- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Rasister, rasister, överallt rasister…
Avsaknaden av konsekvensneutralitet är ett växande problem inom svensk journalistik. Jag har påtalat det här i min blogg tidigare. En redaktör ska inte fundera över vilka konsekvenser publicerandet får. Endast en sak gäller: har den här nyheten allmänintresse? Alltså: har allmänheten rätt att få veta vad som har hänt?
Nathan Shachar skriver elegant om detta i dagens DN, läs HÄR.
”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet. Dels är det ovärdigt att leva så, dels vet vi hur det går för länder som slår in på den vägen”.
Han tar den ständigt pågående svenska debatten om rasism som utgångspunkt för sina reflektioner. Han skriver om de ”malande, självgisslande litaniorna om hur vårt samhälle är inpyrt med rasism”.
Precis som undertecknad är Shachar en berest människa som har sett att rasism är ett betydligt större problem i resten av världen än det är i Sverige. Jag vill hävda att det är som allra störst i Afrika.
De ”självgisslande litaniorna” har gjort att rädslan för att bli kallad rasist driver politiker till absurda beslut. Shachar skriver om Fredrik Reinfeldt som gör upp med Miljöpartiet om ökad invandring, ”bara för att inte bli kallad rasist”.
Journalister vars uppgift det skall vara att bryta tabun och drivas av mottot ”publish and be damned” gör tvärtom. De tabubelägger viktiga frågor om hedersvåld och invandring. Istället för att granska makten – som låtsas att dessa frågor är helt oproblematiska – blir de maktens megafoner.
Shachars sorg över en yrkeskår som sviker är tydlig och lätt att sympatisera med.
Den ständigt läsvärde Per Gudmundson i Svenska Dagbladet hålls i strama tyglar av ledarredaktionen. I tidningen får han skriva om ofarliga mainstreamfrågor. På sin blogg lever han ut och skriver om det som SvD egentligen skulle publicera. Läs hans texter HÄR så förstår ni vad jag menar.
Är det dit vi är på väg? En publicistisk värld där kunniga och engagerade journalister måste hitta alternativa kanaler för att kunna få ut det som de själva anser är de viktiga frågorna, därför att deras politiskt korrekta redaktörer censurerar dem?
Jag är själv ett exempel på detta. Istället för att försöka få en debattext publicerad i en morgontidning och vänta i tre dagar på ett besked som sedan utmynnar i ett ”tack för erbjudandet men nej tack”, väljer jag att blogga. Här på min blogg tar jag ut svängarna och kan vara hur obekväm som helst. Ett utsökt behagligt privilegium, vill jag påstå!
Texter skall motivera till självständigt tänkande. Eller åter igen, som Shachar skriver: ”Medier är inte till för att sortera nyheter efter deras uppbygglighet”.
Något förvånande ansluter sig även Göran Greider till den kritiska diskursen i dagens (8/10) DN. Han skriver om den barnsliga pseudodebatten om rasism som handlar om ”tecknade filmer och kinapuffar” och konstaterar att varje sådan debatt slutar med att ”de rättfärdiga” vinner argumentationen. Samtidigt som de är på väg att förlora kriget.
”Jag är övertygad om att det är de som är likgiltiga för ras och kulturell identitet som till slut kommer att rädda oss”, skriver han avslutningsvis. Läs hans text HÄR.
Ja, Göran, jag kan inte annat än hålla med och hoppas du får rätt. Blotta tanken på att de som du kallar för ”de rättfärdiga” skulle få sista ordet gör mig stel av skräck.
Anna Lindh, Sudan och folkrätten
I dag talar alla om Anna Lindh som mördades för tio år sedan. Medierna bågnar av hyllningsartiklar. Hon beskrivs som världens bästa utrikesminister som skulle ha blivit världens bästa partiordförande. Kanske världens bästa statsminister.
Måhända är jag miljöskadad av mitt jobb som journalist. Cynisk, luttrad. Men jag kan inte hjälpa att jag något blasfemiskt anar att det handlar om att sminka liket.
”Den utrikespolitiska förnyelse som hon kom att representera var den förändrade synen på folkrätten och de mänskliga rättigheterna inom vänstern”, skriver Katrine Kielos i dagens DN.
Jag vet inte hur mycket förnyelse hon stod för. Det lilla jag hade med henne att göra gav mig inte anledning att hysa några illusioner.
