- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Svenska UD saboterar i Kenya.
Den svenska regeringen svälter ut människor i Kenya. Gör det omöjligt för dem att försörja sig. Det är en djup tragedi och allt tycks bero på att utrikesdepartementet inte kan eller vågar göra egna, självständiga bedömningar.
Det kan också bero på nonchalans och ointresse. Jag vet inte vilket som är värst.
Ön Lamu strax utanför Kenyas kust är en tropisk pärla. Det var en turistmagnet utan like som attraherade just skandinaver extra mycket. Ända tills svenska UD bestämde sig för att dödskallemärka ön.
”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenyas kustområde inom 150 km från gränsen till Somalia, inkluderande ön Lamu och kringliggande öar.”
Så står det på UD:s hemsida. Och det citeras av resebyråer.
Förra hösten kidnappades en handikappad fransk kvinna från Lamu. Hon avled senare. Allt pekar på att kidnappningen av den franska kvinnan var arrangerad av människor i hennes närhet som bara ville tjäna pengar. Men det beskrevs som ett somaliskt terrorbrott.
Ett brittiskt par kidnappades också. Han dödades, hon hölls fången tills kidnapparna fick en ansenlig lösesumma. Det brittiska paret bodde inte ens på Lamu. De bodde på ett strandhotell på fastlandet, långt därifrån. Men dessa omständigheter struntade svenska UD i. De fick ändå tjäna som skäl för att skrämma bort turister från Lamu.
Med ett pennstreck raserade UD ekonomin för tusentals kenyaner.
Nu, ett år efteråt, är UD:s bannbulla alltså fortfarande i kraft. Den fungerar som en effektiv blockad. Under flera årtionden har människor på Lamu byggt upp en blomstrande turistindustri. En stor del av öns befolkning lever av turism. I dag råder massarbetslöshet, uppgivenhet och desperation.
Avråddes någon från att resa till Stockholm med anledning av att självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde ihjäl sig där för knappt två år sedan?
Varnades turister för att resa till Malmö efter Peter Mangs härjningar där? Skulle inte tro det.
Men att svälta ut människorna på Lamu går bra. Utan att undersöka det aktuella läget nu, ett år efter kidnappningarna.
Vi ska visa solidaritet med de fattiga i Afrika, brukar det heta. Jo jag tackar jag.
I det korruptionsinfekterade Kenya anar många att det finns ett helt nätverk av förklaringar till Lamuaffären. Läs en intressant teori genom att klicka HÄR.
Och vad säger UD om resten av Kenya? Kidnappningar, mord, våldtäkter, överfall… Den som läser UD:s varningar och ändå vill åka dit måste vara galen. Alternativt inse att något är allvarligt galet på UD. Läs HÄR.
Ett förslag: tagga ner, och titta på min lilla film från Kenya. Klicka HÄR.
Paulino Matip är död.
Paulino Matip är död. Han avled i Nairobi den 22 september. Det är både bra och dåliga nyheter.
Paulino, som han allmänt kallades, ledde sin egen milisgrupp i södra Sudan under inbördeskriget. Han åtog sig uppgiften att bekämpa SPLA-gerillan i det hetaste oljedistriktet där Lundin Oil var verksamt.
Jag såg Paulino när jag var där 2001 och gjorde ett tevereportage om Lundins verksamhet. Men jag hann aldrig prata med honom. Han och Ian Lundin smet iväg till ett privat möte.
Paulino hade ett förflutet som rebell i Anyanya-rörelsen som var aktiv under det första sudanesiska inbördeskriget mellan 1955 och 1972. När det andra kriget bröt ut 1983 lät han sig enrolleras av Khartoumregeringen. Han blev Khartoums brutalaste och effektivaste vakthund i oljedistriktet. Skyldig till fruktansvärda övergrepp på civila.
När kriget upphörde 2005 slöt Paulino fred med SPLA-gerillan. Som belöning för detta blev han vice ÖB i det nya landet Sydsudan.
För ett år sedan förhördes jag av åklagare Magnus Elving och kriminalkommissarie Stig Edqvist. Elving arbetar som bekant med en förundersökning gällande eventuellt folkrättsbrott i Sudan. Jag tipsade honom om att det finns ett antal nyckelvittnen i Sydsudan som vet allt om vad som hände i Lundins koncessionsområde under kriget.
Jag räknade upp de viktigaste. Riek Machar, som var lierad först med SPLA-gerillan och sedan med Khartoumregeringen. Han träffade Ian Lundin flera gånger. Han är nu vicepresident i Sydsudan. Därefter Peter Gadet, ökänd befälhavare som har bytt sida mellan Khartoumregeringen och SPLA så många gånger att alla har tappat räkningen.
