- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Fantasier om Nordafrika
Läget i Nordafrika förvärras timme för timme. Detta uppmärksammas i svenska medier och när jag läser om situationen slås jag av den naiva aningslöshet som fortfarande präglar skribenternas texter.
Dagens Nyheter (21/10) summerar den arabiska våren, som inträffade för fyra år sedan, och sammanfattar läget med rubriken ”Optimismen har kommit av sig”. I Libyen störtades Muammar Khadaffi med hjälp av Nato-flyg. Men Natos insats som syftade till att stötta ”moderata krafter” i Libyen, var inte uttryck för optimism. Den var uttryck för extrem okunnighet. Rent ut sagt dumhet.
Dumheten bestod i uppfattningen att Khadaffis despoti automatiskt skulle förbytas till demokrati, så fort diktatorn var störtad. Det är en mycket utbredd föreställning i västvärlden. Många politiska bedömare utgår ifrån att människor som lever under politiskt förtryck längtar efter en form av västerländsk parlamentarism.
Så är icke fallet. I Libyen var det styrelseskicket aldrig aktuellt. Där ville folk återupprätta klanernas makt. Och det är precis vad som har hänt. I dag råder öppet krig mellan rivaliserande klaner och att politiska experter i Europa inte kunde se att detta skulle hända kan inte kallas annat än dumhet.
Tunisien går till val på söndag 26 oktober. Rapporteringen i svenska medier inför detta präglas av sedvanligt önsketänkande. Partiet Ennahda tycks vara favorittippat och dess politiker beskrivs som moderata islamister.
Ursäkta, vad är det för ett slags tulipanaros? För mig låter det lika omöjligt som moderata nazister. En islamist är en islamist och sådana borde inte ha något inflytande över ett lands politik. Vare sig i arabvärlden eller i Sverige.
De gamla nordafrikanska diktaturerna Tunisien, Libyen och Egypten karakteriserades av att de var klan- eller stamsamhällen styrda av enväldiga statsapparater som inte tolererade opposition. När den repressiva staten försvagades i och med att diktatorn störtades, blev det fritt fram för dem som länge väntat i kulisserna. Muslimska brödraskapet i Egypten, Ennahda i Tunisien och välbeväpnade klanledare i Libyen.
Den västerländska typen av parlamentarisk demokrati har inte en chans i sådana politiska sammanhang. Efterfrågas inte, är i princip okänd.
Detta måste europeiska politiker och Nato-generaler lära sig innan de börjar stötta ”moderata” krafter i dessa länder.
Västsahara och vänsterpartiet
Västsahara, sade Jonas Sjöstedt i SVT:s Rapport. Det är bra att den nya regeringen erkänner Palestina men vi borde också erkänna Västsahara. Han nämnde det i förbigående, jag tror inte så många tittare hann uppfatta hans ställningstagande.
Frågan om Västsahara är tämligen perifer i den svenska utrikesdebatten. Det är sällan man hör någon prata om den. Det är naturligtvis synd, regionen är ett av de mest intressanta av världens kvarvarande omstridda områden. Västsahara klassas av FN som icke självstyrande. 1975 överlämnades det av Spanien till Marocko och Mauretanien.
Men där finns också organisationen Polisario. Den utger sig för att vara en befrielserörelse och kräver självständighet. Och det är förstås detta som engagerar vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt.
Han har varit där, och det hedrar honom. Han har skrivit en lång och intressant rapport om sitt besök. Han är mycket missnöjd med att vår förra regering inte erkände Västsahara och Polisario, trots att det faktiskt fanns en majoritet i riksdagen för det.
Erkännandet stupade på formalia. Väldigt viktig formalia. För att ett land skall kunna erhålla diplomatiskt erkännande måste en rad kriterier uppfyllas. Landet ska ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet.
Västsahara uppfyller inte något av dessa krav.
