- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
Böcker du måste läsa innan du dör
Efterfrågan på några av mina romaner ökade markant sedan jag skrev om dem här helt nyligen.
Jag berättade om akademiledamoten Sara Danius som hade slaktat min debutroman ”En bil åt Mr. Singh”, och hur litteraturvetaren Göran Hägg senare lyfte den till skyarna. Läs texten HÄR.
Jag skrev också nyligen om hur modern DNA-forskning nu stöder teorin om judisk invandring i Etiopien på 900-talet före Kristus. Det, i sin tur stöder intrigen i min historiska roman ”Makida – drottningen av Saba”. Läs den texten HÄR.
Jag säljer dessa böcker för 100 kronor plus emballage och frakt. Totalt 170 kronor inom Sverige.
Men jag har fler godsaker att erbjuda. Min tredje roman ”En främling knackade på dörren” finns också till försäljning till samma pris. Den utspelar sig huvudsakligen i Uppsala och handlar om en het sommar i Sverige då motsättningar mellan folk av olika etnisk identitet exploderar. Ond, bråd död tillsammans med politiskt rävspel mixas med sexövergrepp på asylsökande småflickor.
“Den är ruggigt spännande, den kan i svärta och vidrigheter blixtra till som i en James Ellroy-roman och trots sin ibland fladdriga intrig är den stämningsmässigt på något sätt fullt tänkbar.”
Så skrev recensenten Jörgen Hammenskog i Göteborgsposten om “En främling knackade på dörren.”
Jag har i mina romaner ofta varit före min tid, vilket framgår tydligt då man läser min ungdomsroman ”Björn!” från 1998. Där utgick jag ifrån svenska sagor men skalade bort allt det gulliga och förvandlade folktrons mystiska skogsvarelser till blodtörstiga monster som gav mina unga läsare mardrömmar i flera veckor. Jag har några pocketexemplar kvar som jag säljer för 50 kronor plus emballage och frakt. Totalt 100 kronor inom Sverige. Uppföljaren ”Följa John” är inbunden och därför 50 kronor dyrare.
Recensenten Jan Hansson i Svenska Dagbladet skrek av lycka då han läste dem.
“Underbart! En författare som förmår förena karakteristika från Jan Guillou, Twin Peaks, Mikael Niemi, Arkiv X, John Bauer och Astrid Lindgren till något nytt, spännande och mycket roligt i svensk ungdomslitteratur. Bengt Nilsson kan berätta och han har en avundsvärd fabuleringstalang.”
Läs fler recensioner HÄR.
Beställ genom att mejla mig på: bengt(at)ethnopress.se
FN:s och Svenska Dagbladets lögner om Sydsudan
Fem indiska soldater i FN:s fredsbevarande styrka i Sydsudan sköts ihjäl igår. Det hände i delstaten Jonglei.
De eskorterade en FN-konvoj som överfölls av rebeller, troligen under befäl av David Yau Yau. En av alla dessa gamla krigare som inte har fått plats vid köttgrytorna i Juba och då istället valt att starta ett eget litet krig.
Det är varken första eller sista gången det händer i världens nyaste land. Rebeller och regeringssoldater turas om att mörda. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011. De flesta av regeringens kulor.
2010 utfärdade Dennis Blair, rådgivare åt president Barack Obama, en varning. Han hävdade att ett folkmord troligen skulle komma att inträffa i Sydsudan inom fem år.
Denna konkreta händelseutveckling står i skarp kontrast mot innehållet i den text som publicerades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 31 mars i år. Där skrev Toby Lanzer, koordinator för FN:s humanitära arbete i Sydsudan en artikel som måste vara det mest lögnaktiga som har publicerats om detta land i någon svenskt tidning.
”Ge Sydsudan mer svenskt bistånd”, löd rubriken. ”Våldet mellan grupperingar inom landet har minskat. Regeringen har tagit tag i korruption och stärkt sina system, med ökad möjlighet till insyn för medborgare och utvecklingspartner”, skrev Lanzer.
Läs texten HÄR.
För ett år sedan anklagade Sydsudans president Salva Kiir regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor. Han kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008, alltså före självständigheten, köpte Sydsudans provisoriska regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Nu kommer FN-mannen Toby Lanzer och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon och lura till sig ytterligare bidrag.
