- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Löfven och Mugabe. Lika som bär?
Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.
I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.
Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.
De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.
Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:
När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.
Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.
Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.
Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.
Peponis ägare är död. Men Lamu lever.
Lars Korschen dog i cancer för några dagar sedan. Han blev kanske aldrig världsberömd, men för tusentals människor är hans namn förknippat med ett av de mest fantastiska hotellen på vår jord.
Hotell Peponi på ön Lamu, Kenya. Den danska familjen Korschen har drivit Peponi ända sedan 1967. Se en intervju med Lars och bilder från hotellet HÄR.
Jag har aldrig bott där. Det kostar lite mer än vad jag tycker är vettigt att betala. Men jag har suttit många gånger på den enastående terrassen, tittat ut över sundet som skiljer Lamu från ön Manda, smuttat på en GT och sett mörkret falla över en magisk plats i universum.
Lyssnande på cikadorna, böneutropet och alla engelsktalande expats som minglar i baren.
Jag vet inte hur många som minglar där just nu. Jag läser att turismen återigen har gått ner i viloläge på ön. Lamu hotas av somaliska islamister som helt nyligen utförde två bestialiskt blodiga attacker mot fattiga kenyaner på fastlandet i närheten. I Allahs den barmhärtiges namn.
Som den ständiga afrikaoptimist jag är, är jag övertygad om att Lamu ska rida ut även den här stormen. Lamu har existerat som ett centrum för swahilikulturen sedan 1300-talet. Härifrån seglade fartyg till Indien och Kina långt innan Vasco da Gama var född. Ska en bunt vidskepliga fanatiker från Somalia kunna vålla permanent skada på en sådan plats?
Nej, det tror jag inte. Men Lamu behöver vårt stöd. Jag menar människorna, Lamuborna, som till stor del lever av turismen och vill se sin unika bygd växa och frodas.
Just nu är det drömläge att åka till Lamu i Kenya. Billiga flygbiljetter, hotell som skriker efter gäster.
Gör en kulturgärning. Åk dit, lär känna de fantastiska människorna som representerar den bästa mix man kan tänka sig av islam, nyfikenhet på västvärlden, gästfrihet och vänlighet.
Lamu är fortfarande en sagoö, och skall förbli en sådan.
När du ändå är där, titta in på Peponis terrassbar vid solnedgången, beställ en sundowner och sänd en tanke till Lars Korschen.
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Om rasister och prostituerade
Lyssnar på Studio Ett där ett samtal förs om rasismen i Sverige.
Det är ett ämne som jag skyggar för lite grand. Jag tycker det är obekvämt att prata om det. Som jag har påpekat här tidigare så är Sverige ett land med extremt få rasismyttringar jämfört med de flesta andra länder i världen. Det kom tydligen som en överraskning för många när jag här på min blogg påpekade att rasismen i svarta Afrika bräcker den i Sverige med hästlängder.
Jösses vilka rasistiska stereotyper många afrikaner slänger sig med!
Medan jag förstrött lyssnar på debattörerna i radion vandrar mina tankar iväg i associativa banor. Jag kommer att tänka på tjejerna från Somalia som bodde på samma billiga hotell som jag i Nairobi på det glada sjuttiotalet. De var ju fostrade i en extremt pryd tradition i sitt muslimska hemland. När de flydde därifrån och hamnade i Kenya tog deras familjer avstånd från dem. Det ansågs vara ett grovt brott mot de religiösa konventionerna att lämna hemmet och inte ha en nära manlig släkting som ”beskyddare”, vilket var sed i Somalia.
De flickor som ändå tog detta steg ansågs synda. De kallades öppet för horor eftersom de valt att bryta med de patriarkala sedvänjorna. Jag upptäckte att detta stigmatiserande fick en lite märklig effekt.
En somalisk väninna till mig berättade att hon visste att hennes enda sätt att försörja sig i Nairobi var prostitution. Men hon ville inte, hon stretade emot. Ända tills hon fick veta att hennes familj redan betraktade henne som prostituerad, bara för att hon hade förlupit hemmet.
Jamen då så, tänkte hon. Då har jag ingen heder att bevara. Då kan jag lika gärna bli prostituerad. Och så fick det bli.
