- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Den där jobbiga demokratin
Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Det är ett välkänt talesätt och ingenstans är väl det tydligare än i Afrika. Trots det hör man i dag allt fler som hävdar att demokrati inte är nödvändig för att förbättra samhällsskick och levnadsförhållanden för människor i fattiga länder.
Det har liksom blivit en pikant intellektuell accessoar för somliga att svära i den politiska kyrkan genom att hävda att demokrati är onödig.
Av dem som ansluter sig till den föreställningen tror jag dock inte särskilt många skulle acceptera diktatur i Sverige. Eller har jag kanske fel där?
I dagens DN Debatt (13/12, läs HÄR) skriver professor Lars Rudebeck om betydelsen av demokrati för att hålla tillbaka korruption. Jag kan bara instämma. Och jag tror att hela debatten om demokratins betydelse skulle behöva en ordentlig genomgång.
Jag deltog nu i veckan i ett seminarium vid Lunds universitet som handlade just om demokrati. Den tes jag drev är att demokrati inte skall ses enbart som en teknisk procedur. Det handlar inte i första hand om att gå till valurnorna en gång vart tredje eller fjärde år och lägga sin röst.
Det handlar framför allt om att demokrati är en mentalitet. Ett sätt att tänka och vara som människa.
I många afrikanska länder har man ”infört demokrati”. Det betyder att man har antagit den tekniska proceduren. Detta hyllas av omvärlden som därmed slår sig till ro och tänker att de politiska problemen är lösta. Men så är det inte.
Den som bemödar sig om att resa i afrikanska länder och umgås och prata med vanligt folk kommer att upptäcka att ett gigantiskt problem är den auktoritetstro som råder överallt. Folk är, enkelt uttryckt, väldigt rädda för chefen. Och det har de anledning att vara. Den som sätter sig upp mot chefen i ett vanligt afrikanskt land drabbas nämligen oftast väldigt hårt.
Chefen kan vara en make, en chef på jobbet, en överordnad släkting, en lokal politiker eller presidenten själv. Det finns chefer överallt, som alla hukar för.
Och när alla är rädda för chefen vågar ingen ta initiativ, av rädsla för att misslyckas och bli bestraffad. Samhället står stilla, ekonomin går på tomgång.
Det är detta förhållande som en demokratisk mentalitet skulle kunna ändra på. Men en mentalitet kan inte ”införas”. Den måste växa fram av egen kraft.
Det sägs ofta att det viktigaste i en demokrati är att medborgarna kan rösta fram den regering de vill ha. Det är bara delvis sant. Jag vill påstå att det viktigaste är möjligheten att kunna rösta bort den regering de inte vill ha. Det är ofta väldigt mycket svårare.
Jag är mycket oroad av att räknenissarna utökar sitt inflytande i biståndsbranschen. Det är nämligen de som oftast förespråkar idén om demokratins bristande betydelse för ekonomisk tillväxt. I dagens DN attackeras exempelvis professor Bo Rothstein för sin inställning.
Västvärlden som vilar tryggt i sin egen månghundraåriga parlamentariska demokrati kan gäspande avfärda betydelsen av densamma i Afrika. Det är ju välkänt att folk där inte har samma behov som vi. Själva ser de saken annorlunda.
Worshipping a dictator is such a pain in the ass, som författaren Chinua Achebe sade.
Kenya fyller 50 år
Kenya firar i dag – 12 december – 50 år av självständighet. Hipp, hipp hurra säger jag litet trött. Jag tycker nog man kan skönja en medelålderskris hos detta fantastiska land som skulle kunna vara paradiset på jorden.
När jag kom till Kenyas huvudstad Nairobi första gången 1976 var det en stad i slyngelåldern. Det var ett skönt äventyr för en ung ryggsäcksluffare att sugas in i denna jäsande smältdegel som bubblade av tillförsikt och framtidstro. Landet hade varit självständigt i endast tretton år. Alla tog för givet att allt bara kunde bli bättre. Till och med tiggarna var optimistiska.