Det är inte tiggande romer på svenska gator som utgör problem. Det är sådana som Toby Lanzer.
Folkmordet i Rwanda. Lärde vi oss något?
Det är nu nitton år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
En centralfigur i detta drama var Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.
Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.
Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.
Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han i det mejl jag fick i dag:
”During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof, I tried to reach President Clinton and the rest of the international community. I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get any one to listen then. I especially tried to get the United States government to help. I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return.
Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo everyday. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”
Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.
Carl Bildt, Sudan och Lundin Oil
Våren 2001 gjorde jag ett tevereportage om Lundin Oil i Sudan. Det sändes i SVT:s program Agenda. Jag såg som min journalistiska uppgift att fördjupa och problematisera frågan om Lundins eventuella inblandning i det då pågående inbördeskriget.
Min viktigaste bedrift var att jag lyckades visa att företaget var beroende av en milisgrupp som använde sig av barnsoldater. Efter att mitt reportage hade sänts gick detta inte att förneka.
Men jag dristade mig också till att intervjua människor som gav en bild av kriget som inte alls stämde med den som hade presenterats av självutnämnda Sudanexperter i Sverige.
Det renderar mig fortfarande klander i vissa kretsar. Att påpeka att verkligheten inte är så svartvit som många vill tro, kan ge en fiender för livet.
En nyckelperson i sammanhanget var Carl Bildt. Han satt då i Lundin Oils styrelse. Vad visste han om nyttjandet av barnsoldater? Vad visste han om Lundins överenskommelser med militärjuntan i Khartoum? Hur resonerade Lundins styrelse? Jätteintressanta frågor hopade sig.
När jag knäppte på teven i går (måndag första april) för att se filmen om Bildt hade jag högt ställda förväntningar. Naturligtvis kommer merparten av programmet att handla om vad Bildt visste och inte visste om inbördeskriget i Sudan, tänkte jag.
Vilken antiklimax! Hela den problematiken sopades undan på ett par minuter. Utan kritiska frågor. Utan att reportern tycktes ha läst på en enda rad om sakfrågan. Ett journalistiskt bottennapp utan like. Producerat av SVT. Lite skandalöst tycker jag.
Lundin Oil drog sig snabbt ut ur Sudan när de insåg att oljeutvinningen blev för komplicerad. Det tycker jag de borde få credit för. Även kanadensiska Talisman sålde. Andra bolag tog över, kriget eskalerade. Istället för västerländska bolag som var mottagliga för aktieägarnas synpunkter blev oljeutvinningen en fråga för nya aktörer som struntade blankt i mänskliga rättigheter.
Det hade kunnat bli ett intressant samtal med Carl Bildt om dessa oerhört viktiga frågor som rör oljebolags verksamhet i krigsområden. När ska de tvingas bort? När ska de uppmanas att stanna och leva upp till krav på transparens och mänskliga rättigheter?
Platt fall, SVT.
Se mitt reportage från Agenda. Klicka HÄR.
Myten om Makida stöds av DNA-analyser
Drottningen av Saba hette Makida och härskade i Etiopien för cirka 3 000 år sedan. Hon reste till Jerusalem för att träffa kung Salomo. Hon ville skapa en allians mellan sitt land och det mäktiga Israel.
Kung Salomo hade andra, mer jordnära intressen. Han blev förälskad i den vackra svarta kvinnan. Hon avböjde hans inviter och det slutade med att han lurade henne i säng. Snubblande nära en våldtäkt, skulle jag nog säga. Något ”samtycke” var det knappast fråga om.
Hon återvände till sitt land och födde sonen Menelik. Denne blev grundare av den salomoniska kejsardynastin i Etiopien, vars siste kejsare hette Haile Selassie. Han mördades 1975.
Om detta handlar min historiska roman ”Makida – drottningen av Saba” utgiven på Bonniers förlag 2005. Läs recensioner, klicka HÄR.
Många har förstås avfärdat berättelsen som en skröna. Men nu får den stöd av modern genetisk forskning. I tidskriften The American Journal of Human Genetics (klicka HÄR) redovisas resultaten av omfattande undersökningar. DNA-tester visar att Etiopien upplevde ett inflöde av människor från Levanten, alltså den del av Mellanöstern där Israel ligger, för cirka 3 000 år sedan.
