartyg anländer norrifrån. De lastar av sitt gods vilket stuvas om på lastbilar för vidare färd söderut, mot Juba. Kommers genererar annan kommers. Bor var en blomstrande liten handelsstad.
Dan och jag bodde på ett prydligt hotell med en bra restaurang. Vi fick tid att sitta i baren och dricka väl kyld öl och titta på engelsk ligafotboll på en storskärm. Övriga gäster var handelsmän från Sudan och annorstädes. En skön samling fredliga människor som bara ville ha lugn och ro för att kunna göra affärer och därmed bidra till landets – och sin egen – utveckling.
I dag är Bor plundrat, raserat, en enda rykande ruin. Jag undrar hur det gick till när hotellet plundrades. När baren skövlades. Vem snodde teven? Jag känner en personlig sorg över denna brist på mognad, denna förstörelselusta och avsaknad av ansvar.
Jag har länge hävdat att det första ett land måste göra som tar sig ur ett utdraget inbördeskrig är att förmå de egna militära befälhavarna att stiga åt sidan. De ska inte tillåtas förvandlas till president och ministrar. En gerillaledare fortsätter att tänka som en gerillaledare även efter det att han har krängt av sig uniformen och tagit på sig en civil kostym. Min meningsmotståndare är min fiende och honom ska jag döda. Den är den attityden som driver kontrahenterna i den nu pågående konflikten i Sydsudan.
De så kallade fredssamtalen i Addis Abeba kommer inte att producera ett enda hållbart beslut. Tro mig. Fredssamtalen är bara ett spel för galleriet som gör det möjligt för deltagarna att bo gratis på lyxhotell och dricka dyr sprit finansierad av utländska biståndsgivare.
Det är ett nedslående spektakel.
Se de första tio minuterna av filmen ”Världens nyaste land” HÄR.
Nu höjs insatserna i Sydsudan
Nu på nyårsaftonen rasar åter strider kring staden Bor i Sydsudan. Bara för några dagar sedan såg det ut som om den viktiga knutpunkten hade återtagits av regeringsarmén.
Den sparkade vicepresidenten Riek Machar är förstås upphovsman till striderna. Enligt uppgift finns en löst sammansatt milisgrupp vid namn Vita Armén med i bilden. Den består av unga krigare från nuerstammen som drivs av en vilja att bekämpa alla som hotar deras autonomi. Det vill säga alla som gör anspråk på att representera en centralregering i landet.
Gruppen kallar sig Vita Armén eftersom krigarna gnider in sig med vit aska när de ska gå ut i strid. Ofta bara beväpnade med spjut.
Detta är ett av Sydsudans stora dilemman. Befolkningen utgörs till avsevärd del av människor som vägrar underordna sig auktoriteter och därför ganska enkelt går att mobilisera för den typ av rebelluppror som Riek Machar bedriver.
Vita Armén bildades ursprungligen bland nuerna för att slå tillbaka stammen murle som av tradition stjäl deras boskap. Vita Armén har upprepade gånger hotat att helt utplåna murle. Vid sidan av det projektet har de till och från lånat sig till andra militära äventyr. När Riek Machars gren av SPLA-gerillan mördade omkring 2 000 människor år 1991 i massakern i Bor fanns Vita Armén med som aktör.
Och nu är de alltså med och försöker erövra Bor igen. De är till stor del dåligt beväpnade och motiveras av andliga ledare som lovar dem osårbarhet i striderna. Påminner mycket om föregångaren till ugandiska LRA, Alice Auma/Lakwenas Holy Spirit Movement som på 1980-talet försökte störta Ugandas regering med hjälp av magi.
Sydsudans grannländer har nu lovat att stödja kampen mot rebellerna militärt. Allt tyder på att Kenya, Uganda och Etiopien tänker göra en skarp markering och inte tillåta Riek Machar att vinna det här kriget. För det är ett krig, alla andra beskrivningar av det nu rådande läget är eufemismer och förskönanden. Samtliga länder i Östafrika hyser inom sig frön till liknande uppror och nu tänker dessa länders regeringar samfällt sätta ned foten.
