- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Hatbrott mot svarta i Sverige
Hatbrottet i Malmö där en svart man med afrikanskt ursprung uppges ha blivit misshandlad väcker frågor av alla möjliga slag.
Händelsen tycks ha skapat svår förvirring i nyhetsmedierna. Om sakuppgifterna stämmer – vilket jag inte kan kontrollera – så blev mannen och hans son angripna av ett gäng invandrare som försökte ta livet av honom just därför att han var svart.
Såväl tidningar som etermedier gör sitt bästa för att undvika de detaljer som skulle kunna begripliggöra vad som hänt. I exempelvis gårdagens (10 september) Aktuellt i SVT mörkades förövarnas etniska identitet nogsamt. Kanske i hopp om att publikum skulle tro att misshandeln utfördes av blonda och blåögda svenskar, vilket skulle kunna gynna kampanjen mot Sverigedemokraterna. Att stoppa SD har ju blivit ett överordnat mål för nyhetsmedierna på bekostnad av den publicistiska konsekvensneutraliteten.
Lyckligtvis finns det folk som reagerar på det här. Mest intressant hittills tycker jag är Damon Rastis text i SvD Opinion. Han skriver:
”Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iranskt påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad. Jag har nog aldrig hört så många grova påhopp på andra grupper som när jag pratar med folk med invandrarbakgrund”.
Läs hela Damons text HÄR.
Det här knyter an till det som jag skrev om här på min blogg, om rasismen mellan svarta människor i Afrika. Läs den texten HÄR.
Rasism är ett universellt och i högsta grad mänskligt fenomen som finns överallt. Vi blir inte av med den genom att bara fördöma och stigmatisera. Bättre då att analysera och problematisera.
En bra början skulle vara om nyhetsmedierna kunde ge oss hela bilden av inträffade hatbrott. Inte bara en kamouflerad antydan om vad som har hänt.
Konsekvensneutralitet var ordet, sa Bull.
Ny säsong i “Oljesåpan i Sydsudan”
Den bisarra dramasåpan om olja med Salva Kiir och Omar Bashir i huvudrollerna rullar vidare. Ständigt nya avsnitt, inget slut i sikte. Dramatiken tätnar, skingras och tätnar igen.
Hur ska det gå? Det är en riktig nagelbitare.
Fredag 6 september var det meningen att Sudan skulle stänga av Sydsudans oljetransport genom den pipeline som löper från södern upp till Port Sudan.
Men i tisdags lämnade president Salva Kiir sin huvudstad Juba och reste till Khartoum. Där vädjade han till kollegan Omar Bashir att tänka om. Oljan är livsviktig för båda länderna. Sydsudan har ingen annan exportvara värd att nämnas.
Med ett illmarigt leende accepterade Omar Bashir sin gamle dödsfiendes bön.
Vad handlar då saken om?
Det började med att Sudan delades 2011. Sydsudan skapades och där låg nästan alla oljefälten. Men för att kunna exportera oljan måste den fraktas genom Sudan i en pipeline till hamnen vid Röda havet.
Sudan krävde 35 dollar per fat olja för den tjänsten. Sydsudan härskande till, vägrade betala och stängde till slut av sin oljeproduktion.
Statskassan sinade i svindlade fart. Omvärlden engagerade sig, Hillary Clinton och Thabo Mbeki medlade. Till slut gick sydsudaneserna knorrande med på att återuppta produktionen.
Sudaneserna i Khartoum knorrade lika mycket de, efter att ha tvingats pruta på sin avgift för oljetransporten.
Krigshandlingarna mellan länderna fortsatte. I Nubabergen i Sudan slogs gamla SPLA-soldater mot sudanesiska regeringstrupper. Rebeller i Darfur i västra Sudan skramlade med vapnen och fick stöd från Juba. Rebeller i Sydsudan som ville bli kvitt regeringen skramlade ännu värre och fick stöd från Khartoum.
