- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Islamofober och andra psykfall
På ytan förefaller det som om den politiska situationen i Mali i Västafrika har normaliserats. (”Normalisering”, detta slitna ord vars mening ingen riktigt kan definiera.)
De militanta islamisterna som invaderade den norra landsänden inklusive staden Timbuktu våren 2012 har drivits bort av franska styrkor. Presidentval hölls nyligen, segrade gjorde Ibrahim Boubacar Keita. Han tillträder nästa vecka.
Samtidigt kommer rapporter om att de islamistgrupper som ockuperade nästan halva landet nu har gått samman i en gemensam front. De är långt ifrån tillintetgjorda. De omgrupperar och bidar sin tid. Fortsättning följer alltså.
Den militanta islamismen har under det senaste decenniet vuxit till att bli det största globala hot mot fred och säkerhet som vi känner till. Hela Sahelområdet i Afrika anfäktas av denna extremism. Islamisterna utgör ett säkerhetshot från Mauretanien till Somalia.
Hur det ser ut i Mellanöstern hör vi på nyheterna varje dag.
Mot bakgrund av detta är det egendomligt att den militanta islamismen inte diskuteras mer i vårt land. Det är ju fråga om en extremistisk ideologi med totalitära anspråk som helt avfärdar tanken på demokrati.
Om det handlade om en renodlad politisk rörelse utan religiös dimension som ägnade sig åt systematisk terror i form av sprängdåd, kidnappningar, mord och regelrätta invasioner av territorium så tror jag vi alla skulle både diskutera och oroa oss.
Men när det gäller militant islamism så är det som om frågan sopas under mattan. Det känns som att det nästan är lite ofint att föra problemet på tal.
Förklaringen till detta är naturligtvis den besvärande omständigheten att det går en rak linje från den fromme muslimen som inte gör en fluga förnär, till den militante islamisten iklädd självmordsväst.
Var någonstans på denna linje går gränsen? Var förvandlas den privata religiösa övertygelsen till en allmänfarlig extremistisk våldsideologi?
Och: ska vi avstå från att diskutera detta eftersom den diskussionen riskerar att såra fromma muslimer som ogillar våld?
En absolut nödvändig frågeställning tycker jag.
Men det tycker inte alla. Den som försöker väcka frågan om islamism kommer med absolut säkerhet att bli stämplad som islamofob.
En fobi innebär som alla vet en sjuklig skräck för något som egentligen inte är farligt. En form av psykisk störning. Den som lider av en fobi har hyfsade chanser att bli botad med kognitiv beteendeterapi.
Att klassa sina meningsmotståndare som psykiskt störda är ett gammalt och beprövat grepp. Det finslipades i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev på 1970-talet. De som ifrågasatte den sovjetiska kommunismen fick diagnosen ”filosofisk berusning” och spärrades ofta in på mentalsjukhus.
Så gör vi kanske inte här i Sverige men jag skulle inte bli förvånad om islamofober snart ordineras psykiatrisk öppenvård.
Fredliga och mindre fredliga muslimer
Jag vaknar av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Ön Lamu vid Kenyas kust där jag befinner mig är ett muslimskt samhälle med urgamla anor. Det vore mig fjärran att anlägga kritiska synpunkter på böneutropen trots att jag gärna skulle sova lite längre. Och jag kan ju faktiskt somna om.
Jag fick ett möte med en av Lamus imamer i dag. Han heter Mahmoud Ahmed Abdulkadir. Vi satt på verandan till det gamla fortet mitt i staden, det som var fängelse när jag var här första gången. Nu är det museum. Han var trevlig och lättpratad. Han sade att han hade en kluven inställning till turisterna. De behövs för ekonomins skull och nu när de inte är så många längre efter somaliska al Shabaabs terrorhandlingar i regionen så saknar han dem faktiskt. Men vi var överens om att de kvinnliga turisterna nog skulle tänka mer på klädkoden. Det borde inte vara så svårt att uppfatta vilka allmänna regler som gäller på en plats som Lamu. Jag berättade att jag hade mött ett gäng glada norska tjejer i de trånga gränderna igår, och deras klädsel lämnade inte mycket till fantasin. Ska det vara så svårt att visa lite respekt när man ser att många av Lamukvinnorna är klädda i heltäckande buj-buj? “When in Rome, do as the Romans”, som man brukar säga. Det gäller även i Sverige.
