Ethno Press

Meles Zenawi är död. Han blev 57 år gammal. På grund av de senaste årens konflikt mellan Sverige och Etiopien finns det säkert många här som tror att han var bara ytterligare en afrikansk diktator. Så enkelt är det inte. Jag träffade honom 2003 och fick mycket stor respekt för denne lille man. Ty han var kort. Han påminde om en gammaldags folkskollärare i utseende och attityd. Allvarlig, påläst, lite sträng. Och mycket bestämd. Jag var i Etiopien för att göra en dokumentärfilm för Sveriges Television. Jag och fotograf Dan Jåma hade rest genom landet i en månad och filmat. Se en bit av filmen här. Men inte fått tillgång till Meles själv. En dag fick jag besked om att han tog emot. Mötet ägde rum mitt i natten på hans kontor i Addis Abeba. Jag fick exakt en timme på mig. Vi hamnade genast i ett samtal om den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto vars senaste bok vi båda läst. Jag upptäckte att Meles och jag hade fler beröringspunkter. Jag hade rest med TPLF-gerillan under pågående krig 1989 då han var ledare för rörelsen. Vi hade gemensamma bekanta. Det var som om vi kände varandra. Vi var helt överens om att den internationella nödhjälpen hotade snarare än frälste Etiopien. Meles sade att han skämdes för att ta emot mjölsäckarna från USA. Trots det goda intryck jag fick av honom har jag sedan dess formulerat mycket kritik mot hans sätt att styra Etiopien. Kritik som det sannerligen finns fog för. Men Meles var inte i samma kategori som Idi Amin eller kejsare Bokassa. Meles var en visionär, dock en hårdhänt sådan. Etiopien genomgick under hans ledning en remarkabel utveckling. Jag vet, eftersom jag har rest genom landet flera gånger sedan mitt första besök 1989. Hans misstag var att han i likhet med så många andra rebelledare som får politisk makt aldrig kunde lägga av sig gerillauniformen helt. Han såg alla meningsmotståndare som fiender. Och fiender ska bara oskadliggöras. Ändå, frid över hans minne. Jag är inte alls säker på att Etiopien blir ett bättre land under nästa premiärminister.