- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Franska framgångar och motgångar i Mali
Islamister i Mali erövrade i dag, 14 januari, en stad mitt under en pågående fransk attack.
Frankrikes försvarsminister Jean-Yves Le Drian sade att staden Diabaly, 40 mil från Bamako hade fallit i islamisternas händer. Det är naturligtvis ett stort bakslag för fransmännen och ett tydligt tecken på att militärkampanjen i Mali inte blir den promenadseger som många har trott.
Le Drian sade att islamisterna har trängts tillbaka i den östra delen av landet men fortfarande håller ställningarna i väster, nära Mauretanien. De rör sig sannolikt fritt över de extremt porösa gränserna i öknen. Frankrike kan inte angripa dem när de flyr till ett annat land. Dock har Algeriet gett Frankrike tillstånd att använda dess luftrum.
Samtidigt med Le Drians uttalande kom en kommuniké´ från MUJAO, en av de Al Qaida-anknutna islamistgrupperna i Mali. En talesman sade till AFP att hans grupp skall slå mot ”Frankrikes hjärta”. Det betyder uppenbarligen attacker på fransk mark.
Islamisterna har haft snart ett år på sig att etablera sig i norra Mali. De har byggt kraftiga försvarsvärn med hjälp av utrustning som de har stulit från utländska konstruktionsbolag. Schaktmaskiner, grävskopor och annat har använts för att skapa skyddsrum och tunnlar i berg.
Norra Mali är nu det största territorium som någonsin har kontrollerats av Al Qaida. Och det handlar inte bara om det området, en yta som Afghanistan. Stora delar av hela Sahelområdet, från Marocko till Somalia, har blivit en frizon för islamister.
”Al Qaida ägde aldrig Afghanistan, men de äger norra Mali”, har Robert Fowler, tidigare kanadensisk diplomat, sagt. Fowler kidnappades 2008 av islamister och hölls fången i 130 dagar. Hans bok ”A Season in Hell” är obligatorisk läsning för den som vill veta hur Al Qaida i Västafrika fungerar.
De franska styrkorna i Mali upptäcker nu också att islamisterna är betydligt bättre utrustade än vad någon hade anat. När de flydde från Ghadaffis Libyen tog de med sig missiler som kan sänka flygplan.
Fulladdade med sofistikerade vapen, miljontals dollar i cash som de fått från kidnappningar, stöd från Qatar och andra arabländer, blir islamisterna en mycket mäktigare fiende för Frankrike än väntat.
Det här kriget är inte över på några veckor, som fransmännen hittills har trott.
Läs min rapport om Mali i islamisternas våld på Frivärld. Klicka HÄR.
Franska styrkor till Mali
Nu händer det saker i Mali. Utländska soldater med tunga vapen har enligt ännu obekräftade uppgifter landat i de centrala delarna av landet, uppger nyhetssajten AllAfrica.com i dag, fredag 11 januari.
Såvitt känt rör det sig om franska styrkor. Frankrike har tidigare bara utlovat logistisk hjälp för att bekämpa de islamister som har erövrat norra Mali.
Frankrikes president Hollande framträdde i dag på en presskonferens i Paris och sade att Frankrike inte kan acceptera att islamister tar över hela Mali, tidigare en fransk koloni.
Islamiststyrkorna sägs nu stå endast 20 kilometer från den kommersiella knutpunkten Mopti i centrala Mali.
FN:s säkerhetsråd har uppmanat till militärt stöd till Mali men detta har fördröjts av flera orsaker. Det råder förvirring i Malis regering efter militärkuppen i mars förra året. Osäkerheten om vem som egentligen styr landet är stor. De viktigaste maktspelarna har inte kunnat enas om hur de al Qaida-anknutna islamisterna i norr skall bekämpas.
Den regionala samarbetsorganisationen Ecowas som domineras av Nigeria har sagt sig vara redo att ta sig an islamisterna. Men regeringen i Bamako, Mali, vill helst inte ha soldater från andra afrikanska länder på sitt territorium.
