- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Norges svarte Breivik
Har hudfärg och religion någon betydelse vid bedömningen av terrorhandlingar?
Ja, det tror jag. Det är inte så enkelt som att allt våld ska fördömas efter samma måttstock. Det spelar roll vem som mördades. Och vem mördaren var.
Detta bör få var och en av oss att fundera på i vilken kategori vi själva hamnar om vi råkar bli mördade. Är vi viktiga eller ointressanta? Är vår mördare viktig eller ointressant?
Dessa tankar dyker upp när jag läser om Hassan Abdi Dhuhulow. Norsk medborgare. Befunnen skyldig till medverkan i terrorattacken i köpcentret Westgate i Nairobi i september då omkring 70 människor sköts ihjäl.
Det är alltså Breivikklass på honom.
Anders Behring Breivik är en vit, kristen norrman. Hassan Abdi Dhuhulow är en svart, muslimsk norrman. Breiviks bestialiska brott kan inte nog fördömas. Men varför är det helt tyst om Dhuhulow?
Han kom till Norge från Somalia som barn. Familjen bosatte sig i Larvik, en liten kuststad nära svenska gränsen. Enligt vänner och bekanta ville han bli läkare och hjälpa folk i Afrika, men han fick inte skolbetyg som räckte till en sådan utbildning. Då började han intressera sig för islam och drogs in i somaliska jihadistkretsar i Norge.
Han kom i kontakt med terrorgruppen al-Shabaab. ”Terrorgruppen” skriver jag, och det står jag för. Men det gör inte norska myndigheter och inte heller svenska. I våra länder är det fullt tillåtet att vara medlem av al-Shabaab.
Den svenska och norska aningslösheten när det gäller islamistiska terrorhot är för mig obegriplig. Men när jag funderar över tystnaden kring Hassan Abdi Dhuhulow så anar jag att denna tystnad rymmer en del av förklaringen till aningslösheten.
Åsne Seierstads bok om Breivik heter ”En av oss”. Det är så vi ser honom, som en av oss. Men Hassan Abdi Dhuhulow är inte en av oss. Därför tas han inte på allvar. Hans brott glöms bort, bagatelliseras. Vi ser honom inte, tror inte att han och hans gelikar finns bland oss.
I diskussionen kring Breivik har det talats mycket om hur samhället ska skydda sig mot nya breivikar. Någon liknande diskussion kring Dhuhulow har jag inte sett, trots att berättelsen om honom är ett skolboksexempel på hur en terrorist skapas.
Jag anar rädslan hos samhällsdebattörerna här. Om vi ska diskutera hur risken för militant islamism ska minimeras i vårt land så glider vi obevekligt in på frågan om inflödet av muslimer i form av flyktingar och anhöriga. Och den heta potatisen vill inte särskilt många debattörer ta i. Inte ens med eldgaffel.
Människors lika värde talas det mycket om. Jag tror inte särskilt mycket på det. När allt ställs på sin spets visar det sig att det bara är tomt prat. Det handlar om hudfärg och religion. För att fördöma eller ursäkta. Uppmärksamma eller glömma.
Kriget mot terrorismen
I boken ”A Season in Hell” berättar den kanadensiske diplomaten Robert Fowler om sin tid som kidnappningsoffer hos al Qaida i Västafrika. Hans plågoandar som höll honom fången i öknen hånade västvärlden för dess oförmåga att vinna det asymmetriska kriget mot terrorismen.
”Vi slåss för att dö, medan ni slåss för att kunna åka hem till era familjer. Hur kan vi förlora?” sade de.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser DN:s ledare i dag, 7 oktober. Skribenten rekapitulerar USA:s misslyckade försök att påtvinga Somalia fred 1993. Det slutade med totalt amerikanskt nederlag, just därför att motståndarna slogs för att dö. Medan de flesta amerikanska soldaterna i Mogadishu troligen mest av allt ville åka hem till sina familjer.