På liknande sätt tycks det förhålla sig med somliga svenskar som vill föra en resonerande diskussion kring invandringens omfattning, och får höra att de därmed är att betrakta som rasister.
Jamen då så, tror jag många tänker. Då är jag väl rasist. Då kan jag ju lika gärna rösta på SD i höst.
Jag tror det hysteriska skrikandet om rasism i Sverige är totalt kontraproduktivt. Jag tror det bara marginaliserar människor och tvingar in dem i en rasistisk självbild som inte är sann.
Människor på hela jorden har en tendens att leva upp till de förväntningar de känner på sig. Särskilt om de är negativa.
Kommer i april: “Oljans pris”
I april ger jag ut min bok Oljans pris. Det är en litterär dokumentär som handlar om den växande oljeindustrin i Östafrika.
En stor del av boken handlar om situationen i Sudan kring millennieskiftet. Det var då Lundin Oil gjorde entré och började leta efter olja. Inbördeskriget hade pågått i 17 år men VD Ian Lundin ansåg ändå att det var fråga om stamstrider.
– Det är som vilda västern, sade han. Det är många olika grupper som springer omkring och slåss mellan varandra.
Med sin blotta närvaro drogs Lundin in i kriget och i dag är dåvarande styrelsen för bolaget föremål för en förundersökning av svensk åklagare. Det handlar om medhjälp till folkrättsbrott.
Jag var där, jag reste med Ian Lundin, filmade och intervjuade. I Oljans pris berättar jag för första gången hela historien om vad som hände där, och hur det hände. Vem som gjorde vad.
Jag skriver också om hur det gick till när åklagare Magnus Elving förhörde mig, vad Africa Oils VD avslöjade för mig och vad Carl Bildt berättade när jag talade med honom om Lundin och Sudan.
Men min bok handlar också om andra länder i regionen. Jag besökte nyligen El Kuran, den plats i den etiopiska Ogadenprovinsen som Martin Schibbye och Johan Persson var på väg till när de greps av etiopisk polis. Jag skriver om mitt möte med människorna på platsen, om gerillan ONLF vars representant jag träffade, och bolaget Africa Oil som letar efter olja där.
Jag berättar om Lamu, paradisön på Kenyas kust där en jättelik hamn och oljeterminal skall byggas. Platsen är idealisk för att skeppa ut Afrikas alla dyrbara råvaror till Kina som slukar allt.
I framtidens historieböcker kommer man kunna läsa att det var vid Lamu det stora globala maktskiftet beseglades. Det maktskifte som tvingade västvärlden på knä och fick Kina att stiga fram som den nya obestridda globala stormakten.
Allt tack vara råvarorna från Afrika, världens rikaste kontinent med världens fattigaste befolkning.
Olja är den viktigaste råvaran av dem alla. Oljans pris blir årets mest angelägna inlägg i diskussionen om vår framtid.
Läs mer på bokens hemsida www.oljanspris.se eller klicka HÄR.
Kenya fyller 50 år
Kenya firar i dag – 12 december – 50 år av självständighet. Hipp, hipp hurra säger jag litet trött. Jag tycker nog man kan skönja en medelålderskris hos detta fantastiska land som skulle kunna vara paradiset på jorden.
När jag kom till Kenyas huvudstad Nairobi första gången 1976 var det en stad i slyngelåldern. Det var ett skönt äventyr för en ung ryggsäcksluffare att sugas in i denna jäsande smältdegel som bubblade av tillförsikt och framtidstro. Landet hade varit självständigt i endast tretton år. Alla tog för givet att allt bara kunde bli bättre. Till och med tiggarna var optimistiska.
Men runt omkring mullrade våldet. Idi Amin härjade i Uganda. Afrostalinisterna hade tagit makten i Etiopien och jagade unga intellektuella. Snart skulle den Röda Terrorn bryta ut som skördade 50 000 unga etiopiers liv. Alltmedan Sverige etablerade sig som den största givaren av civilt gåvobistånd till Etiopien, by the way.
I Somalia var president Siad Barre fullt upptagen med att köra sitt land i botten och resultatet av det har vi sedan länge facit på. Året därpå bröt Ogadenkriget ut.
