- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Nu stundar sanningens ögonblick för ICC
ICC, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, står inför sin största utmaning. Den har åtalat Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta för brott mot mänskligheten.
Han skall inställa sig i Haag den nionde juli. Om han inte gör det väntar en riktigt stor politisk kris. Och om han gör det så väntar… just det, en riktigt stor politisk kris.
Upplagt för en sommarrysare, alltså.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det förra kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Kenyatta var en av dem som anstiftade våldet.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater. De amerikanska flottbesöken i Mombasa står som spön i backen.
Om Kenyatta fälls i ICC blir han en internationell paria som ingen kommer att kunna umgås med politiskt. Var och en förstår säkert vidden av detta.
Enligt mina anonyma men väldigt pålitliga källor pågår ett intensivt lobbyarbete på allra högsta politiska nivå i Europa med syfte att avstyra processen i Haag.
Det finns några som intensivt håller tummarna för att det ska lyckas. Det är ett gäng afrikanska ledare som på senare tid har dragit igång det som närmast kan liknas vid en revolt mot ICC. Rwandas president Paul Kagame har sagt att domstolen är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att ICC har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
När Kenyatta svors in som president var hans ugandiske kollega Yoweri Museveni på plats. Denne sade att ICC hade försökt öva utpressning mot det kenyanska folket men att detta hade misslyckats.
Det mullrar alltså bland Afrikas despoter.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska presidenter skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Är det här bra eller dåligt för Afrika? Det blir spännande att följa processen i Haag.
Afrika och Husby – lika som bär?
I den flod av kommentarer som har följt efter kravallerna i Stockholms förorter kan man urskilja vissa intressanta tendenser. Jag tycker mig se läger bildas, och de lägren känner jag igen från biståndsdebatten.
I det ena lägret har vi dem som Tycker Synd Om. De anser allt vara Samhällets fel. Om samhället bara satsade mer pengar skulle alla problem lösas. Individen i Husby har givetvis inget ansvar. Individen är ett Offer för Systemet.
Att flera av de identifierade huliganerna är kriminellt belastade är förstås ovidkommande. Det förstärker ju bara deras offerposition. Att de eldar upp just sådana kommunala serviceinrättningar som de säger sig sakna, exempelvis förskolor, är bara uttryck för den stora desperationen. De vill ju ha uppmärksamhet, det måste vi förstå.
Det här är en välkänd position från biståndsdebatten. Ett fattigt land kan naturligtvis inte lastas för sin egen fattigdom. Landet är ett Offer för kolonialism och kapitalism. Alla förklaringar till landets fattigdom finns utanför landet. Om landet går i krig mot sin granne så beror det på fattigdom. (Jodå, så tyckte svenska UD angående det senaste kriget mellan Etiopien och Eritrea.)
Att den egna regeringen är djupt korrumperad, har tillkommit genom en väpnad kupp och ägnar sig åt brutal förföljelse av regimkritiker är ovidkommande.
Det fattiga landet är ett Offer. Fattigdomens orsaker är externa.
I det andra lägret finner vi dem som tycker att en individ eller en regering faktiskt har ett ansvar för sina egna handlingar. Att man inte kan skylla ett dåligt beteende på en usel barndom eller en kolonial historia. En företrädare för detta läger är Hanne Kjöller i DN. Hon skrev nyligen en ytterst läsvärd krönika där hon anklagade vänstern för att förvränga sanningen om Husby.
Gissa om hon blev påhoppad. Biståndskramarna häcklade henne och utnämnde krönikan till veckans obehagligast text. Läs den HÄR.
Biståndskramarna och de som relativiserar och urskuldar våldet i förorterna tycks sålunda till stor del vara samma slags folk. Det som utmärker dem är deras människosyn. De ser sig själva som företrädare för en förment jämlikhetssträvande politisk inriktning, men där individer med mindre makt och inflytande än de själva reduceras till offer. Offer som inte kan göras ansvariga för sina handlingar, ungefär som psykiskt sjuka våldsverkare som inte kan dömas till fängelse.
Det är en mycket elitistisk människosyn.
För biståndskramarna är det skrattretande att man skall kunna ställa samma krav på en afrikansk regering som på en europeisk när det gäller hederlighet och ansvar. Lika skrattretande som att man skall kunna ställa samma krav på en tonåring i Husby som på sig själv.
Jag drar mig för att använda ordet rasistisk, det är så söndertuggat. Men de som påstår att fattigdomen i Afrika beror på kolonialismen, och de som finner förklaringen till förortsvåldet i att den sociala servicen har rustats ned, de sitter i samma båt.