Under mitt arbete med boken Sveriges afrikanska krig (Timbro förlag 2008) försökte jag ta reda på i vilken mån hjälporganisationen Norska Folkhjälpen hade smugglat vapen till gerillan SPLA under inbördeskriget i Sudan, delvis med finansiering av svenska Sida. Norska UD försäkrade att ingen smuggling hade förekommit. Så här skrev jag:
”Alla som hade lite inblick i hur det sudanesiska inbördeskriget gestaltade sig visste att det var helt omöjligt att bilda sig en klar uppfattning om vem som smugglade vapen och vem som inte gjorde det. Det vi vet är att Norska Folkhjälpen öppet tog ställning för och solidariserade sig med SPLA-s militära målsättning. Vi vet också att Norska Folkhjälpen anklagades för vapensmuggling gång på gång, av den ena efter den andra. Av sudaneser, av biståndsarbetare och av journalister. Norska UD-s försäkran luktade mörkläggning lång väg.
Jag försökte forska i hur Sida hanterade sin relation med Norska Folkhjälpen, men utan framgång. Jag ville ta reda på vilka kontakter som hade förekommit mellan svenska och norska UD i frågan. Det var dåvarande statssekreterare Mats Karlsson som var ansvarig för den här delen av Afrika och jag hittade en notering i UD-s diarium om att han hade träffat Norges ambassadör den 2 oktober 1998 och pratat om Sudan. Med största sannolikhet rörde samtalet Norska Folkhjälpen och kritiken mot dess verksamhet, eftersom detta hade blivit en nyhet även i Sverige. Jag begärde ut handlingarna om Mats Karlssons möte med den norske ambassadören, min förfrågan valsade fram och tillbaka en tid. Till slut fick jag ett brev från svenska UD. ”Regeringen avslår Er begäran”, stod det överst. ”Den av Er efterfrågade handlingen innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser med annan stat. Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser om uppgifterna röjs. Dessa uppgifter omfattas därför av sekretess enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.” Undertecknat Anna Lindh, utrikesminister.
Förnyelse i synen på folkrätt och mänskliga rättigheter? Tja, fråga dem vars anhöriga dog av vapen som kanske hade hamnat i händerna på rebellsoldater med benäget bistånd av Sverige.
Sveriges afrikanska krig finns att köpa HÄR.
Vänsterpartiet har skuld till mordet
Den 21 augusti mördades somali-svensken Abdirahim Hassan i Somalia. Hans partikollega Ann-Margrete Livh skottskadades i det som uppenbarligen var ett kidnappningsförsök.
”Det är lätt att vara efterklok”, säger Aron Etzler, partisekreterare i Vänsterpartiet i en DN-intervju med anledning av mordet på partikamraten.
”Vi skulle aldrig skicka ut människor till platser om vi trodde att det fanns en risk att de skulle bli beskjutna”.
Maken till prat i nattmössan har jag sällan hört. Efterklok? Risk att bli beskjutna? Läser Aron Etzler inte tidningar? Har han ingen omvärldskunskap alls?
Helt nyligen meddelade Läkare utan gränser att de nu, efter drygt två decennier lämnar Somalia eftersom det är livsfarligt och omöjligt för dem att arbeta där. Jag skrev om det här på min blogg den 17 augusti.
När Läkare utan gränser åker hem, då är det allvarligt.
I slutet av juni rapporterade BBC att mängder av politiker flyr Somalia av rädsla för att bli mördade. Knappt hälften av parlamentsledamöterna finns kvar i landet, resten har sökt skydd utomlands. Läs texten HÄR. I det läget väljer Vänsterpartiet att skicka en svensk delegation till landet med endast lätt eskort och med en vit, svensk kvinna som frontfigur. Kidnapparnas absoluta favoritoffer.
Vit + Kvinna + Svensk + Politiker = massvis med pengar.
I 22 år har somalierna målmedvetet skjutit sitt land sönder och samman och det finns i dagsläget väldigt få tecken på att detta är på väg att ändras. Den legendariske Afrikareportern Aidan Hartley har sammanfattat sina intryck av Somalia.
”Somalierna roade sig med att göra världen till sin fiende och betraktade sig själva som inget mindre än kungar på jorden, när de i själva verket var en tiggarnation. Som korrespondent förmodar jag att det var min uppgift att utverka omvärldens sympati för denna bortglömda och förtalade nation, men allt jag kan säga nu är att det har varit ett privilegium att få betrakta ett folk som så pricksäkert sköt sig själva i foten och kastade sig ned i avgrunden med sådan elegans”.
”Har vi gjort några misstag?” undrar Aron Etzler i DN-artikeln 23/8.
Ja, Aron. Det har ni.