Men runt omkring mullrade våldet. Idi Amin härjade i Uganda. Afrostalinisterna hade tagit makten i Etiopien och jagade unga intellektuella. Snart skulle den Röda Terrorn bryta ut som skördade 50 000 unga etiopiers liv. Alltmedan Sverige etablerade sig som den största givaren av civilt gåvobistånd till Etiopien, by the way.
I Somalia var president Siad Barre fullt upptagen med att köra sitt land i botten och resultatet av det har vi sedan länge facit på. Året därpå bröt Ogadenkriget ut.
Folk flydde hals över huvud från de våldsdrabbade grannländerna, de flesta sökte sig till Nairobi. Unga ugandier, etiopier och somalier blev mina vänner och rumskamrater. För mig var det en underbar tid.
Men för Kenya var det inte lika fantastiskt. Några år senare blev det uppenbart att klyftorna i samhället växte. Framtidstron kom av sig. Segregationen blev tydlig när stadsdelen Eastleigh förvandlades till Lilla Mogadishu, bebott nästan uteslutande av somalier.
Somalia imploderade, för några år sedan invaderade Kenya för att säkra sin gräns och i höstas kom vedergällningen från militanta somaliska islamister i form av massakern i köpcentret Westgate.
Runt omkring Nairobi växte slumområdena med dramatisk fart. Kibera blev världsberömt och närmast synonymt med hjärtskärande fattigdom.
President Jomo Kenyatta, landsfadern, utvecklade tribalism till en skön konst. Alltså att göra politik av det faktum att landets befolkning var uppdelad i en mängd olika stammar. Politiska motsättningar etablerades, 2008 skulle de explodera i landsomfattande våld som krävde över ettusen dödsoffer.
I dag sitter Jomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta som president. Åtalad av den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.
Som sagt. När man fyller femtio så kan det vara dags att sitta ned och försöka summera sitt liv. Vad gjorde jag rätt? Vad gjorde jag fel?
Kenya skulle nog må bra av att lägga sig på psykologsoffan ett tag och prata ut med någon förstående terapeut.
Sanningen om moderaterna och ANC
Det svenska stödet till ANC under apartheidperioden har diskuterats livligt den senaste tiden. I dag vill alla politiska partier skära pipor i vassen och hävda att de bekämpade rasförtrycket.
Helt fel. Moderaterna bromsade så gott de kunde, i vetskap om att det svenska stödet till ANC även handlade om stöd till andra organisationer. I förlängningen stöd till Sovjetunionens hegemonistiska strävanden i södra Afrika.
Och det ville moderaterna av lätt begripliga skäl inte medverka till.
Det svenska stödet till ANC och det svarta motståndet inne i Sydafrika beslutades av en liten grupp som gick under benämningen Humanberedningen. I den ingick representanter för riksdagspartierna. Dock inte vänsterpartiet (VPK på den tiden), intressant nog.
Moderaterna obstruerade och satt med högst motvilligt. I en vetenskaplig avhandling läser jag:
Moderaterna förde i sin befrielserörelsepolitik linjen att de på riksplan medvetet inte ville veta vad som diskuterades i beredningen. De hade en kommunpolitiker som satt med. Bertil Persson (m) sade att: ”Vi ansåg i utrikesutskottet att vi inte ville veta för då kunde vi inte heller ansvara för att svara på några frågor. Vart biståndet till befrielserörelserna gick visste vi inte”. Vidare menade han att moderaterna på riksplanet ansåg det viktigt att inte veta, för att inte behöva försvara svensk befrielserörelsepolitik. (Janet Vänämäki “Bistånd utan förbehåll – en studie om Sveriges bistånd till ANC”.
Så såg det ut. Och det berodde som sagt inte bara på att moderaterna var ovilliga att stödja ANC. Det handlade om att Sverige var stor finansiär av andra befrielserörelser i regionen från 1970-talet och framåt. En mycket betydelsefull mottagare av svenska pengar var gerillan MPLA i Angola.
Portugiserna lämnade Angola 1975. Tre olika rörelser kämpade då om makten i landet. MPLA kallade sig marxist-leninistiskt och erhöll starkt stöd från Sovjetunionen i form av pengar och vapen. De andra rörelserna UNITA och FNLA stöddes av Sydafrika, Zaire och USA.
Sverige stödde MPLA med pengar som beslutades av Humanberedningen där moderaterna motvilligt satt med.