Det tycker inte Jonas Sjöstedt spelar någon roll. Han står uppenbarligen helt på Polisarios sida, trots att denna rörelse uppvisar en mängd tecken på att vara en kraftigt terroranstruken organisation.
De senaste åren har al Qaida etablerat sig i nordvästra Afrika i form av gruppen AQIM. Den rörelsen var starkt engagerad i terrorangreppen och den tillfälliga ockupationen av norra Mali härom året. Allt fler rapporter berättar nu om att de områden i Västsahara som faktiskt kontrolleras av Polisario används av AQIM för militär träning. Dessutom finansierar AQIM sin terrorverksamhet med drogsmuggling och trafficking i stor skala genom den delen av Afrika. Ett i praktiken laglöst land är naturligtvis idealistiskt för sådan verksamhet.
Sedan flera år sitter svensken Johan Gustafsson tillfångatagen av en islamistisk terrorgrupp någonstans i detta vidsträckta ökenområde. Det är fullt möjligt att han befinner sig i den del av Västsahara som styrs av Polisario. Det mest svårkontrollerade området i hela regionen.
Jag tycker det är stötande att vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt personligen så här lättvindigt propagerar för ett erkännande av Västsahara och Polisario. Det vittnar om politisk omognad, rebellromantik och dålig kunskap om politiska realiteter i ett av världens just nu mest terrorinfekterade områden. Det är också ett hån mot alla de människor som lider dagligen av islamistisk terror i Västafrika.
Gå hem och läs på, Jonas.
Negerkungens sorti
Negerkung får man inte längre säga i filmen om Pippi Långstrump. Ganska väntat efter den diskussion som har förts om Tintin i Kongo och glassen Nogger.
Själv ogillar jag att Pippis apa heter herr Nilsson. Ganska kränkande, tycker undertecknad! Om han hade hetat Muhammed så är jag säker på att SVT hade plockat fram saxen för länge sedan.
Jag har ännu inte hört att Astrid Lindgrens böcker om Pippi ska förpassas till giftskåpet och filmen är en fri bearbetning av boken. En filmatisering innebär alltid att man stryker, ändrar och lägger till. Att i efterhand göra ytterligare en ändring ser jag inte som något brott. Jag har därför svårt att förstå somligas upprördhet. Det tycks mest vara en principiell symbolfråga.
Att ta bort ordet negerkung uppfattar jag som ett sätt att hyfsa tonen i det offentliga samtalet. Jag förstår inte varför små mörkhyade barn i Sverige ska behöva konfronteras med n-ordet, som det ofta kallas, under sagostunden på dagis. Jag har alltid ogillat ordet. Det har en klart nedsättande klang med en tydlig rasistisk innebörd. Att ordet till och från har använts även av svarta, särskilt i USA, i ett försök att avstigmatisera det, förändrar inte saken. Ordet innebär en objektifiering, en avhumanisering. Jag skulle aldrig drömma om att tala om någon av mina afrikanska vänner som neger.
Jag stöder alltså SVT:s beslut i den här frågan.
Men diskussionen slutar inte där. Den är kopplad till de ofta förekommande påståendena att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det egentligen ligger till med den saken. Nu har jag kanske ingen rätt att yttra mig i den frågan. Jag är ju en medelålders, vit, heterosexuell, protestantisk man. Så lågt man kan sjunka på statusskalan i dag. Jag vill ändå hävda att vi som tillhör den kategorin sedan barnsben är marinerade i en saft med starka antirasistiska kryddor.
Några av våra stora skalder har formulerat sig kring detta. Jag tänker exempelvis på Evert Taube som sjöng om Gustaf Blom från Borås. Han som mötte en kvinna från Fidji som födde honom tvillingar, två nästan svarta barn. Den tredje pojken var vit. Men han sov alla dagar och söp varenda natt. Hans hud var vit, hans ögon blå men själen den var svart. Gossen hamnade i det beryktade fängelset Sing-Sing. Gustafs svarta pojkar däremot blev duktiga sjömän, och hans konklusion av detta var: en skiftning i kulören, det gör väl ingenting, nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing.
