- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
På måndag går Kenya till ett historiskt val
På måndag 4 mars är det dags. Då ska kenyanerna välja en ny president. Bland de åtta kandidater som ställer upp är det bara två som har en chans att vinna. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga.
Det betyder också att det med allra största sannolikhet blir en andra valomgång i april.
Som jag har skrivit här tidigare så är Kenyatta åtalad av brottmålsdomstolen ICC i Haag. Det är även hans parhäst William Ruto som är tänkt att bli vicepresident. De anklagas för att ha anstiftat våldet som följde på det förra valet som hölls 2007.
Det här borde vara en riktig showstopper. Hur kan man ens ställa upp i ett val med ett sådant damoklessvärd hängande över sig? Men kenyansk politik är outgrundlig. Det finns de som hävdar att ICC:s åtal kan vara till Kenyattas och Rutos fördel. Så här går resonemanget:
De flesta kenyaner anser att ICC företräder den forna kolonialmakten Storbritannien. Vita utlänningar som försöker säga åt kenyanerna vad som är rätt och fel. Sådant skapar ilska och kan vara skäl nog för att rösta just på Kenyatta.
Sedan finns det andra som tänker lite längre och resonerar så här: om Odinga väljs så blir det han som måste verkställa överlämnandet av Kenyatta och Ruto till Haag. Det kommer att väcka väldigt mycket ont blod bland kikuyufolket – som Kenyatta tillhör – och deras anhängare i Kenya. Det kan bli nya kravaller liknande 2008, till och med inbördeskrig.
Kanske lugnast att välja Kenyatta till president i alla fall. Som i så fall måste inställa sig i Haag och kanske dömas till ett långt fängelsestraff.
Vilket scenario!
Jag är på plats i Nairobi på måndag. Ska bli mycket intressant.
Nu krigas det åter genom ombud i Afrika
Afrika är åter en krigsskådeplats där mörka krafter agerar genom ombud. Vi känner igen bilden från 1960-talet fram till kalla krigets slut 1991.
Då utkämpades en mängd så kallade Proxy Wars i Afrika. USA och Sovjetunionen bekämpade varandras inflytande genom att stötta rivaliserande länder. Kriget mellan Etiopien och Somalia var ett typiskt sådant krig. I hela södra Afrika syntes samma mönster. Sovjet stöttade MPLA i Angola medan USA via Sydafrika stöttade Unita. I Moçambique fick Renamo stöd av USA medan Frelimo sponsrades av Sovjet. Fler exempel finns, som Guinea Bissau och Kap Verde.
Kubanska soldater var ofta Sovjetunionens verktyg. Jag har själv hukat för bombplan i Etiopien, rattade av piloter från Kuba.
Att Sverige konsekvent stod på ryssarnas sida i den kraftmätningen utgör en intressant del i vår nutidshistoria.
Nu är grundscenariot dock ett annat. Det handlar inte längre om konventionell politik på samma tydliga sätt som tidigare. Det är inte heller fråga om konventionell krigföring, utan snarare asymmetriska krig som reguljära arméer alltid haft problem med.
I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” analyserar Samuel P. Huntington det paradigmskifte som har ägt rum. Han noterar bland annat att alla stora politiska ideologier som utvecklades på 1900-talet växte fram i västvärlden. Liberalism, socialism, anarkism, kommunism, socialdemokrati, nazism och fascism.
Men västvärlden har inte producerat en enda stor religion. Alla stora religioner har sina rötter utanför västvärlden.
I stora delar av Afrika ser vi i dag hur politiska ideologier tynar bort och ersätts med religiösa dogmer. Huvudsakligen islam. Den arabiska våren är ett generellt exempel. Vid sidan av den – och ofta sammankopplad med den – ser vi den militanta islamismens framryckning i länder som Mali, Nigeria, andra västafrikanska länder samt Somalia.
Även Etiopien och Kenya är anfäktade av detta gissel, medan militant kristendom inte har många anhängare längre sedan luften gick ur Herrens Motståndsarmé i centrala Afrika.
Att religion nu gradvis ersätter politisk ideologi i delar av Afrika betyder också att västvärldens inflytande minskar. Det möts säkert med ovationer från dem som aldrig har förstått hur totalitära läror har saboterat Afrikas utveckling.
Att vi åter kan tala om Proxy Wars i Afrika beror på att den militanta islamismen och dess fiender har mäktiga sponsorer. Det tycks vara främst Qatar som finansierar exempelvis Al Qaida i Västafrika. De afrikanska soldater som just nu bekämpar islamisterna inte bara i norra Mali utan även i andra delar av Västafrika har franskt och amerikanskt stöd.