Den militära konflikten i södra Afrika som även inkluderade Moçambique, Rhodesia och Namibia blev ett så kallat proxy war där Sovjet och USA stred genom ombud. Kubanska trupper anslöt sig till MPLA. Civila dödades i okänt tusental. Svenska pengar finansierade dödandet.
1977 ville MPLA-ledaren Agostinho Neto rensa ut de mest hårdföra kommunisterna ur partiet. Omkring 70 000 människor mördades i den kampanjen. MPLA var då stor mottagare av svenskt bistånd.
1990 beslutade MPLA att skrota marxist-leninismen och istället kalla sig socialdemokrater. Gissa var de fick den idén ifrån.
Moderaternas hållning i Sydafrikafrågan är alltså mer komplex än den vid första anblicken synes vara. Så som det ofta är i politiken.
Det som Nelson Mandela inte var
Nelson Mandelas död hade jag tänkt skriva om men det finns inte så mycket att tillägga. Han är vederbörligen hyllad av alla i nord och syd. Helt rätt. Karln var fantastisk.
När man funderar på fenomenet Mandela så tycker jag det mest intressanta är allt det som han inte var.
Han var inte uppblåst och pompös. Han var inte diktatorisk till sin läggning. Han var inte nedlåtande mot sina politiska motståndare. Han var inte benägen att kasta dem i fängelse för deras åsikters skull. Han var inte den som skyllde alla Afrikas olyckor på kolonialismen. Han var inte föraktfull mot demokrati. Han var inte korrumperad.
Han var, kort sagt, inte som andra afrikanska ledare i allmänhet.
Ända sedan de afrikanska staterna söder om Sahara kastade av sig det koloniala oket för sisådär 40-50 år sedan har de plågats under det som brukar kallas Big Man-syndromet. Författaren Blaine Harden har träffande karaktäriserat fenomenet.
Hans ansikte finns på sedlarna. Hans foto hänger på vartenda kontor i hans rike. Hans ministrar har guldnålar med små bilder på honom på kavajslaget. Han uppkallar gator, fotbollsarenor, sjukhus och universitet efter sig själv. Han bär på en silverinfattad elfenbenskäpp eller en intrikat snidad käpp. Han kräver att bli kallad ”doktor” eller ”erövraren” eller ”läraren” eller ”den populäraste ledaren i världen”. Han går till sängs med fruar och döttrar till mäktiga män i hans regering. Han flyttar om ministrar utan förvarning, paralyserar politiska beslut och eliminerar tronpretendenter. Han gör minoriteter till syndabockar för att bli populär. Han förbjuder alla partier utom sitt eget. Han riggar val. Han snöper domstolarna. Han tystar pressen. Han går i kyrkan.
Alla dessa Big Men backades upp med internationellt bistånd i flera decennier och en fördomsfull omvärld antog att det var den enda typ av ledare som Afrika kunde frambringa.
Ända tills Nelson Mandela släpptes ur fängelset, valdes till president och visade att det finns ett annat sätt att styra ett land.
Nu är han död. Frid över hans minne. Omvärlden hyllar honom. Men borde inte samma omvärld stanna till ett ögonblick och fundera över varför den i ett halvt sekel valde att stötta Afrikas alla Big Men och ge sitt tysta stöd till att Mandela hölls inspärrad?
Nu är det tillbaka till den grå vardagen. Biståndet fortsätter rulla till Afrikas alla Big Men som fortfarande finns där ute. De som fick Nelson Mandela att lysa genom att vara allt det som han inte var.
När mobben får skipa rättvisa
I Kenya ropar man inte på polis om man blir utsatt för en stöld när man befinner sig i en folksamling.
Man ropar istället tjuv. Mwizi, mwizi! skriker man och pekar på den – oftast – flyende tjuven.
Det får en omedelbar effekt på omgivningen. Alla lystrar, släpper vad de har för händer och kastar sig brutalt över den stackars boven. Utan att ställa några frågor börjar människor besinningslöst misshandla vederbörande. Det är inte ovanligt att tjuvar slås ihjäl på öppen gata. Jag har själv sett det hända en gång.
