Vad är det för fel på Somalia?
Studio Ett på Sveriges Radio ringde och ville höra mina åsikter om Somalia. Bakgrunden var den konferens som hölls i London i går, 7 maj. Syftet med den var att trumma ihop stöd för den nya regeringen i Somalia, och dess ansträngningar att återuppbygga landet.
Storbritanniens premiärminister David Cameron sade i ett tal på konferensen att det finns hopp för Somalia.
Hur kan han veta det, undrar jag?
1991 störtades den regering som styrdes av Mohamed Siad Barre. Ett inbördeskrig mellan olika klaner bröt ut. Somalierna har sedan dess frenetiskt och ytterst målmedvetet skjutit sitt vackra land sönder och samman. I dag återstår bara ruiner.
De senaste 22 åren i landets historia kan framstå som totalt meningslösa. Men många, många krigsherrar och deras allierade har blivit ofantligt rika på den här verksamheten.
Laglösheten har möjliggjort ytterst lukrativ verksamhet som fartygskapningar i Adenbukten. Dessa har inbringat ett okänt hundratal miljoner dollar. Mycket stora summor har förts till Kenya och tvättats där. Mina sagesmän berättar om resväskor fulla av dollarsedlar i Nairobistadsdelen Eastleigh.
Allra mest inkomstbringande har nödhjälpen varit. De krigsherrar som har styrt Somalia har systematiskt luggat omvärlden på gigantiska belopp. Genom att först vålla nöd och svält och därefter erbjuda sig att serva utländska hjälporganisationer har de skapat en lokal nödhjälpsindustri i Somalia som har genererat ohyggligt mycket pengar.
Nu kommer en ny president och lovar bot och bättring. Demokrati skall det bli och nöden skall utrotas.
Med hjälp av nya hundratals miljoner utländska dollar.
Klandra mig inte om jag är skeptisk. Har vi inte sett det här förut? I Somalia, naturligtvis. Men även i Afghanistan där president Karzai har satt biståndsstöld i system och berikat sig själv och sina klanfränder. Biståndshistorien är full av framgångsrika bondfångare som har duperat givmilda västerlänningar. Allt i eget vinningssyfte.
Jag förstår att läsaren kan tycka att detta låter uppgivet och cyniskt. Det är inte min mening. Jag är inte cynisk i förhållande till Afrika. Jag tror på den kraft som finns hos vanliga, hederliga afrikaner.
Problemet är att dessa hederliga människor nästan undantagslöst företräds av skurkar och banditer som finansieras av utländska biståndsgivare som likt David Cameron uttalar romantiska floskler om ”hopp för Somalia” istället för att göra en riktig analys av problemet.
Givarländerna vill genom sitt stöd till den nya regeringen hjälpa till att bygga en västerländsk typ av nationalstat. Jag tror inte det kommer att gå i brådrasket. I 22 år – egentligen sedan urminnes tider – har klansystemet varit enskilda somaliers enda trygghet. Nationalstaten och klanväldet kan inte fungera parallellt. Om en demokratisk nationalstat skall byggas måste klanväldet försvinna.
Omvänt: om fred och stabilitet skall byggas i Somalia så måste det baseras på de politiska strukturer som faktiskt finns där och har visat sig livskraftiga. Men det är strukturer som inte accepterar demokrati.
Se där, en nöt att knäcka för David Cameron, Gunilla Carlsson och många fler.
Lyssna på min miniföreläsning om Somalia i gårdagens Studio Ett. Klicka HÄR.
Se den fejkade filmen om Johan och Martin.
Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.
Klicka HÄR för att se den.
Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.
Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.
Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.
Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.
Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.
Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.
Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?
Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.
Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.
Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?
Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.
Den stora blåsningen i Ogaden.
Tisdag 11 september medverkade jag i Studio Ett i Sveriges Radio. Samtalet handlade om Johan och Martin. Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
Jag sade bland annat att jag absolut hade känslan att hela proceduren med dem var regisserad av etiopiska myndigheter. Från det att de greps i Ogaden fram till frisläppandet den 10 september.
Jag är själv dokumentärfilmare och den film som sades visa hur det gick till när de greps, med skottlossning och allt, såg helt enkelt fejkad ut. Den saknade autenticitetskänsla, som vi brukar säga.
Bara timmar senare bekräftades detta. Läs exempelvis Aftonbladets text om hur det gick till genom att klicka HÄR.
Jag tror till och med att deras resa över gränsen in i Ogaden var arrangerad av etiopiska agenter från början. De gick på en riktig blåsning och syftet med det hela var just det som blev resultatet. Två vita, västerländska journalister i fängelse, anklagade för terrorbrott. Dömda till långa straff. Så småningom benådade, medan den svenska regeringen krälar i stoftet. Allt följer den uppgjorda dramaturgin.
Och vilken journalist vågar åka med gerillan i Ogaden efter detta?
Godmorgon, världen – Vem var Meles Zenawi?
Söndag 26/8 medverkade jag i “Godmorgon, världen” i Sveriges Radio. Inslaget handlade om den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi. Jag har träffat och intervjuat honom och dessutom rest mycket i Etiopien. Jag var där under kriget som upphörde 1991 när Meles och hans TPLF-gerilla tog makten. Jag reste tillbaka och gjorde en dokumentärfilm för Sveriges television 2003. Det var då jag träffade Meles.
KLICKA HÄR för att lyssna på inslaget “Diktator med en plan” i Godmorgon, världen.
Medverkan i radio under åren.
Under väldigt många år har jag varit en flitigt anlitad studiogäst i Sveriges Radio. Oftast Studio Ett eller P1 Morgon. Men jag har också medverkat i andra program. Det mesta har handlat om Afrika och bistånd.
För att söka program där jag har medverkat kan du KLICKA HÄR.
Notera att det finns en och annan “Bengt Nilsson” där som inte är jag. Du ser nog på programtiteln vad det handlar om. Listan är inte komplett, jag har varit med i ännu fler radioprogram.
Rwanda – “Du ska få träffa min mördare”.
Godmorgon, världen 5 april 2009.
“Rwanda femton år efter folkmordet. För femton år sedan flydde hon från massmordet i en rwandisk kyrka. Idag har hon lärt känna mannen som nästan dödade henne. Reportage från Rwanda, om en försoningsprocess som väcker förundran i omvärlden.”
Jag gjorde det här radioreportaget efter mitt första besök i Rwanda. Mötet med dessa människor grep mig mycket starkt. Gå till Godmorgon, världens hemsida och lyssna på inslaget genom att KLICKA HÄR.
Titta också på den film jag gjorde i Rwanda som handlar om en så kallad gacacarättegång. Se filmen genom att KLICKA HÄR.