- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
SPLA-soldater mördar civila i Sydsudan.
I Sydsudan mördar nu regeringssoldater obeväpnade demonstranter. Den 8 december sköts minst nio människor ihjäl i staden Wau i västra Bahr el Ghazal.
En stor folkmassa som hade samlats marscherade mot guvernörens palats för att protestera mot att kommunkontoret skulle flyttas ut från centrala Wau till en mer avlägsen plats. Soldater som vaktade palatset öppnade eld, synbarligen helt oprovocerat. En åskådare med mobilkamera filmade händelseförloppet. Filmen nådde tevekanalen al Jazeera som efter några dagar visade delar av den. Se den genom att klicka HÄR.
Det klipp som finns tillgängligt är bara en minut och 33 sekunder långt. Enligt uppgift är hela filmen cirka sju minuter. Kanske får vi se resten senare. Den kan innehålla bildbevis som komprometterar de ansvariga myndigheterna.
Ögonvittnen hävdar nämligen att betydligt fler än nio personer dog. Siffror mellan 25 och 60 har nämnts.
Dödsskjutningarna är bara de senaste i en lång rad brutala incidenter i Sydsudan där regeringssoldater har mördat civila. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011.
Samtidigt som soldater skjuter på civila pågår de gamla vanliga striderna inom Sydsudan. Människor stjäl boskap av varandra och utvecklar blodsfejder som aldrig tycks ta slut. I trakterna av städerna Rumbek och Tonj pågår just nu sådana konflikter. Antalet dödsoffer är okänt.
Såvitt känt har ingen ställts till svars för dödsskjutningarna i Wau. Däremot meddelades det i går, den 18 december att sju personer har gripits och anklagats för att ligga bakom den demonstration som utmynnade i mördandet.
Den som vill se hur det går till när unga dinkamän brakar samman i slagsmål kan titta på min film “Världens nyaste land” som handlar om Sydsudan. Klicka HÄR.
Sverige kräver tillbaka pengar från Uganda.
I Uganda vankas nu välbehövligt räfst och rättarting för korrumperade tjänstemän. Sverige är ett utav flera givarländer som kräver tillbaka bistånd efter att en stor förskingring har uppdagats.
Jag har skrivit om detta tidigare här på min hemsida. Men nu har nya uppgifter tillkommit. Regeringstjänstemän har försnillat motsvarande cirka 80 miljoner kronor som var skänkta av omvärlden för att förbättra förhållandena i de krigshärjade norra landsdelarna.
Enligt FN:s nyhetsorgan IRIN krävde Sverige nyligen att Uganda ska betala tillbaka alla pengar som svenska skattebetalare har skänkt till byggandet av vägar, kliniker skolor och vattensystem. Det rör sig om drygt 40 miljoner kronor. Flera andra länder har ställt samma krav på återbetalning. Läs IRINS:s rapport HÄR.
Höga företrädare för Ugandas regering knorrar förstås, men lovar att de skyldiga skall ställas till svars. Hittills har 12 tjänstemän avskedats och två skall åtalas.
De som doppade fingrarna i syltburken klagar när de inte får det de hade hoppats. Men andra ugandier undrar varför utländska biståndsgivare aldrig lär sig att man inte ska ge bistånd via regeringen. Budgetstöd, som det kallas när utländska givare donerar pengar till mottagarlandets statskassa, resulterar ofelbart i svindel och korruption. Detta har jag tjatat om i många år. Läs gärna min bok ”Sveriges afrikanska krig” där jag tämligen detaljerat förklarar varför budgetstöd är förkastligt. Tyvärr finns det fortfarande en mängd inflytelserika skrivbordsforskare i Sverige som fortsätter att påstå att budgetstöd fungerar bra. En studieresa till Uganda anbefalles.
I det här fallet är det fråga om det som heter sektorbudgetstöd. Alltså ekonomiskt stöd till exempelvis hälsosektorn. Det kanaliseras via regeringen och vips är någon framme och förser sig. Det har hänt många gånger förut och det kommer att fortsätta hända. Tills givarna slutligen lär sig.