“By analysing the genetics of Ethiopia and several other regions we can see that there was a gene flow into Ethiopia, probably from the Levant, around 3,000 years ago, and this fits perfectly with the story of the Queen of Sheba,” säger professor Chris Tyler-Smith på Wellcome Trust Sanger Institute i Cambridge.
De som invandrade till Etiopien var de israeliska judar som hjälpte den unge prins Menelik att smuggla den gyllene förbundsarken innehållande Moses stentavlor till Saba. De som blev anfäder och anmödrar till falashajudarna som under 1980-talet förflyttades till Israel.
Arken förvaras fortfarande i staden Axum i norra Etiopien.
Min roman är en hårresande spännande historia som knyter ihop bibelns berättelser med vår egen tid. Det går bra att beställa ”Makida – drottningen av Saba” direkt från mig. Hundra kronor plus emballage och frakt. Mejla mig på bengt(at)ethnopress.se
Att skriva politiskt korrekt om Afrika
Litteraturvetaren Sara Danius har valts in i svenska akademien. Jag lyfter på hatten och gratulerar. Samtidigt är det något som skaver i mitt inre och jag kommer strax på vad det är.
Hennes recension av min debutroman ”En bil åt Mister Singh” i Dagens Nyheter våren 1990. Berättelsen utspelar sig i Kenya och bygger rätt mycket på mina egna upplevelser och erfarenheter. Samtidigt som den naturligtvis är fiktion.
Som debuterande författare är man skräckslagen inför tanken på vad recensenter kan hitta på. Mina värsta farhågor besannades när jag med skakande händer bläddrade fram Sara Danius text i DN:s kulturdel.
”Skolboksexempel om vit mans fantasi”, löd rubriken. Min roman tillhörde ”en svårutrotad genre”, skrev hon. Den vittnade om ”intellektuell bankrutt”. Jag anfäktades av ”oförblommerad etnocentrism” och min berättelse var i nivå med ”resekatalogernas infama beskrivningar”.
Puh! Det var en sågning som hette duga.
Intressant nog fanns det andra som hade en annan uppfattning. Recensenten Crister Enander skrev i kulturmagasinet April: ”En bil åt Mister Singh är en förbannat bra roman. Suggestiv, böljande, pulserande; på en gång rå och öm. Den är spännande utan att förlora allvaret. Den har oerhört mycket mer att säga än de tillrättalagda rapporter som annars når oss från det Afrika som mer är entreprenadvänsterns och journalisternas än afrikanernas eget”.
Han tillade att kritikervänstern på kultursidorna höll inne med hurraropen eftersom det var de själva som stod i skottgluggen i min roman. Jag tror han var något på spåret där.
Total upprättelse fick jag så småningom av Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap. I hans tegelsten ”1001 böcker du måste läsa innan du dör – världslitteraturens mest läsvärda böcker” skriver han så här om ”En bil åt Mister Singh”:
”En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade.”
Hägg skriver att historien påminner om Graham Greenes Den stillsamme amerikanen.
”Lokalfärgen”, fortsätter Hägg, ”är stinkande autentisk. Den historia om naivitet, korruption, sex och våld som följer bröt mot alla tabun i dåtida svensk u-landslitteratur. Känsliga läsare varnas!”
Även Göran Hägg anade alltså att det var min oortodoxa skildring av Afrika och de vita biståndsarbetarnas framfart där som störde somliga recensenter.
Det har nu gått 23 år sedan boken kom ut. Jag tror att den fortfarande är före sin tid.
Som alla i litteraturbranschen vet kan en negativ recension i en stor tidning helt sabotera försäljningen av en debutroman. ”En bil åt Mister Singh” sålde inget vidare. Den som vill köpa ett exemplar för en hundring plus frakt kan därför skriva till mig. bengt(at)ethnopress.se
”En cynisk och djärv bok, som verkligen är värd att återupptäcka”, skriver Göran Hägg.
Om du har råkat slänga ditt exemplar, Sara, så får du höra av dig.
De goda och de onda – bistånd och asyl
Biståndsdebatten har i alla tider drivits med känsloargument. Det är synd om fattiga människor. Men om vi ger dem bistånd så blir de mindre fattiga och då blir det också mindre synd om dem.
Så ser de enkla sammanhangen ut för dem som tror på biståndsevangeliet.