Nej, extremism beror inte på fattigdom
Vissa klyschor är svårare att rå på än andra. En av de mest seglivade är påståendet att det är fattigdom som stimulerar politiskt extremism. Den 26 maj var det DN som framförde det i ett reportage om situationen i Mali.
En representant för fredsforskningsinstitutet Sipri uttalade sig och sade: ”Mali är ju en av världens fattigaste nationer och den norra delen är extra utsatt för arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling. Många, särskilt de unga, känner ett utanförskap.”
Byt ut ”Mali” mot ”Husby”, ”världens” mot ”Sveriges” och ”nationer” mot ”stadsdelar” så förstår ni vad jag menar med klyscha.
Det finns inget vetenskapligt underlag som styrker påståendet från Siprimedarbetaren. Om det var så att fattigdom, arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling banade väg för politisk extremism, ja då skulle i stort sett hela Afrika vara extremistiskt.
När det gäller Mali skulle jag snarare säga att det är en svag regering, laglöshet i norr och tillgång till vapen som skapar förutsättningar för islamistiska terrorgrupper att positionera sig i landet.
Huruvida ungdomar i Timbuktu har lätt att få jobb eller inte är en fullständig bisak i sammanhanget. Islamismens framgång är inte avhängig lokala rekryteringsmöjligheter. Siprimedarbetarens yttrande är helt enkelt nonsens.
Men nu är det ju också så att det finns ett underliggande, icke uttalat syfte med påståendet om kopplingen mellan extremism och fattigdom. Meningen är att vi som läser skall tänka: ”aha, det är fattigdomen som är roten till det onda. Det avhjälper vi lätt med mer bistånd.”
Samma förledande felslut som i diskussionen om förorterna. Mera bistånd/kommunala pengar så löses problemen simsalabim!
Kom igen nu, Sipri och DN. Lite skarpare analyser, tack. Låt er inte så enkelt förvandlas till biståndspropagandister.
Och visst vore det väl välkommet att någon gång få läsa det i klartext i en tidning som DN: ”det beror på islamismen. Det är islamismen som är roten till det onda.”
Kampen mot Boko Haram angår oss alla
Offensiven mot den islamistiska sekten Boko Haram i norra Nigeria fortsätter. Hur många som har dödats de senaste veckorna är ännu oklart. Enligt Human Rights Watch har 3 600 människoliv skördats de senaste åren. Både i Boko Harams attentat och under de nigerianska säkerhetsstyrkornas jakt på dem.
Boko Haram betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden” på språket haussa. Sekten grundades i början av 2000-talet av den muslimske predikanten Mohammed Yusuf. Den uttalade målsättningen är att etablera en muslimsk stat i norra Nigeria, styrd med sharialagar.
Sektens metoder är brutala och effektiva. De bränner och spränger kyrkor och skolor. Allt som kan kopplas till kristendom och västerländskt inflytande – inklusive muslimska skolor med modern undervisningsform – blir måltavlor för attentat. Den enda undervisning som är tillåten är den som bedrivs i koranskolor.
Boko Haram anses av många utländska säkerhetsexperter utgöra främst ett internt problem i Nigeria. Eftersom gruppen ännu inte har attackerat västerländska mål ges den inte samma dignitet som exempelvis Al Qaida in Islamic Maghreb, AQIM.
Det tror jag är en felbedömning.
John Brennan, nybliven chef för amerikanska CIA, har medgivit att USA samarbetade med islamister i Libyen när kampanjen mot Muammar Ghadaffi utvecklades. På samma sätt som USA samarbetade med afghanska rebeller under kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan. Vi vet vad följderna av det blev. Al Qaida, Osama bin Laden och talibanerna.
I Libyen tackade islamisterna för hjälpen genom att mörda den amerikanske ambassadören.
Det islamistiska maktövertagandet i Mali var en direkt följd av maktskiftet i Libyen och den plötsliga tillgången till vapen och villiga gudskrigare.
Även Boko Haram i Nigeria anses ha fått vapen från libyska depåer och finansiellt stöd från Qatar.
Mönstret förefaller tydligt. Det är dystert att konstatera att de gamla envåldshärskarna i arabvärlden, alltså Ghadaffi, Ben Ali, Mubarak och även Saddam Hussein utgjorde det enda effektiva skyddet mot den islamism som nu tar över. Det borde ha varit lätt för ”säkerhetsexperterna” att räkna ut.
Den bekymmersamma slutsatsen är att det inte är självklart hur man skall förhålla sig till upproret i Syrien.
Jag tror att våldet i norra Nigeria kommer att sprida sig i regionen. Spänningen mellan islam och kristendom är stark i hela Sahelregionen. Ett land har redan delats, Sudan. Mali var på vippen och sista ordet där är inte sagt än. Nigeria har blodiga erfarenheter av separatism. Minns Biafra.