Men guskelov är det inte bara jag som misstror budgetstöd. Till och med samordningsorganet Joint Budget Support Framework som koordinerar budgetstöd meddelade redan i mars i år att stödet till Uganda borde ses över på grund av landets dåliga budgetdisciplin och låga trovärdighet.
Men när, Gunilla Carlsson, ska du våga ta de slutliga konsekvenserna av dessa återkommande förskingringsskandaler och slutgiltigt lyfta bort även sektorbudgetstödet ur din verktygslåda?
Slaveriet frodas i Mali.
Omkring 200 000 människor lever fortfarande i slaveri i Mali. På grund av det senaste årets politiska omvälvningar, där norra Mali har ockuperats av militanta islamister, växer antalet slavar.
I grannlandet Niger beräknas åtta procent av befolkningen leva i slaveri. I Mauretanien är situationen snarlik.
Och det handlar om riktigt slaveri. Det är inte bara en slarvig benämning på människor som tvingas arbeta oavlönade i största allmänhet. Slaveriet har gamla historiska rötter i Västafrika.
Före européernas ankomst utgjorde slavarna i de nomadbefolkade delarna av Västafrika en egen samhällsgrupp. Man föddes till slav och dog som slav. Officiellt avskaffades slaveriet i Mali 1960 men bara på pappret. Fortfarande i dag föds människor till slaveri.
Det är bland tuaregerna, de kamelburna ökennomaderna, som slaveriet är mest utbrett. De relativt ljushyade tuareger som är av nordafrikanskt berberursprung har i alla tider utgjort en dominerande klass i tuaregsamhället. Längst ned står de mörkhyade som kallas bella eller tamashek. Det är bland dem slavarna finns.
Att slaveriet fortfarande är intakt i Mali beror till stor del på landets anrika förflutna. Under medeltiden var Mali en rik handelsnation där Timbuktu utgjorde den muslimska världens viktigaste lärosäte. Landet hade en genomarbetad konstitution – Kurukan Fuga – där människors rättigheter och skyldigheter var fastlagda. Där definierades slaveriets detaljer.
Väldigt lite har förändrats sedan Kurukan Fuga slog fast vem som är fri och vem som är slav. Afrikas modernisering har inte nått de inre delarna av Mali. Och nu, detta år 2012, är läget värre än på mycket länge. De norra delarna av Mali har ockuperats av militanta islamister under kontroll av Al Qaida. Jihadisterna försörjer sig på narkotika- och vapensmuggling samt människohandel. Det rör sig dels om migranter som vill ta sig till Europa för sin försörjning men även det gammaldags slaveriet har fått ett uppsving.
Läs min rapport ”Mali i islamisternas våld”, klicka HÄR.
Endast spridda fragment av nyhetsrapportering om Mali når oss i Sverige. Det är märkligt med tanke på att det händer saker där som snart kan få omfattande konsekvenser för oss alla.
Den som är intresserad av andra aspekter av malisk kultur kan titta på min film om den vandrande barden i Mali. Klicka HÄR.
Sist men inte minst: missa inte min essä “På spaning efter en hägring” i senaste numret av tidskriften Axess. Handlar om Timbuktu. Klicka HÄR.
Ny kupp och ny regeringskris i Mali.
I måndags greps Malis premiärminister Cheick Modibo Diarra av regeringssoldater och sattes i arrest. Därefter meddelade han i televisionen att han avgick från sin post. Kapten Amadou Sanogo som ledde statskuppen i mars mot den förra regeringen sade att armén bara hade hjälpt Diarra att avgå (”facilitated his resignation”) men alla inser att detta var ytterligare en kupp.
Armén ledd av kapten Sanogo framstår därför som den kraft som i verkligheten styr Mali. Det vill säga det som fortfarande låter sig styras. Sedan i våras är två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamister.
