- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
“Kopparkuppen” i SVT.
”Kopparkuppen” hette gårdagens (27/11) film i SVT:s serie Why poverty? Den handlade om företaget Glencore och dess kopparbrytning i Zambia. Jag kan inte värdera filmens faktaunderlag, men givet att det var korrekt så var det en mycket välgjord journalistisk produkt som framgångsrikt drev sin tes.
Det är oerhört svårt för ett land som Zambia att hävda sig mot ett multimiljardföretag.
Koppar är Zambias enda råvara av verklig betydelse och historien om hur landet har förvaltat denna rikedom är lärorik. Ett av de första misstagen var sannolikt nationaliserandet av kopparindustrin på 1960-talet under den internationellt extremt överskattade presidenten Kenneth Kaunda.
Kopparpriset rasade på världsmarknaden under 1970-talet och Zambia tog lån som gjorde landet till världens mest skuldtyngda. Det har förföljt regeringen och folket sedan dess.
När koppargruvorna sedermera privatiserades skedde även det med dålig tajming. Företag som Glencore – registrerat på kanalön Jersey och med huvudkontor i Schweiz – gjorde klipp. Zambiska regeringen och naturligtvis även folket blev sittande med Svarte Petter.
Den som vill grotta ned sig i Zambias gruvindustri kan läsa vad Bloomberg skriver. Klicka HÄR.
Det mest dubiösa i gårdagens film var det hopp om frälsning från kinesiska aktörer som tydligt demonstrerades. Läs vad Human Rights Watch skriver om kinesiska gruvföretag i Zambia. Klicka HÄR.
Totalt sett var ”Kopparkuppen” en ytterst sevärd film. Mera sånt, SVT, och mindre biståndsflum.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.
SVT:s dokumentärserie Why poverty? Recension.
I går, söndag 25 november sände SVT den första dokumentären i en serie om åtta med samlingsnamnet Why Poverty?
Det var en i många avseenden mycket sevärd film som berättade om fattiga människors livsvillkor i USA, Kambodja och Sierra Leone. Fokus låg på barnafödandets bistra villkor. Alltför många kvinnor dör i barnsäng. Spädbarnsdödligheten är alarmerande hög i ett land som Sierra Leone.
Det var vackert filmat. Tätt, nära och mycket gripande.
Men filmens dramaturgi påminde i oroande hög grad om de reklamfilmer som produceras av hjälporganisationer. Och redan efter tio minuter kom en kedja av påståenden som presenterades som ovedersägliga fakta. Den höga spädbarnsdödligheten beror på bristande resurser. Allright, tänkte jag, det kan jag hålla med om. Lösningen, påstods det vidare i filmen, är att öka resurserna. Jag nickade instämmande.
Men så kom slutklämmen på det resonemanget: ”Det finns tillräckligt med pengar i världen. Det är bara en fråga om att omfördela dem.”
Snälla SVT, detta är inte sant. Det är inte så resursbristen i Sierra Leone eller något annat afrikanskt land skall åtgärdas.
Afrika är världens rikaste kontinent sett till mängden utvinningsbara resurser. Ändå är det där människor är som allra fattigast. Sierra Leone, som hölls fram som det värsta landet i världen att födas i, är ett av de rikaste. Där finns diamanter och en mängd dyrbara mineraler. Om Sierra Leones egen regering var villig att omdisponera landets resurser till förmån för de fattiga, då skulle de vara på rätt väg. Men det var inte filmens budskap. Här handlade det om att de rika länderna i världen skulle ”omfördela” sina pengar.
Bistånd, alltså. Mera bistånd, som alltid i sådana här sammanhang.
Men orsaken till fattigdomen i Sierra Leone och Afrika generellt kan beskrivas enkelt: väldigt dåliga regeringar. Så länge de styr kommer ingen pengaomfördelning i världen att hjälpa de fattiga.
Filmen utmynnade i en appell om ökat bistånd. ”Vi måste fördela resurserna. Vi är rika nog för att kunna ge alla den här vården. (Förlossningsvård.) Men vissa vill inte dela med sig.”
Suck! Så förutsägbart. Så klichéartat. Och dessutom illustrerat med bilder på stenkastande gatudemonstranter.
Jag ser med bävan fram emot de återstående sju programmen i serien. Ska försöka recensera dem alla.