En underbar visa som jag tror sammanfattar en gammaldags svensk inställning i rasfrågan. Det handlar inte om vad du är, utan vem du är.
Så länge som rasismdebatten i vårt land fokuserar på seriefigurer och glasspinnar så tror jag inte problemet är så stort.
Vår skamliga flyktingpolitik
Afrika utgör språngbrädan till Europa för många av dem som flyr undan krig och förtryck. Inte bara eritreaner reser via Libyen till EU. Nu gör även många syrier det, skriver DN 23/9.
På ett uppslag i tidningen berättas två historier om den förnedring som flyende människor tvingas uthärda. Först ska de riskera livet i rangliga, överlastade båtar på färd över Medelhavet. Hittills i år har cirka 2 900 flyende drunknat. Därefter ska de låta sig smugglas genom Europa förbi gräns efter gräns på väg till Sverige.
När de äntligen når vårt land får de flesta permanent uppehållstillstånd.
Som svensk kan man inte föreställa sig den förnedring och skräck det innebär för flyende människor att tvingas delta i detta absurda hinderlopp för att nå en fristad. Allt på grund av bestämmelserna att man ska söka asyl i det första EU-land man kommer till. Det vill inte de flyende eftersom de vet att deras chanser att få asyl i Italien eller Grekland är minimala.
När de kommer till Sverige har de flesta rivit sönder sina id-handlingar och biljetter som kan berätta om deras resväg. Svenska myndigheter har då ingen aning om vilka de är. De flesta är naturligtvis genuint nödlidande människor som bara vill få ett lugnt och ordnat liv. Men bland dem finns med största säkerhet även människor med helt andra avsikter. Vilka de är får vi dock inte veta. Förrän det kanske är för sent.
I den andra artikeln i DN berättas om den legala aspekten av detta. Människosmugglare gör grova pengar på verksamheten. Etthundratusen kronor per person tycks vara ett snittpris. I en fullständigt hårresande debattartikel i Dagens Samhälle den 19 september (läs HÄR) berättar gränspolisen Göran Larsson om hur det går till. Han skriver:
Sedan flera år tillbaks vidtas inga åtgärder mot den organiserade människosmugglingen i Sverige, trots att den omsätter flera miljarder. Den organiserade människosmugglingen har i praktiken fått amnesti och får härja fritt. Detta trots att utlänningslagen bygger på att vi ska ha en reglerad och kontrollerad invandring.
Att EU inte kan enas om en gemensam asylpolitik är en stor skam. Att människor tvingas bli kriminella för att rädda livet är ännu skamligare.
I valrörelsens asyldebatt virvlade en mängd befängda påståenden omkring. Ta till exempel diskussionen kring SD-s förslag om att vi (svenska skattebetalare) ska hjälpa flyktingar i deras närområde, snarare än att bereda plats åt dem i Sverige.
Det sågades totalt av samtliga övriga riksdagspartier. Partiledarna försökte övertrumfa varandra i att slå fast hur galet, ogint och rasistiskt detta förslag var.
Låt mig då berätta att jag som journalist i drygt trettio år har ägnat mig åt rapportering från Mellanöstern och Afrika. Jag har besökt en mängd flyktingläger i mina dagar. Jag har haft timslånga samtal med flyktingar och flyktingsamordnare. Folk som jobbat inom FN eller frivilligorganisationer. Jag har hittills inte stött på enda människa som har tyckt att det är en dålig idé att hjälpa flyende människor på plats, i deras närområde. Alla – och då menar jag alla – som jag har pratat med har kategoriskt slagit fast att det naturligtvis är en fördel om en flyende människa får stanna under fredliga former i sitt eget kulturområde, med sitt eget språk och med möjlighet att relativt enkelt resa tillbaka till sitt hem när kriget upphört.
