- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Kenyas kvinnor kan
Det kan förefalla motsägelsefullt att just ön Lamu i Indiska oceanen vid Kenyas kust skall vara min absoluta favoritplats i Afrika. Jag är oerhört kritisk till religionens roll i samhället totalt och globalt. Ändå är det till det extremmuslimska Lamu jag alltid längtar när Sverige känns för kallt och jobbigt. Jag kom hem därifrån härom dagen.
Det är naturligtvis inte för islams skull jag älskar Lamu. Det är för totalupplevelsen av kultur, miljö, värme, salt hav och vänliga människor. Religionen får man som turist på köpet vare sig man vill eller ej.
Islams hårda grepp om öns invånare visar sig för den tillfällige betraktaren allra tydligast i den kvinnliga klädkoden. När jag kom till Lamu första gången för 40 år sedan var buibui en vanlig klädsel. En svart dräkt som skyler kroppen men i normalfallet inte ansiktet. När damerna spankulerade lojt genom stan hände det till och med att det löst sittande tyget ibland gled ner och blottade en naken axel, en bit vackert glänsande svart nacke och rygg.
Sedan dess har koden skärpts. Nu är niqab – som endast lämnar en springa för ögonen – den vanligaste modellen. Den skärpningen hänger ihop med en allmänt strängare syn på islams roll i det lilla lokalsamhället, i en tid när motsättningar mellan muslimer och kristna i Kenya ökar.
Lamu mobiliserar för att stå emot förändringstrycket utifrån. På en husvägg i idylliska byn Shella finns information på engelska som riktar sig till utländska turister. Please, respektera våra traditioner, står det. Ni utländska kvinnliga besökare, klä er anständigt. Man måste inte vara halvnaken för att vara vacker.
Jag har inga problem med sådana uppmaningar. Jag är varm förespråkare av att man ska ta seden dit man kommer, i både Kenya och Sverige. Och, intressant nog tror jag inte hotet mot de kvinnoförtryckande traditionerna kommer från halvnakna turister. Jag har upptäckt att det i all tysthet pågår en helt annan subversiv aktion avsedd att visa Lamus kvinnor att livet inte måste levas instängd i ett svart skynke.
Som droppen urholkar stenen skall Lamus muslimer konfronteras med niqabdoktrinens totala motsats. Jag talar om det lilla flygbolaget Air Kenyas kvinnliga piloter. Tre gånger har jag flugit tur och retur Nairobi – Lamu under de senaste åren. I samtliga fall med unga kvinnliga piloter. Genom att bara sitta där vid spakarna, starta och landa och skojfriskt slänga käft med passagerarna av vilka ofta någon är muslim från Lamu på väg till eller från huvudstaden, visar de upp ett alternativ till Lamus kvinnoförtryck som ingen halvnaken västerländsk turist någonsin lyckas med.
Air Kenyas kvinnliga piloter är mina hjältinnor. När jag ser dem släpper tillfälligt mina dystopiska grubblerier över tillståndet i Afrika. Om den svarta kontinenten ska han någon chans att staga upp sig så måste kvinnorna göra jobbet. De afrikanska männen har jag förlorat hoppet om för länge sedan.
Inte polisens ansvar, sa konstapel Bastian
Jag passerar Resecentrum (buss- och järnvägsstationen) i Uppsala tämligen ofta på väg till eller från Stockholm. För var gång blir de allt fler. De ensamkommande. Jag behöver inte grubbla och krumbukta så mycket när jag ska klassificera dem. Jag känner igen stilen mycket väl från mina år i Afrika och Mellanöstern. Det är såna här killar som jag har lärt mig att hålla ögonen på. Jag undviker alltid att greja med plånboken i deras närvaro.
I dag läser jag i Uppsala Nya Tidning att ”problemgäng ska kartläggas”. Det är nämligen så bland dessa ”ensamkommande barn” som håller till på Resecentrum, att “allt fler dras in i grov kriminalitet“, enligt Christer Nordström, presstalesperson vid Uppsalapolisen. Det handlar enligt honom om rån och stölder.