Sydsudan har på bara några få år blivit en oerhört viktig handelspartner för framför allt Kenya och Uganda som exporterar konsumtionsvaror dit. Tiotusentals driftiga kenyaner och ugandier arbetar i Sydsudan. Det är ett land som inte får kollapsa, det skulle drabba grannarna hårt.
Det är alltså inte altruistiska skäl som driver Sydsudans grannar att stötta landets regering.
Jag skulle gärna vilja presentera en vacker profetia om den närmaste framtiden, så här på årets sista dag. Men tyvärr ser framtiden i Sydsudan inte särskilt ljus ut. Riek Machar kommer inte att lyckas störta regeringen, det tror jag kan sägas med bestämdhet. Det här kan vara hans sista strid. Men karln är seg, det måste också stå klart för alla. Han har faktiskt överlevt värre konflikter än den här.
Det är ännu för tidigt att överblicka de mänskliga och materiella kostnaderna för de senaste två veckornas strider. Men de är omfattande, det kan jag garantera. Hittills har man bara rapporterat om ”tusentals” döda. Jag vågar lova att det handlar om tiotusentals.
Värst är att de etniska splittringarna i landet nu har ökat. De två dominerande stammarna dinka och nuer kommer att få mycket svårt att glömma det här.
Utan enighet, med ständig misstänksamhet, hämndlystnad och rivalitet om makten tror jag tyvärr att Sydsudans framtid ser mycket mörk ut.
Blir Sydsudan ett nytt Rwanda?
Risken är stor att krisen i Sydsudan utvecklas till ett inbördeskrig med etniska förtecken. Kampen mellan de två dominerande stammarna dinka och nuer har alla de ingredienser som behövs i en sådan djävulsbrygd.
- Rivalitet om makt tillsammans med total ovilja att underordna sig någon annans styre.
- Starka ledare som vet hur man spelar på etniska känslor.
- Traditionella motsättningar som har existerat i tusen år och tidigare yttrat sig i blodiga boskapsräder och etniska småkrig.
- Och framför allt: minnet av våldsamma oförrätter under det långa inbördeskriget som avslutades 2005.
Den enskilt värsta händelsen av distinkt etnisk karaktär under inbördeskriget var massakern i Bor 1991. Då mördades omkring 2 000 människor. De som dog var huvudsakligen dinka. Mördarna var nuer, tillhörande Riek Machars gren av gerillan SPLA. Machar hade då nyligen brutit med sin forne vapenbroder John Garang, dinka.
Under kriget var hela södra Sudan – det som år 2011 förvandlades till republiken Sydsudan – starkt splittrat. Huvudfienden utgjordes av regeringen i Khartoum men i södern krigade grupper också mot varandra. Riek Machar, som nu i dag är huvudperson i det sydsudanesiska dramat, utmärkte sig som sällsynt opportunistisk.
Machar bildade gerillan SPLA tillsammans med John Garang 1983. Kriget startade i staden Bor.
1991 bröt Machar med Garang och 1997 gick han över till fiendesidan, Khartoum. 2000 bröt han med Khartoum, startade en milis i oljedistriktet Unity State, krigade stundtals mot SPLA och lät sig avlönas av oljebolagen.
När landet delades och staten Sydsudan bildades 2011 blev Riek Machar vice president. President blev Salva Kiir, dinka. De flesta någorlunda nyktra bedömare insåg att den maktdelningen inte skulle tåla särskilt hårda påfrestningar.
I somras avskedades Riek Machar. Sedan dess har vi bara räknat dagarna tills landet skulle explodera. Läs mina tidigare bloggtexter på ämnet. Sök i arkivet här i spalten till vänster.
Redan den gamle antropologen E.E. Evans-Pritchard ansåg att nuerna var omöjliga att regera över. Detsamma gäller för dinka.
Alltsedan regeringen i Sydsudan bildades har den ägnat sig åt att försnilla pengar i stor skala samtidigt som landets befolkning har stannat kvar i yttersta armod. Staten har underlåtit att serva medborgarna, det har överlåtits åt utländska hjälporgan.