”Och Herren sade: gån ut och skänk en procent av bruttonationalinkomsten till de fattiga, på det att ni må bliva saliga. Och folket lydde Herrens bud och de blevo alla saliga.”
Varje dag rinner 100 miljoner kronor ut ur den svenska statskassan i form av bistånd. Biståndsministerns eget kansli meddelar att det inte går att utläsa ur inkomna rapporter huruvida dessa pengar gör nytta eller ej. Det är en präktig skandal som borde framkalla vrålande ilska hos underbetalda sjuksköterskor, pantburksplockande pensionärer och utförsäkrade arbetslösa. ”Hallå regeringen, varför ser ni inte till våra behov innan ni viftar iväg 100 miljoner om dagen till ett okänt öde, mestadels i Afrika?”
Det skulle vara som att ropa i öknen, ty tron på biståndet är som en religion, och på de troende biter inga sakargument. ”Vi måste vara solidariska med de fattiga och vi vet att bistånd hjälper”, säger de, trots att påståendet saknar empiriskt stöd.
Det handlar om de Goda och de Onda. De goda, det är de som vill hjälpa. De onda, det är med automatik sådana som jag, som inte tror på biståndets påstått välsignande effekter. Och vi med våra sakargument är oftast helt chanslösa mot de troende, de som har skådat ljuset.
Som biståndskritisk journalist blir jag ibland inbjuden att föreläsa. Jag brukar då försöka förklara att biståndet stöttar despoter, fördröjer nödvändig politisk reform i mottagarlandet och upprättar korrumperade ekonomiska strukturer. Det bör avvecklas och på sikt avskaffas. Efter en föreläsning kommer ofta någon fram, ser på mig med fuktig och sorgsen blick och säger anklagande: ”Så du tycker inte man ska hjälpa fattiga människor?”
I den offentliga debatten har frågan om biståndet i det närmaste monopoliserats av de troende med känsloargumenten. Det handlar bara om att framställa sig som god och ädel. Gör man det blir man väldigt gillad på Facebook. Vi kan därför inte förvänta oss att biståndsdebatten ska ta någon mer saklig vändning så länge enskilda individers behov av att bli bekräftade som goda och ädla är det avgörande. Det enda vi möjligen kan hoppas på är att dessa individer skall få något annat att fokusera på.
Nu tycks det som om detta kanske har hänt. Det handlar om frågan om asyl och flyktingmottagning i Sverige.
När jag tar del av den debatten känner jag igen det mesta från diskussionen om bistånd. Känsloargumentens totala dominans. Hånandet av dem som vill problematisera och ifrågasätta. Grundtesen att det finns två läger, de goda och de onda. Och den som inte är god är ond. Några mellanlägen existerar inte.
Ett ord kan räcka för att avslöja den onde. Säg ”volymer” så öppnar sig falluckan under dig!
De goda, de som Tycker Synd Om, blir ensamma herrar på täppan. Det är precis som i biståndsdebatten.
Men att tycka synd om människor är sällan någon bra utgångspunkt för politisk handling. Om man låter sina tycka-synd-om-känslor ta överhanden, så är risken stor att man missar problematiseringen. Att man inte förstår varför det är synd om somliga. Och att man då sätter in fel åtgärder.
Det gäller inom biståndspolitiken och såvitt jag kan se så gäller det även inom asylpolitiken.
Olja och gas kommer att förändra allt
Jag är på Lamu vid Kenyas kust för att undersöka vad prospekteringen efter olja och gas kommer att innebära för det här landet. Stora förändringar är på gång. På fastlandet alldeles i närheten av Lamu planeras byggandet av en jättelik hamn som ska serva både Sydsudan och Kenya. Sydsudan har redan en oljeindustri, om än haltande, och Kenya är på gång.
På Lamu är folk försiktigt avvaktande till hamnprojektet. Alla hoppas att det ska innebära jobb och pengar. Men alla fattar också att miljön kommer att ta stryk. De ekologiskt värdefulla mangroveskogarna påverkas kraftigt. Fisket blir lidande.
Den största oron ligger i att lokalbefolkningen blir snuvad på alla fördelar. Som vanligt, kan man väl tillägga. Ingen litar på landets regering. Alla utgår ifrån att korrumperade politiker kommer att stoppa så mycket pengar som möjligt i egna fickor. Det skulle vara enkelt att reflexmässigt skylla den uppkomna oron på de internationella oljebolagen. Så enkelt är det dock inte. Det är den kenyanska regeringen som måste visa mognad, transparens och hederlighet om den här utvecklingen ska bli en välsignelse som Kenyas kust så väl behöver. Och inte en förbannelse.