Christer Nordström är den perfekta polisen. Han är glad, snäll och fryntlig. (OBS – ingen ironi.) På kvällarna efter arbetstid kan man träffa honom på Filmstaden där han river biljetter som extraknäck. Han gillar att vara ute bland folk. Han skapar en känsla av att vi bor i Kamomilla stad. Men nu har något hänt som har rubbat hans världsbild, det kan jag läsa mellan raderna där han citeras i dagens artikel. Han berättar om “ensamkommande ungdomar som driver omkring på stan, går in på matställen och bråkar. Resenärer på Stockholmspendeln larmar om att stora gäng går på utan att betala biljett“.
Det vi bevittnar är en kulturkollision. Å ena sidan svenska sociala och rättsvårdande myndigheter som är vana att hantera problematik som de känner igen. Å andra sidan förhärdade unga män från samhällen där rättsstaten har kollapsat för länge sedan, om den någonsin har funnits. Unga män som har överlevnad som högsta prioritet och ger blanka fan i vad välmenande svenska myndigheter säger. Eller konduktörer, för den delen.
Men nu ska de alltså kartläggas.
“Vi måste få en klar bild vilka de här ungdomarna är”, säger Jan Holmlund, chef på socialförvaltningen. “Innan vi vet säkert vill vi inte peka ut någon“, tillägger han.
Peka ut? Om en individ begår brott ska väl polisen ta honom och skicka in honom i rättssystemet. Eller? Nej, så enkelt är det inte.
“Det är inte polisens ansvar det här, vilket tyvärr många verkar tro”, säger Christer Nordström.
Det rör sig om totalt cirka 1 200 ”ensamkommande barn” i Uppsala kommun. Många av dem begår brott. Ännu fler riskerar att börja begå brott. Men detta är inte polisens ansvar. Det ska vara socialförvaltningens jobb att ta itu med problemet.
Där har man diskuterat hur det ser ut, säger socialnämndens ordförande. Hon kan bara uttala sig om de 400 ungdomar som är placerade i familjehem. Ansvaret för övriga skjuter hon över till någon annan, ospecifikt.
Hon tillägger att kommunstyrelsen ska avsätta mer av de 118 miljoner kronor som staten bidrar med för ”åtgärder för unga ensamkommande.” Pengar saknas alltså inte.
Någon som tror att problemet därmed närmar sig en lösning?
Meanwhile, i en annan del av staden. Greta, 86, petar håglöst i den sönderkokta fiskrätten vars råvaror inte får kosta mer än 15 kronor, serverad på äldreboendet. Hon drömmer om svunna tider.
Det gör jag med.
Läs UNT:s text HÄR.
Äntligen rätt om Västsahara
Beskedet om att Sverige inte erkänner Västsahara kom inte helt överraskande efter de olika turerna i frågan förra året. Regeringen fruktade diagnosen ”diplomatiskt självskadebeteende” och priset riskerade att bli högt.
Men framför allt skulle ett erkännande få svenska ministrar och tjänstemän att framstå som politiska charlataner.
Det mest anmärkningsvärda med hela debaclet är nämligen att kärnfrågan aldrig har belysts offentligt av ansvariga handläggare. Inte heller betonats i nyhetsrapporteringen. Kärnfrågan stavas nämligen Polisario. Det är ett möjligt erkännande av Polisario som det hela tiden har handlat om, men detta har effektivt kamouflerats med formuleringen ”erkänna Västsahara”.
Jag vågar påstå att extremt få riksdagsmän som vurmar för ett erkännande av ”Västsahara” besitter någon som helst kunskap om Polisario. Jag tror inte ens de vet vad dess ordförande heter. Än mindre hur rörelsen är uppbyggd, dess kopplingar till Algeriet, dess roll i terrornätverken i Nordvästafrika, dess bristande folkliga stöd, dess cyniska utnyttjande av utarmade flyktingar som politisk gisslan och dess totala brist på erfarenhet av att styra ett land.
