- ICC arrest warrants, COP inaction, and US/Russia ceasefire vetoes: The Cheat Sheet
- Staff accuse IRC management of Gaza bias and censorship
- Refugees in Ethiopia’s Amhara region continue to face almost daily attacks
- Abuse, conscription, drug addiction: Myanmar refugees speak of life in Shan State
- Decolonise how? | The crisis is always past
Hyckleri om SPP, MSF och Lundin Petroleum
Aftonbladet skriver i dag om hur SPP köpt aktier i Lundin Petroleum (”skandalbolaget” kallat) och hur detta har väckt kritik på många håll.
Läkare utan gränser har SPP som pensionsförvaltare men överväger nu att byta till annat bolag. Det här är en riktigt intressant story med många bottnar.
Det är inte så konstigt att SPP väljer aktier i Lundin Petroleum. Det var tio år sedan bolaget gjorde sig av med sina kontroversiella tillgångar i det som då hette södra Sudan. Sedan dess har det mest handlat om jättefynd av olja i Nordsjön. Aktien har gått som en raket på börsen.
Aftonbladets reporter kan inte dölja sin indignation över att Läkare utan gränser förknippas med Lundin. Läkare utan gränser är ju “good guys” medan Lundin Petroleum är “bad guys”. Lundin är också föremål för en ”rättslig prövning”, som det formuleras i tidningstexten.
Well, jag har själv blivit förhörd av åklagare Magnus Elving i det sammanhanget och jag skulle ju inte säga att ett åtal mot Lundin verkar stå bakom knuten precis. Det skulle förvåna mig oerhört mycket om Elvings förundersökning resulterade i rättegång.
Men om vi då tittar på vad det var som orsakade – och fortfarande orsakar – våldsam kritik mot Lundin gällande Sudan, vad hittar vi då? Jo, först och främst det vid millennieskiftet dokumenterade samröret mellan dåvarande Lundin Oil och milisgruppen SSUM i södra Sudan.
SSUM stöddes av regeringen i Khartoum och hade till uppgift att skydda Lundin Oil så att bolaget skulle kunna leta efter olja utan att behöva vara rädd för gerillan SPLA.
SSUM var en ytterst brutal grupp som mördade civila. Dessutom rekryterade den barnsoldater, vilket jag visade i ett reportage på teve 2001. Titta på det HÄR om du vill.
Min tes är att alla som tillför resurser i ett krig, också blir delaktiga i kriget. Lundin tog SSUM:s tjänster i bruk. Utan tvivel blev Lundin delaktigt i kriget och det är det som hela kritiken mot bolaget handlar om.
Men – nu kommer det intressanta – Läkare utan gränser har gjort samma sak. Häromåret gav organisationen ut en bok som heter ”Humanitarian Negotiations Revealed”. Det är en mycket öppenhjärtig och självkritisk betraktelse över de svårigheter det innebär att arbeta som en humanitär organisation i ett krigsområde.
Utan omsvep bekänner Läkare utan gränser att de också flera gånger har anlitat väpnade milisgrupper för sitt beskydd. Precis som Lundin Oil. Så här skriver de bland annat i boken: ”Let’s go back to the issue of armed guards. In Afghanistan, in Eritrea and on many occasions in other situations, the organisation has used combatants to ensure the safety of its teams and convoys. Whilst humanitarian aid should not be imposed by force, the use of armed escorts has sometimes been seen in the history of the organisation as a condition for providing assistance.”
Läs hela texten HÄR.
Genom att anlita väpnade miliser gjorde sig Läkare utan gränser delaktigt i krig, på samma sätt som Lundin Oil. Det här borde kunna vara en intressant utgångspunkt för en viktig diskussion.
Dessvärre tror jag inte det svenska debattklimatet tillåter någon sådan. Ni som håller med mig har ändå härmed fått lite ”food for thoughts”, som engelsmännen säger.
Somalias svält skapades av människor i vinstsyfte
I Somalia dog 258 000 människor av svält från hösten 2010 fram till förra våren, rapporterar nu FN:s livsmedelsorgan FAO.