Samuel P. Huntington har naturligtvis fått hård kritik för sina teser. Amartya Sen, Edward Said, Noam Chomsky och många fler har hudflängt honom.
Hans bok kom ut 1996. I dag framstår den som profetisk.
Nödhjälpens fula baksida
Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.
Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.
Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.
Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.
Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.
“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.
I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.
Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.
Jihadister från Mali får fristad i Darfur
Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.
En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.
De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.
Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.
Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.
Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.
Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.
Vem finansierar islamisterna i Mali?
De som granskar hur vapen och pengar på olika vägar når islamisterna i norra Mali upptäcker ofta Qatars fingeravtryck på leveranserna.
Ihärdiga rykten gör gällande att det lilla penningstinna emiratet vid Persiska viken finansierar islamister i Mellanöstern och stora delar av Afrika, inklusive Mali.
Problemet är att detta är just rykten. Hårda bevis saknas.
I juni 2012 publicerade den amerikanska kongressen en rapport som bekymrat konstaterade att Qatar verkar finnas med överallt där islamister har militära framgångar. Detta trots att emiratet har nära band till USA både ekonomiskt och militärt.
”Somliga observatörer säger att al Qaida och andra våldsamma extremistgrupper tycks erhålla stöd från medborgare i Qatar, inklusive medlemmar i Qatars styrande familj”, står det i rapporten.
De afghanska talibanerna har ett kontor i Doha. Hamas förre Syrienchef Khaled Meshaal bor också där. Det är bekräftat att Qatar stöder islamistiska rebeller i Syrien med vapen och pengar.
Sedan lång tid tillbaka erhåller muslimska brödraskapet i Egypten och Tunisien stöd från Qatar. Det var därför inte särskilt oväntat att emiratet aktivt bidrog till de folkliga protester som störtade regimerna i de länderna. Aktörerna i Qatar visste att när väl de sekulära diktatorerna hade störtats och demokratiska val utlysts, så skulle muslimska brödraskapet kamma hem segern.
Emiratet hade en viktig roll i störtandet av Libyens ledare Moammar Ghadaffi. Och det är därifrån spåren leder till norra Mali.
När Ghadaffi föll frigjordes en mängd stridsdugliga legosoldater med avancerad militärutrustning. Det var de som utgjorde spjutspetsen i de islamistgrupper som erövrade norra Mali förra året.
Det franska försvarsministeriet har publicerat en rapport som kartlägger Qatar roll i det här avancerade politiska spelet. Det är den franska tidningen Le Canard Enchaîné, känd för sin förmåga att få regeringskällor att läcka, som har citerat rapporten. Läs HÄR.
När Qatar i dag profilerar sig starkt genom stöd till islamistgrupper, medlingsarbete i Darfur och nära samarbete med USA så kan detta verka både förvirrande och motsägelsefullt. Men mycket talar för att målet är att bryta Saudiarabiens dominans i den muslimska världen och samtidigt flytta fram islams positioner.
Ett konkret mål med stödet till islamisterna i norra Mali är att destabilisera Algeriet, som ännu inte har anfäktats av den arabiska våren. Det var det landet som krossade det första riktigt stora islamistiska upproret på 1990-talet. Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM, som är verksamt i norra Mali, är sprunget direkt ur den allra blodigaste islamistgruppen som till slut tvingades ge upp i Algeriet.
Men AQIM har fortfarande på sitt program att störta Algeriets regering.
Den nu pågående franska attacken mot islamisterna i norra Mali innebär en oerhört spännande utveckling. På pappret ser det ut som om Frankrike skulle kunna vinna med ena handen bakbunden. Men det största misstag som kan göras nu är att underskatta islamisternas militära kraft.
Och att inte göra rätt analys av det stöd de får.
Franska styrkor till Mali
Nu händer det saker i Mali. Utländska soldater med tunga vapen har enligt ännu obekräftade uppgifter landat i de centrala delarna av landet, uppger nyhetssajten AllAfrica.com i dag, fredag 11 januari.
Såvitt känt rör det sig om franska styrkor. Frankrike har tidigare bara utlovat logistisk hjälp för att bekämpa de islamister som har erövrat norra Mali.
Frankrikes president Hollande framträdde i dag på en presskonferens i Paris och sade att Frankrike inte kan acceptera att islamister tar över hela Mali, tidigare en fransk koloni.
Islamiststyrkorna sägs nu stå endast 20 kilometer från den kommersiella knutpunkten Mopti i centrala Mali.
FN:s säkerhetsråd har uppmanat till militärt stöd till Mali men detta har fördröjts av flera orsaker. Det råder förvirring i Malis regering efter militärkuppen i mars förra året. Osäkerheten om vem som egentligen styr landet är stor. De viktigaste maktspelarna har inte kunnat enas om hur de al Qaida-anknutna islamisterna i norr skall bekämpas.
