- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
De goda och de onda – bistånd och asyl
Biståndsdebatten har i alla tider drivits med känsloargument. Det är synd om fattiga människor. Men om vi ger dem bistånd så blir de mindre fattiga och då blir det också mindre synd om dem.
Så ser de enkla sammanhangen ut för dem som tror på biståndsevangeliet.
”Och Herren sade: gån ut och skänk en procent av bruttonationalinkomsten till de fattiga, på det att ni må bliva saliga. Och folket lydde Herrens bud och de blevo alla saliga.”
Varje dag rinner 100 miljoner kronor ut ur den svenska statskassan i form av bistånd. Biståndsministerns eget kansli meddelar att det inte går att utläsa ur inkomna rapporter huruvida dessa pengar gör nytta eller ej. Det är en präktig skandal som borde framkalla vrålande ilska hos underbetalda sjuksköterskor, pantburksplockande pensionärer och utförsäkrade arbetslösa. ”Hallå regeringen, varför ser ni inte till våra behov innan ni viftar iväg 100 miljoner om dagen till ett okänt öde, mestadels i Afrika?”
Det skulle vara som att ropa i öknen, ty tron på biståndet är som en religion, och på de troende biter inga sakargument. ”Vi måste vara solidariska med de fattiga och vi vet att bistånd hjälper”, säger de, trots att påståendet saknar empiriskt stöd.
Det handlar om de Goda och de Onda. De goda, det är de som vill hjälpa. De onda, det är med automatik sådana som jag, som inte tror på biståndets påstått välsignande effekter. Och vi med våra sakargument är oftast helt chanslösa mot de troende, de som har skådat ljuset.
Som biståndskritisk journalist blir jag ibland inbjuden att föreläsa. Jag brukar då försöka förklara att biståndet stöttar despoter, fördröjer nödvändig politisk reform i mottagarlandet och upprättar korrumperade ekonomiska strukturer. Det bör avvecklas och på sikt avskaffas. Efter en föreläsning kommer ofta någon fram, ser på mig med fuktig och sorgsen blick och säger anklagande: ”Så du tycker inte man ska hjälpa fattiga människor?”
I den offentliga debatten har frågan om biståndet i det närmaste monopoliserats av de troende med känsloargumenten. Det handlar bara om att framställa sig som god och ädel. Gör man det blir man väldigt gillad på Facebook. Vi kan därför inte förvänta oss att biståndsdebatten ska ta någon mer saklig vändning så länge enskilda individers behov av att bli bekräftade som goda och ädla är det avgörande. Det enda vi möjligen kan hoppas på är att dessa individer skall få något annat att fokusera på.
Nu tycks det som om detta kanske har hänt. Det handlar om frågan om asyl och flyktingmottagning i Sverige.
När jag tar del av den debatten känner jag igen det mesta från diskussionen om bistånd. Känsloargumentens totala dominans. Hånandet av dem som vill problematisera och ifrågasätta. Grundtesen att det finns två läger, de goda och de onda. Och den som inte är god är ond. Några mellanlägen existerar inte.
Ett ord kan räcka för att avslöja den onde. Säg ”volymer” så öppnar sig falluckan under dig!
De goda, de som Tycker Synd Om, blir ensamma herrar på täppan. Det är precis som i biståndsdebatten.
Men att tycka synd om människor är sällan någon bra utgångspunkt för politisk handling. Om man låter sina tycka-synd-om-känslor ta överhanden, så är risken stor att man missar problematiseringen. Att man inte förstår varför det är synd om somliga. Och att man då sätter in fel åtgärder.
Det gäller inom biståndspolitiken och såvitt jag kan se så gäller det även inom asylpolitiken.
Olja och gas kommer att förändra allt
Jag är på Lamu vid Kenyas kust för att undersöka vad prospekteringen efter olja och gas kommer att innebära för det här landet. Stora förändringar är på gång. På fastlandet alldeles i närheten av Lamu planeras byggandet av en jättelik hamn som ska serva både Sydsudan och Kenya. Sydsudan har redan en oljeindustri, om än haltande, och Kenya är på gång.