Världsorganisationen anser att insatserna mot matbristen borde ha inletts tidigare. Torka anges som orsak till hungerkatastrofen.
Jag skulle gissa att de flesta mediekonsumenter köper det budskapet rakt av. Det ligger ju helt i linje med vad vi hör allt som oftast om situationen i Afrika. Krångligare än så där brukar analysen inte vara.
En underliggande avsikt med det förenklade budskapet är att vi ska känna dåligt samvete och i framtiden vara mer benägna att skänka pengar till biståndsorganisationer.
Men sanningen om svälten i Somalia är avsevärt mycket mer komplicerad än så.
För det första så var det inbördeskriget som var huvudorsak till matbristen. Uteblivna regn är ett återkommande fenomen i den här delen av världen som folk har lärt sig att hantera. Torka går att parera om det finns ansvarskännande människor i beslutsfattande positioner. Och, naturligtvis, förutsatt att fred råder. Vilket det inte har gjort i Somalia på årtionden.
Svälten i Somalia var alltså ”man-made”. Skapad av människohand. Ett resultat av krigets kaos. Men på FAO:s hemsida finns det endast en mening som antyder att kriget fanns med som orsak till hungerkatastrofen. Långt ner i texten står det: “In many areas, conflict and insecurity impeded humanitarian assistance and access.”
Läs om rapporten på FAO:s hemsida HÄR. Där finns en länk till hela rapporten.
Samma FN som i dag levererar en kraftigt förenklad version om svältens orsaker, publicerade för knappt ett år sedan en rapport om varför nödhjälpen i Somalia misslyckades. I rapporten hävdades det att den federala övergångsregeringen i Somalia ägnade sig åt omfattande korruption av biståndsmedel. Pengar som ursprungligen kom från skattebetalare i västvärlden hade förskingrats i stor skala. Ungefär 70 procent av pengarna var borta. Stulna av folk inom den somaliska administrationen.
I FN-rapporten beskrevs det också hur somaliska regeringstjänstemän försnillade livsmedel i flyktinglägren och omöjliggjorde en effektiv kontroll av nödhjälpen.
Somalier arrangerade alltså i vinstsyfte ett korrumperat system som bidrog till att ta livet av hundratusentals landsmän.
Nu säger FN att insatserna mot svälten borde ha inletts långt tidigare. Det finns inga garantier för att det skulle ha förbättrat överlevnadsstatistiken. Däremot kan man på goda grunder gissa att ännu fler regeringstjänstemän hade blivit ännu rikare.
Kriget om Darfur handlar om Sudans och Bashirs överlevnad
Trodde ni att kriget i Darfur i västra Sudan var över? Åh nej, det är bara mediebevakningen som är över.
FN rapporterar att tiotusentals människor har gjorts hemlösa helt nyligen på grund av strider mellan Sudans regeringsarmé och rebellgruppen SLA-MM, vilket uttyds Sudan Liberation Army – Minni Minawi.
Dessutom har våldet mellan olika stammar ökat. Sammandrabbningar mellan Misseriya och Salamat har tvingat människor på flykt till Tchad och Centralafrikanska Republiken.
Hittills i år beräknas 150 000 darfurier ha blivit hemlösa. Den totala siffran under det decennium som konflikten har varit akut är cirka 2,3 miljoner.
Av detta har det inte ens blivit en notis i svenska medier, vad jag har sett.
Det är ju bara siffror. De engagerar inte världen längre. För några år sedan stod Hollywoods kändisar på barrikaderna, men inte ens de lyckades åstadkomma någon påtaglig förändring.
George Clooney, Mia Farrow, Matt Damon och flera andra tycks nu ha gett upp.
Men Omar Bashir i Khartoum har inte gett upp. Det kan han inte, då vore hans dagar som president i Sudan räknade. Det långa inbördeskriget i södern resulterade i att landet delades 2011. En mycket stor del av oljeinkomsterna försvann.
Om Bashir ger upp den väpnade kampen mot rebellerna i Darfur så kommer den delen av Sudan också att avskiljas. Kom ihåg att Darfur var ett självständigt land, ett sultanat, ända fram till 1916. Det har många i omvärlden glömt i dag.