Att tro att Boko Haram bara angår nigerianerna är livsfarligt. Islamismen är en totalitär ideologi jämförbar med andra totalitära läror. Den måste bekämpas varhelst den dyker upp.
Afrika måste demokratiseras, annars går kontinenten under.
Varje gång vi ser ett nyhetsinslag på teve och hör en rebell ropa “allahu akbar” bör vi därför skärpa våra sinnen. Kampen mot islamismen angår oss alla. Överallt.
Uppdrag Granskning: kan somalierna läsa och skriva?
Uppdrag Granskning, UG, 15 maj blev litet av ett Västgötaklimax. Det kändes som att ett antal viktiga frågor tappades bort. Men av en händelse, kanske, blixtbelystes några detaljer kring den somaliska invandrargruppen i Sverige.
Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att resa i Afrika. Jag skall inte vara dryg och nedlåtande mot dem som har gjort andra val i livet och därmed aldrig har fått närkontakt med denna fantastiska kontinent. Men jag häpnar ständigt över den massiva okunnighet som råder i Sverige när det gäller grundläggande fakta om Afrika.
Diskussionen kring somaliers läs- och skrivkunnighet togs upp i UG. Martin Aagård på Aftonbladet har hävdat att 85 procent av somalierna har för- eller eftergymnasial utbildning. Att påstå något annat är tydligen, enligt Aagård, att gå Sverigedemokraternas ärenden. Man är praktiskt taget rasist om man tycker att 85 procent låter mycket.
När jag tar del av den diskussionen tänker jag så här: om en välutbildad, troligen intellektuell ung man som Martin Aagård själv tror på dessa siffror, hur är då kunskapsläget gällande allt annat som är viktigt rörande Afrika? Om sådana som han leder debatten, vem i hela världen skall man då lita på?
Jag menar, det är ju så enkelt att kolla fakta. FN-organet Unesco (som jag litar hyfsat på) anger att under perioden 2000 till 2007 hade färre än 25 procent av barnen i Somalia tillgång till sex års grundläggande skolgång. (Primary education.) Observera hade tillgång till, vilket inte alls måste betyda att de faktiskt gick där i sex år.
De som gick vidare till Secondary School, alltså över årskurs sex, var sex procent. Sex procent! Se Unescos hemsida HÄR.
Läs- och skrivkunnigheten bland vuxna somalier var under samma period 37,8 procent. Betydligt färre kvinnor än män (naturligtvis!) kunde läsa och skriva. Och, tro mig, läget på skolfronten i Somalia har inte förbättrats sedan 2007.
Med några knapptryckningar på en dator får man enkelt fram dessa siffror.
Att en skribent som Aagård struntar i fakta och bara blåser på med fritt tyckande är extremt oroväckande. Somalierna i Sverige torde inte bli hjälpta av att han mörkar deras svåra utbildningssituation. Jag undrar vad han egentligen är ute efter.
En somalisk sedvänja som uppmärksammades i programmet och som är tämligen missförstådd i Sverige är tuggandet av den milt centralstimulerande växten khat. Fullt laglig i Kenya, Etiopien och Somalia. Jag gjorde en kort-kort liten film om khat för ett par år sedan. Se den HÄR.
Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Hyckleri om SPP, MSF och Lundin Petroleum
Aftonbladet skriver i dag om hur SPP köpt aktier i Lundin Petroleum (”skandalbolaget” kallat) och hur detta har väckt kritik på många håll.
Läkare utan gränser har SPP som pensionsförvaltare men överväger nu att byta till annat bolag. Det här är en riktigt intressant story med många bottnar.
Det är inte så konstigt att SPP väljer aktier i Lundin Petroleum. Det var tio år sedan bolaget gjorde sig av med sina kontroversiella tillgångar i det som då hette södra Sudan. Sedan dess har det mest handlat om jättefynd av olja i Nordsjön. Aktien har gått som en raket på börsen.
Aftonbladets reporter kan inte dölja sin indignation över att Läkare utan gränser förknippas med Lundin. Läkare utan gränser är ju “good guys” medan Lundin Petroleum är “bad guys”. Lundin är också föremål för en ”rättslig prövning”, som det formuleras i tidningstexten.
Well, jag har själv blivit förhörd av åklagare Magnus Elving i det sammanhanget och jag skulle ju inte säga att ett åtal mot Lundin verkar stå bakom knuten precis. Det skulle förvåna mig oerhört mycket om Elvings förundersökning resulterade i rättegång.