I går rapporterades det att amerikanska specialförband hade försökt sig på en attack mot al Shabaab i Somalia helt nyligen. Hur framgångsrik den var är ännu oklart. DN:s skribent gläder sig ändå åt att USA tycks vara tillbaka i Somalia och avslutar sin text med:
”Det är på sin plats att vara tacksam över att det finns en mäktig demokratisk stat som agerar världspolis mot världens värsta brottslingar”.
Ja, det låter sig sägas, men på vilken sida i terrorkriget befinner sig egentligen Sverige? Efter elfte september yttrade George W Bush sin berömda fras. ”Varje nation i varje region måste nu fatta beslut. Antingen är ni med oss, eller också är ni med terroristerna.”
Jag skulle gissa att USA betraktar Sverige som en stor svikare i kampen mot den militanta islamismen. Här i vårt lilla land är det fullt lagligt att vara medlem i terrorgruppen al Shabaab som den senaste tiden har profilerat sig som den mest handlingskraftiga delen av al Qaida.
Detta faktum gör naturligtvis Sverige till ett mycket attraktivt land för al Shabaab som vill att deras medlemmar ska kunna ha en trygg bas där de inte jagas av polisen bara för att de är anslutna till en militant terrorgrupp.
I förra veckan medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio och diskuterade al Shabaab med Thomas Hammarberg som fram till helt nyligen var Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Thomas är ju en snäll kille så det kändes lite trist att behöva höja rösten mot den rappakalja han levererade. Samtalet gällde de två somalisvenskar som är åtalade i USA, misstänkta för delaktighet i terrorbrott i Somalia.
De är båda väl kända av Säpo sedan länge. En av dem kallar sig Abu Zaid och har bland annat lagt ut en film på Youtube där han står någonstans i Somalia och lovar att han ska hugga halsen av Lars Vilks.
Nu hotas de av livstidsstraff i USA efter att ha gripits i Djibouti i Afrika. En av dem har via sin bror i Sverige meddelat att han har blivit torterad under förhören. Det har vi än så länge bara hans ord på men Thomas Hammarberg var helt säker på att det stämde. Han var mycket indignerad över att de båda männen hade gripits och förts till USA för rättegång eftersom de ju är svenska medborgare. Han gjorde sitt yttersta för att tona ned misstankarna mot dem.
”De hade blivit lockade av vad de hade hört om al Shabaab och tyvärr åkt dit”, sade han.
Tyvärr åkt dit? Vad menade han med det? Tyvärr åkt till Somalia, eller tyvärr åkt fast?
Det finns de som tycker att jag är dryg och överlägsen när jag påstår att svenskar generellt är sagolikt naiva i sin syn på den militanta islamismen. Men jag framhärdar. Tyvärr tror jag vi kommer att få betala ett högt pris för denna naivitet. Lyssna på samtalet mellan mig och Thomas Hammarberg HÄR.
Att mörda i Guds namn
Femtio studenter mördades i går av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. De mördades därför att de inte var muslimer.
När somaliska al Shabaab attackerade i Nairobi för en vecka sedan skonade de muslimer och mördade så många icke-muslimer de kunde.
Korstågen på medeltiden som resulterade i miljoner arabers död motiverades av den kristna tron. Är det inte dags att titta på den tro som i dag motiverar dödandet?
Vi minns George W Bush famösa påstående att islam är ”a religion of peace”. I DN 28/9 citerades professor Mohammad Fazlhashemi som sade: ”På senare tid har allt fler börjat se likheter mellan demokrati och islam som den presenteras i urkunderna”.
Ursäkta mig, professorn, men det här tycker jag luktar propagandistisk lögn. Urkunden nummer ett i sammanhanget är koranen. Jag har läst den och lovade mina bloggläsare att jag skulle återkomma med en recension. Dock gjorde det mig så betryckt att ta del av denna litania av svavelosande hotelser i Allahs namn att jag kom av mig helt.
