- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Vänsterpartiet har skuld till mordet
Den 21 augusti mördades somali-svensken Abdirahim Hassan i Somalia. Hans partikollega Ann-Margrete Livh skottskadades i det som uppenbarligen var ett kidnappningsförsök.
”Det är lätt att vara efterklok”, säger Aron Etzler, partisekreterare i Vänsterpartiet i en DN-intervju med anledning av mordet på partikamraten.
”Vi skulle aldrig skicka ut människor till platser om vi trodde att det fanns en risk att de skulle bli beskjutna”.
Maken till prat i nattmössan har jag sällan hört. Efterklok? Risk att bli beskjutna? Läser Aron Etzler inte tidningar? Har han ingen omvärldskunskap alls?
Helt nyligen meddelade Läkare utan gränser att de nu, efter drygt två decennier lämnar Somalia eftersom det är livsfarligt och omöjligt för dem att arbeta där. Jag skrev om det här på min blogg den 17 augusti.
När Läkare utan gränser åker hem, då är det allvarligt.
I slutet av juni rapporterade BBC att mängder av politiker flyr Somalia av rädsla för att bli mördade. Knappt hälften av parlamentsledamöterna finns kvar i landet, resten har sökt skydd utomlands. Läs texten HÄR. I det läget väljer Vänsterpartiet att skicka en svensk delegation till landet med endast lätt eskort och med en vit, svensk kvinna som frontfigur. Kidnapparnas absoluta favoritoffer.
Vit + Kvinna + Svensk + Politiker = massvis med pengar.
I 22 år har somalierna målmedvetet skjutit sitt land sönder och samman och det finns i dagsläget väldigt få tecken på att detta är på väg att ändras. Den legendariske Afrikareportern Aidan Hartley har sammanfattat sina intryck av Somalia.
”Somalierna roade sig med att göra världen till sin fiende och betraktade sig själva som inget mindre än kungar på jorden, när de i själva verket var en tiggarnation. Som korrespondent förmodar jag att det var min uppgift att utverka omvärldens sympati för denna bortglömda och förtalade nation, men allt jag kan säga nu är att det har varit ett privilegium att få betrakta ett folk som så pricksäkert sköt sig själva i foten och kastade sig ned i avgrunden med sådan elegans”.
”Har vi gjort några misstag?” undrar Aron Etzler i DN-artikeln 23/8.
Ja, Aron. Det har ni.
Den vite kapitalisten som revolutionerade Afrika
Om man ska peka ut en enskild individ som har påverkat Afrikas historia från 1970-talet och framåt så ligger Roland ”Tiny” Rowland bra till. Till utseendet en äkta brittisk gentleman av den gamla skolan.
Det finns tusen historier om honom. En zambisk utrikesminister har berättat hur han flög tillsammans med Tiny över den afrikanska kontinenten mot Europa. Tiny tittade ut över oändligheten och sade: ”Det finns inte en enda president där nere som jag inte kan köpa”.
Tiny Rowland var VD för Lonrho, London and Rhodesian Gold Mining Company. Han byggde upp det till ett megakonglomerat. Under sin glansperiod vid sent 1980-tal drev Tiny 600 företag i femtio länder. Afrika var hans favoritkontinent.
Han såg de enorma naturtillgångarna där. Guld, olja, mineraler, ädelträ. Han fattade tidigare än någon annan att allt snart skulle komma att tillhöra dem som bara såg ut som stökiga rebeller i spetsen för gerillarörelser med svårmemorerade namn. Det var Swapo, MPLA, SPLA, Zanu, ANC and you name it.
Han intensivodlade sina kontakter med dem. Alla behövde de pengar. Och pengar, det var Tiny Rowlands specialitet.
De afrikanska politikernas inneställe på 1980-talet var det Lonrhoägda hotell Metropole i London. Alla var där. I baren satt intellektuella ANC:are tillsammans med ärrade ugandiska gerillamän. Moammar Ghadaffi hälsade ofta på och ibland tittade Charles Taylor från Liberia in. John Garang och Riek Machar från SPLA i Sudan missade aldrig en middag på Metropole innan de återvände till hettan och kriget. Och Tiny Rowland tog hand om notan, han var allas vän.
