Biståndet medskyldigt till våldet i Sydsudan

De strider som bröt ut i Sydsudan sistlidna december var väntade. Redan för tre år sedan, den 7 januari 2011 publicerade jag en text på DN Debatt med rubriken ”Svenskt bistånd sponsrar kapprustning i södra Sudan”.

Jag skrev: Nu pågår en intensiv kapprustning mellan de forna fienderna i landet. Det sker med hjälp av biståndspengar, bland annat svenska.

En regering som vill skaffa sig legitimitet inför folket bör naturligtvis lägga nationens resurser på det som folket allra mest behöver. Sjukvård, skolor, vägar och sanitet. Allt detta saknas nämligen i södra Sudan.

Men i en tyst överenskommelse har detta istället överlåtits åt utländska biståndsgivare. Det finns en mörk baksida av denna biståndsgenerositet. Den betyder nämligen att regeringen kan satsa sina oljepengar på att köpa vapen. Fyrtio procent av södra Sudans budget går till ”säkerhet”, läs militär upprustning. Fyrtio procent!

Läs hela texten på DN Debatt HÄR.

Jag påpekade vidare att det yttre krigshotet inte var särskilt påtagligt. Däremot fanns det en överhängande risk att olika rivaliserande grupper inom landet skulle gå i krig mot varandra.

Det är exakt vad som nu har hänt. Och dessa grupper är välbeväpnade.

Sydsudan skapades 2011 som ett direkt resultat av fredsöverenskommelsen som satte punkt för ett 22 år långt krig. Den nya nationen blev omedelbart en favorit för biståndsorganisationer i västvärlden. EU och de enskilda medlemsländerna, inklusive Sverige, har överfört enorma penningsummor avsedda för utvecklingsprojekt. Detta har inneburit ökade möjligheter till förskingring i stor skala. Den viktigaste effekten av den omfattande hjälpen är dock att landets egna resurser – oljepengar – har kunnat användas för att bygga upp krigsmakten. Det är denna krigsmakt som nu i över en månads tid har ägnat sig åt att ta livet av de egna medborgarna.

Enkelt uttryckt: biståndsgivarna har fixat markservicen vilket har gjort det möjligt för Sydsudans regering att istället lägga pengarna på krigsmakten.

Om givarländerna från början hade krävt att Sydsudans regering skulle finansiera utvecklingsprojekt och därmed bygga ett socialt kontrakt med sina medborgare, så hade kanske den politiska situationen i landet kommit att se annorlunda ut. Men det som hände var att praktiskt taget alla projekt av betydelse för gemene man togs omhand av utländska biståndsgivare. Efter en tid började medborgarna med fog ställa sig frågan vad de skulle ha regeringen till.

Det är det oansvariga biståndet som starkt har bidragit till att Sydsudan allt sedan sin tillblivelse har utvecklats till ett land där medborgarna tycker att regeringen är irrelevant, och dessutom en parasit som mest bara ägnar sig åt att försnilla pengar.

I det läget är det inte konstigt om våldet blir lättantändligt och att lojaliteten med regeringen sviktar.

Det är inte första gången ett oansvarigt bistånd möjliggör militarisering. För varje svensk biståndskrona som nådde Sydsudan, frigjordes motsvarande summa i landets budget för vapeninköp. Nu mördas oskyldiga civila med dessa vapen.

Det här är enkel matematik som varenda biståndsgivare känner till. Men som ingen vill prata om.