Läs den kompletta historien om detta i min rapport om Mali i islamisternas våld. Klicka HÄR.
En ny premiärminister är redan utsedd. Django Sissoko heter han. Men varför störtades Diarra? Kanske därför att han ställde sig bakom de internationella planerna på ett militärt ingripande mot islamisterna i norr. Malis regeringsarmé har tidigare avvisat det och kapten Sanogo har sagt att utländska soldater inte behövs. Många tolkar det som att han i själva verket fruktar att utländsk trupp i Mali kan komma att bli ett hot mot hans egna maktambitioner.
Måndagens kupp mot Diarra har fördömts av FN, USA och Ecowas. Det talas redan om att införa riktade sanktioner mot Mali, vilket var framgångsrikt i våras då Sanogo hotades av hårda repressalier om han inte genast lät en civil regering komma till makten.
Nu är läget skärpt. Ecowas vill skicka 3 300 soldater till Mali för att krossa islamisterna. Kapten Sanogo säger att Malis armé kan ta tillbaka erövrad mark utan Ecowas hjälp, vilket få tror på. EU vill skicka 250 militärexperter för att träna Malis styrkor. Läs dokumentet från EU HÄR.
Summan av kalabaliken i Bamako är att det utlovade kraftfulla angreppet på islamisterna skjuts på framtiden ytterligare.
Al Qaida i Islamistiska Maghreb, AQIM, kontrollerar stora delar av norra Mali. Om dess medlemmar drack alkohol så skulle de korka upp champagnen nu.
Om UD:s resevarningar.
Jag har skrivit om UD:s resevarningar här tidigare. Jag känner mig mycket stolt över att ha förmått UD att ändra inställning till Lamu i Kenya. UD strök denna sömniga paradisö från sin varningslista efter mitt ilskna påpekande.
Ni som planerar att åka dit har anledning att tacka mig. Det går nämligen inte att teckna en normal reseförsäkring till en plats som UD avråder från att besöka. Detta får omfattande konsekvenser.
I fallet Lamu orsakade UD:s bannbulla kraftigt inkomstbortfall bland lokalbefolkningen som försörjer sig på turismen. Det gäller även på andra platser.
UD avråder delvis från besök i 20 afrikanska länder. Det betyder nästan vartannat land på den kontinenten. Se UD:s lista HÄR. Man måste alltså fråga sig hur många afrikaner som saknar möjlighet att försörja sig på turism på grund av slentrianmässiga resevarningar som i många fall kanske helt saknar grund.
Efter mitt påpekande om det absurda i att avråda från resor till Lamu har UD uppdaterat hela sin text om Kenya, vilket är glädjande. Den känns nu mer saklig och relevant.
Visst kan varningar till aningslösa turister vara på sin plats många gånger. Men jag hävdar att UD regelmässigt skrämmer upp folk alldeles i onödan. Så här står det bland annat om Nairobi: ”18 november 2012 – I stadsdelen Eastleigh i Nairobi dödades enligt uppgift nio personer medan ett trettiotal personer skadades i ett attentat mot en buss i lokaltrafik, en person uppges ha gripits på plats misstänkt för delaktighet i attentatet. Oroligheter utbröt i området efter dådet. Attentat har utförts i området även tidigare. Stor försiktighet bör iakttas.”
Den som aldrig har varit i Nairobi kan ju få för sig att Eastleigh (låter lyxigt) utgör stadens kommersiella centrum. Men så är det inte. Eastleigh är en extremt nedgången förort till Nairobi som bebos nästan uteslutande av fattiga somalier. Utländska turister vistas aldrig där. Kan vara bra att känna till, menar jag.
Det skulle vara intressant att veta vad andra länders utrikesdepartement skrev om Malmö under 2009 och 2010 då det sköts vilt där. Läs om skjutningarna HÄR. Med den måttstock som svenska UD använder för att bedöma farligheten i andra länder bör ju Malmö ha varit totalt dödskallemärkt i internationella turistsammanhang.