Med Polisario vid rodret i Västsahara skulle världen få ytterligare en failed state, misslyckad stat, att hantera. Det är det sista världen behöver i dag.
Kanske är det det som Margot Wallström och hennes rådgivare så sakteliga har kommit att inse. Men egentligen tror jag inte det. Hennes och andras offentliga uttalanden om Västsahara är anmärkningsvärt renons på analys av Polisario. Rörelsen nämns oftast inte.
Det är som om man skulle diskutera Palestina på längden och tvären utan att nämna PLO.
Jag ser frånvaron av Polisario i den svenska debatten och nyhetsrapporteringen som ett uttryck för en chauvinistisk svensk utrikesattityd. För dem som argumenterar för ett erkännande av ”Västsahara” räcker det med att Marocko ockuperar landområdet. Någon problematisering av detta behövs inte.
Det är den perfekta stormen. En urgammal monarki med en enväldig kung ockuperar sedan 40 år ett landområde. Check!
FN kräver att frågan får en politisk lösning. Check!
Fördrivna människor lever i usla flyktingläger. Check!
Polisario, en väpnad befrielserörelse, kräver att landet blir självständigt. Check!
En stat med revolutionär historia – Algeriet – stöttar Polisario. Check!
Allting är ibockat rätt och slutresultatet kan bara bli att Marocko ska ut och Polisario in. Eller hur? Så kan det se ut ända tills man börjar analysera och problematisera. Något som förfärande många politiker är extremt ovilliga att göra. Det är ju så mycket tryggare att ha fel tillsammans än att ha rätt ensam.
Rebellromantik grundad på okunnighet har styrt svenska politikers tänkande under mycket lång tid. Det har lett till det ena katastrofala beslutet efter det andra, i synnerhet i Afrika.
Vi kan bara hoppas och be att Sveriges beslut att inte erkänna Västsahara, det vill säga Polisario, står fast.
Och så vill jag naturligtvis överlämna en ros till Margot och lyfta på hatten. Bra gjort!
Det handlar om kultur
Nu är det gyllene tider för alla kulturrelativister, könsförtryckarapologeter och begreppsförvillare. Sedan nyheterna om tafsande ensamkommande flyktingbarn blev förstasidesrubriker jobbar svettiga etnicitetsideologer för högtryck. Här gäller det att blanda bort korten så till den milda grad att ingen ska kunna veta vad som är upp eller ner, ut eller in.
Målsättningen är i all tysthet klart och tydligt formulerad. När den önskvärda totalförvirringen är uppnådd ska ingen kunna säga att tafsandet har något med kulturell tillhörighet hos tafsaren att göra.
Så här låter det: Det är inte fråga om etnicitet hos tafsaren. Svenska män tafsar minsann lika mycket som utländska, det vet varenda tjej. Det handlar om män som tafsar på kvinnor, punkt!
Om det nu skulle gå att påvisa att merparten tafsare är muslimer så ska alla veta att tafsandet inte har något med religion att göra. Det står inte någonstans i Koranen att det är okej att tafsa på kvinnor.
Summan av kardemumman är att alla män är lika goda kålsupare och att det handlar om kön och inte etnicitet.
Låt mig då anmäla min synpunkt. Tafsandet handlar om kultur. Det är dock inte så enkelt som att tafsandet är specifikt muslimskt. Men muslimer lever traditionellt i klansamhällen och jag vill hävda att tafsarna är extremt överrepresenterade där. I klansamhällena finner vi förutom muslimer även yazidier, zoroastrer och för den delen även kristna araber och många andra icke-muslimska folkgrupper. Det klansamhällena har gemensamt är att kvinnorna har en avsevärt lägre rang än männen och att de tjänar som garanter för manliga släktingars heder.
