Islamofober och andra psykfall

På ytan förefaller det som om den politiska situationen i Mali i Västafrika har normaliserats. (”Normalisering”, detta slitna ord vars mening ingen riktigt kan definiera.)

De militanta islamisterna som invaderade den norra landsänden inklusive staden Timbuktu våren 2012 har drivits bort av franska styrkor. Presidentval hölls nyligen, segrade gjorde Ibrahim Boubacar Keita. Han tillträder nästa vecka.

Samtidigt kommer rapporter om att de islamistgrupper som ockuperade nästan halva landet nu har gått samman i en gemensam front. De är långt ifrån tillintetgjorda. De omgrupperar och bidar sin tid. Fortsättning följer alltså.

Den militanta islamismen har under det senaste decenniet vuxit till att bli det största globala hot mot fred och säkerhet som vi känner till. Hela Sahelområdet i Afrika anfäktas av denna extremism. Islamisterna utgör ett säkerhetshot från Mauretanien till Somalia.

Hur det ser ut i Mellanöstern hör vi på nyheterna varje dag.

Mot bakgrund av detta är det egendomligt att den militanta islamismen inte diskuteras mer i vårt land. Det är ju fråga om en extremistisk ideologi med totalitära anspråk som helt avfärdar tanken på demokrati.

Om det handlade om en renodlad politisk rörelse utan religiös dimension som ägnade sig åt systematisk terror i form av sprängdåd, kidnappningar, mord och regelrätta invasioner av territorium så tror jag vi alla skulle både diskutera och oroa oss.

Men när det gäller militant islamism så är det som om frågan sopas under mattan. Det känns som att det nästan är lite ofint att föra problemet på tal.

Förklaringen till detta är naturligtvis den besvärande omständigheten att det går en rak linje från den fromme muslimen som inte gör en fluga förnär, till den militante islamisten iklädd självmordsväst.

Var någonstans på denna linje går gränsen? Var förvandlas den privata religiösa övertygelsen till en allmänfarlig extremistisk våldsideologi?

Och: ska vi avstå från att diskutera detta eftersom den diskussionen riskerar att såra fromma muslimer som ogillar våld?

En absolut nödvändig frågeställning tycker jag.

Men det tycker inte alla. Den som försöker väcka frågan om islamism kommer med absolut säkerhet att bli stämplad som islamofob.

En fobi innebär som alla vet en sjuklig skräck för något som egentligen inte är farligt. En form av psykisk störning. Den som lider av en fobi har hyfsade chanser att bli botad med kognitiv beteendeterapi.

Att klassa sina meningsmotståndare som psykiskt störda är ett gammalt och beprövat grepp. Det finslipades i Sovjetunionen under Leonid Brezjnev på 1970-talet. De som ifrågasatte den sovjetiska kommunismen fick diagnosen ”filosofisk berusning” och spärrades ofta in på mentalsjukhus.

Så gör vi kanske inte här i Sverige men jag skulle inte bli förvånad om islamofober snart ordineras psykiatrisk öppenvård.