Och så Paulino Matip, storskurken själv. Jag sade till Magnus Elving att han nog måste skynda sig att förhöra dessa herrar. De kommer inte att leva så länge till.
Nu är Paulino borta. Hann Elving träffa honom? Jag tror inte det. Elvings förundersökning tuffar på och tickar skattepengar. Får vi någonsin se ett resultat?
Se mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan genom att klicka HÄR.
Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?
Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.
Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.
Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.
Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.
Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)
Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?
Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)
På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.
I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?
Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.
I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.
Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.
Mali tycks gå mot krig.
Skriver i dag i webbmagasinet Frivärld om Mali.
Den politiska spänningen stiger dag för dag i detta västafrikanska jätteland. Glädjande är att FN börjar agera. Nu ökar det diplomatiska engagemanget vid högkvarteret i New York. Den senaste veckan har viktiga steg framåt tagits.
Malis försvarsminister meddelade att övergångsregeringen nu accepterar att soldater från den västafrikanska styrkan Ecowas placeras i Mali för att bekämpa islamisterna i norr.
Frankrikes utrikesminister tillkännagav i New York att Malis regering vill att FN:s säkerhetsråd tillstyrker att utländska truppers förstärker regeringsarmén i kampen mot islamisterna.
FN:s säkerhetsråd sade häromdagen att det var villigt att överväga en begäran från Ecowas om FN-trupp i landet.
Det laddas alltså för krig.
Dock tycks utländska diplomater vara tveksamma till de planer som Ecowas har presenterat. Den Brysselbaserade organisationen International Crisis Group (ICG) säger att en ny militärkupp i Mali inte kan uteslutas och att extremistiska krafter kan sprida sig. ICG anser att Malis regering måste få stadga och legitimitet innan den kan ta itu med islamistrebellerna i norr.
Läs min analyserande bakgrundstext i Frivärld genom att klicka HÄR.
Se den fejkade filmen om Johan och Martin.
Filmen som skulle visa hur Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden var fejkad.
Klicka HÄR för att se den.
Onsdagen 12 september medverkade jag återigen i Studio Ett för att prata om filmbluffen.
Klicka HÄR för att lyssna på programmet.
De första sex minuterna av filmen är ointressanta men sedan blir det desto mer spännande. Sekvensen där de båda grips finns 16 minuter och sju sekunder in i filmen.
Jag såg den för länge sedan och häpnade över hur amatörmässigt den var riggad.
Jag borde ha larmat om det långt tidigare men det var inte förrän jag medverkade i Studio Ett i Sveriges Radio som jag sade att jag trodde att hela gripandet var arrangerat.
Bara några timmar senare fick vi det bekräftat genom att SVT kunde visa råmaterialet till den film som alltså sedan länge ligger ute på webben.
Den som kan det minsta lilla om hur det är att filma i en krigssituation ser omedelbart att hela striden som påstås visa gripandet av Johan och Martin är bluff.
Frågan är varför etiopiska myndigheter lade ned sådan möda på att fabricera en fejkad film. Hade det inte räckt med att bara gripa svenskarna, ställa dem inför rätta och döma dem?
Nej, etiopierna ville statuera exempel. Jag tror att Johan och Martin blev lurade från första stund. Den etiopiska säkerhetstjänsten är inte att leka med. Den kan mycket väl ha gillrat den här fällan genom att låta en agent utge sig för att vara medlem i gerillan ONLF, som skulle hjälpa Johan och Martin in i Ogaden.
Det ultimata syftet var att en gång för alla visa världen vad som händer om man tar sig in i Ogaden olagligt.
Desto större anledning för någon att försöka igen. Vad är det etiopierna vill dölja?
Den 12 september medverkade jag också i SVT:s Aktuellt som studiogäst och diskuterade just dessa frågor.
Meles, Persson, Schibbye och en pudel.
Frivärld Magasin, ett nytt webbaserat utrikesorgan debuterar idag. Jag skriver i premiärnumret om den fortfarande rykande aktuelle Meles Zenawi i Etiopien. Klicka HÄR för att läsa den texten.
Gårdagens frisläppande av Johan Persson och Martin Schibbye kom plötsligt men inte oväntat. Det är roligt för mig att kunna konstatera att det gick precis som jag hade förutspått. Jag skrev så här på DN Debatt den 28 december 2011:
”Etiopiens premiärminister Meles Zenawi är en furste som härskar och söndrar, belönar och straffar. Han vill inte ha trotsiga fångar utan de ska ödmjuka sig och bekänna sin skuld. Då kan han i sin nåd avkorta deras straff. Allt tyder därför på att det vore vansinnigt av Martin Schibbye och Johan Persson att processa vidare i domstolarna. Mest framgångsrikt är sannolikt att de accepterar domen och vädjar om nåd. Enligt den sed som gäller bör de också be om ursäkt för de brott de dömts för.”