Att det också skulle vara oerhört mycket mer kostnadseffektivt för Sverige att satsa på hjälp åt flyktingar i deras närområde är bara en extrabonus. Att fler blir hjälpta, alltså.
I DN den 22/9 citeras UNHCR-s medarbetare Kilian Kleinschmidt som besökte Sverige för att tigga pengar till FN-s verksamhet. Han duckar för DN-s fråga om hur han ställer sig till SD-s förslag. Han svarar bara generellt att all hjälp behövs.
Det gör han alldeles rätt i. Om han sade som det var – som jag har hört mängder av hans kolleger göra i flera decennier – så skulle han omedelbart avfärdas som rasist av den svenska tyckareliten.
Jag undrar när den svenska asyldebatten ska nyktra till.
Ebola, gröna apor och andra farsoter
När jag reste genom Sudan första gången 1976 blev jag strandad i huvudstaden Khartoum. Det hade jag i och för sig inget emot. Khartoum var en härlig plats på den tiden för en ung och äventyrslysten svensk. Skälet till min ofrivilliga längre vistelse där var att en farsot hade brutit ut i den södra delen av landet. Den kallades gröna-ap-sjukan och var nära besläktad med det som i dag heter ebola.
Det dröjde innan jag kunde resa vidare. All trafik till och från södra Sudan stängdes av. Så småningom lokaliserade man ett slags epicentrum för sjukdomen, byn Maridi i södern. Sudanesiska myndigheter gjorde då det enda de kunde. De blockerade Maridi och lät folk dö. Det hjälpte dock inte helt. Många smittade hade redan lämnat byn och på det nedgångna sjukhuset i staden Juba – numera huvudstad i Sydsudan – hamnade patienter som sprutade infekterat blod ur alla kroppsöppningar. Jag träffade senare två engelsmän som hade varit inlagda där för dysenteribehandling men tvingats fly för att undgå smittan. De vandrade genom vildmarken och nådde sedermera Kenya vars gräns till Sudan också var officiellt stängd.
Redan då visade det sig alltså svårt att begränsa sjukdomen med avspärrningar. Folk reser hela tiden och rör sig ofta snabbt över långa distanser.
Grön-ap-sjukan och ebola kommer från djurriket, från infekterade däggdjur. Folk äter bushmeat, ofta apkött. Det anses vara en delikatess. Detta har länge betraktats som ett problem som hotar exempelvis schimpansbeståndet. Nu visar det sig att naturen slår tillbaka. Många hävdar ju att även hiv har ett liknande ursprung.
Jag kan se ett skrämmande men också fascinerande apokalyptiskt undergångsscenario utvecklas. Vi människor går omkring och oroar oss för global uppvärmning, kärnvapenkrig och andra katastrofer som kan hanteras med vetenskapliga och politiska metoder. Medan vi är helt upptagna med att titta åt det hållet smyger sig naturen på i det fördolda. Fågelinfluensa, gröna-ap-virus och ebola slår till och vi står där nakna och chanslösa.
Vita afrikanördar som älskar den kontinenten slänger sig ofta med ett uttryck som sammanfattar den frustration man kan känna när allt går åt pipsvängen. Trots att man varit västerländskt smart och tror sig ha gjort allt rätt. Africa wins again! suckar folk.
Ska mänsklighetens vagga som numera avfärdas som ointressant för vår fortlevnad visa sig bli vår baneman?
I dag härjar ebola främst i Liberia och Sierra Leone. Två länder som fått sin beskärda del av sjukdomar, olyckor och katastrofer. Se mina två korta filmer som handlar om det. Klicka HÄR och HÄR.
Löfven och Mugabe. Lika som bär?
Jag roar mig med – och oroas av – att hitta likheter mellan svensk och afrikansk politik. Det har inte varit så lätt tidigare men nu tycker jag man kan upptäcka allt fler paralleller.
