Afrosvenskarna offer för dålig image

Afrosvenskar är mer utsatta för diskriminering och hatbrott än andra minoriteter i Sverige. Det framgår av rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige” som överlämnas till regeringen i dag (3/2).

De tre utredarna skriver om sin rapport på DN Debatt. Deras inlägg väcker en hel del tankar. Jag är övertygad om att de har rätt i sak. Svarta människor får säkerligen ta emot fler rasistiska gliringar och ännu värre i sin vardag. Man kan fundera på vad det beror på.

Det är rimligt att anta att svenskar i allmänhet betraktar afrikaner som representanter för Afrika. Och det är en kontinent med ett gigantiskt imageproblem. Vad vet folk om Afrika? Jo, att där grasserar sjukdomar, svält, krig och epidemier. Skolor saknas, våldet är ständigt närvarande. Jag skulle gissa att en majoritet av Sveriges befolkning betraktar hela Afrika som ett nödlidande inferno.

När då en representant för denna katastrofdrabbade del av världen knackar på dörren i Sverige och söker ett jobb eller en bostad, är det konstigt om arbetsgivaren eller hyresvärden tvekar?

Hur sann är då den gängse bilden av Afrika?  Inte alls, vill jag påpeka. Den är till största del helt falsk. Den som gör en resa i praktiskt taget vilken del som helst av Afrika kommer att ha svårt att känna igen sig i den svenska mediebilden av kontinenten. Den som skapar Afrikas image.

Och vem skapar mediebilden? Givetvis nyhetsmedierna, men framför allt hjälporganisationerna. Varje dag matas vi med tidningsannonser och reklamfilmer på teve som visar nödlidande svarta människor. Bilden av Afrika blir synonym med bilden av det där svältande barnet vars liv vi ska rädda genom att skänka pengar.

Afrikas dåliga image är till stor del resultatet av hjälporganisationernas massiva marknadsföring som alltid har gått ut på att framställa afrikaner som mindervärdiga varelser som inte kan ta hand om sig själva. Som är beroende av den vite mannens gåva för att kunna överleva.

Det där tror jag är en viktig del i förklaringen till att afrosvenskar diskrimineras. Man kan inte ha ett jämlikt förhållande med en människa som man samtidigt förväntas tycka synd om.

Utöver det vill jag påpeka att afrosvenskarna kanske skulle fundera över hur klokt det är att låta sig representeras av det som heter Afrosvenskarnas riksförbund. En organisation med klart antidemokratisk profil. Den som tar del av deras program blir inte mer benägen att anställa en person som associeras med dem. Det vill säga en afrosvensk.

Jag ser den aktuella rapporten som ytterligare ett uttryck för den fåfänga svenska jakten på Utopia. Det perfekta samhället där inga motsättningar existerar, där alla är systrar och bröder oavsett alla individuella skillnader.

Det kommer aldrig att förverkligas. Varje individ – vit som svart – fattar sina beslut på grundval av erfarenheter, kunskap och magkänsla. Ingen rapport i världen kommer att kunna ändra på det. Särskilt inte en rapport som utmynnar i att problemet ska lösas genom att man tillsätter en statlig utredning.