Staten betraktas därmed bara som ett verktyg för att kunna ackumulera privata förmögenheter. Att erövra politisk makt är en modern form av de boskapsräder som i alla tider har varit själva motorn i både dinkas och nuernas samhällen.
Jag vill inte måla fan på väggen, men om det är någon afrikansk konflikt under de senaste tjugo åren som har haft potential att utvecklas till ett nytt folkmord likt Rwanda 1994, så är det den nuvarande krisen i Sydsudan.
Nu krävs stark vilja och diplomatisk fingertoppskänsla för att avstyra det.
Peter Gadet spökar igen i Sydsudan
Uppgifterna om att det är Peter Gadet som ligger bakom de dramatiska händelserna i staden Bor i Sydsudan är minst sagt oroväckande.
Under det långa inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005 var Peter Gadet en av de mest tongivande figurerna. Han bytte lojalitet upprepade gånger. Han var ansluten till en milisgrupp i oljedistriktet Unity State men revolterade mot sin befälhavare kring millennieskiftet. Revolten misslyckades och då enrollerades han av gerillan SPLA istället. Han inledde en hänsynslös terror mot civila strax söder om staden Rubkona där Lundin Oil hade sin bas.
Gadet tillhör nuerstammen och det påstås nu i nyhetsrapporteringen att han skulle vara lojal mot den utpekade kuppmakaren Riek Machar, även han nuer.
Jag tvivlar på det. De samarbetade ibland under inbördeskriget men var oftast fiender och kan möjligen nu ha ingått en taktisk allians. Men Peter Gadet kommer inte att underordna sig Riek Machar, det vågar jag lova. Han har egna, mycket välutvecklade maktambitioner.
När Sydsudan blev självständigt startade han en rebellgrupp vid namn South Sudan Liberation Army och började attackera civila under förespegling att det var en kamp mot regeringen. Relativt nyligen lät han sig rekryteras till regeringsarmén. Men nu är han på krigsstigen igen och utpekas som befälhavare för de nuersoldater som har erövrat Bor och dödat ett okänt antal människor.
Beteendet är typiskt för Peter Gadet.
Bor är en stad vars namn väcker minnen av ond, bråd död. Det var där inbördeskriget startade 1983 då framlidne SPLA-ledaren John Garang ledde ett myteri bland soldaterna. Men det var också i Bor den stora massakern inträffade 1991, då Riek Machars rebeller dödade omkring 2 000 civila, tillhörande dinkastammen. Den omfattande svält som följde beroende på att Rieks styrkor hade plundrat hela regionen påstås ha skördat 25 000 dödsoffer.
Notera alltså att denne Riek Machar, skyldig till Bormassakern, var vicepresident ända fram till i somras.
Jag var i Bor för några år sedan. Då var det en fridfull hamnstad vid Nilen, en viktig transitpunkt där gods från norr lastades från fartyg till lastbilar för vidare färd söderut. Bor är en mycket viktig stad i Sydsudan.
Att Peter Gadets styrkor nu har erövrat staden och uppges ha siktet inställt på huvudstaden Juba är väldigt dåliga nyheter. Peter Gadet är regeringens onde Nemesis. Han är den de har fått för sina synder.
Väntat kuppförsök i Sydsudan
Så kom det då till slut, det som somliga fruktat och andra längtat efter. Ett kuppförsök mot president Salva Kiir i Sydsudan.
Natten till måndagen 16 december utbröt skottlossning i huvudstaden Juba. Påföljande kväll tycktes det som om regeringstrogna soldater hade kväst upproret. Nattligt utegångsförbud utlystes. Ett större antal människor greps.
Vad handlar det om?
I botten ligger en maktkamp mellan företrädare för landets två största stammar, dinka och nuer. Den rivaliteten går tillbaka till inbördeskriget i Sudan som upphörde 2005. Gerillan SPLA som vann kriget dominerades av dinka och nuer ända fram till 1991. Då delades SPLA i två rivaliserande grupper. Den ena leddes av huvudfiguren i sammanhanget, John Garang, som var dinka. Den andra av hans rival Riek Machar, nuer. Det är han som nu ligger bakom kuppförsöket.