Allt detta är antagligen väldigt dåliga nyheter för svensken Johan Gustafsson som sedan drygt ett år sitter tillfångatagen av islamister i landet.
Läs vad jag har skrivit tidigare om Mali på min blogg. Sök i nyhetsarkivet här till vänster.
Läs också min långa rapport om Mali på Frivärld. Klicka HÄR.
Al Shabaab – gerilla eller terrorgrupp?
Hur ska Sverige förhålla sig till att USA har fängslat två svenska medborgare som har anslutit sig till den somaliska terrorgruppen al Shabaab?
Om detta skriver DN i dag (9 januari) på ledarsidan under rubriken ”Den starkes orätt”. Den starke är i sammanhanget alltså USA. Som gör orätt, enligt DN.
Texten är sedvanligt grötmyndig och avslutas med: ”Rättstatens principer gäller lika för alla. Sverige har en skyldighet att stå upp för sina medborgare när deras grundläggande rättigheter kränks.”
Al Shabaab är en islamistisk terrorgrupp som har vuxit fram under det långa inbördeskriget i Somalia. Den är officiellt del av det världsomspännande nätverket al Qaida. Gruppen har som målsättning att bekämpa ”islams fiender”, först och främst i Somalia och när det målet är uppnått ska kampen spridas internationellt. Det innebär naturligtvis även Sverige.
Gruppen har under flera år ägnat sig åt att sprida död och förödelse, plundra nödhjälpsleveranser och kidnappa hjälparbetare. Al Shabaab vill införa en strikt version av muslimsk sharialag i Somalia vilket bland annat innebär stympning av människor som anklagas för brott, stening av kvinnor som påstås vara otrogna med mera.
Nu har två somalisvenskar alltså gripits och förts till USA. De anklagas för medlemskap i al Shabaab, vilket är ett brott enligt amerikansk lag.
Opinionsbildare i Sverige hävdar att de gripna somalisvenskarna har rätt till stöd från svenska UD därför att de är svenska medborgare. Men är det verkligen så medborgarskapet är tänkt att fungera? Att det ska ge juridiskt skydd åt människor som väljer att ansluta sig till en terrorgrupp? Att bli svensk medborgare måste ses som ett privilegium. Man inlemmas i en stat som har jobbat i flera hundra år med att bygga ett fungerande demokratiskt system och lyckats hyggligt med att göra män och kvinnor jämlika. Om man då ansluter sig till al Shabaab som aktivt och med vapen bekämpar demokrati, jämlikhet och människors lika värde, har man då inte förverkat privilegiet att vara svensk medborgare?
Jag trodde tanken med asyl var att erbjuda människor en trygg tillflykt undan krig. Inte att stärka deras möjligheter att själva delta i kriget.
Att jämföra de gripna somalisvenskarna med Martin Schibbye och Johan Persson – vilket har gjorts – är inget annat än en grov förolämpning. Jag förmodar att de som gör den jämförelsen också vill jämställa somalisvenskarna med Dawit Isaak. Det resonemanget förvandlar även Schibbye, Persson och Dawit till terrorister.
Men somalisvenskarna är ju inte anklagade för något brott, sägs de. Påståendet vittnar om total okunnighet om realiteterna i Somalia. Vilken poliskår eller åklagarmyndighet skulle kunna formulera en anklagelse om ett begånget brott? Att triumferande utropa att de inte är anklagade för något brott och därför måste betraktas som oskyldiga är bara ett sätt att relativisera och banalisera den ondska som är al Shabaabs signum. Det är helt obegripligt att svenska opinionsbildare nedlåter sig till det. Men jag antar att det beror på att de helt enkelt inte vet vad de pratar om. De har ingen aning om vilka al Shabaab är.
Vad har då jag för kompetens att uttala mig om al Shabaab och de gripna somalisvenskarna, undrar kanske någon. Det ger mig tillfälle att presentera mig lite närmare för mina läsare här på min blogg.
