Nej, extremism beror inte på fattigdom

Vissa klyschor är svårare att rå på än andra. En av de mest seglivade är påståendet att det är fattigdom som stimulerar politiskt extremism. Den 26 maj var det DN som framförde det i ett reportage om situationen i Mali.

En representant för fredsforskningsinstitutet Sipri uttalade sig och sade: ”Mali är ju en av världens fattigaste nationer och den norra delen är extra utsatt för arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling. Många, särskilt de unga, känner ett utanförskap.”

Byt ut ”Mali” mot ”Husby”, ”världens” mot ”Sveriges” och ”nationer” mot ”stadsdelar” så förstår ni vad jag menar med klyscha.

Det finns inget vetenskapligt underlag som styrker påståendet från Siprimedarbetaren. Om det var så att fattigdom, arbetslöshet och brist på socioekonomisk utveckling banade väg för politisk extremism, ja då skulle i stort sett hela Afrika vara extremistiskt.

När det gäller Mali skulle jag snarare säga att det är en svag regering, laglöshet i norr och tillgång till vapen som skapar förutsättningar för islamistiska terrorgrupper att positionera sig i landet.

Huruvida ungdomar i Timbuktu har lätt att få jobb eller inte är en fullständig bisak i sammanhanget. Islamismens framgång är inte avhängig lokala rekryteringsmöjligheter. Siprimedarbetarens yttrande är helt enkelt nonsens.

Men nu är det ju också så att det finns ett underliggande, icke uttalat syfte med påståendet om kopplingen mellan extremism och fattigdom. Meningen är att vi som läser skall tänka: ”aha, det är fattigdomen som är roten till det onda. Det avhjälper vi lätt med mer bistånd.”

Samma förledande felslut som i diskussionen om förorterna. Mera bistånd/kommunala pengar så löses problemen simsalabim!

Kom igen nu, Sipri och DN. Lite skarpare analyser, tack. Låt er inte så enkelt förvandlas till biståndspropagandister.

Och visst vore det väl välkommet att någon gång få läsa det i klartext i en tidning som DN: ”det beror på islamismen. Det är islamismen som är roten till det onda.”