På Lamu är folk försiktigt avvaktande till hamnprojektet. Alla hoppas att det ska innebära jobb och pengar. Men alla fattar också att miljön kommer att ta stryk. De ekologiskt värdefulla mangroveskogarna påverkas kraftigt. Fisket blir lidande.
Den största oron ligger i att lokalbefolkningen blir snuvad på alla fördelar. Som vanligt, kan man väl tillägga. Ingen litar på landets regering. Alla utgår ifrån att korrumperade politiker kommer att stoppa så mycket pengar som möjligt i egna fickor. Det skulle vara enkelt att reflexmässigt skylla den uppkomna oron på de internationella oljebolagen. Så enkelt är det dock inte. Det är den kenyanska regeringen som måste visa mognad, transparens och hederlighet om den här utvecklingen ska bli en välsignelse som Kenyas kust så väl behöver. Och inte en förbannelse.
Jag var uppe med tuppen igår och åkte båt till ön Pate. 45 minuter i 30 knop på öppet hav i riktning mot Somalia. Jag hade ordnat resan genom chefen för museet här i stan. De höll med båt, jag höll med bensin. Väl framme träffade jag en man som arbetade med det kinesiska bolag som letar efter naturgas på Pate. Det är ett stort projekt som kommer att innebära väldiga förändringar här vad det lider.
Sedan grenslade jag bönpallen på en motorcykel och åkte iväg på en dammig grusväg, genom torrt busklandskap och vajande palmskogar och kom så småningom fram till staden Pate som är en ganska oansenlig plats. Det bor några tusen människor där och jag fattar inte vad de livnär sig på. Stan ser ut som man kan tänka sig en mycket fattigare och mindre variant av Lamu Town. Jag blev guidad av en man som jobbade för museet i Lamu. Det har gjorts omfattande arkeologiska utgrävningar där och man har hittat massvis med kinesiskt porslin, bland annat. Lamu och Pate handlade ju med Indien och Kina för cirka tusen år sedan.
Lamu med sin skärgård är en absolut magisk plats. Den som inte reser hit snart och passar på att uppleva denna unika kulturbygd innan det är för sent får skylla sig själv.
Fredliga och mindre fredliga muslimer
Jag vaknar av det första böneutropet klockan fem varje morgon. Ön Lamu vid Kenyas kust där jag befinner mig är ett muslimskt samhälle med urgamla anor. Det vore mig fjärran att anlägga kritiska synpunkter på böneutropen trots att jag gärna skulle sova lite längre. Och jag kan ju faktiskt somna om.
Jag fick ett möte med en av Lamus imamer i dag. Han heter Mahmoud Ahmed Abdulkadir. Vi satt på verandan till det gamla fortet mitt i staden, det som var fängelse när jag var här första gången. Nu är det museum. Han var trevlig och lättpratad. Han sade att han hade en kluven inställning till turisterna. De behövs för ekonomins skull och nu när de inte är så många längre efter somaliska al Shabaabs terrorhandlingar i regionen så saknar han dem faktiskt. Men vi var överens om att de kvinnliga turisterna nog skulle tänka mer på klädkoden. Det borde inte vara så svårt att uppfatta vilka allmänna regler som gäller på en plats som Lamu. Jag berättade att jag hade mött ett gäng glada norska tjejer i de trånga gränderna igår, och deras klädsel lämnade inte mycket till fantasin. Ska det vara så svårt att visa lite respekt när man ser att många av Lamukvinnorna är klädda i heltäckande buj-buj? “When in Rome, do as the Romans”, som man brukar säga. Det gäller även i Sverige.
