- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.
Vad har Dawit och Johan gemensamt?
Monty Pythonfilmen ”Life of Brian” är en briljant parodi på falska politiska kampanjer. I en av slutscenerna hänger Brian döende på korset och hans anhängare i den nationalistiska motståndsrörelsen som bekämpar romarna avstår från att rädda honom. I stället hyllar de hans hjältemodiga död. För dem är han värd mer som avrättad martyr än som levande.
Jag kommer att tänka på det när jag i dag – 20 juli – läser DN Debatt. En rad namnkunniga svenska journalister kräver nya tag för att få svensk-eritreanen Dawit Isaak frigiven från fängelset.
Redan för ett par år sedan anklagade Isaaks tvillingdöttrar Bethlehem och Yorun den svenska Free Dawit Isaak-rörelsen för att vara medskyldig till att pappan fortfarande satt fängslad.
Svenska Dagbladet skrev: ”Familjen hävdar att de som kämpar för Dawit egentligen slåss för egna intressen, som kändisskap, egna karriärer, politik och uppmärksamhet vid prisutdelningar.” Läs artikeln HÄR.
De som då eventuellt tvivlade på den utsagan fick sina dubier utsuddade under Almedalsveckan i somras. Då kulminerade de svenska kultur- och politikpersonligheternas självförhärligande med ett smaklöst spektakel. En ”fängelsecell” fanns på plats och där kröp den ena efter den andra in för att – enligt tidningen Resumé – ”pröva på hur det är att leva Dawit Isaaks liv”. Läs HÄR.
Enligt samstämmiga uppgifter i medierna var kampanjen ”Sitt med Dawit Isaak” mycket framgångsrik. För vem, kan man undra? Ja, inte för Dawit men däremot för de medverkande. Kampanjen fick första pris i tävlingen ”Hetast i Almedalen”. Juryns motivering löd: ”Priset Hetast i Almedalen går till den aktör som lyckas bäst med att få ut sitt budskap. Kampanjen #sittmeddawit lyckas med konststycket att värdigt och samtidigt smärtsamt konkret påminna om den ende svenske samvetsfången och göra oss alla till ambassadörer för honom.”
Oj, vad smärtsamt det måste ha varit. Tur att nyckeln fanns tills hands och att drinkbordet inte var långt borta!
Dawit Isaak kallas alltså för ”den ende svenske samvetsfången”. Vad skall vi då kalla Johan Gustafsson som sedan 25 november 2011 sitter fången hos al Qaida någonstans i Västafrika? Hans anhöriga säger sig vara säkra på att han är vid liv. Svenska UD har delegerat ärendet till Rikskriminalpolisen som vägrar att uttala sig om fallet.
Hos svenska kultur- och politikpersonligheter råder också kompakt tystnad.
Varför?
Jag kan bara gissa. Om den svenska kultur- och politikeliten skulle höja sina röster mot den vidriga behandlingen av Johan Gustafsson så skulle de bli tvungna att nämna ordet ”islam” eller ”islamistisk” i ett negativt värdeladdat sammanhang. Det skulle kunna skapa en argumentationsteknisk dominoeffekt som slutar med att de utpekas som islamofober. De skulle rent av kunna anklagas för att vara motståndare till det mångkulturella samhället.
Och det, gott folk, är det absolut värsta som kan vederfaras en svensk politiker eller kulturpersonlighet.
Därför får Johan Gustafsson torka bort i fångenskapen någonstans i Saharaöknen. Trots att emiren av Qatar – en av den islamistiska terrorismens främsta finansiärer – sannolikt skulle kunna få loss svensken med ett enkelt telefonsamtal till hans kidnappare.
Den svenska kultur- och politikereliten kunde väl åtminstone sätta sig i en sandlåda i en halvtimme.
Islamistisk terror i Centralafrika
Plötsligt stiger rebellgruppen ADF, Allied Democratic Forces, fram i nyhetsflödet. Nu, i mitten av juli uppges 55 000 civila vara på flykt undan gruppens härjningar i östra DRC, som vi vanligen kallar Kongo.
Det handlar om en rörelse med rötterna i 1980-talet. Baserad i Uganda och i opposition mot det landets regering under president Yoweri Museveni. ADF har aldrig vunnit en militär strid men ändå lyckats överleva i flera decennier.