Den regionala samarbetsorganisationen Ecowas som domineras av Nigeria har sagt sig vara redo att ta sig an islamisterna. Men regeringen i Bamako, Mali, vill helst inte ha soldater från andra afrikanska länder på sitt territorium.
Allt detta är antagligen väldigt dåliga nyheter för svensken Johan Gustafsson som sedan drygt ett år sitter tillfångatagen av islamister i landet.
Läs vad jag har skrivit tidigare om Mali på min blogg. Sök i nyhetsarkivet här till vänster.
Läs också min långa rapport om Mali på Frivärld. Klicka HÄR.
Ghana – en lättstött demokrati
Ghana sägs vara en av Afrikas mest stabila demokratier. Ändå sprutar polisen tårgas på arga demonstranter som anser att det senaste presidentvalet var riggat.
Det bådar inte gott.
I går, den sjunde januari installerades den nye presidenten John Mahama. Han valdes formellt den 7 december förra året efter att ha suttit som interimspresident en tid. Hans företrädare John Atta Mills dog snabbt och oväntat förra sommaren.
När valet hölls i december fanns en mängd valobservatörer på plats. Alla var överens om att valet gick schysst till, med några små avvikelser. Som alltid. Men partiet NPP, vars kandidat Nana Akufo-Addo förlorade med minsta möjliga marginal, hävdade genast att det fuskades vilt. Partiet har lämnat en petition till högsta domstolen och krävt en undersökning.
Oavsett om valet var riggat eller ej, så är det här dåliga nyheter för Ghana. Att ett val kan godkännas av tunga observatörer som EU, samtidigt som misstankar väcks om omfattande fusk, betyder att det glappar rejält i transparens och kommunikation. Något i valproceduren och/eller de politiska partiernas förhållningssätt till den demokratiska proceduren är allvarligt fel.
Omkring 80 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Det är en hög siffra som återspeglar vilket hopp och vilka förväntningar som medborgarna ställer till den demokratiska processen.
Jag var i Ghana under valet 2004 och det var direkt rörande att se hur människor köade i timmar i hettan utanför vallokalerna. De var besjälade av uppgiften och ansvaret att rösta fram en ledare för landet. Jag tänker ofta på det när jag hör folk fnysa åt betydelsen av demokrati i Afrika.
2010 inleddes oljeutvinning i Ghana. Då väcktes enorma – och ofta orealistiska – förväntningar hos folk som ville se all fattigdom trollas bort omedelbart. Hittills har väldigt få förbättringar gjorts för de fattiga med hjälp av oljepengar. Oljeindustrin är en enklav inom ekonomin som inte kommunicerar med resten av samhället. Ännu så länge är det bara en liten elit i landet som har profiterat på oljan.
Det är mycket olycksbådande för Ghanas del. Och ack, så välbekant i Afrika!
Titta gärna på min film “Water in Accra” som handlar om vattensituationen i huvudstaden. Klicka HÄR.
Centralafrikanska Republiken i gungning.
Det drar ihop sig till en uppgörelse i Centralafrikanska Republiken. Detta berör inte bara CAR, som landet förkortas, utan även många grannländer. Nu meddelar till och med Sydafrika att man skickar truppförstärkningar för att skydda den sittande regeringen mot rebellernas angrepp.
Sedan i höstas avancerar en koalition av rebellgrupper kallad Seleka mot huvudstaden Bangui. Flera mindre städer har erövrats, bland annat den viktiga gruvorten Bria. Rebellerna har skickat motstridiga budskap om huruvida de ska attackera Bangui eller ej.
Vad handlar då striderna om?
President Francoise Bozize kom till makten 2003 och stötte genast på en opposition som vägrade acceptera honom. Efter långa förhandlingar och en hel del strider i landet enades man om att bilda en nationell enhetsregering 2009. Den skulle innefatta representanter för rebellerna.
Men förra året anklagade koalitionen Seleka regeringen för att inte leva upp till sina åtaganden. Det handlade bland annat om att släppa politiska fångar och att ekonomiskt kompensera rebellsoldater som hade överlämnat sig.
President Bozize kom till makten med hjälp av Tchad som ville ha en vänligt sinnad granne i söder. När det nu jäser kraftigt i CAR kan det mycket väl komma att koka över i Tchad. Med tanke på hur djupt involverat det landet är i Sudans Darfurkonflikt så är det inte så långsökt att tänka sig att rebellerna inom Seleka får vapen och annat stöd från Khartoum.