Detta sponsrande av regeringsfientliga upprorsmän i grannlandet är ett gissel som har plågat Afrika ända sedan avkoloniseringen. Det äger rum med en naturlags absoluta säkerhet. Och lika säkert är, att det triggar politisk konflikt mellan dessa båda länders regeringar som beskyller varandra för samma sak som de själva ägnar sig åt, nämligen stöd till rebeller.
Man vill skrika åt dem att någon gång sluta med detta, för i hela glödheta!
Ingen rebellgrupp i Afrika skulle kunna överleva utan stödet från grannlandet. Och även om somliga gerillor under historiens gång har haft rätten på sin sida så ser den totala bilden annorlunda ut. Jag hävdar att de flesta rebellgrupper i Afrika efter avkoloniseringen har åstadkommit ofantligt mycket mer skada än nytta. Sudan och Sydsudan bär syn för sägen.
I juni dundrade Omar Bashir i Khartoum att han skulle stänga av oljetransporten som straff för att Sydsudan fortsatte stödja rebeller i hans land. Två gånger har detta skjutits upp men fredag 6 september skulle det alltså ske.
Nu blir det inte så, oljan flödar vidare och genererar massvis med pengar till båda länderna.
Bra, javisst. Men det är bara en tidsfråga innan nästa avsnitt i Oljesåpan presenteras, med nya och helt oväntade dramaturgiska krumbukter.
Nu skall Kenyas ledare inför rätta
Den tionde september skall William Ruto, vicepresident i Kenya infinna sig i en rättssal i Haag. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC.
Åtalet mot honom handlar om det våld som bröt ut efter det kenyanska valet 2007. Landet skakades av kravaller där fler än ettusen människor miste livet. ICC påstår att Ruto var en av dem som anstiftade våldet.
Men han var inte ensam om det. Hans chef president Uhuru Kenyatta är också åtalad för samma brott. Målet mot honom skall inledas i november.
Domstolen i Haag bildades 2002 och skall hantera riktigt tunga fall. Folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. I början var nästan alla entusiastiska. I dag är 122 länder anslutna men det är något som haltar betänkligt.
Under sina elva år har domstolen uteslutande åtalat afrikaner. En enda fällande dom har presterats. Årsbudgeten för ICC ligger på motsvarande knappt en miljard svenska kronor.
Väldigt ensidigt med väldigt magert resultat till väldigt stor kostnad, alltså.
När nu Uhuru Kenyatta och William Ruto skall ställas inför skranket kommer det att få omfattande politiska konsekvenser. Kenya är västvärldens allra trognaste allierade i Östafrika. Ett amerikanskt så kallat ankarland. Kenyas militär bekämpar islamister i Somalia och upplåter baser och träningsmöjligheter för brittiska och amerikanska soldater.
Åtalen mot Kenyatta och Ruto har skakat om Afrika. Rwandas president Paul Kagame har sagt att ICC är en ny sorts imperialism. Sydsudans president Salva Kiir säger att domstolen har skapats bara för att förödmjuka afrikaner.
Det mullrar alltså bland Afrikas envåldshärskare.
Så länge ICC nöjde sig med att åtala småfisk som Thomas Lubanga i Kongo – som är den ende som hittills dömts – så var allt gott och väl. När president Omar Bashir i Sudan åtalades för begångna brott i Darfur började många afrikanska envåldshärskare skruva oroligt på sig. Och när åtalet mot Kenyatta presenterades, gick de i taket.
Om detta och mycket mer skriver jag i en rapport för webbmagasinet Frivärld. Rapporten presenteras den 10 september, alltså samma dag som rättegången mot William Ruto inleds.
Islamofober och andra psykfall
På ytan förefaller det som om den politiska situationen i Mali i Västafrika har normaliserats. (”Normalisering”, detta slitna ord vars mening ingen riktigt kan definiera.)
De militanta islamisterna som invaderade den norra landsänden inklusive staden Timbuktu våren 2012 har drivits bort av franska styrkor. Presidentval hölls nyligen, segrade gjorde Ibrahim Boubacar Keita. Han tillträder nästa vecka.
Samtidigt kommer rapporter om att de islamistgrupper som ockuperade nästan halva landet nu har gått samman i en gemensam front. De är långt ifrån tillintetgjorda. De omgrupperar och bidar sin tid. Fortsättning följer alltså.