Sudan fragmenteras, vilket jag har varnat för länge. En svag men ändå despotisk centralmakt i Khartoum, huvudsakligen bestående av män som har sina rötter i Nildalen i och i närheten av huvudstaden kämpar en ojämn kamp mot separatister i hela landet.
Södra Kordofan där Nubabergen finns, liknar Darfur befolkningsmässigt och vill tillhöra Sydsudan. Blå Nilenregionen likaså. Vid Röda Havskusten finns sedan länge gruppen Beja Congress som också vill slippa Khartoums tyglar.
När Omar Bashir beordrar sin armé att attackera rebellerna i dessa områden så är det sin egen politiska överlevnad han kämpar för.
Det finns bara en lösning på Sudans djupa problem. Det är en ny regering med en demokratisk grund. Allt annat kommer bara att förlänga lidandet för det sudanesiska folket.
Sidas, UD-s och Gunilla Carlssons kris
Svenska Dagbladets ledarredaktion hörde av sig i går och ville ha lite input till en text om det svenska biståndet. Med anledning av konsultföretagets Rambölls kritik. Jag försåg dem med följande text:
Förtroendeklyftan mellan Gunilla Carlsson och tjänstemännen på UD och Sida öppnade sig samma dag som hon blev biståndsminister. Den har bara vidgat sig mer och mer sedan dess. Det var två kulturer som kolliderade. När moderaterna fortfarande befann sig i politisk opposition utmärkte sig partiet genom att vara det enda i riksdagen som radikalt ville skära ned på biståndet.
Att moderaten Gunilla Carlsson utnämndes till biståndsminister sågs av Sidas tjänstemän som en direkt misstroendeförklaring. De hade hoppats att en folkpartist eller kristdemokrat hade fått jobbet. Då skulle biståndsverksamheten ha rullat på i uppkörda hjulspår. Troligtvis blivit ännu mer ”generös” än under Carin Jämtin. Gunilla Carlsson markerade genast att det nu handlade om strypkoppel, att Sida skulle gå fot.
Hon betonade omgående att hon ville se konkreta resultat i biståndet. Det förbryllade och irriterade tjänstemännen på Sida som aldrig hade fått sådana krav på sig tidigare. De synliga resultaten uteblev. På ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari förra året fick Gunilla Carlssons statssekreterare Hanna Hellquist en fråga från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”
Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”
Kraven på mätbara resultat och bristen på desamma har skapat det arbetsklimat som beskrivs i Rambölls rapport. Troligtvis en olöslig konflikt så länge det svenska biståndet är organiserat på det sätt det är. Gunilla Carlsson har ju ibland sagt att biståndet behöver moderniseras. Kanada kan kanske tjäna som exempel. Deras motsvarighet till Sida som heter Cida har nyligen gjorts till en del av departementet för utrikesfrågor och internationell handel.
Ett liknande arrangemang i Sverige skulle kunna vara första steget till att avveckla biståndet i sin nuvarande form. Göra det mer handelsinriktat, som kanadensarna nu har gjort. Det skulle vålla våldsamma protester, men att fortsätta spendera drygt 100 miljoner kronor om dagen på en verksamhet som inte går att mäta är inte i längden försvarbart. I synnerhet inte för en moderat minister. Förr eller senare måste skattebetalarna börja fundera på vart pengarna tar vägen.
Beträffande korruptionen så tror jag den är en ofrånkomlig konsekvens av en verksamhet som har som mål att varje år spendera en viss summa pengar. Enprocentmålet, som det kallas, är en verklig olycka för den svenska biståndspolitiken. Borde kallas enprocentdoktrinen.