Skulle vara spännande att läsa: “State Department avråder från resor till Malmoe, Sweden, som inte är absolut nödvändiga. Om du ändå reser, tänk på att din försäkring inte gäller…”
Hur många UD-n avrådde från att besöka Stockholm efter det att Taimour Abdulwahab hade sprängt sig själv i luften i centrala Stockholm för i dag exakt två år sedan? Medan vi svenskar sorglöst fortsatte julshoppa på Drottninggatan med omnejd.
Som Jesus sade: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”
Regimkritiker mördad i Sydsudan.
Natten till onsdagen den femte december mördades Isaiah Abraham i sitt hem i Juba, Sydsudan. Någon bröt sig in i huset och sköt honom rakt i ansiktet på nära håll.
Isaiah var en känd bloggare och politisk kommentator. Han skrev för flera av de stora medierna i Sydsudan. Trots sitt arabiskklingande namn var han sydsudanes.
Mordet har med rätta upprört många. Till och med FN har officiellt gått ut med en skarp uppmaning till landets regering att göra en fullständig undersökning av mordet och om möjligt gripa mördaren. Men sannolikheten att det ska inträffa är liten.
Mycket talar för att mordet var ett beställningsjobb uppifrån.
Det var inte fråga om något rånmord. Hans dator fanns kvar, även hans pengar. Endast en sak stals från Isaiahs hem, och det var hans mobiltelefon. Varför, undrar man? Kanske därför att den innehöll de sms med uppmaningar att sluta kritisera Sydsudans regering som han hade tagit emot nyligen. Enligt hans vänner hade han blivit kontaktad av säkerhetspolis som hotade honom till livet.
I en av sina senaste artiklar som publicerades på webben och i några papperstidningar uppmanade han president Salva Kiir att avgå.
Det här är inte första gången regimkritiker attackeras. Deng Athuai, en känd politisk aktivist kidnappades i somras, torterades och dumpades utanför Juba av okända gärningsmän. Han hade bland annat krävt en grundlig undersökning av den väldiga korruptionshärvan då motsvarande 25 miljarder kronor försnillades ur Sydsudans statskassa. Ingen har gripits för övergreppet på honom.
Medierna i Sydsudan tycks vara överens om att inte heller mordet på Isaiah Abraham någonsin kommer att lösas.
Och stödet till regeringen i form av bistånd fortsätter rulla in från omvärlden.
Kampen om jorden i SVT.
Kampen om jorden hette SVT:s film i går, den 29 november, i serien ”Why poverty?” Den handlade om jordbruket i Mali i Västafrika.
Filmen var ovanlig i så måtto att man var tvungen att tänka själv för att förstå vad den handlade om. Filmer om fattiga bönder som utnyttjas av storkapitalet brukar inte ha den dramaturgiska twisten.
Storyn i korthet var att ett utländskt storföretag ville få tillgång till jordbruksmark i Mali för att starta sockerrörsodling i stor skala. Bolagets företrädare sade att det skulle gynna bönderna. De skulle få arbete på plantagen och tjäna mer än de nu gjorde som småskaliga jordbruksproducenter.
Resonemanget var tämligen övertygande och byggde på att afrikanska småjordbruk generellt är väldigt olönsamma. Många lantbrukare har bara en hektar åkermark och ska försörja en familj på det. Rationaliseringar och sammanslagningar av små enheter till större är nödvändiga.
Men alla lät sig inte övertygas. En proteströrelse mot det som kallas ”land grabbing” växte fram. Och det var kampen mellan storföretaget och land grabbing-motståndarna som var filmens konflikttema.
Den verkliga frågan här handlar om jordägarförhållandena i Afrika, och tyvärr slarvades den frågeställningen bort lite grand. Frågan om vem som äger marken och under vilka villkor är fullständigt avgörande för livsmedelsproduktionen i Afrika. Det generella mönstret är att staten äger all mark. Det ger staten total kontroll över folket som i praktiskt taget alla afrikanska länder till största del består av jordbrukare.