ADF är ett spöke från det förflutna, ett bevis på att fred och säkerhet inte går att skapa i centrala Afrika förrän regionens regeringar upphör med att motarbeta varandra. Råvaruplundring fortsätter vara den stora inkomstkällan för såväl regeringar som rebellgrupper.
För inte länge sedan fick vi höra att den gamla ”kristna” rebellgruppen LRA, Lord´s Resistance Army hade neutraliserats i norra Uganda. Goda nyheter, naturligtvis. Nu dyker ADF upp och kallar sig islamistisk. Ett tecken i tiden? I hela Östafrika vinner islamismen framsteg. Al Shabab i Somalia är den ideologiska motorn som inspirerar missnöjda individer till att skapa väpnade grupper som uppenbarligen ganska enkelt kan finna utländska sponsorer.
I ADF:s fall är det den notoriske islamistsupportern Hassan Turabi i Sudan som pekas ut som inspiratör och kanske även mellanhand för utländsk finansiering. Jag träffade och intervjuade Turabi i Khartoum år 2000 och han var fullständigt öppen med att hans och den sudanesiska regeringens mål var att sprida islam söderut.
Som vanligt är det ICG, International Crisis Group som erbjuder den bästa analysen och bakgrundsinformationen. Läs vad de skriver om ADF HÄR.
Men det finns intressanta, dolda aspekter av ADF:s existens. Tillspetsat kan man säga så här: om inte ADF fanns så skulle den ugandiska regeringen vara tvungen att uppfinna den. Gruppen passar perfekt in i det scenario som skall bekämpas med amerikanskt stöd i Afrika. En grym rebellrörelse som hotar demokrati och stabilitet. Kidnappar små barn. Plundrar råvaror. Och: predikar militant islamism.
ADF hamnade på USA:s terrorlista redan 2001. Att Ugandas regering kan påräkna amerikansk uppbackning för att bekämpa ADF behöver vi inte tvivla på. Alltså kan Uganda stärka sin militära närvaro i Kongo och de egna nordliga landsändarna, precis som under den flera decennier långa jakten på LRA.
Vad vinner Uganda på detta? Jo, arméns roll i statsapparaten stärks ytterligare och armén är den faktor som garanterar president Musevenis maktställning.
Politik i Afrika är sällan vad det synes vara. Skulle inte förvåna om vi framöver får se rebellgruppen ADF skalas av som en lök, med ständigt nya lager som erbjuder ytterligare insikt i hur maktspelet i Central- och Östafrika bedrivs.
Sydsudan: tvååring med växtvärk
Jag tänkte ringa Salva Kiir i går och säga grattis. Han är president i Sydsudan och den nionde juli för två år sedan blev hans land självständigt.
Men när jag satt där med handen på luren så började jag fundera. Vad finns det egentligen att gratulera till?
I delstaten Jonglei pågår ett regelrätt inbördeskrig mellan David Yau Yaus rebeller och regeringsarmén SPLA. Konstigt att det inte går att knäcka en så relativt liten upprorsrörelse. Den notoriske Peter Gadet med sin South Sudan Liberation Army fortsätter också att sprida död och skräck.
I oljeregionen Abyei uppges tiotusentals människor vara hemlösa på grund av strider mellan SPLA och Sudans armé. I Bahr el Ghazal säger Läkare Utan Gränser att fler än 20 000 är på flykt på grund av strider.
Enligt FN är totalt 354 670 individer på flykt eller hemlösa i Sydsudan. Hur man har fått fram den exakta siffran framgår inte. Men hög är den.
Som om det inte vore nog så har 220 000 människor flytt från Blå Nilenregionen och Södra Kordofan – alltså Nubabergen – i Sudan till Sydsudan på grund av strider mellan SPLA-affilierade grupper och Sudans armé.
Sedan 2005 då freden undertecknades har omkring två miljoner sydsudaneser återvänt från exilen i Sudan, bara för att upptäcka att det saknas möjlighet att ge dem en nystart i sitt gamla hemland. Resultatet är utbredd fattigdom och växande politiskt missnöje.