Och det är just det sistnämnda det handlar om här. De ”egna” kvinnorna ska vara ärbara och helst gömmas undan alla andra mäns blickar. Andra kvinnor däremot, i synnerhet utländska, riskerar ständigt att bli betraktade och behandlade som sexuell lösegendom. Och då är det fritt fram att tafsa.
För att ytterligare komplicera resonemanget vill jag påpeka att det bland muslimska samhällen finns en väldig variation när det gäller kvinnors ställning och därmed också graden av tafsande. Titta på den här vackra kvinnan på bilden. Notera hennes klädsel. Hon är muslim och bor i Mali. Hela hennes uppenbarelse vittnar om att hon skulle bli lika överraskad som chockad om någon man plötsligt började tafsa på henne. I Mali har kvinnor en högre ställning än i exempelvis Somalia, som är kanske sämst i klassen när det gäller kvinnors rättigheter.
I svensk och internationell press beskrivs det nu som om tafsandet har blivit en nationell lagsport bland unga invandrarkillar. Jag kan inte bedöma omfattningen. Det som är så självklart att det inte borde behöva sägas är dock att det bland alla tafsande flyktingpojkar finns massvis med grabbar som inte kan tänka sig att tafsa. Sannolikt därför att de har haft en bra mamma som har gett dem en god uppfostran.
Men tyvärr är sånt inte så vanligt i klansamhällen. Tyvärr är motsatsen det vanligaste. Att pojkar uppfostras till att förakta alla kvinnor utanför släkten.
I Sverige växer nu lokala klansamhällen fram i invandrartäta förorter. Där odlas samma kvinnosyn som i det gamla hemlandet.
Därför handlar tafsandet om kultur.
Lundinspåret kallnar i Sydsudan
Jag träffade häromdagen en man från Sydsudan som lever som kvotflykting i Sverige. Han är en av få överlevande efter en massaker på en polisstation i Juba, Sydsudan, 2013. Omkring 200 män sköts ihjäl instängda i ett rum. Inte sedan Rwanda 1994 har jag tagit del av en sådan fruktansvärd berättelse.
Jag kan inte undgå att koppla samman det som nu sker i Sydsudan med den förundersökning gällande misstänkt medhjälp till folkrättsbrott som svenske åklagaren Magnus Elving arbetar med. Den utredning som alltså handlar om huruvida styrelsen för Lundin Oil ska kunna åtalas.
För att kunna värdera vilka möjligheter Elving har att på ett rättssäkert sätt bedriva sitt arbete måste man förstå vilken typ av samhälle Sydsudan är. Och jag är inte helt övertygad om att han och hans medarbetare gör det. Där gäller helt andra regler och normer än här.
En av mina källor berättar att Elvings kollega, chefsåklagare Krister Petersson besökte Sydsudan för ett par år sedan och genomförde förhör. En av dem han träffade var Tito Biel som var högt uppsatt befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF, under det andra inbördeskriget mellan 1983 och 2005. Det som alltså slutade med en uppgörelse som banade väg för bildandet av den självständiga staten Sydsudan. Han var verksam i det område där Lundin borrade efter olja. Han var en av storskurkarna och visste det mesta om vad som hände i regionen.
Krister Petersson hade tur som fick tag på Tito Biel. Det var i grevens tid för i slutet av förra året dödades denne i en helikopterattack. Han kan sålunda inte medverka i en eventuell rättegång.
En annan centralfigur som dog för inte länge sedan var Paulino Matip. Där gick åklagaren miste om ett nyckelvittne av rang.
Petersson träffade dock den allra största storskurken Riek Machar, som tidvis samarbetade med Lundin kring millennieskiftet. Enligt min uppgiftslämnare fick åklagaren inte ut så mycket av det mötet. Riek Machar bad honom komma tillbaka senare. Come back later som det brukar heta när folk i Afrika inte vill prata med en. Såvitt jag förstår har det ännu inte hänt på grund av det dåliga säkerhetsläget i Sydsudan. Jag skulle inte heller tro att Riek Machar är så intresserad av att prata med den svenske åklagaren. Han har alldeles för många bokstavliga lik i garderoben.