Imam Abdulkadir berättade om hur Kenyas regering målmedvetet försöker försvaga det muslimska samfundet på kusten genom att underlätta för icke-muslimer från inlandet att bosätta sig här. De får lagfart på sin mark snabbt och enkelt, medan muslimer kan få vänta i evigheter på samma livsviktiga papper. Det föder frustration, sade Abdulkadir. Strax var vi inne på diskussionen om muslimskt väpnat motstånd mot det som uppfattas som strukturellt förtryck. En ständigt aktuell fråga i Kenya.
Jag bad honom redogöra för hur han såg på militant islamism. Den ville han inte veta av, den var ingen väg framåt, sade han. Se på Mali, på Afghanistan, på Irak och Filippinerna! Men lägg märke till, tillade han, det är bara en liten bråkdel av 
muslimerna som sympatiserar med militant islamism.
Man hör ofta påståendet att högst en procent av alla muslimer tror på väpnad kamp för att hävda sin religion. Det kan ju kanske låta betryggande. Men det finns 1,4 miljarder muslimer i världen och en procent av dessa är 14 miljoner.
Det underbart vänliga och avslappnade Lamu med sina vackra beslöjade kvinnor utgör ett tydligt bevis på att alla muslimer i världen inte är terrorister. Men jag och imam Abdulkadir var överens om att nästan alla terrorister i världen är muslimer.
Kan vara värt att fundera på en stund.
Nu krigas det åter genom ombud i Afrika
Afrika är åter en krigsskådeplats där mörka krafter agerar genom ombud. Vi känner igen bilden från 1960-talet fram till kalla krigets slut 1991.
Då utkämpades en mängd så kallade Proxy Wars i Afrika. USA och Sovjetunionen bekämpade varandras inflytande genom att stötta rivaliserande länder. Kriget mellan Etiopien och Somalia var ett typiskt sådant krig. I hela södra Afrika syntes samma mönster. Sovjet stöttade MPLA i Angola medan USA via Sydafrika stöttade Unita. I Moçambique fick Renamo stöd av USA medan Frelimo sponsrades av Sovjet. Fler exempel finns, som Guinea Bissau och Kap Verde.
Kubanska soldater var ofta Sovjetunionens verktyg. Jag har själv hukat för bombplan i Etiopien, rattade av piloter från Kuba.
Att Sverige konsekvent stod på ryssarnas sida i den kraftmätningen utgör en intressant del i vår nutidshistoria.
Nu är grundscenariot dock ett annat. Det handlar inte längre om konventionell politik på samma tydliga sätt som tidigare. Det är inte heller fråga om konventionell krigföring, utan snarare asymmetriska krig som reguljära arméer alltid haft problem med.
I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” analyserar Samuel P. Huntington det paradigmskifte som har ägt rum. Han noterar bland annat att alla stora politiska ideologier som utvecklades på 1900-talet växte fram i västvärlden. Liberalism, socialism, anarkism, kommunism, socialdemokrati, nazism och fascism.
Men västvärlden har inte producerat en enda stor religion. Alla stora religioner har sina rötter utanför västvärlden.
I stora delar av Afrika ser vi i dag hur politiska ideologier tynar bort och ersätts med religiösa dogmer. Huvudsakligen islam. Den arabiska våren är ett generellt exempel. Vid sidan av den – och ofta sammankopplad med den – ser vi den militanta islamismens framryckning i länder som Mali, Nigeria, andra västafrikanska länder samt Somalia.
Även Etiopien och Kenya är anfäktade av detta gissel, medan militant kristendom inte har många anhängare längre sedan luften gick ur Herrens Motståndsarmé i centrala Afrika.
Att religion nu gradvis ersätter politisk ideologi i delar av Afrika betyder också att västvärldens inflytande minskar. Det möts säkert med ovationer från dem som aldrig har förstått hur totalitära läror har saboterat Afrikas utveckling.