Jag har som journalist bevakat Afrika i snart 40 år. Jag har rest med TPLF-gerillan i norra Etiopien under pågående krig. Jag har fotvandrat med SPLA-gerillan i Sudan, också under pågående krig. Jag har intervjuat Hassan Turabi, John Garang, Meles Zenawi, Riek Machar, Lam Akol och en mängd andra rebeller, gerillaledare, fotsoldater och terrorister. Gjort film, skrivit böcker plus ett oändligt antal tidningsartiklar.
Jag har också jobbat på SVT:s Aktuellt. Jag noterar nu att SVT väljer att kalla al Shabaab för en ”gerilla”. Det ordet har haft en positiv klang i svenska nyhetskonsumenters öron i flera årtionden och associeras med frihetskamp och strävan mot demokrati. Att SVT kallar al Shabaab för en gerilla och inte för en terrorgrupp är ingen tillfällighet, tro mig. Jag vet hur sådana detaljer diskuteras på Aktuellts och Rapports redaktioner. Ordval är viktiga, de är markörer.
Den som vill veta hur al Shabaab har byggt upp sin organisation i Sverige, redo att ta sig an den större uppgiften att bekämpa islams fiender på svensk mark, rekommenderas att läsa Patric Fahlanders avhandling i freds och konfliktforskning; ”Al-Shabaab in Sweden. Perceptions of an Islamist extremist organization.” Klicka HÄR.
Göteborgsposten skriver också initierat om de båda gripna somalisvenskarna. Klicka HÄR.
Centralafrikanska Republiken i gungning.
Det drar ihop sig till en uppgörelse i Centralafrikanska Republiken. Detta berör inte bara CAR, som landet förkortas, utan även många grannländer. Nu meddelar till och med Sydafrika att man skickar truppförstärkningar för att skydda den sittande regeringen mot rebellernas angrepp.
Sedan i höstas avancerar en koalition av rebellgrupper kallad Seleka mot huvudstaden Bangui. Flera mindre städer har erövrats, bland annat den viktiga gruvorten Bria. Rebellerna har skickat motstridiga budskap om huruvida de ska attackera Bangui eller ej.
Vad handlar då striderna om?
President Francoise Bozize kom till makten 2003 och stötte genast på en opposition som vägrade acceptera honom. Efter långa förhandlingar och en hel del strider i landet enades man om att bilda en nationell enhetsregering 2009. Den skulle innefatta representanter för rebellerna.
Men förra året anklagade koalitionen Seleka regeringen för att inte leva upp till sina åtaganden. Det handlade bland annat om att släppa politiska fångar och att ekonomiskt kompensera rebellsoldater som hade överlämnat sig.
President Bozize kom till makten med hjälp av Tchad som ville ha en vänligt sinnad granne i söder. När det nu jäser kraftigt i CAR kan det mycket väl komma att koka över i Tchad. Med tanke på hur djupt involverat det landet är i Sudans Darfurkonflikt så är det inte så långsökt att tänka sig att rebellerna inom Seleka får vapen och annat stöd från Khartoum.
Tchad har tidigare anklagat Sudan för att stötta regimfientliga rebeller. De två länderna slöt fred 2010 men oroligheterna i CAR kan ha fått Khartoum att byta taktik.
Det är den gamla vanliga visan i Afrika. Min fiendes fiende är min vän.
Hotet från rebellerna tas på mycket stort allvar i hela Centralafrika, vilket inte minst visar sig i att så många grannar sluter upp för att skydda president Bozize. Såväl Gabon som Kamerun och Kongo-Brazzaville skickar soldater. Plus, alltså, Tchad och Sydafrika.
Frankrike har tidigare haft en stor militärstyrka i CAR, även innehållande stridsflyg. Den är nu nedbantad och intressant nog vägrar såväl Frankrike som USA att hjälpa till i kampen mot rebellerna.
Det här kan bli en riktig nagelbitare under våren 2013. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa texten från FN:s utmärkta nyhetsorgan Irin HÄR.
Afrika – årskrönika 2012.
”Ex Africa semper aliquid novi”, skrev Plinius den äldre. ”Det kommer ständigt något nytt från Afrika”.