En annan intressant person som Petersson intervjuade var John Dor, tidigare guvernör i staden Bentiu. Jag träffade honom år 2001 och fick intrycket att han var något så ovanligt som en hederlig regeringstjänsteman. Han stod Lundin nära men var ändå öppenhjärtig med detaljer i det då pågående kriget, detaljer vars offentliggörande inte gynnade det svenska bolaget.
Därutöver träffade Krister Petersson ett antal vanliga civila som påstod sig vara offer för krigshandlingar. Vittnen som kan vara relevanta i Elvings utredning. Det är intressant eftersom jag har hört från en annan av mina källor att det sprids ett rykte i Sydsudan om att man kan få pengar om man pratar med en svensk åklagare om händelserna i Western Upper Nile under kriget. Sannolikt en missuppfattning av det faktum att civila som drabbats eventuellt kan få skadestånd i händelse av fällande domar.
Jag tror det är upplagt för en riktigt rafflande final på Magnus Elvings förundersökning. Jag följer den med stor spänning.
Den som vill fördjupa sig i detta skall läsa min bok Oljans pris från 2014 där jag utförligt redovisar alla turerna i den här högintressanta historien. Boken finns på Adlibris och Bokus. Läs också om den HÄR.
Så snabbt tröttnade vi
Året som gått har gett oss en tydlig demonstration av begreppet emotionell utmattning. På engelska heter det compassion fatigue, ständigt närvarande i nödhjälpssammanhang. Fråga Röda Korset, Rädda Barnen eller andra hjälpare, alla har upplevt fenomenet. Jag skrev om det på min blogg den fjärde september, apropå den yrvakna reaktionen på den kurdiske pojken Alans drunkningsdöd. Läs den texten HÄR. Min förutsägelse då var att de starka känslor som rördes upp snart skulle ebba ut. Så är det nämligen alltid.
Så här funkar emotionell utmattning: Först inträffar en så kallad humanitär katastrof. Allmänhetens engagemang mobiliseras med hjälp av nyhetsmedierna. På grund av symbiosen mellan medier och hjälporganisationer, som livnär sig på varandras existens, förekommer ytterst sällan någon problematisering av katastrofens orsaker eller analys av de möjliga effekterna av biståndsinsatserna. Allt handlar om att med hjälp av känsloargument engagera människor att avhjälpa katastrofen. Den som inte rycks med i känslosvallet utan istället räcker upp handen och säger: ”Stopp ett tag, bör vi inte först fundera över …” stämplas som hjärtlös och känslokall.
Men känslor är flyktiga och kan lätt förbytas till sin motsats. Det vet alla som har upplevt ett stormigt kärleksförhållande. Därför har vi under hösten sett skylten med texten Welcome Refugees plockas ned och ersättas med dekretet Snart stänger vi bron om ni inte håller er borta.
Den emotionella utmattningen är därmed ett faktum och de mänskliga tragedierna staplas på hög. När endast känslor styr kan kärlek snabbt förbytas till likgiltighet. Eller avståndstagande. Undersökningar om svenskarnas partisympatier tycks bekräfta detta.
Vad gick fel i det svenska asylmottagandet? Tusen saker förstås, men finns det en grundbult? Ja, det tror jag. Det grundläggande felet är att hela engagemanget har varit känslostyrt från första början.
Redan den 7 december 2014 slog Fredrik Reinfeldt an tonen i den danska tidningen Politiken. Han sade: Vad betyder ordet ”nog”? Är Sverige fullt? Är Norden fullt? Är vi för många människor? Vi är 25 miljoner människor som bor i Norden. Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.
Det är lätt att misströsta om förnuftets kraft när man får en sådan emotionell snyting mitt i solar plexus. Av högste chefen.