Den militanta islamismen har under det senaste decenniet vuxit till att bli det största globala hot mot fred och säkerhet som vi känner till. Hela Sahelområdet i Afrika anfäktas av denna extremism. Islamisterna utgör ett säkerhetshot från Mauretanien till Somalia.
Hur det ser ut i Mellanöstern hör vi på nyheterna varje dag.
Mot bakgrund av detta är det egendomligt att den militanta islamismen inte diskuteras mer i vårt land. Det är ju fråga om en extremistisk ideologi med totalitära anspråk som helt avfärdar tanken på demokrati.
Om det handlade om en renodlad politisk rörelse utan religiös dimension som ägnade sig åt systematisk terror i form av sprängdåd, kidnappningar, mord och regelrätta invasioner av territorium så tror jag vi alla skulle både diskutera och oroa oss.
Men när det gäller militant islamism så är det som om frågan sopas under mattan. Det känns som att det nästan är lite ofint att föra problemet på tal.
Förklaringen till detta är naturligtvis den besvärande omständigheten att det går en rak linje från den fromme muslimen som inte gör en fluga förnär, till den militante islamisten iklädd självmordsväst.
Var någonstans på denna linje går gränsen? Var förvandlas den privata religiösa övertygelsen till en allmänfarlig extremistisk våldsideologi?
Och: ska vi avstå från att diskutera detta eftersom den diskussionen riskerar att såra fromma muslimer som ogillar våld?
En absolut nödvändig frågeställning tycker jag.
Men det tycker inte alla. Den som försöker väcka frågan om islamism kommer med absolut säkerhet att bli stämplad som islamofob.
En fobi innebär som alla vet en sjuklig skräck för något som egentligen inte är farligt. En form av psykisk störning. Den som lider av en fobi har hyfsade chanser att bli botad med kognitiv beteendeterapi.
Att klassa sina meningsmotståndare som psykiskt störda är ett gammalt och beprövat grepp. Det finslipades i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev på 1970-talet. De som ifrågasatte den sovjetiska kommunismen fick diagnosen ”filosofisk berusning” och spärrades ofta in på mentalsjukhus.
Så gör vi kanske inte här i Sverige men jag skulle inte bli förvånad om islamofober snart ordineras psykiatrisk öppenvård.
Vänsterpartiet har skuld till mordet
Den 21 augusti mördades somali-svensken Abdirahim Hassan i Somalia. Hans partikollega Ann-Margrete Livh skottskadades i det som uppenbarligen var ett kidnappningsförsök.
”Det är lätt att vara efterklok”, säger Aron Etzler, partisekreterare i Vänsterpartiet i en DN-intervju med anledning av mordet på partikamraten.
”Vi skulle aldrig skicka ut människor till platser om vi trodde att det fanns en risk att de skulle bli beskjutna”.
Maken till prat i nattmössan har jag sällan hört. Efterklok? Risk att bli beskjutna? Läser Aron Etzler inte tidningar? Har han ingen omvärldskunskap alls?
Helt nyligen meddelade Läkare utan gränser att de nu, efter drygt två decennier lämnar Somalia eftersom det är livsfarligt och omöjligt för dem att arbeta där. Jag skrev om det här på min blogg den 17 augusti.
När Läkare utan gränser åker hem, då är det allvarligt.
I slutet av juni rapporterade BBC att mängder av politiker flyr Somalia av rädsla för att bli mördade. Knappt hälften av parlamentsledamöterna finns kvar i landet, resten har sökt skydd utomlands. Läs texten HÄR. I det läget väljer Vänsterpartiet att skicka en svensk delegation till landet med endast lätt eskort och med en vit, svensk kvinna som frontfigur. Kidnapparnas absoluta favoritoffer.
Vit + Kvinna + Svensk + Politiker = massvis med pengar.
I 22 år har somalierna målmedvetet skjutit sitt land sönder och samman och det finns i dagsläget väldigt få tecken på att detta är på väg att ändras. Den legendariske Afrikareportern Aidan Hartley har sammanfattat sina intryck av Somalia.