Redan i andra suran (versen) anges tonen. ”Ett strängt straff väntar dem” som inte tror på Allah. ”Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner”. ”Gud skall straffa dem för deras skämt.” (!)
”Frukta Gud!” står det vidare. ”Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.”
Sida upp och sida ner varnas för denne stränge, straffande Gud. Och det här med demokratin? Fåfängt söker jag efter sådana tecken. Koranen utgör en stark plädering för det extremt auktoritära styret. De som motsätter sig detta styre skall nedkämpas av Guds krigare. Islam betyder underkastelse. Här gäller det att tillhöra rätt lag.
”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. Hela deras strävan är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv – och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden.”
”Kämpa därför för Guds sak och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Guds slag faller hårdast och hans straff är av exemplarisk stränghet.” ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv (judar och kristna, min anm.) skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna.”
Det påstås att de terrorister som dödar i islams namn har gjort en extrem tolkning av koranen, alltså underförstått en felaktig tolkning. Det stämmer inte. Efter att ha läst muslimernas heliga skrift är jag övertygad om att terroristerna har uppfattat koranen helt korrekt. För övrigt så är det förbjudet för en rättrogen muslim att tolka koranen. Den ska tas bokstavligt eftersom den är Guds ord.
Ändå kräver texten ofta tolkningar. ”Tag inte en annans liv annat än i rättfärdigt syfte”, står det. Här får den presumtive dråparen alltså själv bedöma vad som är rättfärdigt.
Som i New York 11 september 2001. Eller som i Nairobi 21 september 2013. Eller i Nigeria i går.
Somalier + islamism = dödlig mix
Hur kunde det hända? Massakern i Westgate, Nairobi, chockar världen.
Jag skulle vilja vända på frågan. Hur kommer det sig att det inte hände tidigare? Att det inte händer oftare?
Jag har sett Nairobi förvandlas. Jag minns med grafisk skärpa mitt första besök, när jag anlände som ung ryggsäcksluffare en höstdag 1976.
Nairobi var en öppen stad. Där fanns hela Afrika samlat plus en god del av resten av världen. Jag checkade in på lilla Iqbal Hotel, ett mikrokosmos där landsflyktiga etiopier, smugglare från Uganda, pengatvättare från Nigeria och inte minst landsflyktiga tjejer från Somalia förgyllde min tillvaro. Så till den milda grad att det inspirerade till min debutroman ”En bil åt mister Singh”.
Kaféet The Thorntree vid anrika New Stanley Hotel var den givna mötesplatsen. Där drack vi kopiösa mängder kaffe, rökte Sportsman, pratade politik och planerade resor. Alla var där.
I dag är The Thorntree inbyggt, avskärmat från gatan och bevakat av vakter med metalldetektor. Detsamma gäller för andra kaféer, restauranger och hotell i centrum. Allt för att ge sken av säkerhet.
Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och det finns många svaga länkar i Nairobis säkerhetskedja. Jag bodde på Hotel 680 mitt i centrum för ett par år sedan. Vid entrén stod vakter, min väska kollades, metalldetektorn gjorde sitt jobb. Väl inne i foajén upptäckte jag genast att det fanns två andra entréer från gatan. En av dem via skoaffären Bata, direktingång från Kenyatta Avenue. Och inte en vakt så långt ögat nådde vid dessa dörrar.
Samma arrangemang såg jag vid stans köpcentra, exempelvis Westgate. En entré bevakad, en annan helt tom på vakter.
Samtidigt har antalet somalier i Nairobi ökat dramatiskt sedan mitt första besök. Stadsdelen Eastleigh domineras av dem och mina sagesmän berättar om enorma mängder dollarsedlar, droger och vapen i omlopp där. Pengarna kommer till stor del från piratverksamheten i hemlandet.
När kenyansk militär gick in i Somalia härom året för att bekämpa al Shabaab kunde de flesta räkna ut att det skulle bli hämndaktioner i Nairobi. Frågan är, som sagt, varför det har dröjt så länge. Frågan är förstås också när det händer igen. För det är nog bara en tidsfråga.
