- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Kampen om jorden i SVT.
Kampen om jorden hette SVT:s film i går, den 29 november, i serien ”Why poverty?” Den handlade om jordbruket i Mali i Västafrika.
Filmen var ovanlig i så måtto att man var tvungen att tänka själv för att förstå vad den handlade om. Filmer om fattiga bönder som utnyttjas av storkapitalet brukar inte ha den dramaturgiska twisten.
Storyn i korthet var att ett utländskt storföretag ville få tillgång till jordbruksmark i Mali för att starta sockerrörsodling i stor skala. Bolagets företrädare sade att det skulle gynna bönderna. De skulle få arbete på plantagen och tjäna mer än de nu gjorde som småskaliga jordbruksproducenter.
Resonemanget var tämligen övertygande och byggde på att afrikanska småjordbruk generellt är väldigt olönsamma. Många lantbrukare har bara en hektar åkermark och ska försörja en familj på det. Rationaliseringar och sammanslagningar av små enheter till större är nödvändiga.
Men alla lät sig inte övertygas. En proteströrelse mot det som kallas ”land grabbing” växte fram. Och det var kampen mellan storföretaget och land grabbing-motståndarna som var filmens konflikttema.
Den verkliga frågan här handlar om jordägarförhållandena i Afrika, och tyvärr slarvades den frågeställningen bort lite grand. Frågan om vem som äger marken och under vilka villkor är fullständigt avgörande för livsmedelsproduktionen i Afrika. Det generella mönstret är att staten äger all mark. Det ger staten total kontroll över folket som i praktiskt taget alla afrikanska länder till största del består av jordbrukare.
På senare tid har mycket forskning presenterats om detta. Den mest framträdande tänkaren är den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Hans bok ”The Mystery of Capital” är ett banbrytande standardverk.
Om Afrika ska kunna producera tillräckligt med livsmedel för att mätta sin befolkning så måste de enskilda jordbrukarna få garanterad brukanderätt eller helst äganderätt till marken.
Jag har själv studerat detta i Etiopien. Se min film om Amharaprojektet i norra Etiopien som är en ren pendang till gårdagens film om Mali. Klicka HÄR.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
“Kopparkuppen” i SVT.
”Kopparkuppen” hette gårdagens (27/11) film i SVT:s serie Why poverty? Den handlade om företaget Glencore och dess kopparbrytning i Zambia. Jag kan inte värdera filmens faktaunderlag, men givet att det var korrekt så var det en mycket välgjord journalistisk produkt som framgångsrikt drev sin tes.
Det är oerhört svårt för ett land som Zambia att hävda sig mot ett multimiljardföretag.
Koppar är Zambias enda råvara av verklig betydelse och historien om hur landet har förvaltat denna rikedom är lärorik. Ett av de första misstagen var sannolikt nationaliserandet av kopparindustrin på 1960-talet under den internationellt extremt överskattade presidenten Kenneth Kaunda.
Kopparpriset rasade på världsmarknaden under 1970-talet och Zambia tog lån som gjorde landet till världens mest skuldtyngda. Det har förföljt regeringen och folket sedan dess.
När koppargruvorna sedermera privatiserades skedde även det med dålig tajming. Företag som Glencore – registrerat på kanalön Jersey och med huvudkontor i Schweiz – gjorde klipp. Zambiska regeringen och naturligtvis även folket blev sittande med Svarte Petter.
Den som vill grotta ned sig i Zambias gruvindustri kan läsa vad Bloomberg skriver. Klicka HÄR.
Det mest dubiösa i gårdagens film var det hopp om frälsning från kinesiska aktörer som tydligt demonstrerades. Läs vad Human Rights Watch skriver om kinesiska gruvföretag i Zambia. Klicka HÄR.
Totalt sett var ”Kopparkuppen” en ytterst sevärd film. Mera sånt, SVT, och mindre biståndsflum.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.
SVT:s dokumentärserie Why poverty? Recension.
I går, söndag 25 november sände SVT den första dokumentären i en serie om åtta med samlingsnamnet Why Poverty?
Det var en i många avseenden mycket sevärd film som berättade om fattiga människors livsvillkor i USA, Kambodja och Sierra Leone. Fokus låg på barnafödandets bistra villkor. Alltför många kvinnor dör i barnsäng. Spädbarnsdödligheten är alarmerande hög i ett land som Sierra Leone.
Det var vackert filmat. Tätt, nära och mycket gripande.
Men filmens dramaturgi påminde i oroande hög grad om de reklamfilmer som produceras av hjälporganisationer. Och redan efter tio minuter kom en kedja av påståenden som presenterades som ovedersägliga fakta. Den höga spädbarnsdödligheten beror på bristande resurser. Allright, tänkte jag, det kan jag hålla med om. Lösningen, påstods det vidare i filmen, är att öka resurserna. Jag nickade instämmande.