Folk flydde hals över huvud från de våldsdrabbade grannländerna, de flesta sökte sig till Nairobi. Unga ugandier, etiopier och somalier blev mina vänner och rumskamrater. För mig var det en underbar tid.
Men för Kenya var det inte lika fantastiskt. Några år senare blev det uppenbart att klyftorna i samhället växte. Framtidstron kom av sig. Segregationen blev tydlig när stadsdelen Eastleigh förvandlades till Lilla Mogadishu, bebott nästan uteslutande av somalier.
Somalia imploderade, för några år sedan invaderade Kenya för att säkra sin gräns och i höstas kom vedergällningen från militanta somaliska islamister i form av massakern i köpcentret Westgate.
Runt omkring Nairobi växte slumområdena med dramatisk fart. Kibera blev världsberömt och närmast synonymt med hjärtskärande fattigdom.
President Jomo Kenyatta, landsfadern, utvecklade tribalism till en skön konst. Alltså att göra politik av det faktum att landets befolkning var uppdelad i en mängd olika stammar. Politiska motsättningar etablerades, 2008 skulle de explodera i landsomfattande våld som krävde över ettusen dödsoffer.
I dag sitter Jomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta som president. Åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.
Som sagt. När man fyller femtio så kan det vara dags att sitta ned och försöka summera sitt liv. Vad gjorde jag rätt? Vad gjorde jag fel?
Kenya skulle nog må bra av att lägga sig på psykologsoffan ett tag och prata ut med någon förstående terapeut.
När mobben får skipa rättvisa
I Kenya ropar man inte på polis om man blir utsatt för en stöld när man befinner sig i en folksamling.
Man ropar istället tjuv. Mwizi, mwizi! skriker man och pekar på den – oftast – flyende tjuven.
Det får en omedelbar effekt på omgivningen. Alla lystrar, släpper vad de har för händer och kastar sig brutalt över den stackars boven. Utan att ställa några frågor börjar människor besinningslöst misshandla vederbörande. Det är inte ovanligt att tjuvar slås ihjäl på öppen gata. Jag har själv sett det hända en gång.
Fenomenet kallas på engelska mob justice. Det är en effekt av att polisen är antingen frånvarande eller inkompetent. Folk i Kenya litar i allmänhet inte på de rättsvårdande myndigheterna. När det behövs så tar människor den så kallade rättvisan i egna händer. Det kan vara väldigt obehagligt att bevittna.
I Sverige förekommer inte mob justice annat än i vissa speciella sammanhang. Som exempelvis om någon har uttryckt en misshaglig åsikt eller brutit mot en outtalad moralisk regel. Då kan mobben slå till med full kraft.
Det värsta exemplet på det som jag på rak arm kan erinra mig är den skandalösa hetsjakten på konstnären Stina Wirsén. Hon dristade sig att teckna figuren Lilla Hjärtat, en söt svart bebis precis så som jag tycker en söt svart bebis ska kunna avbildas. Jösses vad hon fick schavottera för det.
Rasistisk stereotyp! skrek mobben i högan sky. I en intervju i Svenska Dagbladet sade Wirsén:
– Det kändes som om jag ställdes, eller föstes fram, med en megafon i handen på ett torg fullt av människor som krävde att jag skulle skrika: ”Jag är rasist!”
Konstnären Lars Vilks har blivit mordhotad på riktigt på grund av bilder han har ritat. Kan jämföras med fatwan mot Salman Rushdie.
Och nu är mobben ute efter Göran Lambertz därför att han har anmält en avvikande åsikt i fallet Thomas Quick. Vi får se om han överlever.
Man tycker ju att ledande kulturdebattörer skulle ta tydligt avstånd från de skränande lynchmobbarna. Men det är precis tvärtom där mob justice regerar.
DN:s kulturredaktör Björn Wiman tycker exempelvis att misshandelshot mot politiker skall betraktas som ”hyss”, som på sin höjd kan rendera förövaren en stunds vila i snickarboa.
Lite egendomligt i ett land där både statsminister och utrikesminister har mördats inför öppen ridå.
Norges svarte Breivik
Har hudfärg och religion någon betydelse vid bedömningen av terrorhandlingar?