Det jag önskar inför 2016 är styrande politiker som tar sitt förnuft tillfånga. Klokhet, regeringsduglighet och insikt i hur ett komplext samhälle som Sverige fungerar är vad som krävs. Inga fler känslomässiga utspel som banar väg för enkla patentlösningar, tack så mycket.
Minns vad Friedrich Nietzsche sade: Man ska hålla fast vid sitt hjärta, för om man släpper lös det så tappar man snart kontrollen över huvudet också.
Gott Nytt år, kära läsare.
FN-s sexhandel i Afrika
Det var för väl att svenske FN-medarbetaren Anders Kompass friades från anklagelserna om att ha misskött sig när han rapporterade om FN-soldaters sexaffärer med minderåriga.
Storyn är i korthet att Kompass förra året informerade den franska regeringen om att landets FN-soldater stationerade i Centralafrikanska Republiken hade förgripit sig sexuellt på unga flickor i ett läger för internflyktingar.
När rapporten kom till FN:s kännedom blev Kompass avstängd från jobbet. Men nu har han alltså fått upprättelse.
Det här är, som man brukar säga, bara toppen på isberget. Jag har under mycket lång tid gjort omfattande resor i afrikanska konfliktområden och säkerligen blivit lite avtrubbad. Jag har inte skrivit om det här tidigare eftersom det är vardagsmat. Det är nämligen så att överallt där det finns utländsk personal av något slag – FN-soldater, nödhjälpsarbetare, livsmedelstransportörer eller liknande – så uppstår sexhandel med unga flickor, och kanske även pojkar. Jag har sett det här i Lokichogio i norra Kenya, i Liberia, Sierra Leone och diverse småorter i Sudan och Sydsudan.
Lokichogio var särskilt intressant. Där bodde jag i en månad för att göra en film för SVT om nödhjälpen till södra Sudan. Året var 2001 och lilla Lokichogio kryllade av utländska hjälporganisationer, tillsammans med FN-folk. Det var ett Klondyke för alla möjliga lycksökare. Där fanns de lokala nattfjärilarna som hängde på barerna sju kvällar i veckan och huvudsakligen attraherade kenyaner och andra afrikaner i det lägre inkomstskiktet. Men varje fredag anlände ett plan från Nairobi fullastat med lite mer högklassiga damer. De stannade under helgen och flög hem måndag morgon.
Överallt i svarta Afrika där manliga utlänningar med pengar konfronteras med unga kvinnor utan pengar uppstår sexhandel. Till saken hör också att synen på prostitution är oerhört mycket lättsammare i Afrika söder om Sahara än någon annan del av världen som jag känner till. (Jag har aldrig varit i Thailand, bör jag kanske nämna.)
Sex är ett betalnings- och belöningsmedel. För unga FN-soldater med begränsad erfarenhet av den här sortens afrikanska miljöer är det nog svårt att ta rätt moraliskt beslut. Därtill kommer grupptrycket från kamraterna.
Det här menar jag inte som ett urskuldande. Varje organisation bedöms utifrån dess egna medarbetares uppträdande på plats i fält. Frotterandet mellan utlänningar – med eller utan uniform – och lokala prostituerade sker oftast helt öppet. När hungrande småflickor får betala mat med sex är det sannolikt mer diskret. Just den varianten har jag inte bevittnat.
Den här gången var det franska FN-soldater som pekades ut. Nästa gång kan det vara svenska. Eller folk från någon hjälporganisation, som det finns väldigt gott om. Ingen ska tro att det bara är en viss kategori vita utlänningar som har sex med lokalbefolkningen.
Ingen ska heller tro att det bara är utlänningar. Men frågar man flickorna själva så säger de att de vita i allmänhet är snällare. Och oftast rikare och generösare.
Så där komplicerat är det, där man tror att världssamfundet kämpar för att upprätthålla de ärofulla principerna om alla människors lika värde.