Imam Abdulkadir berättade om hur Kenyas regering målmedvetet försöker försvaga det muslimska samfundet på kusten genom att underlätta för icke-muslimer från inlandet att bosätta sig här. De får lagfart på sin mark snabbt och enkelt, medan muslimer kan få vänta i evigheter på samma livsviktiga papper. Det föder frustration, sade Abdulkadir. Strax var vi inne på diskussionen om muslimskt väpnat motstånd mot det som uppfattas som strukturellt förtryck. En ständigt aktuell fråga i Kenya.
Jag bad honom redogöra för hur han såg på militant islamism. Den ville han inte veta av, den var ingen väg framåt, sade han. Se på Mali, på Afghanistan, på Irak och Filippinerna! Men lägg märke till, tillade han, det är bara en liten bråkdel av 
muslimerna som sympatiserar med militant islamism.
Man hör ofta påståendet att högst en procent av alla muslimer tror på väpnad kamp för att hävda sin religion. Det kan ju kanske låta betryggande. Men det finns 1,4 miljarder muslimer i världen och en procent av dessa är 14 miljoner.
Det underbart vänliga och avslappnade Lamu med sina vackra beslöjade kvinnor utgör ett tydligt bevis på att alla muslimer i världen inte är terrorister. Men jag och imam Abdulkadir var överens om att nästan alla terrorister i världen är muslimer.
Kan vara värt att fundera på en stund.
Varför Kenya är nummer ett i Östafrika
Det finns ett enkelt sätt att undersöka hur det står till med friheten i ett land. Det är att kolla hur kvinnorna har det. De här piloterna på bilden flög mig från Nairobi till paradisön Lamu igår. Lamu ligger i Indiska oceanen nära gränsen till Somalia. Ett land där kvinnorna stängs in, osynliggörs och får sina underliv sönderskurna. Och varför är det så? Ja, experterna lägger pannan i djupa veck och grubblar. Kan det bero på fattigdom, kriget, arvet från kolonialismen eller vad? Förklaringen är enkel. I Somalia är det fortfarande Allah som styr. Det lär nog dröja ett tag tills vi får se somaliska kvinnliga piloter. Men i Kenya tappar religionen allt mer sitt grepp över människors sinnen. Religion som förbjuder kvinnor att synas, att göra sig oberoende av män, att förverkliga sig själva.
Just nu är valet det stora samtalsämnet här i Kenya. Men när man pratar med folk så kommer man snart in på säkerhetssituationen i landet. Det är en viktig fråga inte minst på Lamu. Ön levde till stor del på turism tidigare, men efter den somaliska terrorgruppen al Shabaabs attentat har turisterna skrämts bort. Det är ett dråpslag mot folk här som har mist sina inkomster.
Lamu är ett konservativt muslimskt samhälle men den galna, militanta tolkningen av islam har ännu inte slagit rot här. Och så länge kenyanska kvinnor kan bli trafikpiloter finns det hopp. De här tjejerna på bilden kommer aldrig att krascha sitt plan in i någon skyskrapa, det vågar jag lova. De är ambassadörer för ett modernt samhälle fritt från religiös vidskepelse.
“Religion of peace”, sade George W Bush om islam efter elfte september. Tjena!
På måndag går Kenya till ett historiskt val
På måndag 4 mars är det dags. Då ska kenyanerna välja en ny president. Bland de åtta kandidater som ställer upp är det bara två som har en chans att vinna. Uhuru Kenyatta och Raila Odinga.
Det betyder också att det med allra största sannolikhet blir en andra valomgång i april.
Som jag har skrivit här tidigare så är Kenyatta åtalad av brottmålsdomstolen ICC i Haag. Det är även hans parhäst William Ruto som är tänkt att bli vicepresident. De anklagas för att ha anstiftat våldet som följde på det förra valet som hölls 2007.
Det här borde vara en riktig showstopper. Hur kan man ens ställa upp i ett val med ett sådant damoklessvärd hängande över sig? Men kenyansk politik är outgrundlig. Det finns de som hävdar att ICC:s åtal kan vara till Kenyattas och Rutos fördel. Så här går resonemanget:
De flesta kenyaner anser att ICC företräder den forna kolonialmakten Storbritannien. Vita utlänningar som försöker säga åt kenyanerna vad som är rätt och fel. Sådant skapar ilska och kan vara skäl nog för att rösta just på Kenyatta.