Plinius dog redan år 74 när Vesuvius fick ett utbrott och ödelade Pompeji. Under sin livstid hade dock Plinius bättre koll på utvecklingen i Afrika än många nutida observatörer. Det händer mer där än de flesta tror.
2012 var som vanligt ett händelserikt år.
I Sydsudan firade man ettårsdagen av den nya statens tillblivelse, men champagnekorkarna smällde inte riktigt så högt som många hade hoppats. Att säga att hela staten Sydsudan befinner sig på ett brant sluttande plan är egentligen en underdrift. Oljeutvinningen upphörde under 2012 på grund av en konflikt med Sudan, grannen i norr. Korruptionen i landet fullkomligt exploderade och miljardbelopp förskingrades. Dissidenter mördades och obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av landets ”befrielsearmé” SPLA.
Jag var i Sydsudan 2011 när landet fick sin självständighet och jag kan väl inte säga att optimismen var på topp hos de utländska observatörerna. Väldigt trist att nu behöva höra alla dessa ”vad var det jag sade!”
Hos grannarna Kenya, Etiopien och Uganda påträffades under året stora oljefyndigheter. 2013 blir ett spännande år då mycket kommer att hända i dessa länder. Mest spännande blir det troligen i Kenya där presidentval skall hållas i början av mars 2013.
I Etiopien dog den legendariske premiärministern Meles Zenawi och efterträddes av Hailemariam Desalegn. Ett oprövat kort, kan man säga. Ska bli mycket intressant att se hur han profilerar sig.
I östra Kongo fortsatte strider med åtföljande lidande för civila under året. Rwandas inblandning blir allt mer problematisk och biståndsgivare, inklusive Sverige, stramar åt. Trots detta förblir Rwanda ett udda afrikanskt land i huvudsakligen positiv bemärkelse. President Kagame är något så ovanligt som en social ingenjör, en äkta politisk visionär. Och de växer inte på träd i Afrika.
Ärkeskurken Joseph Kony och hans gäng Lords´ Resistance Army, LRA, flyttade från Uganda under året. En händelse som måste beskrivas som en ljusglimt i mörkret. Men LRA tog sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och fortsatte sin terror mot civila där.
I stora delar av Afrika kunde man sålunda under 2012 bevittna den gamla vanliga dansen. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Man får söka med ljus och lykta för att hitta guldkornen värda att lyfta upp för betraktande. Ghana känns fortfarande hoppfullt. En växande oljeutvinning som ännu inte – peppar, peppar! – har utlöst massiv korruption. Därtill ett fredligt och demokratiskt maktskifte. President John Atta Mills dog i juli och efterträddes av John Mahama. Den sjunde december hölls presidentval med flera kandidater och Mahama fick då en knapp majoritet av rösterna.
I Nigeria fortsatte den militanta islamistgruppen Boko Haram att sprida död och skräck i norr. Det är oerhört oroande och varslar om en möjlig splittring av landet.
Allra värst är det dock i Mali där militanta islamister har tagit över två tredjedelar av landet. I praktiken styrs nu hela norra Mali av al Qaida-anknutna grupper. Detta kommer att bli ett riktigt stort problem inte bara för Mali, utan för stora delar av Afrika, och kanske resten av världen. Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre.
Ni som har följt min blogg här uppmanas att fortsätta göra det under 2013. Jag ska skriva om Afrika från mitt subjektiva perspektiv och det kommer ni att behöva, som komplement till den ofta okunniga och utslätade mainstream-journalistiken.
Gott nytt år, Afrika!
SPLA-soldater mördar civila i Sydsudan.
I Sydsudan mördar nu regeringssoldater obeväpnade demonstranter. Den 8 december sköts minst nio människor ihjäl i staden Wau i västra Bahr el Ghazal.
En stor folkmassa som hade samlats marscherade mot guvernörens palats för att protestera mot att kommunkontoret skulle flyttas ut från centrala Wau till en mer avlägsen plats. Soldater som vaktade palatset öppnade eld, synbarligen helt oprovocerat. En åskådare med mobilkamera filmade händelseförloppet. Filmen nådde tevekanalen al Jazeera som efter några dagar visade delar av den. Se den genom att klicka HÄR.