Att vi åter kan tala om Proxy Wars i Afrika beror på att den militanta islamismen och dess fiender har mäktiga sponsorer. Det tycks vara främst Qatar som finansierar exempelvis Al Qaida i Västafrika. De afrikanska soldater som just nu bekämpar islamisterna inte bara i norra Mali utan även i andra delar av Västafrika har franskt och amerikanskt stöd.
Samuel P. Huntington har naturligtvis fått hård kritik för sina teser. Amartya Sen, Edward Said, Noam Chomsky och många fler har hudflängt honom.
Hans bok kom ut 1996. I dag framstår den som profetisk.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
Nu läser jag koranen.
Jag har börjat läsa koranen. Det är på tiden, jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag har rest, och i många fall arbetat som journalist i sjutton muslimska länder. Fem av dem ligger i Afrika, en kontinent där kampen mellan islam och kristendom blir allt tydligare och brutalare. Jag skrev om detta i oktobernumret av tidskriften Axess. Klicka HÄR.
Min ambition nu är att gå till källan och ta reda på vad som faktiskt står i koranen. Det skall bli intressant läsning, så agnostiker jag är.
Koranen innehåller en mängd referenser till judendom och kristendom. Abraham betraktas som allas gemensamme anfader och Jesus omnämns. Det finns följaktligen de som påstår att Allah, Jahve och den kristne guden är en och samma. Jag tvivlar på det. Jag har läst större delen av bibeln och mitt bestämda intryck är att gamla och nya testamentet handlar om två helt olika gudar. I nya testamentet möter vi genom Jesus en kärleksfull gud. Men Jahve i gamla testamentet är en helt annan figur. Bestraffande, brutal och oförsonlig. En långsint och snarstucken massmördare. De som hävdar att bibeln bär på ett kärleksbudskap kan inte ha läst gamla testamentet.
Direkt efter elfte september 2001 gick George W Bush ut och deklarerade att islam är en fredens religion. Efter genomläsning av koranen hoppas jag finna ut om det stämmer. Redan läsningen av den andra suran (kapitlet) får mig att undra. På sidan fem i min utgåva av koranen kan man läsa: ”… ett strängt straff väntar dem”, ”… Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem…” ”… Gud skall straffa dem för deras skämt…”
Religion of peace? Hmm…
”För alla troende muslimer är Koranen i bokstavlig mening Guds ord förmedlade till Profeten Muhammed”, skriver översättaren i sitt förord. (Hans kursivering.) Det betyder att det som står där inte är förhandlingsbart. Den som kallar sig muslim kan alltså inte komma och påstå att man inte ska ta koranen bokstavligt. För det ska man. Det måste man om man kallar sig muslim. Gör min läsning ännu intressantare.
Det som särskilt intresserar mig är om koranens budskap – som en muslim alltså måste ta bokstavligt – går att förena med en laglydig existens i ett ickemuslimskt samhälle. Tämligen aktuell fråga i dagens Sverige.
Jag återkommer med en rapport när jag har läst de ettusenetthundrafyrtiotre sidorna.
Kristna och muslimer i Afrika.
I senaste numret av Axess, oktober 2012, skriver jag om relationen mellan kristendom och islam i Afrika.
I Sverige råder en allmänt troskyldig uppfattning att religiösa motsättningar är något som bara finns någon annanstans. Få tycks vara medvetna om religionens enorma sprängkraft.
I takt med att allt fler djupt troende människor från andra delar av världen bosätter sig i Sverige kan det finnas anledning att titta på hur det ser ut på andra håll.
Gudsdyrkan håller Afrika i ett mycket starkare grepp än vad européer i allmänhet kan föreställa sig. Afrikanska ateister förekommer knappt. Människor bekänner sig till islam eller kristendom och gärna till det som betraktas som sekter.
I exempelvis Sudan är sufi den dominerande muslimska inriktningen. Saudiarabien sponsrar moskébyggen i en mängd länder och sprider på så vis sin extrema salafistiska variant av islam. Kristna i Afrika bekänner sig gärna till Pingstkyrkan, Sjundedagsadventisterna och andra mer eller mindre messianska väckelserörelser. Man kan skönja en polarisering i relationen mellan de båda dominerande religionerna.
Läs i Axess.Klicka HÄR.