En thriller före sin tid
Barn på flykt försvinner i Sverige och hamnar i klorna på onda människor som utnyttjar dem sexuellt. Om detta kan vi läsa i bland annat Dagens Nyheter, där Erik Helmerson i ett ledarstick i dag (17/12) tar upp problemet.
Det låter som en ingrediens till en spännande politisk thriller, och det är det också. Jag gav ut den redan 1994 på Albert Bonniers förlag. En främling knackade på dörren heter den och på baksidan kan man läsa:
Det är maj månad med en osannolik värme. Gatuslagsmålen mellan svenskar och invandrare avlöser varandra. En dag påträffas en känd riksdagsman och förespråkare för flyktingars rättigheter bestialiskt mördad. Per Gustavsson, avdankat utrikesreporter, kör taxi i stan och blir oväntat indragen i en konspiratorisk spiral som bara kan sluta med våld och död. Men vem dödar vem – och varför? Vart tog de utländska småflickorna vägen och vilka mörka hemligheter bär egentligen Veronica Östergren på?
Berättelsen utspelar sig i Uppsala under den period då flyktingströmmen från forna Jugoslavien kulminerade. Den beskrevs som en dystopisk fantasi. Det var den inte, jag var bara före min tid. Som vanligt. Recensenten Jörgen Hammenskog skrev så här i Göteborgsposten:
“… den är ruggigt spännande, den kan i svärta och vidrigheter blixtra till som i en James Ellroy-roman och trots sin ibland fladdriga intrig är den stämningsmässigt på något sätt fullt tänkbar .”
Det som var fullt tänkbart 1994 är i dag alltså verklighet.
Trehundratjugoåtta sidor tät spänning med hisnande nutidskänsla, trots att boken är 21 år gammal! En perfekt julklapp.
Köp den direkt av mig, signerad om så önskas, för 150 kronor inklusive porto. Beställ på: bengt(at)ethnopress.se
Den vite mannens medicin
SVT:s Korrespondenterna handlade den 15/12 om hur mörkhyade människor i världen ibland bleker sin hy med hjälp av diverse preparat. För den som i likhet med undertecknad har rest mycket i Afrika är detta ett välkänt fenomen. Kvinnor bleker huden och rakpermanentar håret. Ibland tar de till kirurgiska ingrepp för att se mindre afrikanska ut.
Jag har haft en del diskussioner med vackra afrikanskor om detta. Min invändning, att black is beautiful, har dock avfärdats av de flesta. Ljus hy och rakt hår öppnar dörrar i Afrika, så enkelt är det.
Jag hade hoppats på en intellektuellt spänstig fördjupning med analys i teveprogrammet, men den uteblev. I stället serverades jag den gamla vanliga litanian. Hudblekningen hade en rasistisk förklaring, fick jag höra. Den var ett arv från kolonialismen. Detta är dock bara delvis sant och förklarar inte på långa vägar det intressanta fenomenet.
I århundraden har svarta afrikaner kunnat konstatera att rikedom hänger samman med vit hud. Men hur ser sambandet ut? Det som kan beskrivas som ett falskt analogislut har spridit sig över hela kontinenten. Eftersom rika människor är vita måste jag bleka min hy för att blir rik.
Och det handlar inte bara om hudblekning. I Kongo har vi rörelsen La Sape. Unga män som lägger alla sina pengar på att klä sig i utstuderat flotta kläder och ägna sin tid åt att visa upp sig offentligt. Redan serietecknaren Hergé uppmärksammade det här i sin bok Tintin i Kongo, vilket naturligtvis stämplades som rasism i exempelvis Sverige. Även då uteblev analysen till förmån för det gamla vanliga rasistgisslandet.
Det kanske mest spännande exemplet på det jag kallar ett falskt analogislut är kargokulten i Melanesien. Under andra världskriget bevittnade urbefolkningen på öarna hur amerikanska baser byggdes upp med en teknologi som aldrig skådats där tidigare. Helt ofattbara rikedomar anlände på fraktfartyg – cargo ships – medan öborna avundsjukt såg på. Efter en tid tyckte de sig förstå hur det gick till. De vita utlänningarna paraderade fram och tillbaka, blåste i en trumpet och hissade en flagga. Vips, så anlände ett fartyg med cargo.