Det finns bra och dåliga kulturer
När jag vecklar upp dagens (12/8) DN Kultur tror jag först att Tryckfelsnisse varit framme. Står det: ”Debatt. Om risken med att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Ska det inte vara: ”Om vikten av att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Sedan ser jag att det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet, som har skrivit texten och då fattar jag. Han skulle även kunna kalla sig professor i kulturrelativism.
”Fadime förtjänar skickligare försvarare” lyder rubriken. Fadime är kvinnan som mördades av sin kurdiske far i Uppsala därför att hon ville leva sitt eget liv. Hon har blivit martyr för kampen mot den hederskultur som är vanlig i stora delar av världen. Allra vanligast i muslimska länder.
Jag vet inte var och hur Stefan Jonsson har fått sin akademiska skolning men på något sätt har han lyckats undvika det stora forskningsområdet inom antropologin som handlar om heder och skam. Han skriver ”så kallade hederskulturer”, som om begreppet skulle vara påhittat. Eftersom Jonsson är Sveriges kanske främste förespråkare av kulturrelativism, alltså föreställningen att alla kulturer har samma värde, samma legitimitet och inte kan mätas mot varandra, så låser han fast sig i positionen att hedersvåld inte existerar.
Att erkänna att det finns något som heter hedersvåld och som är starkt förknippat med vissa kulturer, är att medge att alla kulturer inte har samma värde. Och det skulle rasera Jonssons hela världsbild.
För en intellektuell är det en mycket problematisk hållning. För en skrivbordsforskare dock naturlig. Alla som har rest i världen och ansträngt sig att lära känna främmande länder har begripit att det är stor skillnad på kulturer och kulturer. Det finns bra kulturer och dåliga kulturer. De dåliga har en tendens att implodera och generera våld mot de egna medborgarna. Till och med de egna familjemedlemmarna, ofta under stridsropet att hedern skall bevaras.
Bästa exemplet jag känner till på det är Somalia. Det som kännetecknar en bra kultur är att den värnar medlemmarnas liv och hälsa samt likhet inför lagen.
Om Jonsson vill driva tesen att våld aldrig kan vara kulturrelaterat så var exemplet Fadime illa valt. Hennes far som mördade henne angav ju den förlorade hedern som motiv. Han hade också engagerat delar av familjen i dödshoten mot dottern. Detta fenomen, att exempelvis bröder eller andra nära släktingar deltar i mordet på en kvinnlig familjemedlem är vanligt i hedersbrott. Dock tämligen ovanligt i andra fall av mord inom familjen.
Stefan Jonsson tycker också att debatten om hedersvåld innehåller ”etniska stereotyper” och kan spela rasistiska grupper i händerna.
Jaha. Så vi ska inte prata om hedersmord eftersom Avpixlat kanske citerar? Det som då händer, enligt Jonsson, är att vi ”bekräftar rasisternas världsbild”.
Snälla nån, vad är detta för dravel? Flera av de texter jag har publicerat här på min blogg har citerats av Avpixlat. När jag skrev om kvinnlig könsstympning upptäckte jag att en sexsajt som vände sig till sado-masochister länkade till min sida. Vad ska jag göra åt det? Ska jag sluta skriva om Afrika?
Jag skulle vilja uppmana Stefan Jonsson att läsa den fantastiska somaliskan Ayaan Hirsi Alis självbiografiska böcker. I synnerhet ”Infidel”. Om Jonsson efter den läsningen fortfarande insisterar på att det inte finns något som heter hedersvåld, ja då är situationen allvarlig.
Afrika och Husby – lika som bär?
I den flod av kommentarer som har följt efter kravallerna i Stockholms förorter kan man urskilja vissa intressanta tendenser. Jag tycker mig se läger bildas, och de lägren känner jag igen från biståndsdebatten.
I det ena lägret har vi dem som Tycker Synd Om. De anser allt vara Samhällets fel. Om samhället bara satsade mer pengar skulle alla problem lösas. Individen i Husby har givetvis inget ansvar. Individen är ett Offer för Systemet.
Att flera av de identifierade huliganerna är kriminellt belastade är förstås ovidkommande. Det förstärker ju bara deras offerposition. Att de eldar upp just sådana kommunala serviceinrättningar som de säger sig sakna, exempelvis förskolor, är bara uttryck för den stora desperationen. De vill ju ha uppmärksamhet, det måste vi förstå.
Det här är en välkänd position från biståndsdebatten. Ett fattigt land kan naturligtvis inte lastas för sin egen fattigdom. Landet är ett Offer för kolonialism och kapitalism. Alla förklaringar till landets fattigdom finns utanför landet. Om landet går i krig mot sin granne så beror det på fattigdom. (Jodå, så tyckte svenska UD angående det senaste kriget mellan Etiopien och Eritrea.)