Jag berörde detta i min bok ”Sveriges afrikanska krig” som gavs ut 2008. Så här skrev jag: Den 11 december 2003 rapporterade Sveriges Radios Ekot om hur revisorer anmärkte på Sidas sätt att förhålla sig till korruption i mottagarländer. ”Sida ger bistånd trots kännedom om svindlerier”, löd rubriken:
Internrevisorerna på Sida låter förstå att en viktig anledning till att Sida inte tar tillräckligt allvarligt på mutor och svindlerier med biståndspengar är helt enkelt att då måste man stoppa eller begränsa flera av sina stora projekt i u-länderna. Gör man det når man inte det officiella målet för Sveriges biståndspolitik – att en procent av bruttonationalinkomsten ska användas till bistånd. I Sida-rapporten sägs det rakt ut att vissa av Sidas medarbetare upplever en målkonflikt i sitt jobb. De tycker att deras hantering av korruptionsrisker måste vägas mot en önskan att få betala ut så mycket biståndspengar som möjligt.
Läs texten i Svenska Dagbladet. Klicka HÄR.
Böcker du måste läsa innan du dör
Efterfrågan på några av mina romaner ökade markant sedan jag skrev om dem här helt nyligen.
Jag berättade om akademiledamoten Sara Danius som hade slaktat min debutroman ”En bil åt Mr. Singh”, och hur litteraturvetaren Göran Hägg senare lyfte den till skyarna. Läs texten HÄR.
Jag skrev också nyligen om hur modern DNA-forskning nu stöder teorin om judisk invandring i Etiopien på 900-talet före Kristus. Det, i sin tur stöder intrigen i min historiska roman ”Makida – drottningen av Saba”. Läs den texten HÄR.
Jag säljer dessa böcker för 100 kronor plus emballage och frakt. Totalt 170 kronor inom Sverige.
Men jag har fler godsaker att erbjuda. Min tredje roman ”En främling knackade på dörren” finns också till försäljning till samma pris. Den utspelar sig huvudsakligen i Uppsala och handlar om en het sommar i Sverige då motsättningar mellan folk av olika etnisk identitet exploderar. Ond, bråd död tillsammans med politiskt rävspel mixas med sexövergrepp på asylsökande småflickor.
“Den är ruggigt spännande, den kan i svärta och vidrigheter blixtra till som i en James Ellroy-roman och trots sin ibland fladdriga intrig är den stämningsmässigt på något sätt fullt tänkbar.”
Så skrev recensenten Jörgen Hammenskog i Göteborgsposten om “En främling knackade på dörren.”
Jag har i mina romaner ofta varit före min tid, vilket framgår tydligt då man läser min ungdomsroman ”Björn!” från 1998. Där utgick jag ifrån svenska sagor men skalade bort allt det gulliga och förvandlade folktrons mystiska skogsvarelser till blodtörstiga monster som gav mina unga läsare mardrömmar i flera veckor. Jag har några pocketexemplar kvar som jag säljer för 50 kronor plus emballage och frakt. Totalt 100 kronor inom Sverige. Uppföljaren ”Följa John” är inbunden och därför 50 kronor dyrare.
Recensenten Jan Hansson i Svenska Dagbladet skrek av lycka då han läste dem.
“Underbart! En författare som förmår förena karakteristika från Jan Guillou, Twin Peaks, Mikael Niemi, Arkiv X, John Bauer och Astrid Lindgren till något nytt, spännande och mycket roligt i svensk ungdomslitteratur. Bengt Nilsson kan berätta och han har en avundsvärd fabuleringstalang.”
Läs fler recensioner HÄR.
Beställ genom att mejla mig på: bengt(at)ethnopress.se
FN:s och Svenska Dagbladets lögner om Sydsudan
Fem indiska soldater i FN:s fredsbevarande styrka i Sydsudan sköts ihjäl igår. Det hände i delstaten Jonglei.
De eskorterade en FN-konvoj som överfölls av rebeller, troligen under befäl av David Yau Yau. En av alla dessa gamla krigare som inte har fått plats vid köttgrytorna i Juba och då istället valt att starta ett eget litet krig.
Det är varken första eller sista gången det händer i världens nyaste land. Rebeller och regeringssoldater turas om att mörda. FN hävdar att 2 400 personer har dödats sedan självständigheten sommaren 2011. De flesta av regeringens kulor.
2010 utfärdade Dennis Blair, rådgivare åt president Barack Obama, en varning. Han hävdade att ett folkmord troligen skulle komma att inträffa i Sydsudan inom fem år.