”Somalierna roade sig med att göra världen till sin fiende och betraktade sig själva som inget mindre än kungar på jorden, när de i själva verket var en tiggarnation. Som korrespondent förmodar jag att det var min uppgift att utverka omvärldens sympati för denna bortglömda och förtalade nation, men allt jag kan säga nu är att det har varit ett privilegium att få betrakta ett folk som så pricksäkert sköt sig själva i foten och kastade sig ned i avgrunden med sådan elegans”.
”Har vi gjort några misstag?” undrar Aron Etzler i DN-artikeln 23/8.
Ja, Aron. Det har ni.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.
Afroamerikaner och svensk rasism
I New York har en juridisk strid brutit ut gällande polisens befogenheter att stoppa och visitera folk på gatan. Det visar sig att omkring 80 procent av dem som råkar ut för detta är afroamerikaner. Det är väl ingen djärv gissning att den siffran speglar afroamerikaners överrepresentation i brottsregistret. Likafullt sticker det i mångas ögon att det finns en rasdimension av polisens urvalskriterier.
Hela diskussionen påminner om den svenska Revadebatten, om ni minns den. Svenska poliser kritiserades för att de i sitt sökande efter papperslösa, det vill säga illegala invandrare, huvudsakligen riktade in sig på människor med utländskt utseende.
Men i den här stora diskursen om invandring och rasism finns det avgörande skillnader mellan USA och Sverige.
I USA har man länge brottats med ett ”rasproblem” och ett ”invandrarproblem”. Det som kallas rasproblem handlar huvudsakligen om det vita majoritetssamhällets förhållningssätt gentemot afroamerikaner. En grupp i det amerikanska samhället vars historia sträcker sig i princip lika långt tillbaka som de vitas.
Det amerikanska invandrarproblemet är av betydligt färskare datum och handlar primärt om spansktalande immigranter som lever olagligt i landet.
Rasismen och invandringen är i USA två separata frågor och har inte särskilt mycket med varandra att göra.
I Sverige har vi en annan situation. Här är invandrarproblemet detsamma som rasproblemet. (Om nu dessa problem verkligen existerar så som de beskrivs).
Att rasism i Sverige är intimt förknippat med invandring gör att det bara finns en acceptabel position för den debattör som vill undvika att bli kallad rasist. Man måste vara positiv till invandring. Att påstå att den svenska invandrings- och integrationspolitiken har misslyckats är en närmast omöjlig ståndpunkt för en politiker. Gör man det så klassas man automatiskt som rasist och ofta även islamofob. (Detta löjliga uttryck!)
Intellektuellt är detta naturligtvis djupt problematiskt. Det gör att de enda som vill och vågar på ett kritiskt sätt problematisera invandringsfrågan är sådana som Sverigedemokraterna som troligen till största del består av folk som är både rasister och negativa till invandring.
Den olycksaliga sammanblandningen mellan invandringskritik och rasism förlamar en debatt som Sverige inte har råd att avstå ifrån.
Läkare utan gränser lämnar Somalia
Att Médecins Sans Frontières, alltså Läkare utan gränser, MSF, lämnar Somalia är utan tvivel en av veckans mest nedslående nyheter från Afrika.
Efter 22 år i landet har organisationen gett upp. Under de åren har 16 medarbetare mördats. Konvojer och ambulanser har attackerats ett otal gånger. På senare tid har våldet eskalerat och är nu outhärdligt. I ett uttalande säger MSF att väpnade grupper och civila ledare (OBS) stöder, tolererar och underblåser dödandet och kidnappandet av hjälparbetare.
Beslutet att lämna Somalia berör också Puntland och Somaliland. Det är naturligtvis ett dråpslag mot civila som saknar all annan tillgång till sjukvård. MSF har inneburit skillnaden mellan liv och död för hundratusentals somalier.
Att just MSF tar detta ödessteg är extra allvarligt eftersom organisationen har gjort sig känd för att kunna erbjuda sjukvård under de mest extrema krigsförhållanden. De arbetar ofta med okonventionella metoder där ändamålet helgar medlen.
