- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.
Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?
Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.
Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.
Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.
Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.
Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)
Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?
Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)
På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.
I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?
Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.
I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.
Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.
Varför hungrar Afrika?
År 2050 beräknas Afrikas folkmängd ha fördubblats. Två miljarder i stället för dagens en miljard. Detta ställer enorma krav på ökad livsmedelsproduktion. Redan i dag är ungefär var fjärde afrikan – 218 miljoner – undernärd.
Vad beror då detta på? Det finns flera viktiga förklaringar. Afrikanska regeringar anslår mellan fem och tio procent av sina budgetar till jordbruk. I Asien är motsvarande siffra i genomsnitt 20 procent.
Den mesta livsmedelsproduktionen i Afrika sköts av kvinnor. Men de saknar rättigheter generellt och kan sällan utöka eller förbättra sin verksamhet.
I många länder bedrivs jordbruket bokstavligen på stenåldersnivå. Och en av de största stötestenarna är frånvaron av privat jordägande. I exempelvis Etiopien där 85 procent av befolkningen ingår i jordbrukarfamiljer ägs all mark av staten.
Myten om att höga livsmedelspriser skadar världens matförsörjning är också en bov i dramat.
I rapporten “Den internationella livsmedelskrisen” beskriver och analyserar jag situationen i Afrika. Läs rapporten genom att klicka HÄR.
Mali tycks gå mot krig.
Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.
Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.
Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.
Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.
FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.
Det laddas alltså för krig.
Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.
Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.
Krönika – Persson och Schibbye släpps.
Johan Persson och Martin Schibbye är släppta ur fängelset i Etiopien, enligt medier som citerar utrikesdepartementet i Addis Abeba. Det är bra men samtidigt belyser det hur godtycklig den etiopiska rättvisan är. Jag skriver om det på Newsmill idag, 10 september. Klicka HÄR för att läsa den texten.
Det finns många som har presenterat principiella argument till försvar för fängslandet av de båda journalisterna. De tog sig in illegalt i Etiopien med hjälp av en terrorstämplad, väpnad grupp som jobbar på att störta landets regering. Är inte det straffbart i de flesta länder?
Jovisst, men kom ihåg att det också är en vanlig journalistisk arbetsmetod som jag själv har tillämpat i både Etiopien och Sudan. Bokstavligen med livet som insats men givetvis inte på något sätt i avsikt att främja den terrorstämplade gruppens verksamhet. I båda fallen jobbade jag för Sveriges television.
Diktatorer kommer alltid att hävda att de som vill berätta sanningen är terrorister. I diktaturer är därför alla seriösa journalister lovligt villebråd.
Schibbye och Persson ville se med ögon hur situationen var i provinsen Ogaden där militär konflikt råder. Säkerligen har deras öde avskräckt många andra från att försöka ta sig dit.
Tyvärr kan journalister inte påräkna något seriöst stöd från något håll. När Schibbye och Persson greps sade Carl Bildt: ”det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område”.
I bästa fall avspeglar det en total okunnighet om journalistikens villkor. I värsta fall betyder hans kommentar att han ställer sig bakom idén om att portförbjuda journalister i konfliktdrabbade regioner.
Se de första tio minuterna av min film där jag intervjuar den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi, genom att klicka HÄR.
Medverkan i radio under åren.
Under väldigt många år har jag varit en flitigt anlitad studiogäst i Sveriges Radio. Oftast Studio Ett eller P1 Morgon. Men jag har också medverkat i andra program. Det mesta har handlat om Afrika och bistånd.
För att söka program där jag har medverkat kan du KLICKA HÄR.
Notera att det finns en och annan “Bengt Nilsson” där som inte är jag. Du ser nog på programtiteln vad det handlar om. Listan är inte komplett, jag har varit med i ännu fler radioprogram.
Världens nyaste land
1983 bröt ett inbördeskrig ut i Sudan, Afrikas till ytan största land. Det kom att pågå i 22 år. Den 9 juli delas Sudan och två nya nationer bildas.
I juni 2011 visade SVT min dokumentär ”Världens nyaste land” , en timme lång. Den handlar om Sydsudan, det nya land som skapades när Sudan delades nästan på mitten sommaren 2011.
Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan
I januari 2011 skrev jag en artikel på DN Debatt som handlar om det svenska stödet till Sydsudans militära upprustning.
“Sverige måste sluta underlätta den militära upprustningen i södra Sudan. Svenska skattebetalare har under decennier sponsrat väpnade konflikter i Afrika. Etiopien, Rwanda och Uganda är några aktuella exempel där svenska biståndspengar direkt eller indirekt har underlättat för regeringar att föra krig. Nu håller vi på att upprepa samma misstag i södra Sudan. Sverige och andra länder bidrar med bistånd till skolor, vägar, sjukvård med mera. Det kan tyckas berömvärt, men det betyder att regeringen i södra Sudan kan satsa sina oljepengar på vapenköp. Det är extremt illavarslande att den svenska regeringen utan betänkligheter ägnar sig åt detta. Den historiska skulden kan bli tung att bära”
Krönika – bistånd och makt.
Jag fortsätter att driva min biståndsskeptiska argumentation, bland annat i Sidas tidning Omvärlden i november förra året.
För några år sedan var jag i Uganda och träffade Andrew Mwenda. Känd tidningsman och fritänkare. Han gav mig en föreläsning om biståndets skadliga effekt på den bräckliga demokratin i Afrika.
Ekonomiskt stöd till en odemokratisk regering stärker naturligtvis denna regerings möjlighet att hålla sig kvar vid makten. Säkerhetspolisen får ökade anslag. Officerare i försvaret får höjda löner vilket garanterar deras lojalitet.
Människor med avvikande åsikter kallas för landsförrädare, förföljs och buras in. Allt detta, menade Mwenda, hände varje dag i hans land Uganda.
TV4 om konfliktmineraler.
I Afrika kan man köpa alla möjliga stenar och mineraler. Dyrast är de som man använder i elektronikbranschen. Dessa utvinns ofta i konfliktområden, exempelvis östra Kongo. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ville 2010 skapa hårdare kontroll över det som kallas konfliktmineraler. Jag och biståndsminister Gunilla Carlsson satt i TV4 och pratade om detta.
Se programmet här.