Stor tillväxt av en somalisk befolkning av vilka flera naturligtvis är militanta islamister, i kombination med politisk konflikt och somaliers känsla av oförrätt föder givetvis våld.
Jag vill inte vara alarmist och skrika att vargen kommer, men jag tycker nog ändå att det finns anledning att titta på lilla Sverige. Här har vi också en växande somalisk befolkning av vilka flera sympatiserar med militant islamism. Det kan Säpo intyga, läs gärna deras hemsida. Detta i kombination med ökat svenskt engagemang i internationella konflikter som ofta inkluderar extrem islamism.
Är frågan om något skall hända i Sverige, eller när det skall hända?
Läs gärna min text i dagens (26/9) Svenska Dagblad, Brännpunkt, som jag skrev tillsammans med terrorforskaren Magnus Norell. Klicka HÄR.
Islamofober och andra psykfall
På ytan förefaller det som om den politiska situationen i Mali i Västafrika har normaliserats. (”Normalisering”, detta slitna ord vars mening ingen riktigt kan definiera.)
De militanta islamisterna som invaderade den norra landsänden inklusive staden Timbuktu våren 2012 har drivits bort av franska styrkor. Presidentval hölls nyligen, segrade gjorde Ibrahim Boubacar Keita. Han tillträder nästa vecka.
Samtidigt kommer rapporter om att de islamistgrupper som ockuperade nästan halva landet nu har gått samman i en gemensam front. De är långt ifrån tillintetgjorda. De omgrupperar och bidar sin tid. Fortsättning följer alltså.
Den militanta islamismen har under det senaste decenniet vuxit till att bli det största globala hot mot fred och säkerhet som vi känner till. Hela Sahelområdet i Afrika anfäktas av denna extremism. Islamisterna utgör ett säkerhetshot från Mauretanien till Somalia.
Hur det ser ut i Mellanöstern hör vi på nyheterna varje dag.
Mot bakgrund av detta är det egendomligt att den militanta islamismen inte diskuteras mer i vårt land. Det är ju fråga om en extremistisk ideologi med totalitära anspråk som helt avfärdar tanken på demokrati.
Om det handlade om en renodlad politisk rörelse utan religiös dimension som ägnade sig åt systematisk terror i form av sprängdåd, kidnappningar, mord och regelrätta invasioner av territorium så tror jag vi alla skulle både diskutera och oroa oss.
Men när det gäller militant islamism så är det som om frågan sopas under mattan. Det känns som att det nästan är lite ofint att föra problemet på tal.
Förklaringen till detta är naturligtvis den besvärande omständigheten att det går en rak linje från den fromme muslimen som inte gör en fluga förnär, till den militante islamisten iklädd självmordsväst.
Var någonstans på denna linje går gränsen? Var förvandlas den privata religiösa övertygelsen till en allmänfarlig extremistisk våldsideologi?
Och: ska vi avstå från att diskutera detta eftersom den diskussionen riskerar att såra fromma muslimer som ogillar våld?
En absolut nödvändig frågeställning tycker jag.
Men det tycker inte alla. Den som försöker väcka frågan om islamism kommer med absolut säkerhet att bli stämplad som islamofob.
En fobi innebär som alla vet en sjuklig skräck för något som egentligen inte är farligt. En form av psykisk störning. Den som lider av en fobi har hyfsade chanser att bli botad med kognitiv beteendeterapi.
Att klassa sina meningsmotståndare som psykiskt störda är ett gammalt och beprövat grepp. Det finslipades i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev på 1970-talet. De som ifrågasatte den sovjetiska kommunismen fick diagnosen ”filosofisk berusning” och spärrades ofta in på mentalsjukhus.
Så gör vi kanske inte här i Sverige men jag skulle inte bli förvånad om islamofober snart ordineras psykiatrisk öppenvård.