Fenomenet kallas på engelska mob justice. Det är en effekt av att polisen är antingen frånvarande eller inkompetent. Folk i Kenya litar i allmänhet inte på de rättsvårdande myndigheterna. När det behövs så tar människor den så kallade rättvisan i egna händer. Det kan vara väldigt obehagligt att bevittna.
I Sverige förekommer inte mob justice annat än i vissa speciella sammanhang. Som exempelvis om någon har uttryckt en misshaglig åsikt eller brutit mot en outtalad moralisk regel. Då kan mobben slå till med full kraft.
Det värsta exemplet på det som jag på rak arm kan erinra mig är den skandalösa hetsjakten på konstnären Stina Wirsén. Hon dristade sig att teckna figuren Lilla Hjärtat, en söt svart bebis precis så som jag tycker en söt svart bebis ska kunna avbildas. Jösses vad hon fick schavottera för det.
Rasistisk stereotyp! skrek mobben i högan sky. I en intervju i Svenska Dagbladet sade Wirsén:
– Det kändes som om jag ställdes, eller föstes fram, med en megafon i handen på ett torg fullt av människor som krävde att jag skulle skrika: ”Jag är rasist!”
Konstnären Lars Vilks har blivit mordhotad på riktigt på grund av bilder han har ritat. Kan jämföras med fatwan mot Salman Rushdie.
Och nu är mobben ute efter Göran Lambertz därför att han har anmält en avvikande åsikt i fallet Thomas Quick. Vi får se om han överlever.
Man tycker ju att ledande kulturdebattörer skulle ta tydligt avstånd från de skränande lynchmobbarna. Men det är precis tvärtom där mob justice regerar.
DN:s kulturredaktör Björn Wiman tycker exempelvis att misshandelshot mot politiker skall betraktas som ”hyss”, som på sin höjd kan rendera förövaren en stunds vila i snickarboa.
Lite egendomligt i ett land där både statsminister och utrikesminister har mördats inför öppen ridå.
Klimatalarmister + biståndskramare = sant
”Klimatet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera”, skriver Karlsson, Nordangård och Radetzki i dagens (2/11) DN Debatt. Läs artikeln HÄR.
Texten är synnerligen intressant och läsvärd och jag känner igen det mesta från den bransch jag själv har ägnat mig åt att bevaka under lång tid, nämligen biståndet.
Ordet ”klimatet” kan bytas ut mot ”världsfattigdomen”. Det är i lika hög grad vår tids onda fiende som sannerligen har exploaterats av många.
De tre författarna skriver att klimathotet har drivits fram som ett ”målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor.”
Kan det uttryckas tydligare? Exakt samma sak gäller med biståndet. I drygt femtio års tid har vi sett en gigantisk global industri byggas upp runt föreställningen att fattigdom kan avhjälpas genom att man dränker problemet i pengar. FN-organ, stiftelser, frivilligorganisationer och statliga myndigheter har skapats för att delta i denna dans kring guldkalven.
På senare år har även privata företag börjat inse potentialen och mjölkar nu pengar ur statliga investeringsbolag under förespegling att de ska ”bekämpa fattigdomen” genom att dra igång affärsprojekt i Afrika. Som kanske men kanske inte gynnar de fattiga.
Det är vi skattebetalare som får ta hand om notan. Det kostar oss svenskar drygt 100 miljoner kronor om dagen. Var och en av mina läsare kan fundera på vilka alternativa användningar dessa pengar skulle kunna ha om de stannade i Sverige. Istället för att finansiera en verksamhet som de flesta seriösa bedömare i dag anser omöjlig att utvärdera eller ens mäta effekterna av.
”Domedagsindustrin”, skriver de tre debattörerna i dag, ”verkar finnas i en zon fri från journalistisk granskning”. Detta har också varit fallet med biståndet. Under de decennier jag har ägnat mig åt att bevaka, problematisera och ställa kritiska frågor kring biståndet har jag upprepade gånger anklagats för att vara en ond människa som inte vill hjälpa de fattiga. Lyckligtvis håller detta på att förändras. Nu går det att skriva kritiskt om biståndet utan att bli rullad i tjära och fjädrar. Men vägen hit har varit lång, kan jag försäkra.