Men så kom slutklämmen på det resonemanget: ”Det finns tillräckligt med pengar i världen. Det är bara en fråga om att omfördela dem.”
Snälla SVT, detta är inte sant. Det är inte så resursbristen i Sierra Leone eller något annat afrikanskt land skall åtgärdas.
Afrika är världens rikaste kontinent sett till mängden utvinningsbara resurser. Ändå är det där människor är som allra fattigast. Sierra Leone, som hölls fram som det värsta landet i världen att födas i, är ett av de rikaste. Där finns diamanter och en mängd dyrbara mineraler. Om Sierra Leones egen regering var villig att omdisponera landets resurser till förmån för de fattiga, då skulle de vara på rätt väg. Men det var inte filmens budskap. Här handlade det om att de rika länderna i världen skulle ”omfördela” sina pengar.
Bistånd, alltså. Mera bistånd, som alltid i sådana här sammanhang.
Men orsaken till fattigdomen i Sierra Leone och Afrika generellt kan beskrivas enkelt: väldigt dåliga regeringar. Så länge de styr kommer ingen pengaomfördelning i världen att hjälpa de fattiga.
Filmen utmynnade i en appell om ökat bistånd. ”Vi måste fördela resurserna. Vi är rika nog för att kunna ge alla den här vården. (Förlossningsvård.) Men vissa vill inte dela med sig.”
Suck! Så förutsägbart. Så klichéartat. Och dessutom illustrerat med bilder på stenkastande gatudemonstranter.
Jag ser med bävan fram emot de återstående sju programmen i serien. Ska försöka recensera dem alla.
Kampen mot aids tappar tempo.
För några år sedan besökte jag slumområdet Kibera i Kenya. Jag skulle bara göra en intervju med en läkare som behandlade folk som var hiv-smittade. Men innan jag visste ordet av blev jag indragen i det dynamiska livet där och presenterad för den ena efter den andra som var engagerad i aidskatastrofen.
Jag träffade homosexuelle och hivpositive Dan. Jag träffade Mary som blivit våldtagen av sin farbror och smittad av honom. Jane våldtogs upprepade gånger när hon var barn, smittades och blev självdestruktiv. Jag besökte hiv-positiva klubben där en medlem på fullt allvar påstod att man kunde kurera sig genom att våldta en oskuld.
Men så träffade jag också fantastiska Abby och hennes teatergrupp som spred sitt budskap om vikten av kondomer och hiv-test på Kiberas dammiga gator.
Det blev en riktigt bra film. Se den på min Youtubekanal. Klicka HÄR.
I dag skriver jag i magasinet Frivärld om hur Uganda misslyckas med sin hiv-politik, bland annat på grund av sin extrema hållning gentemot homosexuella.
Läs artikeln HÄR.
Krigstrummorna mullrar i Mali.
Nu drar det ihop sig i Mali. I helgen som gick beslöt den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS att presentera ett förslag på militär intervention. Femton länder i regionen är överens om att islamisterna i norra Mali måste bort.
Förslaget ska presenteras för FN:s säkerhetsråd nu på torsdag, 15 november. Nu börjar förberedelserna för ett krig i öknen.
Kommer det att lyckas? Går det att besegra islamisterna militärt? I går höll tankesmedjan Frivärld i Stockholm ett seminarium där jag diskuterade den frågan med terroristexperten Magnus Norell och Ann Uustalu från UD.
Se det filmade seminariet på webben – klicka HÄR.
Utgångspunkten för vår diskussion var den rapport som jag har skrivit, “Mali i islamisternas våld”. Det bästa som har skrivits på svenska om krisen i Mali, sade Magnus Norell.
Läs rapporten genom att klicka HÄR.
Om ni tycker det blir för mycket negativ publicitet kring det underbart vackra landet Mali, titta då på min musikvideo därifrån. En riktigt skön kille sjunger blues på det mest ursprungliga sätt man kan tänka sig. Därtill bilder på livet kring den stora floden Niger. Klicka HÄR.
Nu läser jag koranen.
Jag har börjat läsa koranen. Det är på tiden, jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag har rest, och i många fall arbetat som journalist i sjutton muslimska länder. Fem av dem ligger i Afrika, en kontinent där kampen mellan islam och kristendom blir allt tydligare och brutalare. Jag skrev om detta i oktobernumret av tidskriften Axess. Klicka HÄR.
Min ambition nu är att gå till källan och ta reda på vad som faktiskt står i koranen. Det skall bli intressant läsning, så agnostiker jag är.