Vänsterpartiet har skuld till mordet
Den 21 augusti mördades somali-svensken Abdirahim Hassan i Somalia. Hans partikollega Ann-Margrete Livh skottskadades i det som uppenbarligen var ett kidnappningsförsök.
”Det är lätt att vara efterklok”, säger Aron Etzler, partisekreterare i Vänsterpartiet i en DN-intervju med anledning av mordet på partikamraten.
”Vi skulle aldrig skicka ut människor till platser om vi trodde att det fanns en risk att de skulle bli beskjutna”.
Maken till prat i nattmössan har jag sällan hört. Efterklok? Risk att bli beskjutna? Läser Aron Etzler inte tidningar? Har han ingen omvärldskunskap alls?
Helt nyligen meddelade Läkare utan gränser att de nu, efter drygt två decennier lämnar Somalia eftersom det är livsfarligt och omöjligt för dem att arbeta där. Jag skrev om det här på min blogg den 17 augusti.
När Läkare utan gränser åker hem, då är det allvarligt.
I slutet av juni rapporterade BBC att mängder av politiker flyr Somalia av rädsla för att bli mördade. Knappt hälften av parlamentsledamöterna finns kvar i landet, resten har sökt skydd utomlands. Läs texten HÄR. I det läget väljer Vänsterpartiet att skicka en svensk delegation till landet med endast lätt eskort och med en vit, svensk kvinna som frontfigur. Kidnapparnas absoluta favoritoffer.
Vit + Kvinna + Svensk + Politiker = massvis med pengar.
I 22 år har somalierna målmedvetet skjutit sitt land sönder och samman och det finns i dagsläget väldigt få tecken på att detta är på väg att ändras. Den legendariske Afrikareportern Aidan Hartley har sammanfattat sina intryck av Somalia.
”Somalierna roade sig med att göra världen till sin fiende och betraktade sig själva som inget mindre än kungar på jorden, när de i själva verket var en tiggarnation. Som korrespondent förmodar jag att det var min uppgift att utverka omvärldens sympati för denna bortglömda och förtalade nation, men allt jag kan säga nu är att det har varit ett privilegium att få betrakta ett folk som så pricksäkert sköt sig själva i foten och kastade sig ned i avgrunden med sådan elegans”.
”Har vi gjort några misstag?” undrar Aron Etzler i DN-artikeln 23/8.
Ja, Aron. Det har ni.
Läkare utan gränser lämnar Somalia
Att Médecins Sans Frontières, alltså Läkare utan gränser, MSF, lämnar Somalia är utan tvivel en av veckans mest nedslående nyheter från Afrika.
Efter 22 år i landet har organisationen gett upp. Under de åren har 16 medarbetare mördats. Konvojer och ambulanser har attackerats ett otal gånger. På senare tid har våldet eskalerat och är nu outhärdligt. I ett uttalande säger MSF att väpnade grupper och civila ledare (OBS) stöder, tolererar och underblåser dödandet och kidnappandet av hjälparbetare.
Beslutet att lämna Somalia berör också Puntland och Somaliland. Det är naturligtvis ett dråpslag mot civila som saknar all annan tillgång till sjukvård. MSF har inneburit skillnaden mellan liv och död för hundratusentals somalier.
Att just MSF tar detta ödessteg är extra allvarligt eftersom organisationen har gjort sig känd för att kunna erbjuda sjukvård under de mest extrema krigsförhållanden. De arbetar ofta med okonventionella metoder där ändamålet helgar medlen.
MSF medger exempelvis att de just i Somalia ofta har anlitat lokala väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Sådant kostar pengar vilket innebär att MSF alltså har bidragit till krigsekonomin samtidigt som organisationen har arbetat med att lindra det lidande som kriget skapar.