På senare tid har mycket forskning presenterats om detta. Den mest framträdande tänkaren är den peruanske ekonomen Hernando de Soto. Hans bok ”The Mystery of Capital” är ett banbrytande standardverk.
Om Afrika ska kunna producera tillräckligt med livsmedel för att mätta sin befolkning så måste de enskilda jordbrukarna få garanterad brukanderätt eller helst äganderätt till marken.
Jag har själv studerat detta i Etiopien. Se min film om Amharaprojektet i norra Etiopien som är en ren pendang till gårdagens film om Mali. Klicka HÄR.
“Ljusets mödrar” i SVT:s serie Why poverty?
Ljusets mödrar hette filmen i SVT:s serie ”Why poverty?” som visades onsdag 28 november. Den handlade om beduinkvinnan Rafea från Jordanien som blev utvald att åka till Barefoot College i Indien för att lära sig montera och hantera solpaneler.
Tanken med filmen var att vi skulle förstå hur utbildning av kvinnor kan stärka fattiga människors förmåga att förbättra sin livssituation. Jag är den förste att skriva under på betydelsen av det. Men det var inte det filmen egentligen handlade om.
Jag har rest väldigt mycket i Mellanöstern och Afrika. Jag har för länge sedan kommit fram till att Afrikas framtid beror på hur kvinnorna lyckas förbättra sin status. Med en svepande generalisering vill jag påstå att männen i Afrika söder om Sahara bromsar utvecklingen. De är maktlystna, förtryckande och ovilliga till förändring.
Hur är det då i Afrika norr om Sahara och i Mellanöstern? I den muslimska världen? Ja, det var det som filmen om ljusets mödrar så kolossalt tydligt gestaltade. Det filmen egentligen handlade om var det livsförnekande förtryck som muslimska kvinnor som Rafea lever under. Det kunde inte uttryckas tydligare. Kulturrelativisterna slingrar sig som metmaskar för att försöka komma undan det som är själva pudelns kärna. Det strukturella kvinnoförtrycket som finns inbyggt som en grundpelare i den muslimska kulturen.
Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg hur Rafea kämpade för att bryta sig ur det fängelse som hon som beduinkvinna i Jordanien var född till att leva i.
Det var en mycket bra film.
Men det där med solpaneler var nog bara en ursäkt – en ganska bra sådan – för att kunna berätta historien om vad som händer med en kvinna i Rafeas situation som plötsligt av en ödets nyck får uppleva att livet kan vara något annat än det hon hittills upplevt. Att det kan vara frihet, kärlek, glädje, öppenhet och möten med andra likasinnade kvinnor.
På SVT:s hemsida kan man läsa att Rafea efter hemkomsten från Indien födde sitt femte barn och jobbar med solpaneler i hembyn. Jag är inte så säker på det. Om det blev något av solpanelsprojektet så var det säkert någon man som trängde sig före och manövrerade ut henne. Så brukar det alltid vara.
Rafea fick uppleva ett halvår i frihet. Därefter tillbaka till livstidsstraffet.
“Kopparkuppen” i SVT.
”Kopparkuppen” hette gårdagens (27/11) film i SVT:s serie Why poverty? Den handlade om företaget Glencore och dess kopparbrytning i Zambia. Jag kan inte värdera filmens faktaunderlag, men givet att det var korrekt så var det en mycket välgjord journalistisk produkt som framgångsrikt drev sin tes.
Det är oerhört svårt för ett land som Zambia att hävda sig mot ett multimiljardföretag.
Koppar är Zambias enda råvara av verklig betydelse och historien om hur landet har förvaltat denna rikedom är lärorik. Ett av de första misstagen var sannolikt nationaliserandet av kopparindustrin på 1960-talet under den internationellt extremt överskattade presidenten Kenneth Kaunda.
Kopparpriset rasade på världsmarknaden under 1970-talet och Zambia tog lån som gjorde landet till världens mest skuldtyngda. Det har förföljt regeringen och folket sedan dess.