Denna konkreta händelseutveckling står i skarp kontrast mot innehållet i den text som publicerades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 31 mars i år. Där skrev Toby Lanzer, koordinator för FN:s humanitära arbete i Sydsudan en artikel som måste vara det mest lögnaktiga som har publicerats om detta land i någon svenskt tidning.
”Ge Sydsudan mer svenskt bistånd”, löd rubriken. ”Våldet mellan grupperingar inom landet har minskat. Regeringen har tagit tag i korruption och stärkt sina system, med ökad möjlighet till insyn för medborgare och utvecklingspartner”, skrev Lanzer.
Läs texten HÄR.
För ett år sedan anklagade Sydsudans president Salva Kiir regeringstjänstemän för att ha stulit motsvarande 26 miljarder kronor. Han kände på sig vilka skurkarna var och skrev ett sorgset och självkritiskt brev till 75 stycken av dem. “We fought for freedom, justice and equality. Yet, once we got to power, we forgot what we fought for and began to enrich ourselves at the expense of our people ….”
Det här var inte den första korruptionsskandalen i Sydsudan, och garanterat inte heller den sista. 2008, alltså före självständigheten, köpte Sydsudans provisoriska regering in livsmedel för distribution till landets hungrande invånare. Genast registrerades närmare 700 privata företag i Sydsudan som skulle se till att nödmaten distribuerades. Nästan alla dessa företag var bluff. De debiterade den sydsudanesiska staten motsvarande drygt 20 miljarder kronor för en distribution som aldrig ägde rum.
Svenska skattebetalare bidrar i år med 195 miljoner kronor till Sydsudan. Nu kommer FN-mannen Toby Lanzer och försöker slå blå dunster i svenska folkets ögon och lura till sig ytterligare bidrag.
Det är inte tiggande romer på svenska gator som utgör problem. Det är sådana som Toby Lanzer.
Folkmordet i Rwanda. Lärde vi oss något?
Det är nu nitton år sedan folkmordet i Rwanda startade. Den 6 april 1994 sköts ett flygplan ned när det var på väg att landa mitt inne i huvudstaden Kigali. Ombord fanns landets president Juvénal Habyarimana. Han tillhörde folkgruppen hutu. Attentatet utlöste en massaker som hade planerats en längre tid. Under loppet av drygt tre månader våren 1994 mördades omkring 800 000 människor, nästan samtliga tillhörande folkgruppen tutsi.
De flesta dödades med träklubbor, yxor och machetes. Utslaget på hundra dagar blir det 8 000 döda om dagen. Betänk då att de flesta morden ägde rum under april månad. Sannolikt dog då minst 20 000 om dagen i ett land som till ytan är mindre än Småland.
En centralfigur i detta drama var Paul Rusesabagina som drev Hotel des Mille Collines. Där upplät han skydd åt och räddade livet på 1 268 (enligt Wikipedia) skräckslagna människor.
Berättelsen om honom resulterade sedermera i den tämligen förljugna och hårt romantiserade filmen ”Hotel Rwanda”.
Många antog nog automatiskt att Rusesabagina skulle hylla den tutsidominerade regering som tillträdde efter det att hutumilisen drivits på flykt. Så blev det dock inte. Istället har Rusesabagina blivit en av president Paul Kagames skarpaste kritiker.
Allra bittrast är dock Rusesabagina när han blickar tillbaka på hur omvärlden förhöll sig till dramat sommaren 1994. Så här skriver han i det mejl jag fick i dag:
”During those 3 months of the Genocide, while I was at the Hotel des Mille Collines trying to shelter the people under my roof, I tried to reach President Clinton and the rest of the international community. I tried by every means to reach the outside world and to ask them to help rescue my countrymen from the Hell that we were living in. I could not get any one to listen then. I especially tried to get the United States government to help. I called and faxed and wrote on behalf of all Rwandans asking the President and the State Department to help stop the Genocide. I heard nothing in return.
Today, we can all do more. There are people dying in Rwanda and the Congo everyday. The Rwanda government signs peace deals with one hand and waves their militias in to the Congo to kill innocent victims with the other hand.”