Får vi se en tillnyktring i klimatdebatten också? Kanske på sikt. Men så länge det är så oerhört mycket mera lönsamt att vara klimatalarmist än att vara kritisk skeptiker kommer alarmisterna att överväga kraftigt.
Precis som i biståndsdebatten. Biståndskramarna har byggt sina lönsamma karriärer på att formulera lögner om att fattigdomen i världen kan avskaffas med hjälp av massiva resursöverföringar från den rika världen. De är inte beredda att backa från sina positioner så länge det går att krama ur ytterligare lite pengar.
Jag stöter allt oftare på påståendet att demokrati inte är så viktig när det gäller att skapa ekonomisk tillväxt och ökad välfärd i fattiga länder. Varje gång jag hör det blir jag lika oroad eftersom jag är benhårt övertygad om att all acceptans av ickedemokratiska styrelseformer jämnar vägen för diktatorer.
Dagens tre debattörer pekar på samma fenomen i klimatfrågan. Allt fler alarmister underkänner demokratiska politiska system och hävdar att dessa inte klarar av att hantera klimathotet.
En snarlik inställning ser vi i frågan om det globala terrorismhotet.
Det är fascinerande att konstatera att känslor och förnuft har så svårt att samexistera.
När dikten överträffar verkligheten
Blodet droppar, blodet droppar! brukade jag och mina kompisar väsa när vi som barn berättade spökhistorier för varandra.
Det var ett sätt att försöka skapa spänning i våra hemmagjorda fantasier som annars kanske inte var så upphetsande.
Kerstin Lundell använder sig av samma metod i boken Det svarta blodet på Ordfronts förlag. Jag har aldrig läst en reportagebok så full av fantasier, spekulationer och fritt tyckande som denna. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen.
Hennes förra bok Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika var även den djupt tendentiös med dålig faktabas. Men Det svarta blodet slår alla rekord.
Hennes uttalade ambition är att finna belägg för att oljebolag, i synnerhet Africa Oil som ingår i den svenska Lundingruppen, är medskyldiga till människorättsbrott i Afrika. Hon får uppleva hur den ena nyckelpersonen efter den andra vägrar bevilja henne en intervju. Hon låter sig inte nedslås av detta utan ser det istället som bekräftelse på att de är ”skyldiga”. När hon inte får folk att prata så hittar hon glatt på sina egna svar. Så här kan det låta när hon tvingas lämna ett oljebolags kontor i London med oförrättat ärende:
”På gatan utanför står en vit sportbil. Kanske tillhör den någon nyrik oljetekniker som fått sin lön från ett skatteparadis. Huvudkontoret finns ju rentav i ett sådant, nämligen Jersey. Kanske handlar det tekniska om att skyffla papper med stora belopp på, i syfte att undvika skatten i något fattigt och eländigt land, Uganda till exempel.”
Gud vad spännande Kerstin! Och vad mera kan tänkas hända inne på det där kontoret som du inte fick besöka? Det skyfflas väl med allt möjligt fram och tillbaka, blodet droppar och oljeteknikerna köper nya sportbilar på löpande band. Om de nu inte är upptagna med att bränna byar i Afrika, för det tycks ju – enligt dig – vara deras främsta tidsfördriv.
Och eländigt är det inte bara i Uganda utan i hela Afrika enligt Lundell. Eländes elände och allt är oljebolagens fel. Annat var det förr.
”Vi ska dricka te och dansa och sjunga i månens sken, så som människorna i trakten gjorde innan oljebolagen kom dit”, skriver hon.
Ack, det lyckliga Arkadien innan jätteskurkarna Carl Bildt och Ian Lundin anlände med sina sinnessjuka planer på att bidra till ekonomisk tillväxt i Afrika!
Klyschorna haglar och guilt by association fungerar ju alltid när det gäller olja i Afrika.
Lundin-bashing, att smiska Lundin, har blivit en svensk nationalsport. Det är djupt olyckligt eftersom det blockerar en seriös diskussion om hur fattigdomen i världen ska kunna bekämpas. Oljan i Afrika är oerhört viktig i det sammanhanget. I Östafrika, där Africa Oil är verksamt, pågår just nu en uppbyggnad av oljesektorn som kommer att få dramatiska effekter på ekonomi och politik i den regionen om några år.