John Garang dog strax efter det att fredsfördraget hade undertecknats. Salva Kiir, även han dinka blev president när Sudan delades och Sydsudan blev självständigt 2011. Riek Machar blev vicepresident.
En dinka och en nuer. Bittra rivaler under kriget. Nu skulle de samarbeta. Alla som kände Riek Machar visste att han i längden inte skulle underordna sig Salva Kiir. Riek Machar demonstrerade under inbördeskriget tydligt sina maktambitioner.
I juli i år avskedade Salva Kiir viktiga nyckelpersoner i regeringen. Nummer ett var Riek Machar. När det inträffade förstod de flesta observatörer, inklusive undertecknad, att det bara var en tidsfråga innan ett kuppförsök skulle inträffa. Läs min bloggtext från i somras HÄR. Knappa in sökordet Sydsudan i sökrutan på min blogg så hittar du övriga texter som jag skrivit om landet.
Till saken hör att medborgarna i Sydsudan utgörs av folkgrupper som aldrig i historien har underordnat sig en regering frivilligt. Dinka och nuer har mycket gemensamt, bland annat avskyn för centraliserat styre. Detta faktum, tillsammans med den omfattande plundring av landets resurser som ledarklicken i Juba har ägnat sig åt de senaste åren har underlättat för Riek Machar att vinna godkännande för sitt politiska motstånd mot sin chef Salva Kiir.
Det här var det första öppna kuppförsöket i Sydsudan. Men absolut inte det sista. Det är väldigt tråkigt att behöva vara olyckskorp. Men tyvärr är prognoserna för världens nyaste land mycket dåliga.
Det som har präglat landets ledning allt sedan flaggan hissades första gången den nionde juli 2011 är maktmissbruk, arrogans och förakt för demokrati. Därtill ohejdad korruption och flagrant stöld av landets oljeinkomster. Det är klart att det inte fungerar.
Ny säsong i “Oljesåpan i Sydsudan”
Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.
Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.
Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.
Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.
Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.
Vad handlar då saken om?
Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.
Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.
Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.
Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.
Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.
Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.
Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!
Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.
I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.
Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.
Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.
FN:s och Svenska Dagbladets lögner om Sydsudan
Fem indiska soldater i FN:s fredsbevarande styrka i Sydsudan sköts ihjäl igår. Det hände i delstaten Jonglei.
De eskorterade en FN-konvoj som överfölls av rebeller, troligen under befäl av David Yau Yau. En av alla dessa gamla krigare som inte har fått plats vid köttgrytorna i Juba och då istället valt att starta ett eget litet krig.
Det är varken första eller sista gången det händer i världens nyaste land. Rebeller och regeringssoldater turas om att mörda. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011. De flesta av regeringens kulor.
2010 utfärdade Dennis Blair, rådgivare åt president Barack Obama, en varning. Han hävdade att ett folkmord troligen skulle komma att inträffa i Sydsudan inom fem år.
Denna konkreta händelseutveckling står i skarp kontrast mot innehållet i den text som publicerades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 31 mars i år. Där skrev Toby Lanzer, koordinator för FN:s humanitära arbete i Sydsudan en artikel som måste vara det mest lögnaktiga som har publicerats om detta land i någon svenskt tidning.
”Ge Sydsudan mer svenskt bistånd”, löd rubriken. ”Våldet mellan grupperingar inom landet har minskat. Regeringen har tagit tag i korruption och stärkt sina system, med ökad möjlighet till insyn för medborgare och utvecklingspartner”, skrev Lanzer.
Läs texten HÄR.
För ett år sedan anklagade Sydsudans president Salva Kiir regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor. Han kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008, alltså före självständigheten, köpte Sydsudans provisoriska regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Nu kommer FN-mannen Toby Lanzer och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon och lura till sig ytterligare bidrag.
Det är inte tiggande romer på svenska gator som utgör problem. Det är sådana som Toby Lanzer.