Han gled genom den illustra samlingen frihetskämpar klädd i sin Savile Row-kostym med ett outgrundligt leende på läpparna. Han hälsade på alla och erbjöd dem som behövde en hjälpande hand. Han mindes namnen på deras familjemedlemmar. ”Käre vän”, kunde han säga på sin överklassengelska till en häpen John Garang, ”hur mår Rebecca?”
Han sade att han hade satsat 150 miljoner pund på olika afrikanska befrielserörelser. Han fick tillbaka pengarna med råge i form av affärskontrakt när den ene rebellen efter den andre blev president. Liberia, Sierra Leone, Uganda, Sydsudan, Rwanda, Etiopien och Sydafrika, överallt tog hans gamla vänner makten. De som hade druckit gratis på Metropole Hotel glömde inte sin välgörare.
Tiny Rowland dog 1998, 80 år gammal. Det är svårt att hitta någon nekrologförfattare som hyllar honom. Han var avskydd av de flesta i hans egen bransch. Till och med den brittiske premiärministern Edward Heath uttryckte öppet sitt ogillande. Han sade att Lonrho utgjorde ”kapitalismens oacceptabla ansikte”.
Men i Afrika sörjde folk uppriktigt.
”Han bidrog enormt, inte bara till Sydafrika utan till hela Afrika”, sade Nelson Mandela som hade gett Tiny Sydafrikas finaste orden några år tidigare. ”Vi kommer att minnas honom som en trogen vän i kampen mot apartheid”.
Det är femton år sedan han dog. På något sätt tycker jag Afrika var mer spännande på hans tid.
Afroamerikaner och svensk rasism
I New York har en juridisk strid brutit ut gällande polisens befogenheter att stoppa och visitera folk på gatan. Det visar sig att omkring 80 procent av dem som råkar ut för detta är afroamerikaner. Det är väl ingen djärv gissning att den siffran speglar afroamerikaners överrepresentation i brottsregistret. Likafullt sticker det i mångas ögon att det finns en rasdimension av polisens urvalskriterier.
Hela diskussionen påminner om den svenska Revadebatten, om ni minns den. Svenska poliser kritiserades för att de i sitt sökande efter papperslösa, det vill säga illegala invandrare, huvudsakligen riktade in sig på människor med utländskt utseende.
Men i den här stora diskursen om invandring och rasism finns det avgörande skillnader mellan USA och Sverige.
I USA har man länge brottats med ett ”rasproblem” och ett ”invandrarproblem”. Det som kallas rasproblem handlar huvudsakligen om det vita majoritetssamhällets förhållningssätt gentemot afroamerikaner. En grupp i det amerikanska samhället vars historia sträcker sig i princip lika långt tillbaka som de vitas.
Det amerikanska invandrarproblemet är av betydligt färskare datum och handlar primärt om spansktalande immigranter som lever olagligt i landet.
Rasismen och invandringen är i USA två separata frågor och har inte särskilt mycket med varandra att göra.
I Sverige har vi en annan situation. Här är invandrarproblemet detsamma som rasproblemet. (Om nu dessa problem verkligen existerar så som de beskrivs).
Att rasism i Sverige är intimt förknippat med invandring gör att det bara finns en acceptabel position för den debattör som vill undvika att bli kallad rasist. Man måste vara positiv till invandring. Att påstå att den svenska invandrings- och integrationspolitiken har misslyckats är en närmast omöjlig ståndpunkt för en politiker. Gör man det så klassas man automatiskt som rasist och ofta även islamofob. (Detta löjliga uttryck!)
Intellektuellt är detta naturligtvis djupt problematiskt. Det gör att de enda som vill och vågar på ett kritiskt sätt problematisera invandringsfrågan är sådana som Sverigedemokraterna som troligen till största del består av folk som är både rasister och negativa till invandring.
Den olycksaliga sammanblandningen mellan invandringskritik och rasism förlamar en debatt som Sverige inte har råd att avstå ifrån.
Läkare utan gränser lämnar Somalia
Att Médecins Sans Frontières, alltså Läkare utan gränser, MSF, lämnar Somalia är utan tvivel en av veckans mest nedslående nyheter från Afrika.