Det klipp som finns tillgängligt är bara en minut och 33 sekunder långt. Enligt uppgift är hela filmen cirka sju minuter. Kanske får vi se resten senare. Den kan innehålla bildbevis som komprometterar de ansvariga myndigheterna.
Ögonvittnen hävdar nämligen att betydligt fler än nio personer dog. Siffror mellan 25 och 60 har nämnts.
Dödsskjutningarna är bara de senaste i en lång rad brutala incidenter i Sydsudan där regeringssoldater har mördat civila. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011.
Samtidigt som soldater skjuter på civila pågår de gamla vanliga striderna inom Sydsudan. Människor stjäl boskap av varandra och utvecklar blodsfejder som aldrig tycks ta slut. I trakterna av städerna Rumbek och Tonj pågår just nu sådana konflikter. Antalet dödsoffer är okänt.
Såvitt känt har ingen ställts till svars för dödsskjutningarna i Wau. Däremot meddelades det i går, den 18 december att sju personer har gripits och anklagats för att ligga bakom den demonstration som utmynnade i mördandet.
Den som vill se hur det går till när unga dinkamän brakar samman i slagsmål kan titta på min film “Världens nyaste land” som handlar om Sydsudan. Klicka HÄR.
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?
Slaveriet frodas i Mali.
Omkring 200 000 människor lever fortfarande i slaveri i Mali. På grund av det senaste årets politiska omvälvningar, där norra Mali har ockuperats av militanta islamister, växer antalet slavar.
I grannlandet Niger beräknas åtta procent av befolkningen leva i slaveri. I Mauretanien är situationen snarlik.
Och det handlar om riktigt slaveri. Det är inte bara en slarvig benämning på människor som tvingas arbeta oavlönade i största allmänhet. Slaveriet har gamla historiska rötter i Västafrika.
Före européernas ankomst utgjorde slavarna i de nomadbefolkade delarna av Västafrika en egen samhällsgrupp. Man föddes till slav och dog som slav. Officiellt avskaffades slaveriet i Mali 1960 men bara på pappret. Fortfarande i dag föds människor till slaveri.
Det är bland tuaregerna, de kamelburna ökennomaderna, som slaveriet är mest utbrett. De relativt ljushyade tuareger som är av nordafrikanskt berberursprung har i alla tider utgjort en dominerande klass i tuaregsamhället. Längst ned står de mörkhyade som kallas bella eller tamashek. Det är bland dem slavarna finns.
Att slaveriet fortfarande är intakt i Mali beror till stor del på landets anrika förflutna. Under medeltiden var Mali en rik handelsnation där Timbuktu utgjorde den muslimska världens viktigaste lärosäte. Landet hade en genomarbetad konstitution – Kurukan Fuga – där människors rättigheter och skyldigheter var fastlagda. Där definierades slaveriets detaljer.
Väldigt lite har förändrats sedan Kurukan Fuga slog fast vem som är fri och vem som är slav. Afrikas modernisering har inte nått de inre delarna av Mali. Och nu, detta år 2012, är läget värre än på mycket länge. De norra delarna av Mali har ockuperats av militanta islamister under kontroll av Al Qaida. Jihadisterna försörjer sig på narkotika- och vapensmuggling samt människohandel. Det rör sig dels om migranter som vill ta sig till Europa för sin försörjning men även det gammaldags slaveriet har fått ett uppsving.
Läs min rapport ”Mali i islamisternas våld”, klicka HÄR.
Endast spridda fragment av nyhetsrapportering om Mali når oss i Sverige. Det är märkligt med tanke på att det händer saker där som snart kan få omfattande konsekvenser för oss alla.
Den som är intresserad av andra aspekter av malisk kultur kan titta på min film om den vandrande barden i Mali. Klicka HÄR.
Sist men inte minst: missa inte min essä “På spaning efter en hägring” i senaste numret av tidskriften Axess. Handlar om Timbuktu. Klicka HÄR.