Beskedet om MSF:s tillbakadragande kommer just nu när en kamp inom den islamistiska rörelsen al-Shabab i Somalia har förändrat maktbalansen. I början av sommaren överlämnade sig den 78-årige veteranislamisten Hassan Aweys till regeringssoldater. Han påstod sig frukta för sitt liv. Yngre och ännu mer militanta krafter inom al-Shabab har genomfört ett slags palatskupp.
Det finns ungefär 18 000 soldater från Afrikanska unionen i Somalia och de har lyckats driva bort islamisterna från de större städerna. Men al-Shabab finns fortfarande på landsbygden vilket alltså nu gör MSF:s arbete omöjligt.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om dåliga och bra kulturer. Jag påpekade att den kultur som råder i Somalia var den sämsta jag på rak arm kan erinra mig. Det står jag fast vid.
Nu försöker jag komma på ett land i världen där medborgarna brutalt dödar varandra, men som inte är muslimskt.
Kan någon läsare hjälpa mig?
Mer om könsstympning
Min senaste text om kvinnlig könsstympning fick ett väldigt gensvar. Hoppas det speglar ett seriöst intresse hos mina läsare.
Jag blev präktigt upprörd när jag lyssnade på det radioprogram som jag refererade till. Samtalet med antropologen Sara Johnsdotter. Hon banaliserar, relativiserar och trivialiserar den oerhört viktiga frågan om kvinnlig könsstympning. Hon får det att låta som om det är en harmlös liten kulturaccessoar som vi skall vara överseende med.
Sanningen är en helt annan.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Det förekommer i många afrikanska länder. I Somalia beräknas cirka 95 procent av alla flickor vara utsatta för könsstympning. Oftast den grövsta formen som jag skrev om i min senaste text.
Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam. Men det förekommer även bland icke-muslimska grupper. Jag har själv intervjuat kristna kvinnor i Etiopien som vittnar om att en form av könsstympning förekommer bland dem.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
Könsstympning medför ofta mycket allvarliga medicinska komplikationer. Det utförs i regel av kvinnor som saknar medicinskt kunnande. Redskapet är i allmänhet ett vanligt rakblad. Infektioner är legio. Kraftig ärrbildning som försvårar såväl samlag som barnafödande är mycket vanligt. Det psykologiska traumat för den enskilda flickan kan vi bara fantisera om.
Läs gärna Ayan Hirsi Alis outhärdliga skildring av hur hon stympades som barn, i boken ”Infidel”.
Antropologen Sara Johnsdotter rör sig i radioprogrammet med antikverade begrepp som för länge sedan har strukits ur den gängse antropologiska vokabulären. Hon talar exempelvis om ”faraonisk omskärelse”. Det är en term som grundar sig på ett missförstånd. När arkeologer påträffade balsamerade kvinnor från forntidens Egypten noterade man att deras vaginor ofta var hopsydda. Det ledde till den felaktiga slutsatsen att kvinnorna hade utsatts för detta under sin livstid. I stället handlade det om hur man balsamerade kroppar. Den dödes inre organ avlägsnades genom kroppsöppningarna, exempelvis vaginan. Därefter syddes den igen för att undvika att rester rann ut där.
Infibulation skall det heta. Inte faraonisk omskärelse.
Begreppet omskärelse är för övrigt relaterat till engelskans ”circumcision” som bokstavligen betyder ”skära runt omkring”, vilket man också gör på pojkar. Att som Sara Johnsdotter använda samma begrepp när flickor stympas är totalt felaktigt. Könsstympning är den enda adekvata benämningen.
Johnsdotter väljer dessutom i radioprogrammet att tala om könsstympning och omskärelse i samma sammanhang vilket skapar total begreppsförvirring. Omskärelse, alltså att avlägsna en del av förhuden på pojkar, kan vara en rituell (religiöst betingad) åtgärd eller en medicinsk. Världshälsoorganisationen WHO uppger exempelvis att omskärelse minskar risken för hiv-infektion med ungefär 60 procent.
Kvinnlig könsstympning har enbart allvarliga negativa medicinska följder.
