- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Svenskt bistånd i Uganda förskingras.
Nyheten att Sverige stoppar biståndet till Uganda på grund av misstankar om förskingring är välkommen. Men samtidigt senkommen. Uganda har ju i decennier utmärkt sig som en notorisk förskingrare av biståndspengar. Sverige samarbetar med Irland i ett projekt och enligt den irländska tidningen The Journal har motsvarande 36 miljarder kronor av irländskt bistånd försnillats. Fyra miljarder euro. Läs artikeln HÄR.
En fråga som automatiskt infinner sig är hur irländarna över huvud taget kan vara så generösa med sitt bistånd, i dessa bistra eurotider. Trettiosex miljarder är ju som hela den svenska biståndsbudgeten.
Det som förbryllar är att det är väldigt lite svenska pengar som saknas. Mellan 15 och 30 miljoner kronor nämns. Det är i sammanhanget ingenting. Det motsvarar några timmars svensk biståndsbudget. Sverige spenderar ju 100 miljoner kronor om dagen på bistånd. Är det då inte en överreaktion att frysa allt bistånd till Uganda?
EU:s antikorruptionsmyndighet OLAF upptäckte för några år sedan en jättelik korruptionshärva i ett EU-program i Uganda värt sammanlagt 430 miljoner euro. En väsentlig del kom från Sverige. Exakt hur mycket som försnillades tycks ännu inte vara klarlagt. Läs rapporten HÄR.
Den brittiska tidningen Daily Telegraph rapporterade 2010 att Uganda hade stulit 16,5 miljoner pund, cirka 188 miljoner kronor. Läs artikeln HÄR.
Googla gärna på Uganda – aid – embezzlement och upptäck oändliga rapporter om biståndssvindel i Uganda.
Så varför ska Sverige bråka om futtiga 15 till 30 miljoner? Varför har UD och Sida inte reagerat tidigare med tanke på att förskingring är satt i system i Uganda sedan lång tid tillbaka? Det är ju utländska givare (läs: skattebetalare) som har delfinansierat Ugandas krig i Kongo och inom landet i åratal.
Läs min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag bland annat citerar den ugandiske politikern Reagan Okumu som säger: ”Jag tror att vi kanske har blivit för smarta för givarländerna. Givarna får ingen insyn i vad som sker. Ingen alls.”
Min magkänsla säger mig att det är någonting lurigt med att Gunilla Carlssons drar sin revolver och skjuter från höften så här.
Kvinnlig könsstympning i Sverige.
Jag reste till Kenya första gången 1976. I Nairobi träffade jag Nafisa från Somalia. Vacker som en dag, jag blev blixtkär. Upptäckten att hon hade blivit utsatt för kvinnlig könsstympning chockade mig. Vårt förhållande blev.., well, komplicerat.
Tillbaka i Sverige skrev jag min trebetygsuppsats i antropologi, kallad ”Kvinnlig kyskhet – manlig makt. Om kvinnlig könsstympning i Afrika.” Finns att läsa på bibliotek, klicka HÄR.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för könsstympning. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
De kommande åren förväntas ett stort antal somaliska anhöriga – kvinnor och barn – anlända till Sverige. Det finns ingen anledning att tro att människor skulle vara villiga att överge djupt rotade traditioner bara för att de lämnar sitt land. Tvärtom kan man anta att många somaliska föräldrar känner det ännu mer angeläget att skydda sina flickor från föräktenskapliga sexuella relationer när de hamnar i Sverige.
Hur kommer könsstympningen att gå till här?
Häromdagen skrev jag en debattartikel om detta. Den nobbades raskt av Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet. Jag kan inte bevisa det, men jag misstänker att det rör sig om någon typ av beröringsskräck.
Lyckligtvis lider inte alla av det. Det finns en stor schweizisk undersökning som resonerar kring frågan om kvinnlig könsstympning i Europa. Klicka HÄR.
Vill ni se en film som visar hur det går till, klicka då HÄR.
Därutöver finns det en hel del intressanta sajter som behandlar frågan. Klicka HÄR och HÄR.
Och vad säger svenska riksdagspolitiker?
Del två: Svenska UD saboterar inte längre i Kenya.
Den tionde oktober, för knappt en vecka sedan,skrev jag min föregående text här på min blogg. Den handlade om hur svenska UD slentrianmässigt avråder folk från att resa till Lamu i Kenya av “säkerhetsskäl”. Trots att Lamu har varit Östafrikas lugnaste plats under ett års tid. Denna avrådan har allvarligt skadat fattiga kenyaners möjlighet att försörja sig på turism.
Och tjolahopp! Det tog skruv. I dag skriver UD på sin hemsida: “Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inklusive kringliggande öar med undantag för Lamu (samt flygförbindelser via Manda).” Läs hela texten HÄR.
Tack UD för att ni tar reson. Det är bra. Men till nästa gång: gör en egen säkerhetsanalys innan ni slår undan fötterna på fattigt folk som försöker livnära sig på turism.
Svenska UD saboterar i Kenya.
Den svenska regeringen svälter ut människor i Kenya. Gör det omöjligt för dem att försörja sig. Det är en djup tragedi och allt tycks bero på att utrikesdepartementet inte kan eller vågar göra egna, självständiga bedömningar.
