- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Sanningen om moderaterna och ANC
Det svenska stödet till ANC under apartheidperioden har diskuterats livligt den senaste tiden. I dag vill alla politiska partier skära pipor i vassen och hävda att de bekämpade rasförtrycket.
Helt fel. Moderaterna bromsade så gott de kunde, i vetskap om att det svenska stödet till ANC även handlade om stöd till andra organisationer. I förlängningen stöd till Sovjetunionens hegemonistiska strävanden i södra Afrika.
Och det ville moderaterna av lätt begripliga skäl inte medverka till.
Det svenska stödet till ANC och det svarta motståndet inne i Sydafrika beslutades av en liten grupp som gick under benämningen Humanberedningen. I den ingick representanter för riksdagspartierna. Dock inte vänsterpartiet (VPK på den tiden), intressant nog.
Moderaterna obstruerade och satt med högst motvilligt. I en vetenskaplig avhandling läser jag:
Moderaterna förde i sin befrielserörelsepolitik linjen att de på riksplan medvetet inte ville veta vad som diskuterades i beredningen. De hade en kommunpolitiker som satt med. Bertil Persson (m) sade att: ”Vi ansåg i utrikesutskottet att vi inte ville veta för då kunde vi inte heller ansvara för att svara på några frågor. Vart biståndet till befrielserörelserna gick visste vi inte”. Vidare menade han att moderaterna på riksplanet ansåg det viktigt att inte veta, för att inte behöva försvara svensk befrielserörelsepolitik. (Janet Vänämäki “Bistånd utan förbehåll – en studie om Sveriges bistånd till ANC”.
Så såg det ut. Och det berodde som sagt inte bara på att moderaterna var ovilliga att stödja ANC. Det handlade om att Sverige var stor finansiär av andra befrielserörelser i regionen från 1970-talet och framåt. En mycket betydelsefull mottagare av svenska pengar var gerillan MPLA i Angola.
Portugiserna lämnade Angola 1975. Tre olika rörelser kämpade då om makten i landet. MPLA kallade sig marxist-leninistiskt och erhöll starkt stöd från Sovjetunionen i form av pengar och vapen. De andra rörelserna UNITA och FNLA stöddes av Sydafrika, Zaire och USA.
Sverige stödde MPLA med pengar som beslutades av Humanberedningen där moderaterna motvilligt satt med.
Den militära konflikten i södra Afrika som även inkluderade Moçambique, Rhodesia och Namibia blev ett så kallat proxy war där Sovjet och USA stred genom ombud. Kubanska trupper anslöt sig till MPLA. Civila dödades i okänt tusental. Svenska pengar finansierade dödandet.
1977 ville MPLA-ledaren Agostinho Neto rensa ut de mest hårdföra kommunisterna ur partiet. Omkring 70 000 människor mördades i den kampanjen. MPLA var då stor mottagare av svenskt bistånd.
1990 beslutade MPLA att skrota marxist-leninismen och istället kalla sig socialdemokrater. Gissa var de fick den idén ifrån.
Moderaternas hållning i Sydafrikafrågan är alltså mer komplex än den vid första anblicken synes vara. Så som det ofta är i politiken.
Papperslösa kenyaner fruktar kroppsbesiktning
Vad vet afrikaner om Sverige? Ungefär lika litet som svenskar vet om Afrika, tycks det. När en känd företrädare för kenyaner i Sverige berättar om de faror som lurar i storstadsdjungeln, framstår Reva-projektet som rena söndagsskolan.
För att göra det enklare för nyanlända kenyaner att smälta in i det svenska samhället har sajten ”Kenya Stockholm Blog – News and events about Kenyans in Stockholm” publicerat en praktisk överlevnadsguide. Den utgör fascinerande, närmast spektakulär läsning.
Ansvarig för texten är Okoth Osewe som har bott i Sverige länge. Han är journalist och har bland annat skrivit en intressant bok om Raila Odinga som i mars i år förlorade presidentvalet i Kenya. Hans blogg följs av tusentals läsare. En stor del av den kenyanska diasporan i Sverige besöker Kenya Stockholm Blog regelbundet. Det som publiceras där går alltså inte spårlöst förbi.
Okoth Osewe är en känd profil bland afrikaner i Sverige. Han varnar sina landsmän för att röja sin identitet eftersom det utgår en belöning på 5 838 kronor till den som avslöjar en papperslös invandrare. Dessutom får den svenska polis som griper en kenyan och får denne utvisad en belöning i form av en tvåveckors semester i Kenya, innehållande en safari för att titta på vilda djur.
Den kenyan som mot förmodan lyckas få jobb här uppmanas att ansluta sig till fackföreningen Syndikalisterna. De är kända för att skydda papperslösa invandrare, skriver Osewe.
Han tillägger att det är meningslöst att söka asyl eftersom kenyaner saknar asylskäl. Om någon ändå skulle försöka, måste denne absolut låta bli att utge sig för att vara homosexuell. Det kommer bara att resultera i en läkarundersökning. ”Your ass will be examined by a doctor and if it is not wide enough, you will be in trouble”, skriver den sakkunnige Osewe.
Avslutningsvis, vad ska då en kenyan som vill stanna i Sverige satsa på? Skaffa svenska vänner, uppmanar Osewe. De kommer att vara stolta att visa upp dig ”… eftersom du är det levande beviset på att de bekämpar rasismen i Sverige”. (”… because you will be the living example that they are fighting against racism in Sweden”.)
Skön knorr på slutet, alltså. Och där tror jag den gode Osewe har rätt.
Observera att bloggtexten inte är skriven som ett skämt eller som ironi. Den är seriöst menad.
Läs Kenya Stockholm Blog HÄR.
Kvinnlig könsstympning i Sverige.
Jag reste till Kenya första gången 1976. I Nairobi träffade jag Nafisa från Somalia. Vacker som en dag, jag blev blixtkär. Upptäckten att hon hade blivit utsatt för kvinnlig könsstympning chockade mig. Vårt förhållande blev.., well, komplicerat.
Tillbaka i Sverige skrev jag min trebetygsuppsats i antropologi, kallad ”Kvinnlig kyskhet – manlig makt. Om kvinnlig könsstympning i Afrika.” Finns att läsa på bibliotek, klicka HÄR.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för könsstympning. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
De kommande åren förväntas ett stort antal somaliska anhöriga – kvinnor och barn – anlända till Sverige. Det finns ingen anledning att tro att människor skulle vara villiga att överge djupt rotade traditioner bara för att de lämnar sitt land. Tvärtom kan man anta att många somaliska föräldrar känner det ännu mer angeläget att skydda sina flickor från föräktenskapliga sexuella relationer när de hamnar i Sverige.
Hur kommer könsstympningen att gå till här?
Häromdagen skrev jag en debattartikel om detta. Den nobbades raskt av Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet. Jag kan inte bevisa det, men jag misstänker att det rör sig om någon typ av beröringsskräck.
Lyckligtvis lider inte alla av det. Det finns en stor schweizisk undersökning som resonerar kring frågan om kvinnlig könsstympning i Europa. Klicka HÄR.
Vill ni se en film som visar hur det går till, klicka då HÄR.
Därutöver finns det en hel del intressanta sajter som behandlar frågan. Klicka HÄR och HÄR.
Och vad säger svenska riksdagspolitiker?