Sedan finns det andra som tänker lite längre och resonerar så här: om Odinga väljs så blir det han som måste verkställa överlämnandet av Kenyatta och Ruto till Haag. Det kommer att väcka väldigt mycket ont blod bland kikuyufolket – som Kenyatta tillhör – och deras anhängare i Kenya. Det kan bli nya kravaller liknande 2008, till och med inbördeskrig.
Kanske lugnast att välja Kenyatta till president i alla fall. Som i så fall måste inställa sig i Haag och kanske dömas till ett långt fängelsestraff.
Vilket scenario!
Jag är på plats i Nairobi på måndag. Ska bli mycket intressant.
Nu krigas det åter genom ombud i Afrika
Afrika är åter en krigsskådeplats där mörka krafter agerar genom ombud. Vi känner igen bilden från 1960-talet fram till kalla krigets slut 1991.
Då utkämpades en mängd så kallade Proxy Wars i Afrika. USA och Sovjetunionen bekämpade varandras inflytande genom att stötta rivaliserande länder. Kriget mellan Etiopien och Somalia var ett typiskt sådant krig. I hela södra Afrika syntes samma mönster. Sovjet stöttade MPLA i Angola medan USA via Sydafrika stöttade Unita. I Moçambique fick Renamo stöd av USA medan Frelimo sponsrades av Sovjet. Fler exempel finns, som Guinea Bissau och Kap Verde.
Kubanska soldater var ofta Sovjetunionens verktyg. Jag har själv hukat för bombplan i Etiopien, rattade av piloter från Kuba.
Att Sverige konsekvent stod på ryssarnas sida i den kraftmätningen utgör en intressant del i vår nutidshistoria.
Nu är grundscenariot dock ett annat. Det handlar inte längre om konventionell politik på samma tydliga sätt som tidigare. Det är inte heller fråga om konventionell krigföring, utan snarare asymmetriska krig som reguljära arméer alltid haft problem med.
I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” analyserar Samuel P. Huntington det paradigmskifte som har ägt rum. Han noterar bland annat att alla stora politiska ideologier som utvecklades på 1900-talet växte fram i västvärlden. Liberalism, socialism, anarkism, kommunism, socialdemokrati, nazism och fascism.
Men västvärlden har inte producerat en enda stor religion. Alla stora religioner har sina rötter utanför västvärlden.
I stora delar av Afrika ser vi i dag hur politiska ideologier tynar bort och ersätts med religiösa dogmer. Huvudsakligen islam. Den arabiska våren är ett generellt exempel. Vid sidan av den – och ofta sammankopplad med den – ser vi den militanta islamismens framryckning i länder som Mali, Nigeria, andra västafrikanska länder samt Somalia.
Även Etiopien och Kenya är anfäktade av detta gissel, medan militant kristendom inte har många anhängare längre sedan luften gick ur Herrens Motståndsarmé i centrala Afrika.
Att religion nu gradvis ersätter politisk ideologi i delar av Afrika betyder också att västvärldens inflytande minskar. Det möts säkert med ovationer från dem som aldrig har förstått hur totalitära läror har saboterat Afrikas utveckling.
Att vi åter kan tala om Proxy Wars i Afrika beror på att den militanta islamismen och dess fiender har mäktiga sponsorer. Det tycks vara främst Qatar som finansierar exempelvis Al Qaida i Västafrika. De afrikanska soldater som just nu bekämpar islamisterna inte bara i norra Mali utan även i andra delar av Västafrika har franskt och amerikanskt stöd.
Samuel P. Huntington har naturligtvis fått hård kritik för sina teser. Amartya Sen, Edward Said, Noam Chomsky och många fler har hudflängt honom.