Efter 22 år i landet har organisationen gett upp. Under de åren har 16 medarbetare mördats. Konvojer och ambulanser har attackerats ett otal gånger. På senare tid har våldet eskalerat och är nu outhärdligt. I ett uttalande säger MSF att väpnade grupper och civila ledare (OBS) stöder, tolererar och underblåser dödandet och kidnappandet av hjälparbetare.
Beslutet att lämna Somalia berör också Puntland och Somaliland. Det är naturligtvis ett dråpslag mot civila som saknar all annan tillgång till sjukvård. MSF har inneburit skillnaden mellan liv och död för hundratusentals somalier.
Att just MSF tar detta ödessteg är extra allvarligt eftersom organisationen har gjort sig känd för att kunna erbjuda sjukvård under de mest extrema krigsförhållanden. De arbetar ofta med okonventionella metoder där ändamålet helgar medlen.
MSF medger exempelvis att de just i Somalia ofta har anlitat lokala väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Sådant kostar pengar vilket innebär att MSF alltså har bidragit till krigsekonomin samtidigt som organisationen har arbetat med att lindra det lidande som kriget skapar.
Beskedet om MSF:s tillbakadragande kommer just nu när en kamp inom den islamistiska rörelsen al-Shabab i Somalia har förändrat maktbalansen. I början av sommaren överlämnade sig den 78-årige veteranislamisten Hassan Aweys till regeringssoldater. Han påstod sig frukta för sitt liv. Yngre och ännu mer militanta krafter inom al-Shabab har genomfört ett slags palatskupp.
Det finns ungefär 18 000 soldater från Afrikanska unionen i Somalia och de har lyckats driva bort islamisterna från de större städerna. Men al-Shabab finns fortfarande på landsbygden vilket alltså nu gör MSF:s arbete omöjligt.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om dåliga och bra kulturer. Jag påpekade att den kultur som råder i Somalia var den sämsta jag på rak arm kan erinra mig. Det står jag fast vid.
Nu försöker jag komma på ett land i världen där medborgarna brutalt dödar varandra, men som inte är muslimskt.
Kan någon läsare hjälpa mig?
Det finns bra och dåliga kulturer
När jag vecklar upp dagens (12/8) DN Kultur tror jag först att Tryckfelsnisse varit framme. Står det: ”Debatt. Om risken med att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Ska det inte vara: ”Om vikten av att skilja på olika sorters våld mot kvinnor”?
Sedan ser jag att det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet, som har skrivit texten och då fattar jag. Han skulle även kunna kalla sig professor i kulturrelativism.
”Fadime förtjänar skickligare försvarare” lyder rubriken. Fadime är kvinnan som mördades av sin kurdiske far i Uppsala därför att hon ville leva sitt eget liv. Hon har blivit martyr för kampen mot den hederskultur som är vanlig i stora delar av världen. Allra vanligast i muslimska länder.
Jag vet inte var och hur Stefan Jonsson har fått sin akademiska skolning men på något sätt har han lyckats undvika det stora forskningsområdet inom antropologin som handlar om heder och skam. Han skriver ”så kallade hederskulturer”, som om begreppet skulle vara påhittat. Eftersom Jonsson är Sveriges kanske främste förespråkare av kulturrelativism, alltså föreställningen att alla kulturer har samma värde, samma legitimitet och inte kan mätas mot varandra, så låser han fast sig i positionen att hedersvåld inte existerar.
Att erkänna att det finns något som heter hedersvåld och som är starkt förknippat med vissa kulturer, är att medge att alla kulturer inte har samma värde. Och det skulle rasera Jonssons hela världsbild.
För en intellektuell är det en mycket problematisk hållning. För en skrivbordsforskare dock naturlig. Alla som har rest i världen och ansträngt sig att lära känna främmande länder har begripit att det är stor skillnad på kulturer och kulturer. Det finns bra kulturer och dåliga kulturer. De dåliga har en tendens att implodera och generera våld mot de egna medborgarna. Till och med de egna familjemedlemmarna, ofta under stridsropet att hedern skall bevaras.
Bästa exemplet jag känner till på det är Somalia. Det som kännetecknar en bra kultur är att den värnar medlemmarnas liv och hälsa samt likhet inför lagen.