Att kritiskt granska hur råvaruutvinningen i Afrika går till är sannerligen en grannlaga uppgift för seriösa journalister.
Så länge frågorna kring detta formuleras som i den här boken tror jag Carl Bildt, Ian Lundin och andra berörda kan sova lugnt.
Klämtar klockan för Lundin Oil?
Fick besök av en kriminalinspektör från Krigsbrottskommissionen i går. En storvuxen och jovialisk herre ringde på dörren. Vi blev sittande i en och en halv timme och pratade Sudan, Lundin Oil och folkrättsbrott.
Som bekant misstänks Lundin Oil för medhjälp till folkrättsbrott i södra Sudan under perioden 1997 till 2003. De som kan komma att åtalas är de individer som satt i styrelsen för bolaget under den perioden. Det handlar om bröderna Ian och Lukas Lundin, Carl Bildt och övriga styrelsemedlemmar.
Jag har tidigare blivit förhörd av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist i samma ärende. Det som jag särskilt noterade då var att de båda tycktes vara dåligt pålästa gällande inbördeskriget i Sudan som formellt tog slut 2005.
Kanske inte så konstigt. Den politiska situationen i södra Sudan var ohyggligt komplex och svåröverskådlig . Jag tror inte det fanns någon som hade full överblick över alla milisgrupper, gerillafraktioner och enskilda befälhavare från olika läger som allt som oftast bytte sida i kriget.
Det var på många sätt en journalistisk mardröm att rapportera från kriget eftersom det som var sant ena dagen inte stämde dagen efter.
Kriminalinspektören i går öppnade litet oväntat med att säga att han tyckte Elvings och Edqvists förhör med mig var dåligt genomfört. Det var för mycket luft, tyckte han.
Han berättade att han hade varit i Sydsudan och förhört vittnen. Dock inga politiker, endast folk på gräsrotsnivå.
Jag har länge känt mig skeptisk till Elvings förundersökning. När jag träffade Carl Bildt nyligen sade han att han inte hade blivit kontaktad av åklagaren ännu. Hur man skall kunna hitta bindande bevis för att Lundin Oil medverkade till folkrättsbrott för drygt tio år sedan är för mig ett mysterium. Men jag är ju inte jurist. Kriminalinspektören i går berättade att det nu är fem personer som jobbar med förundersökningen. Tidigare var de tre.
En sådan här undersökning tar tid, sade han, men tillade att vi om ett år bör veta om det kan bli ett åtal eller inte.
Spännande. Mycket tyder på att jag i det läget kommer att inkallas som något slags vittne. Måste börja förbereda mig mentalt på det.
Norges svarte Breivik
Har hudfärg och religion någon betydelse vid bedömningen av terrorhandlingar?
Ja, det tror jag. Det är inte så enkelt som att allt våld ska fördömas efter samma måttstock. Det spelar roll vem som mördades. Och vem mördaren var.
Detta bör få var och en av oss att fundera på i vilken kategori vi själva hamnar om vi råkar bli mördade. Är vi viktiga eller ointressanta? Är vår mördare viktig eller ointressant?
Dessa tankar dyker upp när jag läser om Hassan Abdi Dhuhulow. Norsk medborgare. Befunnen skyldig till medverkan i terrorattacken i köpcentret Westgate i Nairobi i september då omkring 70 människor sköts ihjäl.
Det är alltså Breivikklass på honom.
Anders Behring Breivik är en vit, kristen norrman. Hassan Abdi Dhuhulow är en svart, muslimsk norrman. Breiviks bestialiska brott kan inte nog fördömas. Men varför är det helt tyst om Dhuhulow?
Han kom till Norge från Somalia som barn. Familjen bosatte sig i Larvik, en liten kuststad nära svenska gränsen. Enligt vänner och bekanta ville han bli läkare och hjälpa folk i Afrika, men han fick inte skolbetyg som räckte till en sådan utbildning. Då började han intressera sig för islam och drogs in i somaliska jihadistkretsar i Norge.