Alla dessa svårigheter har resulterat i omfattande livsmedelsbrist. FN:s livsmedelsorgan FAO beräknade i våras att omkring 4,1 miljoner människor i Sydsudan skulle sakna mat under 2013.
I januari 2012 stängde Salva Kiir av oljepumparna i Sydsudan i protest mot att Sudan hade fuskat och lurats i oljesamarbetet. Det innebar att Sydsudans inkomster försvann. Det tog drygt ett år att lösa den krisen och när nu sydsudanesisk olja äntligen lastades på fartyg igen i Port Sudan den sista juni, då slog Sudans president Omar Bashir till med en hotelse om att stänga pipelinen genom landet. I protest mot att Sydsudan stöder rebeller i Sudan.
Snart kanske Sydsudan är helt bankrutt.
En del andra dystra tankar dök upp när jag satt där och stirrade på Salva Kiirs telefonnummer. Sydsudan har världens sämsta statistik gällande mödradödlighet. Malaria, mässling, hjärninflammation och lungsjukdomar tar livet av tusentals människor varje år.
Trettio procent av befolkningen saknar rent dricksvatten och 15 procent har ingen tillgång till latrin.
Behöver jag tillägga att sjukvårdspersonal saknas överallt?
Det blev inget telefonsamtal i går. Salva Kiir kommer bara att tro att jag är ironisk om jag ringer och säger grattis, tänkte jag.
Mer om könsstympning
Min senaste text om kvinnlig könsstympning fick ett väldigt gensvar. Hoppas det speglar ett seriöst intresse hos mina läsare.
Jag blev präktigt upprörd när jag lyssnade på det radioprogram som jag refererade till. Samtalet med antropologen Sara Johnsdotter. Hon banaliserar, relativiserar och trivialiserar den oerhört viktiga frågan om kvinnlig könsstympning. Hon får det att låta som om det är en harmlös liten kulturaccessoar som vi skall vara överseende med.
Sanningen är en helt annan.
Enligt Unicef är idag omkring 130 miljoner flickor och kvinnor i världen stympade. Det förekommer i många afrikanska länder. I Somalia beräknas cirka 95 procent av alla flickor vara utsatta för könsstympning. Oftast den grövsta formen som jag skrev om i min senaste text.
Utan att vara direkt påbjudet i koranen har könsstympning i Somalia en stark koppling till islam. Men det förekommer även bland icke-muslimska grupper. Jag har själv intervjuat kristna kvinnor i Etiopien som vittnar om att en form av könsstympning förekommer bland dem.
EU uppger att cirka 180 000 invandrarflickor från framför allt Somalia, Etiopien och Eritrea i Europa årligen riskerar att utsättas för könsstympning.
Könsstympning medför ofta mycket allvarliga medicinska komplikationer. Det utförs i regel av kvinnor som saknar medicinskt kunnande. Redskapet är i allmänhet ett vanligt rakblad. Infektioner är legio. Kraftig ärrbildning som försvårar såväl samlag som barnafödande är mycket vanligt. Det psykologiska traumat för den enskilda flickan kan vi bara fantisera om.
Läs gärna Ayan Hirsi Alis outhärdliga skildring av hur hon stympades som barn, i boken ”Infidel”.
Antropologen Sara Johnsdotter rör sig i radioprogrammet med antikverade begrepp som för länge sedan har strukits ur den gängse antropologiska vokabulären. Hon talar exempelvis om ”faraonisk omskärelse”. Det är en term som grundar sig på ett missförstånd. När arkeologer påträffade balsamerade kvinnor från forntidens Egypten noterade man att deras vaginor ofta var hopsydda. Det ledde till den felaktiga slutsatsen att kvinnorna hade utsatts för detta under sin livstid. I stället handlade det om hur man balsamerade kroppar. Den dödes inre organ avlägsnades genom kroppsöppningarna, exempelvis vaginan. Därefter syddes den igen för att undvika att rester rann ut där.
Infibulation skall det heta. Inte faraonisk omskärelse.
Begreppet omskärelse är för övrigt relaterat till engelskans ”circumcision” som bokstavligen betyder ”skära runt omkring”, vilket man också gör på pojkar. Att som Sara Johnsdotter använda samma begrepp när flickor stympas är totalt felaktigt. Könsstympning är den enda adekvata benämningen.