Då gör vi likadant, resonerade öborna. De började marschera fram och tillbaka med gevärsattrapper på axeln, blåste i en snäcka, tillverkade en flagga och en flaggstång. Snart, tänkte de, blir vi rika.
Amerikanerna trodde först att de fått en väpnad upprorsrörelse på halsen, men sanningen var betydligt mer spännande än så. Den som vill fördjupa sig i berättelsen om kargokulten i Melanesien rekommenderas boken The trumpet shall sound av Peter Worsley.
Korrespondenterna är ett program som jag gärna ser. Där finns en hel del journalistisk kvalitet. Men tyvärr brister det ofta i analysen. Tanken att vuxna människor utanför den vita hemisfären är ansvariga för sina egna handlingar tycks aldrig ha slagit programmakarna. Allt ont är alltid den vite mannens fel.
I Afrika ser man på det hela på annat sätt. Där vill alla få tag på White Man’s Medicine. Den kurerar sjukdomar och skänker lycka och rikedom.
Hur ska det gå för Lundin och Bildt?
Åklagare Magnus Elving ringde i går. Han har under fem års tid bedrivit en förundersökning gällande påstådda brott mot den internationella humanitära rätten i Sudan under åren 1997 till 2003.
Konkret handlar hans utredning om huruvida det svenska oljebolaget Lundin Oil agerade olagligt i södra Sudan – nuvarande Sydsudan – under den aktuella perioden. Det finns tre konkreta frågeställningar.
1 – Går det att bevisa att de påstådda brotten av militär och regeringsanknuten milis mot civilbefolkningen i Block 5A har ägt rum under den aktuella tiden?
2 – Var i så fall personer med svensk anknytning medvetna om dessa brott?
3 – Har dessa personer på något sätt främjat brott genom ”råd eller dåd” – det vill säga, har de genom faktiska åtgärder, beslut, psykisk påverkan eller på annat sätt styrkt förövarna i deras beslut att begå brottsliga handlingar?
Elving hade en del saker han ville fråga mig om. År 2000 var jag på plats i Lundins prospekteringsområde tillsammans med dåvarande vd Ian Lundin. Jag filmade och mitt material visades som ett Dokument Utifrån på SVT. Året därpå gjorde jag ett nytt besök där och det blev ett reportage i SVT:s Agenda. Se det HÄR.
Jag har själv blivit förhörd av Magnus Elving i den här frågan. Nu ser jag i tidningsuppgifter från i somras att även Ian och Lukas Lundin skall förhöras, och dessutom Carl Bildt som satt i Lundins styrelse från 2000.
När jag talade med Magnus Elving i går frågade jag hur det gick med hans utredning. Han var som vanligt förtegen men sade ändå att någon typ av besked sannolikt kommer under nästa år.
Det måste vara en åklagares mardröm att försöka genomföra förhör med folk, givet det läge som råder i Sydsudan, sade jag.
Inte alls, svarade Elving. Han tyckte det var intressant och lärorikt, och att få tag på vittnen var inte så svårt som man kanske kan tro.
Jag önskar honom lycka till. Jag tycker det vore en seger för det svenska rättssamhället om vi kunde få ett avgörande i den här frågan. Helt oavsett utslaget.
Såvitt jag vet är jag fortfarande den enskilde svensk som har den bredaste kunskapen när det gäller inbördeskriget och oljans roll i detsamma i Sudan.
2014 gav jag ut min reportagebok Oljans pris där jag utförligt redovisar de fantastiska turerna kring kriget, oljan och Lundin Oil. Den som läser den kan med någorlunda precision gissa sig till svaren på de tre frågorna ovan.
Köp Oljans pris på Adlibris HÄR eller Bokus HÄR. Den finns även som e-bok.