Om Jonsson vill driva tesen att våld aldrig kan vara kulturrelaterat så var exemplet Fadime illa valt. Hennes far som mördade henne angav ju den förlorade hedern som motiv. Han hade också engagerat delar av familjen i dödshoten mot dottern. Detta fenomen, att exempelvis bröder eller andra nära släktingar deltar i mordet på en kvinnlig familjemedlem är vanligt i hedersbrott. Dock tämligen ovanligt i andra fall av mord inom familjen.
Stefan Jonsson tycker också att debatten om hedersvåld innehåller ”etniska stereotyper” och kan spela rasistiska grupper i händerna.
Jaha. Så vi ska inte prata om hedersmord eftersom Avpixlat kanske citerar? Det som då händer, enligt Jonsson, är att vi ”bekräftar rasisternas världsbild”.
Snälla nån, vad är detta för dravel? Flera av de texter jag har publicerat här på min blogg har citerats av Avpixlat. När jag skrev om kvinnlig könsstympning upptäckte jag att en sexsajt som vände sig till sado-masochister länkade till min sida. Vad ska jag göra åt det? Ska jag sluta skriva om Afrika?
Jag skulle vilja uppmana Stefan Jonsson att läsa den fantastiska somaliskan Ayaan Hirsi Alis självbiografiska böcker. I synnerhet ”Infidel”. Om Jonsson efter den läsningen fortfarande insisterar på att det inte finns något som heter hedersvåld, ja då är situationen allvarlig.
“Var snäll och strunta i Rwanda”
Jag fick ett mejl från Paul Rusesabagina i går. ”Please ignore Rwanda”, skrev han. Var snäll och strunta i Rwanda.
Eftersom det var just han som bad mig strunta i Rwanda så var jag naturligtvis tvungen att genast läsa hans ganska långa brev. Paul Rusesabagina är inte vem som helst. Han är mannen som räddade livet på drygt 1 200 människor under folkmordet i Rwanda 1994.
Den som har sett filmen ”Hotel Rwanda” känner till storyn. Paul var manager på Hotel des Milles Collines i huvudstaden Kigali. När folkmordet bröt ut gav han skydd åt desperata människor – de flesta tutsier – som flydde undan mördarna på gatorna.
”In 1994, I tried desperately to get the world to pay attention to the atrocities that were being perpetrated in my beloved Rwanda”, skriver han i sitt mejl. ”Using a secret fax line that the killers did not know about, we sent faxes day and night to Brussels, London, Washington, DC and to the United Nations. I was disturbing every NGO, every media outlet, every government official that I could contact. We were begging for someone to end the slaughter.”
Till ingen nytta. Omvärlden blundade och höll för öronen. Det här var FN:s allra mörkaste stund i modern tid. Skam åt Kofi Annan som var den som blundade och höll för öronen allra hårdast.
Efter folkmordet belönades Paul vederbörligen men hamnade också ganska snabbt i konflikt med Rwandas nya tutsiledda regering. Han och president Paul Kagame blev bittra fiender. Paul Rusesabagina flyttade till Belgien.
Nästa månad, i september, skall parlamentsval hållas i Rwanda. Därför ber Paul Rusesabagina mig strunta i landet. Han skriver att han inte ber om några valövervakare, inte ens några internationella observatörer. Vi vet ju redan hur valet kommer att gå, noterar han bittert. Så varför bry sig?
Alla de rättigheter som är förknippade med demokrati som pressfrihet och yttrande- och mötesfrihet saknas enligt Paul i Rwanda. Ett parlamentsval är bara ett element i en demokrati och om övriga bitar saknas så blir valet en fars, påpekar han.
Pauls slutkläm i brevet är dramatiskt: ”Please do not further legitimize the Rwandan government by pretending that these elections are anything but what they really are: a sham. Nothing more than political theater to prop up the party that supports the dictator”.
Kampen om makten i Rwanda upphörde inte när de tutsidominerade styrkorna marscherade in i Kigali och drev hutumilisen på flykt i mitten av juli 1994. På tre månader hade omkring en miljon människor mördats. Sedan dess har maktkampen ändrat karaktär och spridit sig till grannlandet Demokratiska Republiken Kongo.