Johnsdotter väljer dessutom i radioprogrammet att tala om könsstympning och omskärelse i samma sammanhang vilket skapar total begreppsförvirring. Omskärelse, alltså att avlägsna en del av förhuden på pojkar, kan vara en rituell (religiöst betingad) åtgärd eller en medicinsk. Världshälsoorganisationen WHO uppger exempelvis att omskärelse minskar risken för hiv-infektion med ungefär 60 procent.
Kvinnlig könsstympning har enbart allvarliga negativa medicinska följder.
Är könsstympning en njutning?
”Fantomnjutning”, sa socialantropologen Sara Johnsdotter i ett radioprogram om sex som sändes i Sveriges Radio tredje juli.
Hon talade om kvinnlig könsstympning och upplyste radiopubliken om att det oftast inte var så farligt som det lät. Faktum var, enligt Johnsdotter, att man inte borde kalla det stympning. Det lät så negativt. Och svenskarna har en onyanserad bild av det.
Hon berättade att det händer att flickor som får sin klitoris bortskuren upplever motsvarigheten till fantomsmärtor, nämligen fantomnjutning.
Det lät ju jättehärligt! Vilka lyckliga tjejer! Eller?
Jag önskade att Sara Johnsdotter hade kunnat vara med som en fluga på väggen när jag träffade min somaliska flickvän Nafisa 1976. För mig var hennes berättelse chockerande och outhärdlig att lyssna på. Vårt sexliv blev minst sagt komplicerat. Någon fantomnjutning hörde jag aldrig Nafisa tala om.
Enligt FN-organet Unicef utsätts omkring 95 procent av flickorna i Somalia för den typ av könsstympning som Nafisa tvingats uthärda. Det går till så att klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort. Därefter skärs delar av de yttre blygdläpparna bort så att två råa, blödande ytor skapas. Dessa sys ihop, man lämnar bara ett litet hål stort nog för urin och menstruationsblod. När kirurgisk nål och tråd saknas, tillsluts vaginan genom att flickans ben binds samman och vassa törnen sticks in i de yttre blygdläpparna för att tvinga dem samman.
Syftet med könsstympning är att omöjliggöra vaginala samlag före bröllopet, då bruden sprättas upp. Det är en djupt rotad somalisk tradition.
Det här tycker Sara Johnsdotter att vi borde ha en mer nyanserad bild av. Jag tolkar det som att hon vill att vi ska se det positiva med den här tortyren.
Hennes föraktfulla uttalande var en spottloska i ansiktet på Nafisa.
Lyssna på radioprogrammet HÄR.
Blir Egypten ett nytt Algeriet?
Det spökar i Nordafrika. Den som minns vad som hände i Algeriet i början av 1990-talet kan inte undgå att se likheterna med dagens Egypten.
I december 1991 stod det klart att Den Nationella Räddningsfronten, FIS, höll på att vinna valet i Algeriet. Av samma orsak som Muslimska Brödraskapet förra året vann valet i Egypten. Majoriteten av landets röstberättigade invånare var troende muslimer och när de för första gången fick delta i ett fritt val var det självklart vad de skulle rösta på. De röstade på islam.
Medan en naiv omvärld satt och gladde sig åt ett demokratiskt val höll den algeriska arméledningen krismöte. Den insåg att om FIS tilläts vinna skulle den algeriska så kallade demokratin komma att kännetecknas av mottot: ”en man, en röst, en gång.”
FIS´ första åtgärd skulle sannolikt bli att avskaffa demokratin.
Valet annullerades, FIS tvingades under jorden och sedan följde ett fruktansvärt brutalt inbördeskrig. Den muslimska terrorgruppen GIA bildades och inledde massakrer på oskyldiga människor på landsbygden. Armén svarade med liknande metoder.
Totalt dog minst 150 000 människor under kriget som ännu inte kan sägas vara slutgiltigt över. Det har i stället spridit sig. De senaste årens islamistiska våld i Mali och angränsande länder har sitt ursprung i det algeriska inbördeskriget.