I afrikanska länder hyser regeringspartiet alltid en mycket föraktfull attityd till den politiska oppositionen. Om sådan ens är tillåten. De som motsätter sig regeringens politik demoniseras och utmålas ofta som extremister. Regeringen vill inte ta i oppositionspartiet med tång. Det är vanligt att regeringens politik utformas så att den ska blockera oppositionen, helt oavsett vad denna föreslår.
Den ofta förekommande ”mjuka” opposition vars politik inte skiljer sig allt för mycket från regeringens bjuds ibland in till samarbete. Därmed neutraliseras den. Folket kommer att uppfatta den som synonym med makten. Det här har hänt i exempelvis Kenya och Zimbabwe.
De verkligt oppositionella hålls dock fortfarande på armlängds avstånd. Det gör att människor som motsätter sig regeringspolitiken söker andra metoder att förändra landet. Det är då väpnade rebellrörelser uppstår. När en stor grupp missnöjda medborgare trots många röster i valet inte får något inflytande över landets politik så växer risken för våld.
Nationalekonomen Tino Sanandaji har i en artikel i Realtid (läs HÄR) sammanfattat det som jag tror ligger till grund för att SD fick 13 procent i valet. Han skriver:
När Eurostat redovisar siffror för antal som beviljas asyl första halvåret 2014 visar det sig att Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, står för 22 procent av de beviljade asylansökningarna. Det innebär att Sverige ensamt beviljar fler asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.
Man kan yvas över detta och vara stolt över att vara medborgare i en humanitär stormakt. Men man kan också, utifrån skilda utgångspunkter, tycka att det är problematiskt.
Mest problematiskt tycker jag dock det är att en stor och synbarligen ständigt växande del av den svenska väljarkåren systematiskt hålls borta från politiskt inflytande. Det ska inte uppfattas som att jag sympatiserar med SD.
Det ska uppfattas som att jag är en tänkande och reflekterande människa. Och dessutom orolig för att svensk politik allt mer börjar likna afrikansk.
Peponis ägare är död. Men Lamu lever.
Lars Korschen dog i cancer för några dagar sedan. Han blev kanske aldrig världsberömd, men för tusentals människor är hans namn förknippat med ett av de mest fantastiska hotellen på vår jord.
Hotell Peponi på ön Lamu, Kenya. Den danska familjen Korschen har drivit Peponi ända sedan 1967. Se en intervju med Lars och bilder från hotellet HÄR.
Jag har aldrig bott där. Det kostar lite mer än vad jag tycker är vettigt att betala. Men jag har suttit många gånger på den enastående terrassen, tittat ut över sundet som skiljer Lamu från ön Manda, smuttat på en GT och sett mörkret falla över en magisk plats i universum.
Lyssnande på cikadorna, böneutropet och alla engelsktalande expats som minglar i baren.
Jag vet inte hur många som minglar där just nu. Jag läser att turismen återigen har gått ner i viloläge på ön. Lamu hotas av somaliska islamister som helt nyligen utförde två bestialiskt blodiga attacker mot fattiga kenyaner på fastlandet i närheten. I Allahs den barmhärtiges namn.
Som den ständiga afrikaoptimist jag är, är jag övertygad om att Lamu ska rida ut även den här stormen. Lamu har existerat som ett centrum för swahilikulturen sedan 1300-talet. Härifrån seglade fartyg till Indien och Kina långt innan Vasco da Gama var född. Ska en bunt vidskepliga fanatiker från Somalia kunna vålla permanent skada på en sådan plats?
Nej, det tror jag inte. Men Lamu behöver vårt stöd. Jag menar människorna, Lamuborna, som till stor del lever av turismen och vill se sin unika bygd växa och frodas.
Just nu är det drömläge att åka till Lamu i Kenya. Billiga flygbiljetter, hotell som skriker efter gäster.
Gör en kulturgärning. Åk dit, lär känna de fantastiska människorna som representerar den bästa mix man kan tänka sig av islam, nyfikenhet på västvärlden, gästfrihet och vänlighet.