Hans bok kom ut 1996. I dag framstår den som profetisk.
Nödhjälpens fula baksida
Ni som har följt det jag har skrivit om bistånd under årens lopp, har förstått att även den till synes goda nödhjälpen många gånger har en ful baksida.
Att ifrågasätta delar av det arbete som bedrivs av Unicef, Röda Korset och andra humanitära organisationer ger inga stilpoäng inför de politiskt korrekta åsiktsdomarna, det kan jag försäkra. Jag har fått ordentligt på huden när jag har dristat mig till att påpeka att nödhjälp ibland blir täckmantel för krigsoperationer.
Nu finns en ny bok som tar ett helhetsgrepp på det här. ”The Golden Fleece” heter den. Klicka HÄR för en närmare presentation.
Det gyllene skinnet, skulle den heta på svenska. Titeln anspelar på den grekiska myten om Jason som jagade detta värdefulla föremål.
Boken centrala tema är hur nödhjälp sedan lång tid tillbaka har fungerat i symbios med krigsoperationer. Det finns i dag otaliga exempel på detta i Afrika. Utanför den kontinenten utgör Afghanistan den bästa illustrationen på fenomenet.
“Humanitarians have been used… as fig leaves to veil government action and inaction in the face of war crimes and genocide. Humanitarians have been paid, manipulated, and `embedded’ with singular disregard for humanitarian principles. They have been routinely ignored, even in cases of obvious humanitarian need and enormous public outcry. They have been silent when they should have spoken out, and they have spoken out when they should have remained silent. They have called for military intervention… and on the few occasions when they got their wish, they mostly lived to regret it,” skriver Ian Smillie, en av bokens författare och grundare av organisationen Canadian NGO Inter Pares.
I boken presenteras flera exempel på hur nödhjälp har manipulerats i konflikter alltifrån Vietnamkriget till nu pågående krig i Afrika. Nödmat kan användas för att tvinga människor att flytta, för att mätta soldater, krossa fungerande marknadssystem eller för att berika lokala krigsherrar.
Oftast är det tråkigt att behöva säga ”vad var det jag sade”. Men vad var det jag sade i min bok ”Sveriges afrikanska krig” 2008? Jag är i alla fall inte ensam om mina dystopiska bedömningar.
Jihadister från Mali får fristad i Darfur
Från Darfur i västra Sudan kommer nu allt fler vittnesuppgifter om flyende jihadister från Mali. De senaste veckorna sägs hundratals bilar ha anlänt, fullastade med skäggiga män och vapen. De flesta av jihadisterna har slagit sig ned i eller i närheten av staden Kutum i norra Darfur.
En mycket vacker plats som jag besökte för några år sedan.
De välbeväpnade männen har enligt lokala källor satt skräck i de internflyktingar som befolkar stora läger som omger staden. Kvinnor vågar inte lämna lägren för att samla brännved och hämta vatten.
Det här kan innebära att konflikten i Darfur går in i en ny fas. Nyhetsrapporteringen därifrån har ju sinat under senare år, men det betyder inte på något vis att lidandet är över för de civila. De grundläggande motsättningarna mellan olika folkgrupper består och regeringen i Khartoum fortsätter att intrigera genom att stötta milisen Janjaweed.
Om den gruppen nu får förstärkning från nyanlända jihadister så kan det bli mycket allvarligt. Att erbjuda jihadisterna från Mali en fristad är naturligtvis ett smart drag av Sudans president Omar Bashir. De kan bli väldigt användbara verktyg i hans maktkamp.
Som journalist känner jag ofta en stor uppgivenhet inför fenomenet med den ständigt panorerande mediestrålkastaren. Den sveper över världen, stannar till ett ögonblick och belyser en konflikt. Vi ser och förfasas. Men när vi börjar gäspa, då sveper strålkastaren vidare och vi glömmer snabbt vad vi nyligen bevittnade.
