Krönika – Hur biståndet stjäls i Somalia.
I somras avslöjade en rapport till FN:s säkerhetsråd hur biståndspengar till Somalia försnillades systematiskt. Sjuttio procent av de miljontals dollar som världens länder – inklusive Sverige – har skänkt till den somaliska övergångsregeringen har ”försvunnit”. Alltså, stulits av de högsta makthavarna. Klicka HÄR för att läsa mer om rapporten. Den 23 augusti skrev Svenska Dagbladet om biståndsstölden på ledarsidan, men utöver det kan inte många reaktioner noteras. Klicka HÄR för att läsa texten i SvD.
Svindleriet har pågått länge. Lika länge som Somalia har varit föremål för bistånd och nödhjälp. När svälten i landet skapade huvudrubriker för några år sedan strömmade frivilliga pengagåvor in till olika hjälpkonton. Det mesta korrumperades bort. De rika blev rikare, vapnen blev fler och de fattiga blev fattigare. Läs exempelvis DEN HÄR TEXTEN från 2009 om matsvindeln i Somalia.
Biståndskorruptionen är lika gammal som nöden själv i Somalia. Den brittiske journalisten Aidan Hartley berättar i sin bok ”The Zanzibar Chest” om hur den förre diktatorn Aydid satte biståndsstölder i system.
”När maten obönhörligen tog slut i Somalia vaknade Aydid och andra upp och insåg vilka möjliga rikedomar svälten skapade. Krigsherrarna insåg att om stora mängder människor började dö så skulle utlänningarna vräka pengar över Somalia och göra sitt yttersta för att importera nödhjälp via hav, luft och land. Aydids män skapade så mycket död som möjligt och positionerade sig själva så att de stod i främsta ledet för att erbjuda säkerhet, transporter och logi när utlänningarna anlände. Och sedan stal de allt de kunde lägga vantarna på. Det var en ond men enkel plan.”
Så gick det alltså till i början av 1990-talet. Och så går det fortfarande till. Det har hänt förr. Det händer nu. Och det kommer att hända igen.
Vad säger biståndsminister Gunilla Carlsson, undrar Svenska Dagbladet?
Ja, vad säger hon?
Krönika – Meles Zenawi är död.
Meles Zenawi är död. Han blev 57 år gammal. På grund av de senaste årens konflikt mellan Sverige och Etiopien finns det säkert många här som tror att han var bara ytterligare en afrikansk diktator. Så enkelt är det inte. Jag träffade honom 2003 och fick mycket stor respekt för denne lille man. Ty han var kort. Han påminde om en gammaldags folkskollärare i utseende och attityd. Allvarlig, påläst, lite sträng. Och mycket bestämd. Jag var i Etiopien för att göra en dokumentärfilm för Sveriges Television. Jag och fotograf Dan Jåma hade rest genom landet i en månad och filmat. Se en bit av filmen här. Men inte fått tillgång till Meles själv. En dag fick jag besked om att han tog emot. Mötet ägde rum mitt i natten på hans kontor i Addis Abeba. Jag fick exakt en timme på mig. Vi hamnade genast i ett samtal om den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto vars senaste bok vi båda läst. Jag upptäckte att Meles och jag hade fler beröringspunkter. Jag hade rest med TPLF-gerillan under pågående krig 1989 då han var ledare för rörelsen. Vi hade gemensamma bekanta. Det var som om vi kände varandra. Vi var helt överens om att den internationella nödhjälpen hotade snarare än frälste Etiopien. Meles sade att han skämdes för att ta emot mjölsäckarna från USA. Trots det goda intryck jag fick av honom har jag sedan dess formulerat mycket kritik mot hans sätt att styra Etiopien. Kritik som det sannerligen finns fog för. Men Meles var inte i samma kategori som Idi Amin eller kejsare Bokassa. Meles var en visionär, dock en hårdhänt sådan. Etiopien genomgick under hans ledning en remarkabel utveckling. Jag vet, eftersom jag har rest genom landet flera gånger sedan mitt första besök 1989. Hans misstag var att han i likhet med så många andra rebelledare som får politisk makt aldrig kunde lägga av sig gerillauniformen helt. Han såg alla meningsmotståndare som fiender. Och fiender ska bara oskadliggöras. Ändå, frid över hans minne. Jag är inte alls säker på att Etiopien blir ett bättre land under nästa premiärminister.
Krönika – bistånd och makt.
Jag fortsätter att driva min biståndsskeptiska argumentation, bland annat i Sidas tidning Omvärlden i november förra året.
För några år sedan var jag i Uganda och träffade Andrew Mwenda. Känd tidningsman och fritänkare. Han gav mig en föreläsning om biståndets skadliga effekt på den bräckliga demokratin i Afrika.
Ekonomiskt stöd till en odemokratisk regering stärker naturligtvis denna regerings möjlighet att hålla sig kvar vid makten. Säkerhetspolisen får ökade anslag. Officerare i försvaret får höjda löner vilket garanterar deras lojalitet.
Människor med avvikande åsikter kallas för landsförrädare, förföljs och buras in. Allt detta, menade Mwenda, hände varje dag i hans land Uganda.