Lamu är fortfarande en sagoö, och skall förbli en sådan.
När du ändå är där, titta in på Peponis terrassbar vid solnedgången, beställ en sundowner och sänd en tanke till Lars Korschen.
De jobbiga somalierna
Somalier är illa sedda i Östafrika. Det är sällan man hör en kenyan, ugandier eller etiopier säga något positivt om dem. På grund av det långa inbördeskriget i Somalia finns det somalier i alla grannländerna. Många är entreprenörer inom åkerinäringen och i Sydsudan upptäckte jag att grossister i alkoholhandeln ofta är somalier. Pragmatiska muslimer, sålunda.
Andra handlar med khat, tvättar piratpengar eller jobbar med illegala vapenaffärer. Jag har hört många östafrikaner klaga på hur egensinniga, våldsbenägna och kompromissovilliga somalierna är.
Al Shabaabs terrorattacker i Kenya och Uganda har inte förbättrat somaliernas rykte.
Det är ingen hemlighet att somalier ser ner på andra folk i regionen. De anses allmänt vara rasister. Även i Kenya betraktas de som ”svårintegrerade”.
Men det har inte alltid varit så. När jag reste till Kenya första gången 1976 fick jag kontakt med flera unga somalier och mitt allmänna intryck var att de var smartare, pålitligare och betydligt mer världsmedvetna än genomsnittet kenyaner.
Vackra Nafisa som jag blev störtkär i introducerade mig till den somaliska diasporan som jag inte hade lärt känna utan henne. Jag kom att betrakta somalierna som betydligt mer kultiverade än de flesta andra folk i Östafrika.
Inbördeskriget, som inte går att förklara utan en ordentlig analys av det somaliska klansystemet, är orsaken till att det somaliska samhället har imploderat. Vi har nu en ganska stor grupp somalier boende i Sverige och deras förutsättningar på svensk arbetsmarknad och möjlighet till integration måste betraktas som väldigt begränsade.
Desto större anledning att försöka analysera och förstå situationen. Journalisten Per Brinkemo har med sin nyutgivna bok Mellan klan och stat – somalier i Sverige på Timbros förlag gjort en verklig kulturgärning. Han har under många år arbetat med somalier i Malmö. Han kan ämnet som få andra. Välskrivet och pedagogiskt förklarar han den somaliska kulturens unika karaktär och hur krocken med svenska värdesystem är oundviklig. Men också hur denna krock går att dämpa, till och med att arbeta sig igenom.
Det som krävs är förståelse från båda sidor. Somalierna måste lära sig förstå Sverige, och svenska myndigheters arbete underlättas om kunskapen om somaliska seder och bruk förbättras.
Per Brinkemos bok gisslas naturligtvis reflexmässigt på Aftonbladets kultursida. En grupp somalier har attackerat den och påstår att den ”lobbar för att vi ska agera som projektionsytor för en europeisk fantasi om den Andres kulturella anlag för laglöshet och omodernitet”. Läs texten HÄR.
Undertecknarna av artikeln skjuter särskilt in sig på Brinkemos påpekande att dromedaren för somalierna är lika viktig som Volvon är för svenskar. En välfunnen jämförelse. Dock vill jag nog påstå att dromedaren är betydligt viktigare.
Mellan klan och stat har inte fått särskilt många recensioner i svenska tidningar. Det följer ett deprimerande mönster. En bok som på allvar analyserar och förklarar en problematik som är central i svensk invandringspolitik har inte en chans att bli uppmärksammad. På landets redaktioner sitter ängsliga och kulturrelativistiska redaktörer och vågar inte yttra sig, av rädsla för att bli kallade rasister.
En annan nyutgiven bok som förtjänar uppmärksamhet är Egna röster egna bilder – när somalier själva berättar. Utgiven av föreningen Hidde Iyu Dhaqan. Redaktör Lars Åberg och med foton av bland andra Lars Strandberg. Det är en nostalgisk och ganska sorgesam bok om det Somalia som inte längre finns.