Ja, det tror jag. Det är inte så enkelt som att allt våld ska fördömas efter samma måttstock. Det spelar roll vem som mördades. Och vem mördaren var.
Detta bör få var och en av oss att fundera på i vilken kategori vi själva hamnar om vi råkar bli mördade. Är vi viktiga eller ointressanta? Är vår mördare viktig eller ointressant?
Dessa tankar dyker upp när jag läser om Hassan Abdi Dhuhulow. Norsk medborgare. Befunnen skyldig till medverkan i terrorattacken i köpcentret Westgate i Nairobi i september då omkring 70 människor sköts ihjäl.
Det är alltså Breivikklass på honom.
Anders Behring Breivik är en vit, kristen norrman. Hassan Abdi Dhuhulow är en svart, muslimsk norrman. Breiviks bestialiska brott kan inte nog fördömas. Men varför är det helt tyst om Dhuhulow?
Han kom till Norge från Somalia som barn. Familjen bosatte sig i Larvik, en liten kuststad nära svenska gränsen. Enligt vänner och bekanta ville han bli läkare och hjälpa folk i Afrika, men han fick inte skolbetyg som räckte till en sådan utbildning. Då började han intressera sig för islam och drogs in i somaliska jihadistkretsar i Norge.
Han kom i kontakt med terrorgruppen al-Shabaab. ”Terrorgruppen” skriver jag, och det står jag för. Men det gör inte norska myndigheter och inte heller svenska. I våra länder är det fullt tillåtet att vara medlem av al-Shabaab.
Den svenska och norska aningslösheten när det gäller islamistiska terrorhot är för mig obegriplig. Men när jag funderar över tystnaden kring Hassan Abdi Dhuhulow så anar jag att denna tystnad rymmer en del av förklaringen till aningslösheten.
Åsne Seierstads bok om Breivik heter ”En av oss”. Det är så vi ser honom, som en av oss. Men Hassan Abdi Dhuhulow är inte en av oss. Därför tas han inte på allvar. Hans brott glöms bort, bagatelliseras. Vi ser honom inte, tror inte att han och hans gelikar finns bland oss.
I diskussionen kring Breivik har det talats mycket om hur samhället ska skydda sig mot nya breivikar. Någon liknande diskussion kring Dhuhulow har jag inte sett, trots att berättelsen om honom är ett skolboksexempel på hur en terrorist skapas.
Jag anar rädslan hos samhällsdebattörerna här. Om vi ska diskutera hur risken för militant islamism ska minimeras i vårt land så glider vi obevekligt in på frågan om inflödet av muslimer i form av flyktingar och anhöriga. Och den heta potatisen vill inte särskilt många debattörer ta i. Inte ens med eldgaffel.
Människors lika värde talas det mycket om. Jag tror inte särskilt mycket på det. När allt ställs på sin spets visar det sig att det bara är tomt prat. Det handlar om hudfärg och religion. För att fördöma eller ursäkta. Uppmärksamma eller glömma.
Nu hotas Africa Oil i Kenya av väpnade aktivister
När jag var i Addis Abeba förra veckan träffade jag några av Tullow Oils anställda på deras kontor där. Jag frågade bland annat hur det gick med borrningen i norra Kenya, det område som heter Turkana. Tullow Oil samarbetar med Lundinbolaget Africa Oil och sköter själva borrandet.
De suckade djupt när jag ställde frågan. De förklarade att lokalbefolkningen ställde till enorma problem. Varje dag satt det en grupp människor – huvudsakligen män – och blockerade området där borriggen står. Jag frågade förstås varför.
De vill ha jobb, fick jag höra. Majoriteten av dem kan inte läsa eller skriva. De kan inte köra bil, inte sköta en maskin, inte utföra något arbete som kräver någon form av träning eller utbildning.
Detta avspeglar den situation de befinner sig i. Turkana är Kenyas kanske mest eftersatta provins i alla avseenden. Det är torrt, det är hett och de enda som kan överleva där utan moderna bekvämligheter är turkanafolket. Jag stiftade bekantskap med dem när jag tillbringade tre veckor i Turkana år 2001 och gjorde en film för SVT.