Att den egna regeringen är djupt korrumperad, har tillkommit genom en väpnad kupp och ägnar sig åt brutal förföljelse av regimkritiker är ovidkommande.
Det fattiga landet är ett Offer. Fattigdomens orsaker är externa.
I det andra lägret finner vi dem som tycker att en individ eller en regering faktiskt har ett ansvar för sina egna handlingar. Att man inte kan skylla ett dåligt beteende på en usel barndom eller en kolonial historia. En företrädare för detta läger är Hanne Kjöller i DN. Hon skrev nyligen en ytterst läsvärd krönika där hon anklagade vänstern för att förvränga sanningen om Husby.
Gissa om hon blev påhoppad. Biståndskramarna häcklade henne och utnämnde krönikan till veckans obehagligast text. Läs den HÄR.
Biståndskramarna och de som relativiserar och urskuldar våldet i förorterna tycks sålunda till stor del vara samma slags folk. Det som utmärker dem är deras människosyn. De ser sig själva som företrädare för en förment jämlikhetssträvande politisk inriktning, men där individer med mindre makt och inflytande än de själva reduceras till offer. Offer som inte kan göras ansvariga för sina handlingar, ungefär som psykiskt sjuka våldsverkare som inte kan dömas till fängelse.
Det är en mycket elitistisk människosyn.
För biståndskramarna är det skrattretande att man skall kunna ställa samma krav på en afrikansk regering som på en europeisk när det gäller hederlighet och ansvar. Lika skrattretande som att man skall kunna ställa samma krav på en tonåring i Husby som på sig själv.
Jag drar mig för att använda ordet rasistisk, det är så söndertuggat. Men de som påstår att fattigdomen i Afrika beror på kolonialismen, och de som finner förklaringen till förortsvåldet i att den sociala servicen har rustats ned, de sitter i samma båt.
Nej, extremism beror inte på fattigdom
Vissa klyschor är svårare att rå på än andra. En av de mest seglivade är påståendet att det är fattigdom som stimulerar politiskt extremism. Den 26 maj var det DN som framförde det i ett reportage om situationen i Mali.
En representant för fredsforskningsinstitutet Sipri uttalade sig och sade: ”Mali är ju en av världens fattigaste nationer och den norra delen är extra utsatt för arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling. Många, särskilt de unga, känner ett utanförskap.”
Byt ut ”Mali” mot ”Husby”, ”världens” mot ”Sveriges” och ”nationer” mot ”stadsdelar” så förstår ni vad jag menar med klyscha.
Det finns inget vetenskapligt underlag som styrker påståendet från Siprimedarbetaren. Om det var så att fattigdom, arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling banade väg för politisk extremism, ja då skulle i stort sett hela Afrika vara extremistiskt.
När det gäller Mali skulle jag snarare säga att det är en svag regering, laglöshet i norr och tillgång till vapen som skapar förutsättningar för islamistiska terrorgrupper att positionera sig i landet.
Huruvida ungdomar i Timbuktu har lätt att få jobb eller inte är en fullständig bisak i sammanhanget. Islamismens framgång är inte avhängig lokala rekryteringsmöjligheter. Siprimedarbetarens yttrande är helt enkelt nonsens.
Men nu är det ju också så att det finns ett underliggande, icke uttalat syfte med påståendet om kopplingen mellan extremism och fattigdom. Meningen är att vi som läser skall tänka: ”aha, det är fattigdomen som är roten till det onda. Det avhjälper vi lätt med mer bistånd.”
Samma förledande felslut som i diskussionen om förorterna. Mera bistånd/kommunala pengar så löses problemen simsalabim!
Kom igen nu, Sipri och DN. Lite skarpare analyser, tack. Låt er inte så enkelt förvandlas till biståndspropagandister.
Och visst vore det väl välkommet att någon gång få läsa det i klartext i en tidning som DN: ”det beror på islamismen. Det är islamismen som är roten till det onda.”
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.
Bottenmiljarden.
Under de senaste årtiondena har vi fått bevittna en omvälvning utan motstycke i historien. Massfattigdomen har så gott som utrotats i delar av världen som tidigare varit synonyma med svält och misär. Medan den övriga världen bytt massfattigdom mot ekonomisk utveckling tycks de afrikanska länderna ha kört fast. Tillväxten uteblir, korruptionen härjar, länder faller sönder. Varför hjälper det inte att hjälpa Afrika?