I Europa och USA bedrivs en intensiv propagandakampanj för och emot president Kagame och hans regering. En kampanj som saknar motstycke gällande afrikanska konflikter.
Jag kan inte bedöma om Paul Rusesabagina är den stora demokratiförespråkare och humanist som han presenteras som. Eller om han har politiska motiv som han inte redovisar.
Men när det gäller hans förutsägelse om valutgången i Rwanda så är jag övertygad om att han har rätt.
Kagame kommer att vinna, med eller utan valobservatörer.
Titta gärna på min film som handlar om en gacacarättegång i Rwanda. Den berättar en hel del om fasorna under folkmordet. Klicka HÄR.
Finn fem fel i Zimbabwe
Zimbabwes medborgare har sagt sitt. De vill ha kvar Robert Mugabe som president. Visst har valfusk förekommit men det kan inte ensamt förklara Zanu-PF:s jordskredsseger. Människor har tydligen med vett och vilja lagt sin röst på Mugabe.
Omvärlden frustar av ilska. Vad är det med folk där nere? Varför röstar de fel?
Det här är en av de riktigt knepiga delarna av demokrati. Att folk ibland röstar fel. I Algeriet röstade de fel 1991 när islamister vann valet. Militären grep in och återställde ordningen. Den demokratiska omvärlden andades ut.
I Gaza röstade palestinierna fel när de förde islamistpartiet Hamas till makten. Den demokratiska omvärlden bestraffade denna felröstning med sanktioner och blockader.
I Kenya röstade folk fel i våras då Uhuru Kenyatta blev president. Han är åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC och får nog svårt att utöva sitt ämbete. Den demokratiska omvärlden mumlar om låg bildningsnivå bland publikum.
Och i Egypten, ja där röstade folk verkligen fel när de förde muslimska brödraskapet till makten. Och så gick det som det gick. Militären grep in och den demokratiska omvärlden blev nöjd.
Att idiotförklara folk som röstar fel är ett vanligt fenomen i den demokratiska världen. Det förekommer ju även i Sverige i diskussionen om Sverigedemokraterna.
Jag tycker det speglar en väldigt grund analys. Att algerier, palestinier och egyptier skulle rösta på Allah när de äntligen fick delta i ett fritt val kunde väl inte överraska någon. Allah är ju den enda överhet de accepterar.
Att kenyanerna röstade på Kenyatta, son till nationens grundare och företrädare för landets största folkgrupp borde inte heller chocka någon.
Och att Mugabe blev omvald var väl ganska väntat. Såvitt jag kan erinra mig finns det bara ett afrikanskt land där en sittande president har förlorat ett val, och det är Zambia.
Så varför alla dessa ifrågasättanden av valresultatet? Varför dessa konspirationsteorier och fördömanden? Varför inte bara säga: ”OK, zimbabwierna vill ha Mugabe. Fine. Folk får den ledare de förtjänar”.
Nej, en sådan attityd är inte förenlig med svensk politik gentemot Afrika. Vi skall uppfostra afrikanerna. Lära dem att tänka rätt. Få dem att förstå att de måste rösta i enlighet med utländska – läs västerländska – förväntningar.
Om de röstar på fel ledare, på den de faktiskt vill ha, så väntas smisk av den demokratiska omvärlden.
Så skall vi glömma biståndet till Zimbabwe
Mina två texter om Zimbabwe, den här och den föregående, ”Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?”, har nu – middagstid onsdag 31 juli – lästs av närmare 1000 personer. Ganska hyggligt för att vara texter om bistånd. Detta ämne som annars mest framkallar gäspningar. Trots att biståndet kostar oss skattebetalare drygt 100 miljoner kronor om dagen.
En liten twitterstorm har också brutit ut. Några kända företrädare för biståndsbranschen frågar förtrytsamt varför jag skriver om det som hände för 30 år sedan.
Jo, se, det är för att vi inte skall glömma. Biståndsbranschen själv gör nämligen sitt bästa för att radera ut minnet av hur Sverige deltog i skapandet av det politiska monstret Robert Mugabe.