Nu, i februari 2013, är det exakt tio år sedan konflikten i Darfur formellt startade. I dag tycks den vara glömd. Av alla utom de som tvingas uthärda den.
Varför denna tystnad kring Johan Gustafsson?
Läser i dagens DN att tidningen tillsammans med svenska PEN och Kartago förlag ska inleda ytterligare en kampanj för att uppmärksamma den fängslade Dawit Isaak i Eritrea.
Det är väl alldeles utmärkt, även om tidigare kampanjer kanske inte alltid har varit så lyckade.
Men Dawit är inte den ende svensk som sitter fängslad utomlands på osakliga grunder. Vi har exempelvis Johan Gustafsson som körde motorcykel genom Saharaöknen och kidnappades av al Qaida i Timbuktu för mer än ett år sedan.
Jag har inte sett ett enda upprop eller en enda kampanj för hans skull i någon enda svensk publikation. Han tycks vara fullständigt ointressant för den svenska kultureliten.
Det är naturligtvis så att de som håller honom fängslad aldrig skulle bry sig om en svensk kampanj. Men jag kan försäkra att president Isaias Afeworki i Eritrea inte heller bryr sig om vad svenska serietecknare anser om Dawit Isaaks fångenskap. Därvid lag är de båda fallen jämförbara.
Vad beror då denna tystnad kring Johan Gustafsson på?
Jag tror att tystnaden ryms inom ramen för ett allmänt fenomen. Nämligen det att brott begångna av islamister har en tendens att hamna i medieskugga i Sverige. De ängsliga debattörerna håller upp sitt våta finger i luften och försöker känna av åt vilket håll vinden blåser. Ska jag kritisera det här islamistiska mordhotet – bombdådet – terrorangreppet – kidnappningen – eller är det tryggast att hålla tyst? Tänk om folk får för sig att jag är islamofob? Hjälp, ett öde värre än döden!
Tyvärr, Johan Gustafsson. Du får nog uthärda under tystnad. Den svenska kultureliten riskerar inte sitt anseende för din skull.
Kenya går till val i mars
Kenya går till val den fjärde mars, om knappt en månad alltså. Det saknas inte olyckskorpar som kraxar om en repris på förra valet 2007. Det resulterade i ett våld som höll på att bli ett regelrätt inbördeskrig.
Den sittande presidenten Mwai Kibaki anklagades för valfusk. Hans utmanare Raila Odinga piskade på anklagelserna. Fler än tusen människor dödades, en kvarts miljon blev hemlösa.
Nu skall en ny president väljas. Kibakis tid är över. Bland kandidaterna finns, förutom Odinga även William Ruto och Uhuru Kenyatta. Båda dessa är åtalade av domstolen ICC i Haag. Anklagade för delaktighet i eftervalsvåldet 2008.
Raila Odinga är utan tvivel favorit i det kommande valet. Han är son till landets förste vice president, men om det ska räknas som en merit så kan man påpeka att hans farligaste konkurrent Uhuru Kenyatta är son till landsfadern Jomo Kenyatta.
Att tolka kenyansk politik kräver färdigheter i klass med avancerad kremlologi. Det mesta som sker politiskt, sker i slutna rum. Att öppna upp dessa rum för allmän insyn torde vara en av de viktigaste åtgärderna för att utveckla den sköra demokratin i landet. Men en sådan åtgärd finns nog inte på de nuvarande presidentkandidaternas agendor.
Kenya är i desperat behov av en regering med folkligt stöd. Tyvärr har alla tidigare regeringar byggt sin makt på att spela ut olika folkgrupper mot varandra. Den sortens politik måste upphöra om landets ska kunna ta sig an de enorma utmaningar som ligger inom den närmaste tioårsperioden.
Viktigast är kanske den snabbt växande oljeindustrin. Kenya kommer om några år att vara oljeexportör och då blir det skarpt läge. Oljeförbannelsen har drabbat många afrikanska länder.
Jag kommer att vara på plats i Kenya den fjärde mars. Det blir spännande!