- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Var finns afrosvenskarna i biståndsdebatten?
Jag tycker det är ytterst beklämmande att afrosvenskar kommer till tals i den offentliga debatten endast när den handlar om kränkthet och rasism. Nu senast i den lite bisarra diskussionen om Tintin på Kulturhuset.
Varje år spenderar svenska skattebetalare miljarder i bistånd till ett antal afrikanska länder. Det förs hela tiden en debatt om detta. Jag är en av debattörerna och jag tycker faktiskt att det händer saker i den svenska biståndspolitiken. Den går att påverka.
Men var finns afrosvenskarna i den debatten? De hörs inte, syns inte. Finns inte.
Jag har lyssnat till och medverkat i ett stort antal seminarier och möten under årens lopp som handlar om hur den rika världen skall hjälpa Afrika. De afrosvenskar som har varit aktiva i dessa sammankomster kan jag räkna på ena handens fingrar.
Vad handlar det om? Bryr sig inte afrosvenskarna om biståndsdebatten? Tycker de att biståndet är en ointressant företeelse? (En ståndpunkt som jag skulle kunna ha respekt för, men gärna vill höra uttalad.)
Finns det inga afrosvenskar som vill problematisera biståndet, med utgångspunkt från att biståndet har förvandlat Afrika till en tiggarkontinent?
Jag skulle vilja höra exempelvis Kitimbwa Sabuni uttala sig om detta. Han är talesperson för afrosvenskarnas riksförbund. Men hittills har jag bara hört honom tala om rasism och kränkthet. Exempelvis i debatt med Jimmie Åkesson a pro på Forserum. (Lyssna HÄR på Studio Ett)
På afrosvenskarnas hemsida hittar jag ett evenemang som handlar om bistånd. Men de som skall tala där är idel biståndskramare så det torde inte bli mycket till debatt och problematisering.
I decennier har hjälporganisationer matat oss med bilder på nödlidande afrikaner. Det har gjort att vanligt folk bara har en åsikt om människor i Afrika, och det är att det är synd om dem. Är det möjligt att somliga afrosvenskar har internaliserat den vrångbilden så till den milda grad att de har gjort den till sin egen självbild?
Oerhört skrämmande i så fall. Människor som man bara tycker synd om kan man ju inte ha ett jämlikt förhållande med.
I den svenska debatten vill de dominerande debattörerna att svarta människor skall vara offer och tydligt manifestera sin offerroll. På det att fattigvården i form av bistånd skall kunna fortsätta obehindrat.
Läs exempelvis Susanna Birgerssons ledarartikel i DN från 22 september. (Klicka HÄR) Hon citerar Rola Brentlin, redaktör på tidningen Migro som säger: ”Ett utanförskap i Rosengård är inte det värsta som kan hända dig, det är en massgrav i Somalia.”
Det är alltså dessa två options i livet som afrosvenskar skall nöja sig med. Mer föraktfullt än så kan man nog inte uttala sig om svarta människor från Afrika.
Meles, Persson, Schibbye och en pudel.
Frivärld Magasin, ett nytt webbaserat utrikesorgan debuterar idag. Jag skriver i premiärnumret om den fortfarande rykande aktuelle Meles Zenawi i Etiopien. Klicka HÄR för att läsa den texten.
Gårdagens frisläppande av Johan Persson och Martin Schibbye kom plötsligt men inte oväntat. Det är roligt för mig att kunna konstatera att det gick precis som jag hade förutspått. Jag skrev så här på DN Debatt den 28 december 2011:
”Etiopiens premiärminister Meles Zenawi är en furste som härskar och söndrar, belönar och straffar. Han vill inte ha trotsiga fångar utan de ska ödmjuka sig och bekänna sin skuld. Då kan han i sin nåd avkorta deras straff. Allt tyder därför på att det vore vansinnigt av Martin Schibbye och Johan Persson att processa vidare i domstolarna. Mest framgångsrikt är sannolikt att de accepterar domen och vädjar om nåd. Enligt den sed som gäller bör de också be om ursäkt för de brott de dömts för.”
De följde mitt råd till punkt och pricka. En plattare pudel än den de presterade i etiopisk statstelevision i går har aldrig skådats. Och det var helt rätt av dem.
Men jag har fått mothugg för mina råd till Schibbye och Persson. Och det är mothugg som måste tas på allvar. En etiopisk dissidentsajt skrev den 10 januari 2012 om Schibbye och Persson och min uppmaning till dem. Läs sajten genom att klicka HÄR.
”The other day Bengt Nilsson [the Swedish reporter who embedded with Meles Zenawi’s guerrilla group in late-1980s] said that “Ethiopian culture is very different from Sweden, and there’s a custom to accept that you are guilty as a prisoner and then appeal for pardon.” He is right in that Ethiopian culture is different from Swedish. Everyone is aware of that. Our problem is with the latter part of the statement; it is not our custom to abuse someone and demand a pardon. Mr. Meles is once again using a cherished value to suit his diabolic purposes – that is, humiliate someone and pretend justice is running its course and then making a big entrance as pardoner.
Go ahead and ask for pardon and the day you are out of jail, first, thank the US government for intervening in your behalf [not forgetting the fact that the US has failed Ethiopians in support of Mr. Meles’s tyrannical rule] and second, resolve to dedicate your life to fight injustice in Ethiopia. We don’t believe you have any choice. Bengt Nilsson also should enlist his journalist friends and go back and re-check if the information they were provided in the 1980s were indeed true.