Tchad har tidigare anklagat Sudan för att stötta regimfientliga rebeller. De två länderna slöt fred 2010 men oroligheterna i CAR kan ha fått Khartoum att byta taktik.
Det är den gamla vanliga visan i Afrika. Min fiendes fiende är min vän.
Hotet från rebellerna tas på mycket stort allvar i hela Centralafrika, vilket inte minst visar sig i att så många grannar sluter upp för att skydda president Bozize. Såväl Gabon som Kamerun och Kongo-Brazzaville skickar soldater. Plus, alltså, Tchad och Sydafrika.
Frankrike har tidigare haft en stor militärstyrka i CAR, även innehållande stridsflyg. Den är nu nedbantad och intressant nog vägrar såväl Frankrike som USA att hjälpa till i kampen mot rebellerna.
Det här kan bli en riktig nagelbitare under våren 2013. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan läsa texten från FN:s utmärkta nyhetsorgan Irin HÄR.
Afrika – årskrönika 2012.
”Ex Africa semper aliquid novi”, skrev Plinius den äldre. ”Det kommer ständigt något nytt från Afrika”.
Plinius dog redan år 74 när Vesuvius fick ett utbrott och ödelade Pompeji. Under sin livstid hade dock Plinius bättre koll på utvecklingen i Afrika än många nutida observatörer. Det händer mer där än de flesta tror.
2012 var som vanligt ett händelserikt år.
I Sydsudan firade man ettårsdagen av den nya statens tillblivelse, men champagnekorkarna smällde inte riktigt så högt som många hade hoppats. Att säga att hela staten Sydsudan befinner sig på ett brant sluttande plan är egentligen en underdrift. Oljeutvinningen upphörde under 2012 på grund av en konflikt med Sudan, grannen i norr. Korruptionen i landet fullkomligt exploderade och miljardbelopp förskingrades. Dissidenter mördades och obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av landets ”befrielsearmé” SPLA.
Jag var i Sydsudan 2011 när landet fick sin självständighet och jag kan väl inte säga att optimismen var på topp hos de utländska observatörerna. Väldigt trist att nu behöva höra alla dessa ”vad var det jag sade!”
Hos grannarna Kenya, Etiopien och Uganda påträffades under året stora oljefyndigheter. 2013 blir ett spännande år då mycket kommer att hända i dessa länder. Mest spännande blir det troligen i Kenya där presidentval skall hållas i början av mars 2013.
I Etiopien dog den legendariske premiärministern Meles Zenawi och efterträddes av Hailemariam Desalegn. Ett oprövat kort, kan man säga. Ska bli mycket intressant att se hur han profilerar sig.
I östra Kongo fortsatte strider med åtföljande lidande för civila under året. Rwandas inblandning blir allt mer problematisk och biståndsgivare, inklusive Sverige, stramar åt. Trots detta förblir Rwanda ett udda afrikanskt land i huvudsakligen positiv bemärkelse. President Kagame är något så ovanligt som en social ingenjör, en äkta politisk visionär. Och de växer inte på träd i Afrika.
Ärkeskurken Joseph Kony och hans gäng Lords´ Resistance Army, LRA, flyttade från Uganda under året. En händelse som måste beskrivas som en ljusglimt i mörkret. Men LRA tog sin tillflykt till Centralafrikanska Republiken och fortsatte sin terror mot civila där.
I stora delar av Afrika kunde man sålunda under 2012 bevittna den gamla vanliga dansen. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Man får söka med ljus och lykta för att hitta guldkornen värda att lyfta upp för betraktande. Ghana känns fortfarande hoppfullt. En växande oljeutvinning som ännu inte – peppar, peppar! – har utlöst massiv korruption. Därtill ett fredligt och demokratiskt maktskifte. President John Atta Mills dog i juli och efterträddes av John Mahama. Den sjunde december hölls presidentval med flera kandidater och Mahama fick då en knapp majoritet av rösterna.
I Nigeria fortsatte den militanta islamistgruppen Boko Haram att sprida död och skräck i norr. Det är oerhört oroande och varslar om en möjlig splittring av landet.
Allra värst är det dock i Mali där militanta islamister har tagit över två tredjedelar av landet. I praktiken styrs nu hela norra Mali av al Qaida-anknutna grupper. Detta kommer att bli ett riktigt stort problem inte bara för Mali, utan för stora delar av Afrika, och kanske resten av världen. Ett nytt Afghanistan som det landet såg ut under talibanstyre.
Ni som har följt min blogg här uppmanas att fortsätta göra det under 2013. Jag ska skriva om Afrika från mitt subjektiva perspektiv och det kommer ni att behöva, som komplement till den ofta okunniga och utslätade mainstream-journalistiken.
Gott nytt år, Afrika!
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?