Jag var uppe med tuppen igår och åkte båt till ön Pate. 45 minuter i 30 knop på öppet hav i riktning mot Somalia. Jag hade ordnat resan genom chefen för museet här i stan. De höll med båt, jag höll med bensin. Väl framme träffade jag en man som arbetade med det kinesiska bolag som letar efter naturgas på Pate. Det är ett stort projekt som kommer att innebära väldiga förändringar här vad det lider.
Sedan grenslade jag bönpallen på en motorcykel och åkte iväg på en dammig grusväg, genom torrt busklandskap och vajande palmskogar och kom så småningom fram till staden Pate som är en ganska oansenlig plats. Det bor några tusen människor där och jag fattar inte vad de livnär sig på. Stan ser ut som man kan tänka sig en mycket fattigare och mindre variant av Lamu Town. Jag blev guidad av en man som jobbade för museet i Lamu. Det har gjorts omfattande arkeologiska utgrävningar där och man har hittat massvis med kinesiskt porslin, bland annat. Lamu och Pate handlade ju med Indien och Kina för cirka tusen år sedan.
Lamu med sin skärgård är en absolut magisk plats. Den som inte reser hit snart och passar på att uppleva denna unika kulturbygd innan det är för sent får skylla sig själv.
Fredliga och mindre fredliga muslimer
Jag vaknar av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Ön Lamu vid Kenyas kust där jag befinner mig är ett muslimskt samhälle med urgamla anor. Det vore mig fjärran att anlägga kritiska synpunkter på böneutropen trots att jag gärna skulle sova lite längre. Och jag kan ju faktiskt somna om.
Jag fick ett möte med en av Lamus imamer i dag. Han heter Mahmoud Ahmed Abdulkadir. Vi satt på verandan till det gamla fortet mitt i staden, det som var fängelse när jag var här första gången. Nu är det museum. Han var trevlig och lättpratad. Han sade att han hade en kluven inställning till turisterna. De behövs för ekonomins skull och nu när de inte är så många längre efter somaliska al Shabaabs terrorhandlingar i regionen så saknar han dem faktiskt. Men vi var överens om att de kvinnliga turisterna nog skulle tänka mer på klädkoden. Det borde inte vara så svårt att uppfatta vilka allmänna regler som gäller på en plats som Lamu. Jag berättade att jag hade mött ett gäng glada norska tjejer i de trånga gränderna igår, och deras klädsel lämnade inte mycket till fantasin. Ska det vara så svårt att visa lite respekt när man ser att många av Lamukvinnorna är klädda i heltäckande buj-buj? “When in Rome, do as the Romans”, som man brukar säga. Det gäller även i Sverige.
Imam Abdulkadir berättade om hur Kenyas regering målmedvetet försöker försvaga det muslimska samfundet på kusten genom att underlätta för icke-muslimer från inlandet att bosätta sig här. De får lagfart på sin mark snabbt och enkelt, medan muslimer kan få vänta i evigheter på samma livsviktiga papper. Det föder frustration, sade Abdulkadir. Strax var vi inne på diskussionen om muslimskt väpnat motstånd mot det som uppfattas som strukturellt förtryck. En ständigt aktuell fråga i Kenya.
Jag bad honom redogöra för hur han såg på militant islamism. Den ville han inte veta av, den var ingen väg framåt, sade han. Se på Mali, på Afghanistan, på Irak och Filippinerna! Men lägg märke till, tillade han, det är bara en liten bråkdel av 
muslimerna som sympatiserar med militant islamism.
Man hör ofta påståendet att högst en procent av alla muslimer tror på väpnad kamp för att hävda sin religion. Det kan ju kanske låta betryggande. Men det finns 1,4 miljarder muslimer i världen och en procent av dessa är 14 miljoner.
Det underbart vänliga och avslappnade Lamu med sina vackra beslöjade kvinnor utgör ett tydligt bevis på att alla muslimer i världen inte är terrorister. Men jag och imam Abdulkadir var överens om att nästan alla terrorister i världen är muslimer.
Kan vara värt att fundera på en stund.