Martin and Johan, You hardly knew what loss of freedom meant until this experience; you will soon be walking out into the arms of your loved ones and freedom. Will you then forget those in the clutches of a despotic regime? If you do it will be a tragedy and a real offense on your part! Here are some names that you should write on a 4 by 4 card and keep in your breast pockets.”
Under texten följer namnen på ett antal etiopiska journalister som alla befinner sig i exil. Tvingade på flykt för att undgå fängelsestraff för sina publikationer i Etiopien.
Låt oss tänka på dem – och även agera. Kampen för Schibbye och Persson borde vara avstamp för en bredare aktion.
Nödhjälp i krig.
Man vet att man har blivit en åsiktsmaskin när redaktörer ringer och vill beställa debattartiklar. Det händer mig då och då, senast häromdagen. SVT Debatt hörde av sig och ville att jag skulle skriva något tänkvärt den 19 augusti, World Humanitarian Day. Jag har studerat nödhjälp i Afrika ganska ingående och utvecklat en sund skepsis till verksamheten. Nödhjälp är naturligtvis livsviktigt i akuta situationer men har en tendens att permanentas. Då blir hjälpen istället en ursäkt för världssamfundet att strunta i att avhjälpa orsakerna till nöden. Detta såg jag tydligt när jag gjorde filmen “Den enes död” för SVT 2001. En kort engelsk version kallad One Mans Death finns att titta på på min Youtube-kanal.
Mina debattartiklar om bistånd.
Ibland blir jag lite trött på mig själv när jag ständigt tjatar om att vi måste tänka om när det gäller biståndet till fattiga länder. Men kanske har tjatet ändå effekt. Under de år jag varit verksam som debattör har jag noterat att intresset för biståndsfrågor faktiskt ökat. Och dessutom har mina debattinlägg gett resultat. Nu är jag och den svenska regeringen överens om att länder som bedriver krig inte ska ha något svenskt bistånd. Det ser jag som en personlig seger. Min bok “Sveriges afrikanska krig” och mina debattartiklar har påverkat. Nu finns det också en sajt som heter Biståndsdebatten.se. Där kan du läsa de flesta av mina inlägg i biståndsdebatten.
Vi får aldrig veta sanningen om Lundin Oil.
Lundin Oil fortsätter att vålla debatt i Sverige. Trots att bolaget inte längre finns och att de brott Lundin anklagas för skall ha ägt rum kring millennieskiftet. Det allmänna kravet är att sanningen om Lundins agerande i södra Sudan ska presenteras. Men det kommer aldrig att ske, hävdar jag. Sanningen är alldeles för farlig för dem som nu har makten i den fria republiken Sydsudan. Jag skrev min debattext i Dagens Nyheter i juni 2012.
Debatt mellan mig och Gunilla Carlsson.
I maj 2012 publicerade tidskriften Axess ett långt reportage av mig som handlade om svenskt bistånd. Det uppmärksammades stort och Axess arrangerade en debatt mellan mig och biståndsminister Gunilla Carlsson. Evenemanget filmades och sändes i Axess tevekanal.
Se programmet här.
Debatt i TV om bistånd.
Den 26 april 2012 var jag med i programmet Debatt i SVT. Vi skulle diskutera det svenska biståndet som fyllde 50 år. Som meningsmotståndare hade jag två representanter för ett gammalt tänkande som lyckligtvis fasas ut mer och mer. Jag berättade för TV-publiken att det svenska biståndet kostar 100 miljoner kronor om dagen. UD medger att det inte går att utvärdera effekterna av det. Jag märkte att det gick en susning genom publiken. Men det bet inte på den gamle Sida-chefen Bo Göransson. Han skrek att jag var stollig. Intressant, tänkte jag. Istället för motargument får jag en hemmagjord psykiatrisk diagnos.
Svenska budgetstödet går till att döda folk.
Ända sedan jag första gången hörde talas om budgetstöd har jag drivit en journalistisk kampanj för att upplysa allmänheten om vad detta innebär. Budgetstöd betyder att svenska skattebetalare sponsrar statskassan i ett främmande land. Regeringen i detta land kännetecknas garanterat av inkompetens, korruption och ofta ren kriminalitet. En granskning av de regeringar som tar emot svenskt budgetstöd visar att ingen av dem visar intresse för demokratisering och stärkta rättigheter för medborgarna. Det här är en ständigt pågående skandal. Jag skrev om detta i Göteborgs-Posten i mars 2012.
Lundin Oil anlitade visst barnsoldater.
När jag gjorde mitt reportage om Lundin Oil i södra Sudan 2001 så trodde jag att det skulle vålla stor uppmärksamhet. Det gjorde det också när det visades i SVT:s Agenda. Men inte på det sätt som jag hade tänkt. Det jag kunde visa i bild var att Lundin Oil var beroende av en milisgrupp som använde sig av barnsoldater. Se reportaget på min Youtube-kanal. Inte förrän 2012 blev det en riktig debatt kring barnsoldaternas medverkan i kriget. Jag skrev om det i Expressen. Läs texten här.
Regeringen har gett upp om biståndet.
Tillsammans med debattören Fredrik Segerfeldt publicerade jag i februari 2012 en text på DN Debatt med anledning av att svenskt statligt bistånd fyllde femtio år. Sanningen att säga är det inte mycket att fira. Under ett halvt sekel har en brokig skara främst afrikanska envåldshärskare fått hundratals miljarder kronor i svenskt bistånd. Nyttan är tveksam, vilket man även erkänner på regeringsnivå. Om inte biståndet fungerat sedan det startade för femtio år sedan – vad är det som talar för att det plötsligt ska börja fungera nu? Läs texten här.