Afrika och Husby – lika som bär?

I den flod av kommentarer som har följt efter kravallerna i Stockholms förorter kan man urskilja vissa intressanta tendenser. Jag tycker mig se läger bildas, och de lägren känner jag igen från biståndsdebatten.

I det ena lägret har vi dem som Tycker Synd Om. De anser allt vara Samhällets fel. Om samhället bara satsade mer pengar skulle alla problem lösas. Individen i Husby har givetvis inget ansvar. Individen är ett Offer för Systemet.

Att flera av de identifierade huliganerna är kriminellt belastade är förstås ovidkommande. Det förstärker ju bara deras offerposition. Att de eldar upp just sådana kommunala serviceinrättningar som de säger sig sakna, exempelvis förskolor, är bara uttryck för den stora desperationen. De vill ju ha uppmärksamhet, det måste vi förstå.

Det här är en välkänd position från biståndsdebatten. Ett fattigt land kan naturligtvis inte lastas för sin egen fattigdom. Landet är ett Offer för kolonialism och kapitalism. Alla förklaringar till landets fattigdom finns utanför landet. Om landet går i krig mot sin granne så beror det på fattigdom. (Jodå, så tyckte svenska UD angående det senaste kriget mellan Etiopien och Eritrea.)

Att den egna regeringen är djupt korrumperad, har tillkommit genom en väpnad kupp och ägnar sig åt brutal förföljelse av regimkritiker är ovidkommande.

Det fattiga landet är ett Offer. Fattigdomens orsaker är externa.

I det andra lägret finner vi dem som tycker att en individ eller en regering faktiskt har ett ansvar för sina egna handlingar. Att man inte kan skylla ett dåligt beteende på en usel barndom eller en kolonial historia. En företrädare för detta läger är Hanne Kjöller i DN. Hon skrev nyligen en ytterst läsvärd krönika där hon anklagade vänstern för att förvränga sanningen om Husby.

Gissa om hon blev påhoppad. Biståndskramarna häcklade henne och utnämnde krönikan till veckans obehagligast text. Läs den HÄR.

Biståndskramarna och de som relativiserar och urskuldar våldet i förorterna tycks sålunda till stor del vara samma slags folk. Det som utmärker dem är deras människosyn. De ser sig själva som företrädare för en förment jämlikhetssträvande politisk inriktning, men där individer med mindre makt och inflytande än de själva reduceras till offer. Offer som inte kan göras ansvariga för sina handlingar, ungefär som psykiskt sjuka våldsverkare som inte kan dömas till fängelse.

Det är en mycket elitistisk människosyn.

För biståndskramarna är det skrattretande att man skall kunna ställa samma krav på en afrikansk regering som på en europeisk när det gäller hederlighet och ansvar. Lika skrattretande som att man skall kunna ställa samma krav på en tonåring i Husby som på sig själv.

Jag drar mig för att använda ordet rasistisk, det är så söndertuggat. Men de som påstår att fattigdomen i Afrika beror på kolonialismen, och de som finner förklaringen till förortsvåldet i att den sociala servicen har rustats ned, de sitter i samma båt.