Zimbabwe får väl anses vara ett av de största enskilda misslyckandena för världens biståndsgivare. När det nu är dags att göra bokslut över Sveriges roll i byggandet av självständiga afrikanska stater så är det intressant att se hur Zimbabwe behandlas i de nyskrivna historieböckerna. 2007 kom boken ”Uppdrag solidaritet” ut. Den ingår i serien Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika. Författare är Birgitta Silén, biståndschef på Palmecentret i Stockholm. Sida har finansierat utgivningen.
Det är en tankeväckande bok. Den handlar om det svenska engagemanget i kampen mot apartheid i Sydafrika, och i det sammanhanget var ju stödet till de så kallade frontstaterna – de länder som gränsade till Sydafrika – en mycket stor och viktig del. Angola behandlas vederbörligen i boken, det finns 20 referenser till det landet i registret. Botswana har sex träffar i index, Moçambique 26, Namibia 41 och Zambia elva.
Men Zimbabwe, då? Den viktigaste frontstaten av alla? Den finns inte med i index. I Birgitta Siléns bok om Sveriges kamp och solidaritet i södra Afrika är Robert Mugabe bortretuscherad, som en oönskad politruk på ett gammalt sovjetiskt förstamajfotografi från Röda torget. Han finns inte. Zimbabwe nämns helt kort i boken under rubriken ”Solidaritet efter 1994 – Skåne och Zimbabwe”. Det är allt. Den som i framtiden bläddrar i denna bok skriven av Palmecentrets biståndschef kommer inte att ha en aning om att Zimbabwe och Robert Mugabe över huvud taget fanns med i bilden då det begav sig.
Därför skriver jag i dag om Zimbabwe på det sätt jag gör.
Vem hjälpte Robert Mugabe till makten?
I morgon, 31 juli, går Zimbabwe till val. Det vi kan förvänta oss är ytterligare en fars, en grym parodi på det som kallas parlamentarisk demokrati.
Det kommer att fuskas, väljare kommer att hotas, mutas och troligen misshandlas. Det blir, kort sagt, som alltid när en diktatur skall låtsas vara en demokrati.
Den fråga vi bör ställa oss är vilken roll Sverige möjligen spelar i detta.
Under kampen för självständighet för länderna i södra Afrika framstod Robert Mugabe som en hjälte. Han kallade sig marxist-leninist och hyllades i vida kretsar i Sverige. När Rhodesia 1980 förpassades till historiens sophög och Zimbabwe steg som fågeln Fenix ur askan, då blev den nye presidenten Robert Mugabe en ikon helt i klass med Nelson Mandela.
Sverige började ösa in bistånd och Robert Mugabe satte genast igång med att förfölja dem som han ansåg stödde hans rival Joshua Nkomo. Ndebele-folket i den södra delen av landet utsattes för en blodig jakt.
Mellan 10 000 och 30 000 civila mördades i södra Zimbabwe mellan åren 1982 och 1987.
Jan Cedergren på Sida, tidigare chef för biståndskontoret i Zimbabwe, skrev 1983 en artikel i tidningen Rapport från Sida. ”I jakten på s.k. dissidenter har regeringsstyrkor gått hårt fram i de södra delarna av landet. Som vanligt har civilbefolkningen kommit i kläm. I bakgrunden skymtar traditionell misstro mellan Mugabetrogna shonagrupper och Nkomotrogna ndebeles”, skrev han.
Kommit i kläm? Traditionell misstro? Det var fråga om systematiska massmord, terror mot en hel landsända, mot en hel folkgrupp.
”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet”, skrev Jan Cedergren vidare. ”Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda biståndet som politiskt påtryckningsmedel.”
Att avbryta biståndet skulle alltså vara mer dramatiskt än att fortsätta stödja en regering som ägnade sig åt massmord på delar av den egna befolkningen.
”Det är Sidas styrelses och regeringens sak att bedöma vilken inrikespolitisk situation som skulle motivera att biståndet helt avbröts och vilka intressen som skulle gagnas av detta. Den senaste utvecklingen tyder inte på att den situationen är aktuell”, fastslog Jan Cedergren.