Turkanafolket är experter på överlevnad, och på att sköta getter och kameler. Men tyvärr saknar praktiskt taget samtliga de kvalifikationer som behövs för att arbeta med oljeprospektering.
Mina sagesmän på Tullow berättade att många av turkanamännen var beväpnade med spjut och andra handvapen. Den geolog jag talade med sade att det bara var en tidsfråga innan något allvarligt skulle inträffa.
I lördags 26 oktober hände det. Omkring 2 000 turkanamän invaderade borrplatsen, förstörde maskiner och hotade Tullows anställda till livet. Angriparna anfördes av två kenyanska parlamentsledamöter från regionen som antagligen såg en chans att plocka poäng i lokalbefolkningens ögon. ”Vi stöder deras kamp för jobb…”
Av de cirka 1 700 anställda som jobbade där var närmare 900 lokalanställda, sysselsatta med väldigt basal verksamhet och i de flesta fall som en ren goodwillgest mot dem. Men det räckte inte för turkanaaktivisterna. De krävde att samtliga på plats skulle vara från bygden. Samtliga, ända upp till högsta ansvarige ingenjören.
Tullow har nu avbrutit sin prospektering vilket naturligtvis fördröjer Kenyas projekt med att bli en oljenation.
Se detta som en sedelärande berättelse ägnad att balansera upp den allmänna demoniseringen av oljebolag i Afrika.
Att mörda i Guds namn
Femtio studenter mördades i går av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram i Nigeria. De mördades därför att de inte var muslimer.
När somaliska al Shabaab attackerade i Nairobi för en vecka sedan skonade de muslimer och mördade så många icke-muslimer de kunde.
Korstågen på medeltiden som resulterade i miljoner arabers död motiverades av den kristna tron. Är det inte dags att titta på den tro som i dag motiverar dödandet?
Vi minns George W Bush famösa påstående att islam är ”a religion of peace”. I DN 28/9 citerades professor Mohammad Fazlhashemi som sade: ”På senare tid har allt fler börjat se likheter mellan demokrati och islam som den presenteras i urkunderna”.
Ursäkta mig, professorn, men det här tycker jag luktar propagandistisk lögn. Urkunden nummer ett i sammanhanget är koranen. Jag har läst den och lovade mina bloggläsare att jag skulle återkomma med en recension. Dock gjorde det mig så betryckt att ta del av denna litania av svavelosande hotelser i Allahs namn att jag kom av mig helt.
Redan i andra suran (versen) anges tonen. ”Ett strängt straff väntar dem” som inte tror på Allah. ”Gud låter det onda förvärras, och ett plågsamt straff väntar dem för deras ständiga lögner”. ”Gud skall straffa dem för deras skämt.” (!)
”Frukta Gud!” står det vidare. ”Ni skall veta att Guds straff är ett strängt straff.”
Sida upp och sida ner varnas för denne stränge, straffande Gud. Och det här med demokratin? Fåfängt söker jag efter sådana tecken. Koranen utgör en stark plädering för det extremt auktoritära styret. De som motsätter sig detta styre skall nedkämpas av Guds krigare. Islam betyder underkastelse. Här gäller det att tillhöra rätt lag.
”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Gud vägleder inte de orättfärdiga. Hela deras strävan är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv – och Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden.”
”Kämpa därför för Guds sak och ingjut lugn och dödsförakt hos de troende. Guds slag faller hårdast och hans straff är av exemplarisk stränghet.” ”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv (judar och kristna, min anm.) skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna.”
Det påstås att de terrorister som dödar i islams namn har gjort en extrem tolkning av koranen, alltså underförstått en felaktig tolkning. Det stämmer inte. Efter att ha läst muslimernas heliga skrift är jag övertygad om att terroristerna har uppfattat koranen helt korrekt. För övrigt så är det förbjudet för en rättrogen muslim att tolka koranen. Den ska tas bokstavligt eftersom den är Guds ord.
Ändå kräver texten ofta tolkningar. ”Tag inte en annans liv annat än i rättfärdigt syfte”, står det. Här får den presumtive dråparen alltså själv bedöma vad som är rättfärdigt.
Som i New York 11 september 2001. Eller som i Nairobi 21 september 2013. Eller i Nigeria i går.