Står Egypten inför samma utveckling? Det är inte omöjligt. Demonstranterna på Tahrirtorget lyckades avsätta Hosni Mubarak. Men när egyptierna skulle välja sin regering i ett demokratiskt val så gjorde de konservativa massorna på landsbygden precis som folk hade gjort i Algeriet. De röstade på islam.
Nu styr armén i Egypten. Domaren Adli Mansour som formellt har utsetts till interimspresident är bara en stolvärmare. Den stora frågan är vem som kommer efter honom. Förr eller senare måste ju nya demokratiska val hållas. Om Muslimska Brödraskapet tillåts ställa upp då så kommer de med absolut största sannolikhet att vinna igen. Allt pekar därför på att de inte kommer att tillåtas ställa upp.
Vad händer då? Brödraskapet förblir den starkaste politiska kraften i Egypten. Ska de mobilisera massorna som tror på dem och starta ett krig?
Får vi se en repris på tragedin i Algeriet?
Rättvisa eller straffrihet i Afrika?
Rättegången mot Kenyas president Uhuru Kenyatta är framflyttad. Han skulle ha inställt sig i Haag i Nederländerna den nionde juli, åtalad som han är av International Criminal Court, ICC. Internationella brottmålsdomstolen på svenska.
Nu är det 12 november som gäller. Skälet uppges vara att försvaret begärt mer tid för att samla bevis för Kenyattas oskuld. Själv misstänker jag att ICC börjar få kalla fötter och ser sig om efter en möjlighet att först förhala och i förlängningen trolla bort åtalet.
Det är inte bara Kenyatta som skall inför skranket utan även hans vicepresident William Ruto. Om dessa båda herrar döms till långvariga fängelsestraff kommer det att utlösa enorma politiska konflikter mellan Kenya och EU. Kanske mellan hela Afrika och EU.
Det mullrar nämligen bland despoterna på den svarta kontinenten. Afrikanska Unionen AU har sagt att ICC ”jagar afrikaner”. Etiopiens premiärminister Hailemariam Desalegn spetsade till det med sitt påstående att jakten på afrikaner sker på rasmässig grund.
Tidigare har Sydsudans president Salva Kiir tillsammans med Rwandas Paul Kagame och Ugandas Yoweri Museveni kritiserat ICC hårt för sin ensidiga fokus på afrikanska bovar.
Kenya är västvärldens viktigaste allierade i Östafrika, såväl politiskt som säkerhetsmässigt. Stora värden står på spel.
Jag har mycket svårt att se hur ICC skall kunna hantera denna heta potatis med hedern i behåll. Döm Kenyatta eller döm honom inte. Båda varianterna blir förödande på varsitt sätt för domstolen.
Läs mer om ICC här på min blogg. Klicka HÄR.
Papperslösa kenyaner fruktar kroppsbesiktning
Vad vet afrikaner om Sverige? Ungefär lika litet som svenskar vet om Afrika, tycks det. När en känd företrädare för kenyaner i Sverige berättar om de faror som lurar i storstadsdjungeln, framstår Reva-projektet som rena söndagsskolan.
För att göra det enklare för nyanlända kenyaner att smälta in i det svenska samhället har sajten ”Kenya Stockholm Blog – News and events about Kenyans in Stockholm” publicerat en praktisk överlevnadsguide. Den utgör fascinerande, närmast spektakulär läsning.
Ansvarig för texten är Okoth Osewe som har bott i Sverige länge. Han är journalist och har bland annat skrivit en intressant bok om Raila Odinga som i mars i år förlorade presidentvalet i Kenya. Hans blogg följs av tusentals läsare. En stor del av den kenyanska diasporan i Sverige besöker Kenya Stockholm Blog regelbundet. Det som publiceras där går alltså inte spårlöst förbi.
Okoth Osewe är en känd profil bland afrikaner i Sverige. Han varnar sina landsmän för att röja sin identitet eftersom det utgår en belöning på 5 838 kronor till den som avslöjar en papperslös invandrare. Dessutom får den svenska polis som griper en kenyan och får denne utvisad en belöning i form av en tvåveckors semester i Kenya, innehållande en safari för att titta på vilda djur.
