Finns det bara två vittnen i Rwanda?

Artisten Gina Dirawi har varit i Rwanda och gjort ett teveprogram. Ginas värld heter serien och kan ses på SVT Play HÄR.

Temat för Rwandaprogrammet är förlåtelse och försoning. Gina träffar folk som berättar om folkmordet 1994. Hon besöker kyrkor där människor mördades. Hon får höra de mest groteska berättelser om hur folk slogs ihjäl. Hon blir berörd.

Jag förstår henne så väl. Jag har själv varit där. Gått runt på samma platser och till och med träffat samma människor.

Det var 2009. Jag reste till Rwanda för att göra film om läget i landet. Genom en god vän fick jag tips om en ung kvinna som kunde fungera som tolk. Hon pluggade egentligen och var alltså ingen officiell tolk. När jag sade att jag ville träffa någon som kunde berätta om upplevelser under folkmordet funderade hon en stund.

”Jag tror jag vet en kvinna som nog är ganska intressant”, svarade hon.

Kvinnan hette Alice. Jag träffade henne dagen därpå i en kyrka där människor hade mördats. Hon berättade sin historia för mig. Efter en stund dök en man upp som hette Emmanuel. Det visade sig att han hade mördat Alice barn 1994 och försökt mörda henne också. Nu hade hon förlåtit honom och han berättade sin historia.

Det var naturligtvis precis den story man vill ha som journalist. Nöjd reste jag hem och klippte ihop mina filmer. Foto på dem båda ser ni här bredvid.

Sedan upptäckte jag att fler än jag hade träffat Alice och Emmanuel. Jag läste ett reportage i en svensk tidning om dem. Märkligt sammanträffande, tänkte jag.

Och nu, sex år senare, visar det sig att det är precis samma Alice och Emmanuel som Gina Dirawi har träffat!

En snabb sökning på Google ger 936 träffar på deras namn. De är omskrivna i Daily Mail, The Australian, Aftonbladet och en mängd andra tidningar.

Den fråga som inställer sig är: Finns det inga andra i detta land som kan berätta om sitt öde?

Rwanda är föremål för intensiva lobbyattacker från mängder av instanser världen över. Det finns bland annat de som hävdar att vårdandet av minnena från folkmordet endast syftar till att slå vakt om tutsiernas maktinnehav. Att regeringen har byggt upp en propagandaapparat som väloljat serverar samma historier till alla gästande journalister från utlandet. Nu ifrågasätter till och med BBC sanningarna om folkmordet. Det skrev jag om HÄR nyligen.

Det tycks ligga en hund begraven någonstans. Kan det vara så att Rwandas myndigheter är rädda att någon skall låta sig intervjuas av utländska medier och leverera en version av händelserna 1994 som inte stämmer med den officiella? Att regeringen håller sig med ett stall av pålitliga förövare och överlevande offer som alltid skickas fram när utländska journalister kommer till landet. Ett stall där Alice och Emmanuel är huvudattraktionerna.

The plot thickens, som man säger.