Ny kupp och ny regeringskris i Mali.
I måndags greps Malis premiärminister Cheick Modibo Diarra av regeringssoldater och sattes i arrest. Därefter meddelade han i televisionen att han avgick från sin post. Kapten Amadou Sanogo som ledde statskuppen i mars mot den förra regeringen sade att armén bara hade hjälpt Diarra att avgå (”facilitated his resignation”) men alla inser att detta var ytterligare en kupp.
Armén ledd av kapten Sanogo framstår därför som den kraft som i verkligheten styr Mali. Det vill säga det som fortfarande låter sig styras. Sedan i våras är två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamister.
Läs den kompletta historien om detta i min rapport om Mali i islamisternas våld. Klicka HÄR.
En ny premiärminister är redan utsedd. Django Sissoko heter han. Men varför störtades Diarra? Kanske därför att han ställde sig bakom de internationella planerna på ett militärt ingripande mot islamisterna i norr. Malis regeringsarmé har tidigare avvisat det och kapten Sanogo har sagt att utländska soldater inte behövs. Många tolkar det som att han i själva verket fruktar att utländsk trupp i Mali kan komma att bli ett hot mot hans egna maktambitioner.
Måndagens kupp mot Diarra har fördömts av FN, USA och Ecowas. Det talas redan om att införa riktade sanktioner mot Mali, vilket var framgångsrikt i våras då Sanogo hotades av hårda repressalier om han inte genast lät en civil regering komma till makten.
Nu är läget skärpt. Ecowas vill skicka 3 300 soldater till Mali för att krossa islamisterna. Kapten Sanogo säger att Malis armé kan ta tillbaka erövrad mark utan Ecowas hjälp, vilket få tror på. EU vill skicka 250 militärexperter för att träna Malis styrkor. Läs dokumentet från EU HÄR.
Summan av kalabaliken i Bamako är att det utlovade kraftfulla angreppet på islamisterna skjuts på framtiden ytterligare.
Al Qaida i Islamistiska Maghreb, AQIM, kontrollerar stora delar av norra Mali. Om dess medlemmar drack alkohol så skulle de korka upp champagnen nu.
Regimkritiker mördad i Sydsudan.
Natten till onsdagen den femte december mördades Isaiah Abraham i sitt hem i Juba, Sydsudan. Någon bröt sig in i huset och sköt honom rakt i ansiktet på nära håll.
Isaiah var en känd bloggare och politisk kommentator. Han skrev för flera av de stora medierna i Sydsudan. Trots sitt arabiskklingande namn var han sydsudanes.
Mordet har med rätta upprört många. Till och med FN har officiellt gått ut med en skarp uppmaning till landets regering att göra en fullständig undersökning av mordet och om möjligt gripa mördaren. Men sannolikheten att det ska inträffa är liten.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb uppifrån.
Det var inte fråga om något rånmord. Hans dator fanns kvar, även hans pengar. Endast en sak stals från Isaiahs hem, och det var hans mobiltelefon. Varför, undrar man? Kanske därför att den innehöll de sms med uppmaningar att sluta kritisera Sydsudans regering som han hade tagit emot nyligen. Enligt hans vänner hade han blivit kontaktad av säkerhetspolis som hotade honom till livet.
I en av sina senaste artiklar som publicerades på webben och i några papperstidningar uppmanade han president Salva Kiir att avgå.
Det här är inte första gången regimkritiker attackeras. Deng Athuai, en känd politisk aktivist kidnappades i somras, torterades och dumpades utanför Juba av okända gärningsmän. Han hade bland annat krävt en grundlig undersökning av den väldiga korruptionshärvan då motsvarande 25 miljarder kronor försnillades ur Sydsudans statskassa. Ingen har gripits för övergreppet på honom.
Medierna i Sydsudan tycks vara överens om att inte heller mordet på Isaiah Abraham någonsin kommer att lösas.
Och stödet till regeringen i form av bistånd fortsätter rulla in från omvärlden.