De följde mitt råd till punkt och pricka. En plattare pudel än den de presterade i etiopisk statstelevision i går har aldrig skådats. Och det var helt rätt av dem.
Men jag har fått mothugg för mina råd till Schibbye och Persson. Och det är mothugg som måste tas på allvar. En etiopisk dissidentsajt skrev den 10 januari 2012 om Schibbye och Persson och min uppmaning till dem. Läs sajten genom att klicka HÄR.
”The other day Bengt Nilsson [the Swedish reporter who embedded with Meles Zenawi’s guerrilla group in late-1980s] said that “Ethiopian culture is very different from Sweden, and there’s a custom to accept that you are guilty as a prisoner and then appeal for pardon.” He is right in that Ethiopian culture is different from Swedish. Everyone is aware of that. Our problem is with the latter part of the statement; it is not our custom to abuse someone and demand a pardon. Mr. Meles is once again using a cherished value to suit his diabolic purposes – that is, humiliate someone and pretend justice is running its course and then making a big entrance as pardoner.
Go ahead and ask for pardon and the day you are out of jail, first, thank the US government for intervening in your behalf [not forgetting the fact that the US has failed Ethiopians in support of Mr. Meles’s tyrannical rule] and second, resolve to dedicate your life to fight injustice in Ethiopia. We don’t believe you have any choice. Bengt Nilsson also should enlist his journalist friends and go back and re-check if the information they were provided in the 1980s were indeed true.
Martin and Johan, You hardly knew what loss of freedom meant until this experience; you will soon be walking out into the arms of your loved ones and freedom. Will you then forget those in the clutches of a despotic regime? If you do it will be a tragedy and a real offense on your part! Here are some names that you should write on a 4 by 4 card and keep in your breast pockets.”
Under texten följer namnen på ett antal etiopiska journalister som alla befinner sig i exil. Tvingade på flykt för att undgå fängelsestraff för sina publikationer i Etiopien.
Låt oss tänka på dem – och även agera. Kampen för Schibbye och Persson borde vara avstamp för en bredare aktion.
Krönika – Persson och Schibbye släpps.
Johan Persson och Martin Schibbye är släppta ur fängelset i Etiopien, enligt medier som citerar utrikesdepartementet i Addis Abeba. Det är bra men samtidigt belyser det hur godtycklig den etiopiska rättvisan är. Jag skriver om det på Newsmill idag, 10 september. Klicka HÄR för att läsa den texten.
Det finns många som har presenterat principiella argument till försvar för fängslandet av de båda journalisterna. De tog sig in illegalt i Etiopien med hjälp av en terrorstämplad, väpnad grupp som jobbar på att störta landets regering. Är inte det straffbart i de flesta länder?
Jovisst, men kom ihåg att det också är en vanlig journalistisk arbetsmetod som jag själv har tillämpat i både Etiopien och Sudan. Bokstavligen med livet som insats men givetvis inte på något sätt i avsikt att främja den terrorstämplade gruppens verksamhet. I båda fallen jobbade jag för Sveriges television.
Diktatorer kommer alltid att hävda att de som vill berätta sanningen är terrorister. I diktaturer är därför alla seriösa journalister lovligt villebråd.
Schibbye och Persson ville se med ögon hur situationen var i provinsen Ogaden där militär konflikt råder. Säkerligen har deras öde avskräckt många andra från att försöka ta sig dit.
Tyvärr kan journalister inte påräkna något seriöst stöd från något håll. När Schibbye och Persson greps sade Carl Bildt: ”det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område”.
I bästa fall avspeglar det en total okunnighet om journalistikens villkor. I värsta fall betyder hans kommentar att han ställer sig bakom idén om att portförbjuda journalister i konfliktdrabbade regioner.
Se de första tio minuterna av min film där jag intervjuar den nyligen bortgångne etiopiske premiärministern Meles Zenawi, genom att klicka HÄR.
Krönika – Sida vilseleder om Sydsudan.
Biståndsorganet Sida fortsätter att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Jag påtalade det i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Inget har förbättrats. Angående Sydsudan skriver Sida så här på sin hemsida:
”Till följd av växande påtryckningar från Sydsudanesisk media och civilsamhälle, liksom från det internationella samfundet börjar nu landets regering vidta åtgärder för att komma till rätta med misstänkta oegentligheter. Samtidigt som vi följer regeringens hantering av korruptionsproblemen i landet gör Sida idag bedömningen att svenska biståndsmedel inte är berörda.”
Det låter väl inte särskilt alarmerande? Det skrevs i somras, den 10 juli. Men, det Sida väljer att inte redovisa är den monumentala korruptionsskandal som då nyligen hade avslöjats i Sydsudan. President Salva Kiir hade anklagat regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor.