MSF medger exempelvis att de just i Somalia ofta har anlitat lokala väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Sådant kostar pengar vilket innebär att MSF alltså har bidragit till krigsekonomin samtidigt som organisationen har arbetat med att lindra det lidande som kriget skapar.
Beskedet om MSF:s tillbakadragande kommer just nu när en kamp inom den islamistiska rörelsen al-Shabab i Somalia har förändrat maktbalansen. I början av sommaren överlämnade sig den 78-årige veteranislamisten Hassan Aweys till regeringssoldater. Han påstod sig frukta för sitt liv. Yngre och ännu mer militanta krafter inom al-Shabab har genomfört ett slags palatskupp.
Det finns ungefär 18 000 soldater från Afrikanska unionen i Somalia och de har lyckats driva bort islamisterna från de större städerna. Men al-Shabab finns fortfarande på landsbygden vilket alltså nu gör MSF:s arbete omöjligt.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om dåliga och bra kulturer. Jag påpekade att den kultur som råder i Somalia var den sämsta jag på rak arm kan erinra mig. Det står jag fast vid.
Nu försöker jag komma på ett land i världen där medborgarna brutalt dödar varandra, men som inte är muslimskt.
Kan någon läsare hjälpa mig?
Det finns bra och dåliga kulturer
När jag vecklar upp dagens (12/8) DN Kultur tror jag först att Tryckfelsnisse varit framme. Står det: ”Debatt. Om risken med att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Ska det inte vara: ”Om vikten av att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Sedan ser jag att det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet, som har skrivit texten och då fattar jag. Han skulle även kunna kalla sig professor i kulturrelativism.
”Fadime förtjänar skickligare försvarare” lyder rubriken. Fadime är kvinnan som mördades av sin kurdiske far i Uppsala därför att hon ville leva sitt eget liv. Hon har blivit martyr för kampen mot den hederskultur som är vanlig i stora delar av världen. Allra vanligast i muslimska länder.
Jag vet inte var och hur Stefan Jonsson har fått sin akademiska skolning men på något sätt har han lyckats undvika det stora forskningsområdet inom antropologin som handlar om heder och skam. Han skriver ”så kallade hederskulturer”, som om begreppet skulle vara påhittat. Eftersom Jonsson är Sveriges kanske främste förespråkare av kulturrelativism, alltså föreställningen att alla kulturer har samma värde, samma legitimitet och inte kan mätas mot varandra, så låser han fast sig i positionen att hedersvåld inte existerar.
Att erkänna att det finns något som heter hedersvåld och som är starkt förknippat med vissa kulturer, är att medge att alla kulturer inte har samma värde. Och det skulle rasera Jonssons hela världsbild.
För en intellektuell är det en mycket problematisk hållning. För en skrivbordsforskare dock naturlig. Alla som har rest i världen och ansträngt sig att lära känna främmande länder har begripit att det är stor skillnad på kulturer och kulturer. Det finns bra kulturer och dåliga kulturer. De dåliga har en tendens att implodera och generera våld mot de egna medborgarna. Till och med de egna familjemedlemmarna, ofta under stridsropet att hedern skall bevaras.
Bästa exemplet jag känner till på det är Somalia. Det som kännetecknar en bra kultur är att den värnar medlemmarnas liv och hälsa samt likhet inför lagen.
Om Jonsson vill driva tesen att våld aldrig kan vara kulturrelaterat så var exemplet Fadime illa valt. Hennes far som mördade henne angav ju den förlorade hedern som motiv. Han hade också engagerat delar av familjen i dödshoten mot dottern. Detta fenomen, att exempelvis bröder eller andra nära släktingar deltar i mordet på en kvinnlig familjemedlem är vanligt i hedersbrott. Dock tämligen ovanligt i andra fall av mord inom familjen.
Stefan Jonsson tycker också att debatten om hedersvåld innehåller ”etniska stereotyper” och kan spela rasistiska grupper i händerna.
Jaha. Så vi ska inte prata om hedersmord eftersom Avpixlat kanske citerar? Det som då händer, enligt Jonsson, är att vi ”bekräftar rasisternas världsbild”.