Koranen innehåller en mängd referenser till judendom och kristendom. Abraham betraktas som allas gemensamme anfader och Jesus omnämns. Det finns följaktligen de som påstår att Allah, Jahve och den kristne guden är en och samma. Jag tvivlar på det. Jag har läst större delen av bibeln och mitt bestämda intryck är att gamla och nya testamentet handlar om två helt olika gudar. I nya testamentet möter vi genom Jesus en kärleksfull gud. Men Jahve i gamla testamentet är en helt annan figur. Bestraffande, brutal och oförsonlig. En långsint och snarstucken massmördare. De som hävdar att bibeln bär på ett kärleksbudskap kan inte ha läst gamla testamentet.
Direkt efter elfte september 2001 gick George W Bush ut och deklarerade att islam är en fredens religion. Efter genomläsning av koranen hoppas jag finna ut om det stämmer. Redan läsningen av den andra suran (kapitlet) får mig att undra. På sidan fem i min utgåva av koranen kan man läsa: ”… ett strängt straff väntar dem”, ”… Gud låter det onda förvärras och ett plågsamt straff väntar dem…” ”… Gud skall straffa dem för deras skämt…”
Religion of peace? Hmm…
”För alla troende muslimer är Koranen i bokstavlig mening Guds ord förmedlade till Profeten Muhammed”, skriver översättaren i sitt förord. (Hans kursivering.) Det betyder att det som står där inte är förhandlingsbart. Den som kallar sig muslim kan alltså inte komma och påstå att man inte ska ta koranen bokstavligt. För det ska man. Det måste man om man kallar sig muslim. Gör min läsning ännu intressantare.
Det som särskilt intresserar mig är om koranens budskap – som en muslim alltså måste ta bokstavligt – går att förena med en laglydig existens i ett ickemuslimskt samhälle. Tämligen aktuell fråga i dagens Sverige.
Jag återkommer med en rapport när jag har läst de ettusenetthundrafyrtiotre sidorna.
Man kan aldrig “förstå” ett folkmord.
För första gången ställs nu en rwandier inför rätta i Sverige, anklagad för delaktighet i folkmordet 1994. Det är en svensk medborgare i 50-årsåldern. Ska bli intressant att följa.
Folkmordet i Rwanda förblir ett ständigt kliande ärr i världssamvetet. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
Jag besökte Rwanda för några år sedan. Jag filmade och intervjuade överlevande. Jag besökte bland annat byn Nyamata. Kyrkan där har förvandlats till ett minnesmärke över en av de värsta enskilda massakrerna under folkmordet. Omkring tiotusen människor mördades i och i närheten av kyrkan under några få dagar i mitten av april 1994. På de enkla kyrkbänkarna ligger offrens kläder kvar i drivor. Klänningar, byxor, hattar och enkla smycken. Altarduken är fortfarande mörkfläckig av blod. Mängder av kranier ligger bevarade en trappa ned.
Aidan Hartley, reporter på Reuters nyhetsservice i Kenya kom dit 1994, inte långt efter det att massakern hade ägt rum. I boken The Zanzibar Chest, som är en blandning av reportage och självbiografi beskriver han sina känslor vid anblicken av de sönderhackade liken i och utanför kyrkan. Det var då, när han stod där som han insåg det omöjliga i att rapportera om verkligheten i folkmordets Rwanda. Han berättar hur han kom att tänka på en gammal släkting som hade deltagit i befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 12 april 1945. Morbror Noel, som han hette, hade aldrig velat prata om vad han såg och upplevde där i lägret. Hartley skriver att det var i Nyamata som han till fullo insåg vidden av förbrytelserna i Rwanda. ”Och när jag insåg det så upptäckte jag att Rwanda låg långt bortom mina begränsade talanger som korrespondent”, skriver han. ”På samma sätt som min morbror Noel hade misslyckats med att i ord beskriva vad han hade sett när han vandrade in i Belsen, så misslyckades vi att med ord, bilder och videofilm uttrycka vad vi bevittnade med egna ögon.”
Jag filmade en rättegång i Rwanda. Den började trevande men blev sedan starkt dramatisk och gripande. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om kyrkan i Nyamata. Klicka HÄR.
Lamu snart ett förlorat paradis?
Lamu, paradisön strax utanför Kenyas kust, hotas av ett jättelikt byggprojekt. Kenyanska staten planerar ett hamnbygge som kan komma att tvinga bort 60 000 människor från deras hem.
Hamnen ska framför allt fungera som oljeterminal. Tanken är att Sydsudan ska kunna skeppa ut sin olja därifrån och slippa frakta den genom Sudan. En pipeline skall alltså byggas för det ändamålet. En järnväg planeras och flera motorvägar. Det är ett megaprojekt utan like i Östafrika.
Samtidigt kommer nu uppgifter om att stora mängder olja har påträffats i Kenya, vilket kommer att ge det här projektet en extra skjuts. Lundinanknutna Africa Oil finns med i bilden.
Den som inte har upplevt Lamu bör passa på. Snart kanske den unika och rent magiska stämningen och miljön där är förstörd för alltid. Läs om byggprojektet genom att klicka HÄR.