När koppargruvorna sedermera privatiserades skedde även det med dålig tajming. Företag som Glencore – registrerat på kanalön Jersey och med huvudkontor i Schweiz – gjorde klipp. Zambiska regeringen och naturligtvis även folket blev sittande med Svarte Petter.
Den som vill grotta ned sig i Zambias gruvindustri kan läsa vad Bloomberg skriver. Klicka HÄR.
Det mest dubiösa i gårdagens film var det hopp om frälsning från kinesiska aktörer som tydligt demonstrerades. Läs vad Human Rights Watch skriver om kinesiska gruvföretag i Zambia. Klicka HÄR.
Totalt sett var ”Kopparkuppen” en ytterst sevärd film. Mera sånt, SVT, och mindre biståndsflum.
Why poverty? Hit med pengarna!
I går, måndag 26 november sändes ”Hit med pengarna!”, den andra dokumentären i SVT:s satsning ”Why Poverty?”. Den handlade om Bob Geldofs och Bonos hängivna arbete att samla pengar till nödlidande människor i Afrika.
Filmen fick mig att minnas min reportageresa med TPLF-gerillan i norra Etiopien 1989. Jag frågade en befälhavare för gerillan var de hade fått alla biffiga Mercedeslastbilar ifrån. ”De blev kvar här efter den stora hjälpkampanjen för några år sedan. Du vet, mister Geldof”, svarade han.
Hjälpfordon hade konverterats till trupptransportfordon i kriget. Det var då jag började fundera på vad Geldofs Band Aidkampanj egentligen hade haft för effekt på Etiopien.
Men gårdagens film var bättre och mer problematiserande än jag hade förväntat mig. Det var inte bara biståndshalleluja. Även kritiska röster släpptes fram.
”Make poverty history” är en av Bonos och Geldofs slagord. Gebru Asrat, etiopisk oppositionspolitiker anmärkte något syrligt att ”om totalitära regimer sitter kvar vid makten kommer aldrig fattigdomen att bli historia.”
Bonos och Geldofs – och även filmens – betraktelsesätt är att fattigdom är en farsot som kan utrotas om man bara öser tillräckligt mycket pengar över de fattiga. Det är och förblir helt fel. Roten till det onda i Afrika är dåliga och despotiska regeringar. Precis som Gebru Asrat sade.
Tyvärr lyftes aldrig det perspektivet. Frågan ”Why poverty?” är därmed fortfarande obesvarad i SVT.
Gerillan TPLF tog hand om så många lastbilar de kunde, och det gjorde även militärjuntan, ”dergen” i Addis Abeba. Den logistikapparat som byggdes upp av Geldofs projekt i Etiopien utnyttjades av dergen för dess egna syften. Jag skrev om detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som kom ut 2008. Här är ett utdrag:
Den brittiske biståndsexperten David Rieff hävdar att de pengar som samlades in i västvärlden som resultat av Band Aid kan ha orsakat omkring 100 000 människors död. Så många beräknas nämligen ha omkommit under tvångsförflyttningarna som möjliggjordes av det stora och närmast oreglerade inflödet av pengar och nödmat. Utan omvärldens ”humanitära” insats innehållande pengar, mat och transportfordon hade det knappast varit möjligt för dergen att åstadkomma denna väldiga förflyttning av människor.
Bob Geldof var iskall. I en intervju i tidningen Irish Times i november 1984 sa han: ”vi måste ge bistånd utan att oroa oss för folkförflyttningar”. Konfronterad med uppgiften att 100 000 människor kanske hade dödats i samband med förflyttningarna svarade han: ”sett i svältens sammanhang blir jag inte chockad av de siffrorna”.
Slut citat boken.
2003 gjorde jag en dokumentärfilm för SVT i Etiopien. “Jorden, maten, makten, folket”, heter den. Där försökte jag förklara svältens orsaker. Se de första tio minuterna av filmen genom att klicka HÄR.