Jag tror att man kan läsa Jan Cedergrens beskrivning av läget i Zimbabwe och hans syn på hur Sverige ska förhålla sig som ett slags programförklaring från det svenska biståndsorganet. Så tolkar Sida världen. En regering i Afrika begår grova övergrepp mot sitt eget folk. Människor mördas i tiotusental. Landet får 125 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Men denna gåva skall inte beröras av situationen eftersom det svenska biståndet ju bara är till för ädla ändamål. Att svenska pengar kanske fanns med i den totala bilden där en repressiv regering både erbjöd skolgång och hälsovård och mördade sina egna medborgare, den tanken hade uppenbarligen aldrig slagit biståndsadministratörerna.
Om vi efter morgondagens val får höra grötmyndiga svenska uttalanden om bristande demokrati i Zimbabwe, då skall vi minnas vilka som stöttade Robert Mugabe och bar honom på sina axlar.
Den som vill fördjupa sig i detta kan läsa min bok ”Sveriges afrikanska krig”.
Statskupp rycker närmare i Sydsudan
Nu händer det som många länge har fruktat i Sydsudan. Regeringen spricker, en militärkupp rycker närmare.
I går (23 juli) meddelades det att president Salva Kiir avskedar hela regeringen, inklusive vicepresidenten Riek Machar och SPLM:s partisekreterare Pagan Amum som anklagas för uppvigling.
Oavsett vad man tycker om dessa herrar så är detta mycket dåliga nyheter. Jag har svårt att se att det går att hitta en fredlig lösning på den här politiska konflikten.
Enligt mina källor handlar det här om att Salva Kiir vill slippa utmaningar i valet 2015. Riek Machar är hans främste opponent. Motsättningarna dem emellan sträcker sig långt tillbaka i tiden. Salva Kiir var alltid trogen SPLA-grundaren John Garang, som kunde titulera sig president i endast ett halvår innan han dog i en helikopterkrasch.
Riek Machar och John Garang startade inbördeskriget 1983 tillsammans men separerade 1991 med dödlig fiendskap som resultat. Machar övergick till att leda en milisgrupp i södra Sudan under kriget som slogs mot SPLA och dessutom erbjöd militärt beskydd till utländska oljebolag. Bland andra Lundin Oil.
Så förhistorien till dagens dramatiska skeende är lång.
Även om gårdagens besked kom som en nyhet så var det inte helt oväntat. För en kort tid sedan avskedade Salva Kiir guvernören i Unity State, Taban Deng. Han tillhör nuerfolket, precis som Riek Machar och har alltid stått på Machars sida. Avskedandet av honom tolkades allmänt som ett preludium till en större politisk upprensning. Som alltså nu har skett.
Jag gjorde en dokumentär om Sydsudan för SVT 2011 som hette ”Världens nyaste land”. Där ifrågasatte jag hur klokt det var att utländska biståndsgivare öste pengar över den nya staten för att bygga sjukvård, skolor, vägar och sanitet, samtidigt som regeringen då befriades från dessa utgifter och kunde anslå drygt hälften av statsbudgeten till att rusta upp armén.
Det ifrågasättandet hånades vederbörligen av biståndskramarna som aldrig har fattat att en regering i ett land som Sydsudan måste skapa ett samhällskontrakt med sina medborgare och visa att den behövs. Annars blir den irrelevant. Om samma regering dessutom använder det mesta av sina pengar till att bygga upp krigsmakten så kommer den att uppfattas som ett direkt hot av merparten medborgare. Och biståndsgivarna blir förstås medskyldiga till detta.
Det där är ett alldeles för avancerat resonemang för att begripas av dem som beslutar om hur 100 miljoner svenska kronor om dagen skall fördelas som bistånd till bland annat Sydsudan.
Hur som helst: riktigt dåliga nyheter från världens nyaste land som fyllde två år bara för ett par veckor sedan. Ingen skall tro att Riek Machar stillatigande kommer att acceptera det här. Han kommer att mobilisera sin nuermilis och sedan vet ingen hur det går.
Tumultet i Juba stökar också till det ännu värre i relationen med Sudan. President Omar Bashir i Khartoum har sagt att han tänker stänga av Sydsudans olja genom pipelinen till Port Sudan, som straff för att Sydsudan sponsrar Khartoumfientlig gerilla i landet. Det kan innebära att Sydsudan blir bankrutt utan regering.
Om jag vore Salva Kiir skulle jag nog tycka att det var en lättnad att slippa styra landet efter valet 2015.