Det kan också bero på nonchalans och ointresse. Jag vet inte vilket som är värst.
Ön Lamu strax utanför Kenyas kust är en tropisk pärla. Det var en turistmagnet utan like som attraherade just skandinaver extra mycket. Ända tills svenska UD bestämde sig för att dödskallemärka ön.
”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inkluderande ön Lamu och kringliggande öar.”
Så står det på UD:s hemsida. Och det citeras av resebyråer.
Förra hösten kidnappades en handikappad fransk kvinna från Lamu. Hon avled senare. Allt pekar på att kidnappningen av den franska kvinnan var arrangerad av människor i hennes närhet som bara ville tjäna pengar. Men det beskrevs som ett somaliskt terrorbrott.
Ett brittiskt par kidnappades också. Han dödades, hon hölls fången tills kidnapparna fick en ansenlig lösesumma. Det brittiska paret bodde inte ens på Lamu. De bodde på ett strandhotell på fastlandet, långt därifrån. Men dessa omständigheter struntade svenska UD i. De fick ändå tjäna som skäl för att skrämma bort turister från Lamu.
Med ett pennstreck raserade UD ekonomin för tusentals kenyaner.
Nu, ett år efteråt, är UD:s bannbulla alltså fortfarande i kraft. Den fungerar som en effektiv blockad. Under flera årtionden har människor på Lamu byggt upp en blomstrande turistindustri. En stor del av öns befolkning lever av turism. I dag råder massarbetslöshet, uppgivenhet och desperation.
Avråddes någon från att resa till Stockholm med anledning av att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde ihjäl sig där för knappt två år sedan?
Varnades turister för att resa till Malmö efter Peter Mangs härjningar där? Skulle inte tro det.
Men att svälta ut människorna på Lamu går bra. Utan att undersöka det aktuella läget nu, ett år efter kidnappningarna.
Vi ska visa solidaritet med de fattiga i Afrika, brukar det heta. Jo jag tackar jag.
I det korruptionsinfekterade Kenya anar många att det finns ett helt nätverk av förklaringar till Lamuaffären. Läs en intressant teori genom att klicka HÄR.
Och vad säger UD om resten av Kenya? Kidnappningar, mord, våldtäkter, överfall… Den som läser UD:s varningar och ändå vill åka dit måste vara galen. Alternativt inse att något är allvarligt galet på UD. Läs HÄR.
Ett förslag: tagga ner, och titta på min lilla film från Kenya. Klicka HÄR.
Kristna och muslimer i Afrika.
I senaste numret av Axess, oktober 2012, skriver jag om relationen mellan kristendom och islam i Afrika.
I Sverige råder en allmänt troskyldig uppfattning att religiösa motsättningar är något som bara finns någon annanstans. Få tycks vara medvetna om religionens enorma sprängkraft.
I takt med att allt fler djupt troende människor från andra delar av världen bosätter sig i Sverige kan det finnas anledning att titta på hur det ser ut på andra håll.
Gudsdyrkan håller Afrika i ett mycket starkare grepp än vad européer i allmänhet kan föreställa sig. Afrikanska ateister förekommer knappt. Människor bekänner sig till islam eller kristendom och gärna till det som betraktas som sekter.
I exempelvis Sudan är sufi den dominerande muslimska inriktningen. Saudiarabien sponsrar moskébyggen i en mängd länder och sprider på så vis sin extrema salafistiska variant av islam. Kristna i Afrika bekänner sig gärna till Pingstkyrkan, Sjundedagsadventisterna och andra mer eller mindre messianska väckelserörelser. Man kan skönja en polarisering i relationen mellan de båda dominerande religionerna.
Läs i Axess.Klicka HÄR.
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.
Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?
Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.
Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.
Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.
Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.
Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)
Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?
Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)
På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.
I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?
Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.
I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.
Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.
Varför hungrar Afrika?
År 2050 beräknas Afrikas folkmängd ha fördubblats. Två miljarder i stället för dagens en miljard. Detta ställer enorma krav på ökad livsmedelsproduktion. Redan i dag är ungefär var fjärde afrikan – 218 miljoner – undernärd.
Vad beror då detta på? Det finns flera viktiga förklaringar. Afrikanska regeringar anslår mellan fem och tio procent av sina budgetar till jordbruk. I Asien är motsvarande siffra i genomsnitt 20 procent.
Den mesta livsmedelsproduktionen i Afrika sköts av kvinnor. Men de saknar rättigheter generellt och kan sällan utöka eller förbättra sin verksamhet.
I många länder bedrivs jordbruket bokstavligen på stenåldersnivå. Och en av de största stötestenarna är frånvaron av privat jordägande. I exempelvis Etiopien där 85 procent av befolkningen ingår i jordbrukarfamiljer ägs all mark av staten.
Myten om att höga livsmedelspriser skadar världens matförsörjning är också en bov i dramat.
I rapporten “Den internationella livsmedelskrisen” beskriver och analyserar jag situationen i Afrika. Läs rapporten genom att klicka HÄR.
Mali tycks gå mot krig.
Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.
Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.
Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.
Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.
FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.
Det laddas alltså för krig.
Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.
Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.
Se den fejkade filmen om Johan och Martin.
Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.
Klicka HÄR för att se den.
Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.
Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.
Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.
Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.
Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.
Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.
Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?
Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.
Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.
Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?
Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.