Han kom i kontakt med terrorgruppen al-Shabaab. ”Terrorgruppen” skriver jag, och det står jag för. Men det gör inte norska myndigheter och inte heller svenska. I våra länder är det fullt tillåtet att vara medlem av al-Shabaab.
Den svenska och norska aningslösheten när det gäller islamistiska terrorhot är för mig obegriplig. Men när jag funderar över tystnaden kring Hassan Abdi Dhuhulow så anar jag att denna tystnad rymmer en del av förklaringen till aningslösheten.
Åsne Seierstads bok om Breivik heter ”En av oss”. Det är så vi ser honom, som en av oss. Men Hassan Abdi Dhuhulow är inte en av oss. Därför tas han inte på allvar. Hans brott glöms bort, bagatelliseras. Vi ser honom inte, tror inte att han och hans gelikar finns bland oss.
I diskussionen kring Breivik har det talats mycket om hur samhället ska skydda sig mot nya breivikar. Någon liknande diskussion kring Dhuhulow har jag inte sett, trots att berättelsen om honom är ett skolboksexempel på hur en terrorist skapas.
Jag anar rädslan hos samhällsdebattörerna här. Om vi ska diskutera hur risken för militant islamism ska minimeras i vårt land så glider vi obevekligt in på frågan om inflödet av muslimer i form av flyktingar och anhöriga. Och den heta potatisen vill inte särskilt många debattörer ta i. Inte ens med eldgaffel.
Människors lika värde talas det mycket om. Jag tror inte särskilt mycket på det. När allt ställs på sin spets visar det sig att det bara är tomt prat. Det handlar om hudfärg och religion. För att fördöma eller ursäkta. Uppmärksamma eller glömma.
Nu hotas Africa Oil i Kenya av väpnade aktivister
När jag var i Addis Abeba förra veckan träffade jag några av Tullow Oils anställda på deras kontor där. Jag frågade bland annat hur det gick med borrningen i norra Kenya, det område som heter Turkana. Tullow Oil samarbetar med Lundinbolaget Africa Oil och sköter själva borrandet.
De suckade djupt när jag ställde frågan. De förklarade att lokalbefolkningen ställde till enorma problem. Varje dag satt det en grupp människor – huvudsakligen män – och blockerade området där borriggen står. Jag frågade förstås varför.
De vill ha jobb, fick jag höra. Majoriteten av dem kan inte läsa eller skriva. De kan inte köra bil, inte sköta en maskin, inte utföra något arbete som kräver någon form av träning eller utbildning.
Detta avspeglar den situation de befinner sig i. Turkana är Kenyas kanske mest eftersatta provins i alla avseenden. Det är torrt, det är hett och de enda som kan överleva där utan moderna bekvämligheter är turkanafolket. Jag stiftade bekantskap med dem när jag tillbringade tre veckor i Turkana år 2001 och gjorde en film för SVT.
Turkanafolket är experter på överlevnad, och på att sköta getter och kameler. Men tyvärr saknar praktiskt taget samtliga de kvalifikationer som behövs för att arbeta med oljeprospektering.
Mina sagesmän på Tullow berättade att många av turkanamännen var beväpnade med spjut och andra handvapen. Den geolog jag talade med sade att det bara var en tidsfråga innan något allvarligt skulle inträffa.
I lördags 26 oktober hände det. Omkring 2 000 turkanamän invaderade borrplatsen, förstörde maskiner och hotade Tullows anställda till livet. Angriparna anfördes av två kenyanska parlamentsledamöter från regionen som antagligen såg en chans att plocka poäng i lokalbefolkningens ögon. ”Vi stöder deras kamp för jobb…”
Av de cirka 1 700 anställda som jobbade där var närmare 900 lokalanställda, sysselsatta med väldigt basal verksamhet och i de flesta fall som en ren goodwillgest mot dem. Men det räckte inte för turkanaaktivisterna. De krävde att samtliga på plats skulle vara från bygden. Samtliga, ända upp till högsta ansvarige ingenjören.
Tullow har nu avbrutit sin prospektering vilket naturligtvis fördröjer Kenyas projekt med att bli en oljenation.
Se detta som en sedelärande berättelse ägnad att balansera upp den allmänna demoniseringen av oljebolag i Afrika.