Den kenyan som mot förmodan lyckas få jobb här uppmanas att ansluta sig till fackföreningen Syndikalisterna. De är kända för att skydda papperslösa invandrare, skriver Osewe.
Han tillägger att det är meningslöst att söka asyl eftersom kenyaner saknar asylskäl. Om någon ändå skulle försöka, måste denne absolut låta bli att utge sig för att vara homosexuell. Det kommer bara att resultera i en läkarundersökning. ”Your ass will be examined by a doctor and if it is not wide enough, you will be in trouble”, skriver den sakkunnige Osewe.
Avslutningsvis, vad ska då en kenyan som vill stanna i Sverige satsa på? Skaffa svenska vänner, uppmanar Osewe. De kommer att vara stolta att visa upp dig ”… eftersom du är det levande beviset på att de bekämpar rasismen i Sverige”. (”… because you will be the living example that they are fighting against racism in Sweden”.)
Skön knorr på slutet, alltså. Och där tror jag den gode Osewe har rätt.
Observera att bloggtexten inte är skriven som ett skämt eller som ironi. Den är seriöst menad.
Läs Kenya Stockholm Blog HÄR.
Rasismen är ett normaltillstånd – del två
”Rasismen är ett normaltillstånd”, skrev jag här på min blogg igår. Det fick samma effekt som när man petar med en pinne i en myrstack. Kommentarerna strömmade in och bloggräknaren noterade 1 228 besök under dagen.
Jag vet inte riktigt vad det var som väckte denna läslust men jag tänker nu utveckla mitt resonemang litet. Det handlar om människors förmåga till samexistens. I Afrika och resten av världen.
Jag reste som reporter till Bosnien under pågående krig i början av 1990-talet och bevittnade hur katolska kroater, ortodoxa serber och muslimska bosniaker dödade varandra. En dag träffade jag en kenyansk FN-officer. Jag frågade honom vad han gjorde för analys av situationen. Han skrattade gott och sade: ”It´s a tribal war”. Det är ett stamkrig. Han sade att han kände igen allt från sin egen kontinent. Demoniseringen av fienden. Framhävandet av olikheter istället för likheter. Hur politiska ledare uppviglade vanligt folk mot varandra genom att utmåla grannarna som fiender, trots att de levt nära varandra i generationer.
När våldet efter valet 2007 bröt ut i Kenya och skördade över ettusen dödsoffer mindes jag hans ord. Bosnien och Kenya – lika som bär.
I Jugoslavien hade nationalstaten kollapsat. I Kenya har nationalstaten inte på allvar börjat byggas, trots att landet varit självständigt i femtio år. De politiska ledare som haft makten har framgångsrikt ”spelat ut det etniska kortet”, som man brukar säga. Landets förste president Jomo Kenyatta gjorde ”tribalism”, alltså stamtänkande till en politisk metod. Hans efterträdare tog efter.
Kenya är ett land där människor först definierar sig efter vilken stam de tillhör, och därefter kallar sig kenyaner.
Tribalismen är ett afrikanskt gissel som hanteras olika i olika länder. I grannlandet Tanzania märks det inte alls lika mycket som i Kenya. Det beror till stor del på att det landets förste president Julius Nyerere aktivt bekämpade tribalismen, i socialismens namn. Etniska motsättningar är betydligt mindre vanliga där än i Kenya.
I Rwanda exploderade en konflikt mellan grupperna hutu och tutsi 1994. Hutuledare gjorde allt för att framhäva farliga skillnader mellan människor som talade samma språk och tillbad samma gud.
I dag är det i lag förbjudet att offentligt tala om hutu och tutsi i Rwanda. Avsikten med det är att begreppen skall suddas ut, kastas på historiens sophög.
I Europa pågår det stora EU-projektet som handlar om att montera ned nationalstaterna och ersätta dem med det som kanske får namnet Europas Förenta Stater. Tanken är att detta skall garantera freden.
Afrika är istället i desperat behov av fungerande nationalstater där tribalismen inte längre får något spelrum.
Allt dessa åtgärder handlar om att bekämpa den lättexploaterade och universella rädslan för Främlingen. En rädsla som – vågar jag påstå – ligger och pyr inom oss alla. Det var det jag menade med att rasismen är ett normaltillstånd, inte en avvikelse.