Jag var i Rwanda för några år sedan och filmade en så kallad gacacarättegång, där en misstänkt folkmördare rannsakades. Se filmen genom att klicka HÄR.
Se även min film om massakrerna i kyrkorna. Klicka HÄR.
Carl Bildt, Sudan och Lundin Oil
Våren 2001 gjorde jag ett tevereportage om Lundin Oil i Sudan. Det sändes i SVT:s program Agenda. Jag såg som min journalistiska uppgift att fördjupa och problematisera frågan om Lundins eventuella inblandning i det då pågående inbördeskriget.
Min viktigaste bedrift var att jag lyckades visa att företaget var beroende av en milisgrupp som använde sig av barnsoldater. Efter att mitt reportage hade sänts gick detta inte att förneka.
Men jag dristade mig också till att intervjua människor som gav en bild av kriget som inte alls stämde med den som hade presenterats av självutnämnda Sudanexperter i Sverige.
Det renderar mig fortfarande klander i vissa kretsar. Att påpeka att verkligheten inte är så svartvit som många vill tro, kan ge en fiender för livet.
En nyckelperson i sammanhanget var Carl Bildt. Han satt då i Lundin Oils styrelse. Vad visste han om nyttjandet av barnsoldater? Vad visste han om Lundins överenskommelser med militärjuntan i Khartoum? Hur resonerade Lundins styrelse? Jätteintressanta frågor hopade sig.
När jag knäppte på teven i går (måndag första april) för att se filmen om Bildt hade jag högt ställda förväntningar. Naturligtvis kommer merparten av programmet att handla om vad Bildt visste och inte visste om inbördeskriget i Sudan, tänkte jag.
Vilken antiklimax! Hela den problematiken sopades undan på ett par minuter. Utan kritiska frågor. Utan att reportern tycktes ha läst på en enda rad om sakfrågan. Ett journalistiskt bottennapp utan like. Producerat av SVT. Lite skandalöst tycker jag.
Lundin Oil drog sig snabbt ut ur Sudan när de insåg att oljeutvinningen blev för komplicerad. Det tycker jag de borde få credit för. Även kanadensiska Talisman sålde. Andra bolag tog över, kriget eskalerade. Istället för västerländska bolag som var mottagliga för aktieägarnas synpunkter blev oljeutvinningen en fråga för nya aktörer som struntade blankt i mänskliga rättigheter.
Det hade kunnat bli ett intressant samtal med Carl Bildt om dessa oerhört viktiga frågor som rör oljebolags verksamhet i krigsområden. När ska de tvingas bort? När ska de uppmanas att stanna och leva upp till krav på transparens och mänskliga rättigheter?
Platt fall, SVT.
Se mitt reportage från Agenda. Klicka HÄR.
Myten om Makida stöds av DNA-analyser
Drottningen av Saba hette Makida och härskade i Etiopien för cirka 3 000 år sedan. Hon reste till Jerusalem för att träffa kung Salomo. Hon ville skapa en allians mellan sitt land och det mäktiga Israel.
Kung Salomo hade andra, mer jordnära intressen. Han blev förälskad i den vackra svarta kvinnan. Hon avböjde hans inviter och det slutade med att han lurade henne i säng. Snubblande nära en våldtäkt, skulle jag nog säga. Något ”samtycke” var det knappast fråga om.
Hon återvände till sitt land och födde sonen Menelik. Denne blev grundare av den salomoniska kejsardynastin i Etiopien, vars siste kejsare hette Haile Selassie. Han mördades 1975.
Om detta handlar min historiska roman ”Makida – drottningen av Saba” utgiven på Bonniers förlag 2005. Läs recensioner, klicka HÄR.
Många har förstås avfärdat berättelsen som en skröna. Men nu får den stöd av modern genetisk forskning. I tidskriften The American Journal of Human Genetics (klicka HÄR) redovisas resultaten av omfattande undersökningar. DNA-tester visar att Etiopien upplevde ett inflöde av människor från Levanten, alltså den del av Mellanöstern där Israel ligger, för cirka 3 000 år sedan.