Salva Kiir kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det var väl det brevet Sida syftade på med sitt påstående att Sydsudans regering vidtar åtgärder för att komma till rätta med oegentligheter. Finns det någon som tror att Salva Kiir kommer att få tillbaka pengarna?
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008 köpte Sydsudans regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Sida garanterar att inga av dessa pengar når regeringen. OK, det är bra.
Men ännu bättre vore det om Sida kunde garantera att pengarna faktiskt används till det som de är avsedda för. Någon sådan garanti hittar jag inte på Sidas hemsida.
Klicka HÄR för att se de första tio minuterna av min film om Sydsudan, ”Världens nyaste land” som visades i SVT förra året.
Klicka HÄR för att läsa om min bok ”Sveriges afrikanska krig”.
Krönika – Den vite mannens börda.
Biståndskritikern William Easterly är i Sverige. Han är mest känd för boken “The White Man´s Burden”. Här är några citat:
“High aid revenues going to the national government benefit political insiders, often corrupt insiders, who will vigorously oppose democracy that would lead to more equal distribution of aid. Systematic evidence in a couple of recent studies suggests that aid actually decreases democracy and makes goverment worse.”
“Supporting a sitting government with funds is unavoidably a political act.”
“Is money given to a bad government going to reach the poor? Perhaps the reason the country is poor has something to do with bad government?”
“The only problem is that foreign aid volume is an input to development, not an output. It seems strange that bureaucrats and politicians would focus on the input – total aid dollars spent.”
“Aid agencies are rewarded for setting goals rather than reaching them, since goals are observable to the rich-country public while results are not.”
William Easterly är en av de forskare som jag skriver om i min bok “Sveriges afrikanska krig”. Läs om boken genom att KLICKA HÄR.
Krönika – Boko Haram och andra afrikanska skurkar.
Den militanta islamistgruppen Boko Haram, verksam i norra Nigeria, har under det första halvåret i år mördat 600 människor. Sedan gruppen bildades för tio år sedan har flera tusen människor mist livet. Nästan samtliga döda var civila kristna nigerianer som sannolikt inte hade något otalt med sina mördare. De mördades därför att de var kristna. De fåtaliga analyser av Boko Haram som når oss bortser på ett besynnerligt vis från det.
Tisdag 28 augusti skrev exempelvis DN:s Håkan Boström en ledarartikel med rubriken ”Symptomet Boko Haram”. Klicka HÄR för att läsa artikeln. Boström hävdar att det finns socioekonomiska förklaringar till att Boko Haram har vuxit fram. Han hänvisar till arbetslöshet och korruption. Enligt det resonemanget är Boko Haram ett symptom på diverse samhällsproblem.
Boko Haram säger sig vilja upprätta en islamistisk stat i norra Nigeria. All kontakt med västerländska påfund är förbjudna. Grundaren Muhammed Yusuf mördades 2009 men hann innan dess formulera flera viktiga teser. Han hävdade att jorden var platt. Han avfärdade darwinismen och krävde att den parlamentariska demokratin i Nigeria skulle avskaffas. Om Boko Harams existens är en följd av arbetslöshet och social misär, som många hävdar, så gällde det i alla fall inte Muhammed Yusuf själv. Han levde flott och körde omkring i en Mercedes.
Det är intressant att notera att Boko Haram är en närmast komplett spegelbild av den ugandiska rebellgruppen Lords Resistance Army, LRA. Herrens motståndsarmé på svenska. LRA:s ledare Joseph Kony vill upprätta ett gammaltestamentligt, kristet rike i norra Uganda byggt på de tio budorden. Han har i flera decennier bedrivit krig mot den ugandiska regeringen genom att mörda civila. Mig veterligt har ingen hävdat att LRA:s terror skulle vara ett resultat av arbetslöshet.
LRA:s uppgift var att destabilisera den ugandiska regeringen på uppdrag av Sudan. Det berodde på att Uganda stödde den sydsudanesiska gerillan SPLA. Nu är inbördeskriget i Sudan slut. Sydsudan är ett eget land och LRA behövs inte längre. Kony och hans mannar befinner sig på flykt.
Jag tror att en grundlig analys av Boko Haram skulle visa att gruppen har en liknande uppgift i Nigeria som LRA hade i Uganda. Att destabilisera regeringen. Bädda för regimskifte. Ändra landets interna maktbalans. Jag skulle bli förvånad om inte Libyens förre ledare Khadaffi hade ett antal fingrar med i spelet innan han dödades.
Att Boko Haram skulle vara de fattigas och åsidosattas röst i Nigeria tror jag inte alls på.