Det enda jag saknar i båda dessa böcker är en genomgång av islams roll i Somalias kollaps. Men en sådan analys skulle väl vara rena kamikazeprojektet i dagens Sverige. Den som vill förkovra sig i det ämnet rekommenderas att läsa någon av Ayaan Hirsi Alis briljanta böcker.
Fria fantasier om oljan i Afrika
Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.
Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.
När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.
Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.
Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.
Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.
Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.
Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.
Rätten att få vara vidskeplig
Det är intressant att se hur begreppet rasism ständigt omdefinieras i Sverige. Det har blivit ett slags one size fits all-begrepp som alla kan använda beroende på vad man vill och vilket humör man är på.
De politiska partierna tävlar i den populära grenen antirasism och till den sporten hör att man hela tiden måste ha någon att dunka rasiststämpeln på. Annars blir det liksom ingen tävling.
I det sammanhanget kommer jag att tänka på den amerikanske senatorn Joseph McCarthy som gjorde karriär på att anklaga folk för att vara kommunister. I början av 1950-talet pågick regelrätta häxprocesser i USA där mängder av människor tvingades schavottera offentligt, utpekade som sovjetsympatisörer. I många fall räckte det med att någon hade uttalat sympati för fackföreningar för att bli misstänkt för att vara sovjetisk spion. Den utpekade förlorade jobbet och fick utstå allmänhetens spott och spe.
Nu noterar jag att svenska vänsterpartiet har publicerat en skrift vid namn Nolltolerans mot rasism – Vänsterpartiets antirasistiska strategi. Läs dokumentet HÄR. Där anlägger de ett slags mccarthyskt synsätt på rasismen. Vänsterpartiets styrelse, som står som avsändare av dokumentet, börjar med att konstatera att kritik av islam utgör en form av psykisk störning. Den kallas islamofobi.
Rasismen, skriver partistyrelsen, har i olika tider och i olika sammanhang riktats mot olika grupper. Idag fokuserar högerextrema rörelser allt mer på människor som betraktas som muslimer och islamofobin är den främsta motorn i högerextrem ideologi idag.
Rasism är alltså enligt vänstern en form av islamofobi, och islamofober är rasister. Rasister och islamofober är därmed högerextremister. Vilket skulle bevisas.
Eftersom jag betraktar mig som icke-konfessionell agnostiker blir jag förstås undrande inför detta. Jag anser att alla religioner utgör en form av vidskepelse. Islam är inget undantag. Innebär det att jag också skall betraktas som rasist och högerextremist? Det var i så fall en nyhet för mig.
Det är en central uppgift för den antirasistiska rörelsen att bekämpa islamofobi och försvara muslimers rätt att praktisera och ge uttryck för sin tro, skriver vänsterpartiets styrelse.
Det är vad jag kallar ett präktigt politiskt paradigmskifte. Marx ansåg att religion utgjorde en illusorisk lycka. Han kallade den ett opium för folket.
Men nya tider, nya seder. Klasskampen är sedan länge nedlagd. Proletariatets diktatur blev bara en dröm. I stället ägnar nu vänsterpartiet sin kraft åt att kämpa för människors rätt att få vara vidskepliga.
Joseph McCarthy visste att det gick att bygga en politisk karriär på att skrämma människor för kommunismen och att svepande peka ut folk som sovjetsympatisörer.
Den så kallade antirasistiska rörelsen i Sverige med sina diffusa anklagelser om islamofobi uppvisar precis samma mönster.
Var därför försiktig på midsommarafton när du dansar kring stången, om du är en etnisk svensk mitt i livet, som Reinfeldt sade. Tänk på att ditt dansande kan uppfattas som exkluderande av andra etniska grupper. Därmed också avståndstagande. Det vill säga rasistiskt. Vilket innebär att du är högerextremist.
Och för gusskull, ta inte på dig byxor med knätofsar. Då är det kört, det kan jag lova.