“By analysing the genetics of Ethiopia and several other regions we can see that there was a gene flow into Ethiopia, probably from the Levant, around 3,000 years ago, and this fits perfectly with the story of the Queen of Sheba,” säger professor Chris Tyler-Smith på Wellcome Trust Sanger Institute i Cambridge.
De som invandrade till Etiopien var de israeliska judar som hjälpte den unge prins Menelik att smuggla den gyllene förbundsarken innehållande Moses stentavlor till Saba. De som blev anfäder och anmödrar till falashajudarna som under 1980-talet förflyttades till Israel.
Arken förvaras fortfarande i staden Axum i norra Etiopien.
Min roman är en hårresande spännande historia som knyter ihop bibelns berättelser med vår egen tid. Det går bra att beställa ”Makida – drottningen av Saba” direkt från mig. Hundra kronor plus emballage och frakt. Mejla mig på bengt(at)ethnopress.se
Att skriva politiskt korrekt om Afrika
Litteraturvetaren Sara Danius har valts in i svenska akademien. Jag lyfter på hatten och gratulerar. Samtidigt är det något som skaver i mitt inre och jag kommer strax på vad det är.
Hennes recension av min debutroman ”En bil åt Mister Singh” i Dagens Nyheter våren 1990. Berättelsen utspelar sig i Kenya och bygger rätt mycket på mina egna upplevelser och erfarenheter. Samtidigt som den naturligtvis är fiktion.
Som debuterande författare är man skräckslagen inför tanken på vad recensenter kan hitta på. Mina värsta farhågor besannades när jag med skakande händer bläddrade fram Sara Danius text i DN:s kulturdel.
”Skolboksexempel om vit mans fantasi”, löd rubriken. Min roman tillhörde ”en svårutrotad genre”, skrev hon. Den vittnade om ”intellektuell bankrutt”. Jag anfäktades av ”oförblommerad etnocentrism” och min berättelse var i nivå med ”resekatalogernas infama beskrivningar”.
Puh! Det var en sågning som hette duga.
Intressant nog fanns det andra som hade en annan uppfattning. Recensenten Crister Enander skrev i kulturmagasinet April: ”En bil åt Mister Singh är en förbannat bra roman. Suggestiv, böljande, pulserande; på en gång rå och öm. Den är spännande utan att förlora allvaret. Den har oerhört mycket mer att säga än de tillrättalagda rapporter som annars når oss från det Afrika som mer är entreprenadvänsterns och journalisternas än afrikanernas eget”.
Han tillade att kritikervänstern på kultursidorna höll inne med hurraropen eftersom det var de själva som stod i skottgluggen i min roman. Jag tror han var något på spåret där.
Total upprättelse fick jag så småningom av Göran Hägg, docent i litteraturvetenskap. I hans tegelsten ”1001 böcker du måste läsa innan du dör – världslitteraturens mest läsvärda böcker” skriver han så här om ”En bil åt Mister Singh”:
”En utomordentligt välskriven, spännande och satirisk debutroman, som emellertid på grund av sitt politiskt inkorrekta innehåll aldrig fick den uppmärksamhet den förtjänade.”
Hägg skriver att historien påminner om Graham Greenes Den stillsamme amerikanen.
”Lokalfärgen”, fortsätter Hägg, ”är stinkande autentisk. Den historia om naivitet, korruption, sex och våld som följer bröt mot alla tabun i dåtida svensk u-landslitteratur. Känsliga läsare varnas!”
Även Göran Hägg anade alltså att det var min oortodoxa skildring av Afrika och de vita biståndsarbetarnas framfart där som störde somliga recensenter.
Det har nu gått 23 år sedan boken kom ut. Jag tror att den fortfarande är före sin tid.
Som alla i litteraturbranschen vet kan en negativ recension i en stor tidning helt sabotera försäljningen av en debutroman. ”En bil åt Mister Singh” sålde inget vidare. Den som vill köpa ett exemplar för en hundring plus frakt kan därför skriva till mig. bengt(at)ethnopress.se
”En cynisk och djärv bok, som verkligen är värd att återupptäcka”, skriver Göran Hägg.
Om du har råkat slänga ditt exemplar, Sara, så får du höra av dig.