Snälla nån, vad är detta för dravel? Flera av de texter jag har publicerat här på min blogg har citerats av Avpixlat. När jag skrev om kvinnlig könsstympning upptäckte jag att en sexsajt som vände sig till sado-masochister länkade till min sida. Vad ska jag göra åt det? Ska jag sluta skriva om Afrika?
Jag skulle vilja uppmana Stefan Jonsson att läsa den fantastiska somaliskan Ayaan Hirsi Alis självbiografiska böcker. I synnerhet ”Infidel”. Om Jonsson efter den läsningen fortfarande insisterar på att det inte finns något som heter hedersvåld, ja då är situationen allvarlig.
“Var snäll och strunta i Rwanda”
Jag fick ett mejl från Paul Rusesabagina i går. ”Please ignore Rwanda”, skrev han. Var snäll och strunta i Rwanda.
Eftersom det var just han som bad mig strunta i Rwanda så var jag naturligtvis tvungen att genast läsa hans ganska långa brev. Paul Rusesabagina är inte vem som helst. Han är mannen som räddade livet på drygt 1 200 människor under folkmordet i Rwanda 1994.
Den som har sett filmen ”Hotel Rwanda” känner till storyn. Paul var manager på Hotel des Milles Collines i huvudstaden Kigali. När folkmordet bröt ut gav han skydd åt desperata människor – de flesta tutsier – som flydde undan mördarna på gatorna.
”In 1994, I tried desperately to get the world to pay attention to the atrocities that were being perpetrated in my beloved Rwanda”, skriver han i sitt mejl. ”Using a secret fax line that the killers did not know about, we sent faxes day and night to Brussels, London, Washington, DC and to the United Nations. I was disturbing every NGO, every media outlet, every government official that I could contact. We were begging for someone to end the slaughter.”
Till ingen nytta. Omvärlden blundade och höll för öronen. Det här var FN:s allra mörkaste stund i modern tid. Skam åt Kofi Annan som var den som blundade och höll för öronen allra hårdast.
Efter folkmordet belönades Paul vederbörligen men hamnade också ganska snabbt i konflikt med Rwandas nya tutsiledda regering. Han och president Paul Kagame blev bittra fiender. Paul Rusesabagina flyttade till Belgien.
Nästa månad, i september, skall parlamentsval hållas i Rwanda. Därför ber Paul Rusesabagina mig strunta i landet. Han skriver att han inte ber om några valövervakare, inte ens några internationella observatörer. Vi vet ju redan hur valet kommer att gå, noterar han bittert. Så varför bry sig?
Alla de rättigheter som är förknippade med demokrati som pressfrihet och yttrande- och mötesfrihet saknas enligt Paul i Rwanda. Ett parlamentsval är bara ett element i en demokrati och om övriga bitar saknas så blir valet en fars, påpekar han.
Pauls slutkläm i brevet är dramatiskt: ”Please do not further legitimize the Rwandan government by pretending that these elections are anything but what they really are: a sham. Nothing more than political theater to prop up the party that supports the dictator”.
Kampen om makten i Rwanda upphörde inte när de tutsidominerade styrkorna marscherade in i Kigali och drev hutumilisen på flykt i mitten av juli 1994. På tre månader hade omkring en miljon människor mördats. Sedan dess har maktkampen ändrat karaktär och spridit sig till grannlandet Demokratiska Republiken Kongo.
I Europa och USA bedrivs en intensiv propagandakampanj för och emot president Kagame och hans regering. En kampanj som saknar motstycke gällande afrikanska konflikter.
Jag kan inte bedöma om Paul Rusesabagina är den stora demokratiförespråkare och humanist som han presenteras som. Eller om han har politiska motiv som han inte redovisar.
Men när det gäller hans förutsägelse om valutgången i Rwanda så är jag övertygad om att han har rätt.
Kagame kommer att vinna, med eller utan valobservatörer.
Titta gärna på min film som handlar om en gacacarättegång i Rwanda. Den berättar en hel del om fasorna under folkmordet. Klicka HÄR.