Men om vi då tittar på vad det var som orsakade – och fortfarande orsakar – våldsam kritik mot Lundin gällande Sudan, vad hittar vi då? Jo, först och främst det vid millennieskiftet dokumenterade samröret mellan dåvarande Lundin Oil och milisgruppen SSUM i södra Sudan.
SSUM stöddes av regeringen i Khartoum och hade till uppgift att skydda Lundin Oil så att bolaget skulle kunna leta efter olja utan att behöva vara rädd för gerillan SPLA.
SSUM var en ytterst brutal grupp som mördade civila. Dessutom rekryterade den barnsoldater, vilket jag visade i ett reportage på teve 2001. Titta på det HÄR om du vill.
Min tes är att alla som tillför resurser i ett krig, också blir delaktiga i kriget. Lundin tog SSUM:s tjänster i bruk. Utan tvivel blev Lundin delaktigt i kriget och det är det som hela kritiken mot bolaget handlar om.
Men – nu kommer det intressanta – Läkare utan gränser har gjort samma sak. Häromåret gav organisationen ut en bok som heter ”Humanitarian Negotiations Revealed”. Det är en mycket öppenhjärtig och självkritisk betraktelse över de svårigheter det innebär att arbeta som en humanitär organisation i ett krigsområde.
Utan omsvep bekänner Läkare utan gränser att de också flera gånger har anlitat väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Precis som Lundin Oil. Så här skriver de bland annat i boken: ”Let’s go back to the issue of armed guards. In Afghanistan, in Eritrea and on many occasions in other situations, the organisation has used combatants to ensure the safety of its teams and convoys. Whilst humanitarian aid should not be imposed by force, the use of armed escorts has sometimes been seen in the history of the organisation as a condition for providing assistance.”
Läs hela texten HÄR.
Genom att anlita väpnade miliser gjorde sig Läkare utan gränser delaktigt i krig, på samma sätt som Lundin Oil. Det här borde kunna vara en intressant utgångspunkt för en viktig diskussion.
Dessvärre tror jag inte det svenska debattklimatet tillåter någon sådan. Ni som håller med mig har ändå härmed fått lite ”food for thoughts”, som engelsmännen säger.
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
Kriget om Darfur handlar om Sudans och Bashirs överlevnad
Trodde ni att kriget i Darfur i västra Sudan var över? Åh nej, det är bara mediebevakningen som är över.
FN rapporterar att tiotusentals människor har gjorts hemlösa helt nyligen på grund av strider mellan Sudans regeringsarmé och rebellgruppen SLA-MM, vilket uttyds Sudan Liberation Army – Minni Minawi.
Dessutom har våldet mellan olika stammar ökat. Sammandrabbningar mellan Misseriya och Salamat har tvingat människor på flykt till Tchad och Centralafrikanska Republiken.
Hittills i år beräknas 150 000 darfurier ha blivit hemlösa. Den totala siffran under det decennium som konflikten har varit akut är cirka 2,3 miljoner.
Av detta har det inte ens blivit en notis i svenska medier, vad jag har sett.
Det är ju bara siffror. De engagerar inte världen längre. För några år sedan stod Hollywoods kändisar på barrikaderna, men inte ens de lyckades åstadkomma någon påtaglig förändring.
George Clooney, Mia Farrow, Matt Damon och flera andra tycks nu ha gett upp.
Men Omar Bashir i Khartoum har inte gett upp. Det kan han inte, då vore hans dagar som president i Sudan räknade. Det långa inbördeskriget i södern resulterade i att landet delades 2011. En mycket stor del av oljeinkomsterna försvann.
Om Bashir ger upp den väpnade kampen mot rebellerna i Darfur så kommer den delen av Sudan också att avskiljas. Kom ihåg att Darfur var ett självständigt land, ett sultanat, ända fram till 1916. Det har många i omvärlden glömt i dag.
Sudan fragmenteras, vilket jag har varnat för länge. En svag men ändå despotisk centralmakt i Khartoum, huvudsakligen bestående av män som har sina rötter i Nildalen i och i närheten av huvudstaden kämpar en ojämn kamp mot separatister i hela landet.
Södra Kordofan där Nubabergen finns, liknar Darfur befolkningsmässigt och vill tillhöra Sydsudan. Blå Nilenregionen likaså. Vid Röda Havskusten finns sedan länge gruppen Beja Congress som också vill slippa Khartoums tyglar.
När Omar Bashir beordrar sin armé att attackera rebellerna i dessa områden så är det sin egen politiska överlevnad han kämpar för.
Det finns bara en lösning på Sudans djupa problem. Det är en ny regering med en demokratisk grund. Allt annat kommer bara att förlänga lidandet för det sudanesiska folket.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.