Rasismen är ett normaltillstånd
”It´s a very bad race!” fräste min somaliska väninna Fauzia när jag berättade att jag hade träffat en himla trevlig tjej som tillhörde stammen galla. Fauzia var så förbannad att hon nästan klippte till mig för att jag hade bekantat mig med ”a dirty Galla girl”, som hon sade.
För mig var en galla också en somalier, men det tyckte inte Fauzia. Hon spottade på gatan – River Road i Nairobi – för att markera sin avsky. Jag häpnade över att afrikaner kunde uttrycka sig så rasistiskt mot varandra.
Det här hände för länge sedan under en av mina första resor i Afrika. Men situationen har inte förändrats sedan dess. På den svarta kontinenten gör man skillnad på folk och folk. I Rwanda 1994, och överallt och hela tiden.
Och inte bara där. Jag har visserligen inte besökt jordens alla länder men det skulle förvåna mig mycket om det fanns något land som var befriat från det som vi svenskar med en väldigt svepande och urvattnad term kallar rasism. Jag skulle hellre kalla det främlingsrädsla, som lätt slår över i fientlighet.
I Kenya finns det ungefär tio större stammar plus en mängd mindre, samt människor som inte är organiserade stamvis. Alla har sina fantasier och fördomsfulla myter om varandra. Ingen skäms för att uttala dem. Kikuyu pratar skit om luo, som svarar med samma mynt och även pratar skit om kalenjin. Som hånar kamba (primitiva bönder!) och alla har ett horn i sidan till massajerna. Som samtidigt beundras motvilligt av samtliga på grund av sin fria livsstil.
Massajerna anser sig för övrigt vara världens förnämsta folk. En självbild som de delar med flera andra nilohamitiska boskapsskötande folk i Östafrika. De tycker att alla vi andra är mer eller mindre misslyckade sekundaobjekt från Vår Herres verkstad.
Svarta kenyaner har ett kluvet förhållande till vita, och både svarta och vita ser med skepsis på asiaterna i landet. Som trots det kommer att bli ett slags allierade till de vita den dag det blir skarpt läge. Somalier är illa sedda överallt i Östafrika men har själva inte mycket till övers för sina grannar.
Om någon utropade: ”Men hallå, det här är ju fruktansvärt. Ni är ju rasister hela bunten!” Då skulle vederbörande mötas av nyfikna och förvånade blickar, och kommentaren: ”men så här ser verkligheten ut. Like it or not!”
Jag vill påstå att den reservation som människor känner inför Främlingen som har en annan hudfärg, talar ett annat språk, tror på en annan gud och äter en annan sorts mat, den reservationen utgör ett normaltillstånd. Tillspetsat: att vara rasist är normalt. Att inte vara det innebär en avvikelse. En anomali som under gynnsamma förhållanden kan ingå i en kulturutvecklingsprocess. Men det är sannerligen inte allom givet och kan inte tas för självklart.
Rasism i sin mest ursprungliga form innebär att man tillskriver människor av annan ras negativa egenskaper. Men det finns en annan dimension, ett slags antites av det vi kallar rasism. Det är den magiska förtrollning som drabbar vissa människor och får dem att känna en obetvinglig lust efter en sexuell partner av annan ras. Ett tillstånd där det annorlunda inte skrämmer utan istället lockar. Vita individer som är besatta av längtan efter att få smeka och känna doften av svart hud. Svarta män och kvinnor som kan gå genom eld för att få uppleva närheten till en vit kropp. Det här är vanligare än man kanske tror men samtidigt skamfyllt, stigmatiserat.
Kerstin Thorvall kunde vittna om det och hon har många medsystrar. Vita män som drabbas av denna förtrollning, ja dem är det synd om i offentligheten!
Tråkigt att frågan om ras skall vara så skuldbelagd. Den som är så spännande att diskutera!
Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?
Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.
Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.
När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?
Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.
De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.
Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.
Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.
En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.