- Decolonise how? | The crisis is always past
- Six Haitian women’s struggles to recover from rape by gangs
- At a pivotal COP in Baku, humanitarians try to define their climate role
- How Burkina Faso’s military junta outlawed local peace talks with jihadists
- Gaza genocide, Sudan’s real toll, and parsing Trump’s picks: The Cheat Sheet
Ta seden dit man kommer
När jag åker till Afrika tänker jag alltid på det gamla ordstävet; when in Rome, do as the Romans. Eller som vi säger på svenska: Man ska ta seden dit man kommer.
På Kenyas kust är det skönt att glida omkring med en färggrann kikoy runt höfterna och Bata flipflops på fötterna. Som the locals. Shorts går också bra nu för tiden. När jag är i Nairobi däremot, går jag aldrig klädd i shorts. Inte heller slafsig T-shirt. Snygg och prydlig ska man vara. Afrikaner är ju i allmänhet väldigt välklädda. De som har råd, vill säga.
Nu undrar ni förstås hur jag kan känna till klädkoden så väl. Tja, det är ganska lätt. Man stannar bara till ett kort ögonblick på gatan och tittar sig omkring. Sedan försöker man göra som the Romans.
Trots att detta är ohyggligt enkelt så finns det många som misslyckas med det. När jag var på den kenyanska ön Lamu senast, ett djupt konservativt muslimskt lokalsamhälle, stötte jag på en grupp skandinaviska unga tjejer inne i stan, Lamu Town. De kunde omöjligt undgå att se att de flesta kvinnorna där var klädda i heltäckande buibui, eller niqab. Själva var de klädda i kortkorta shorts och löst hängande linnen som avslöjade mer än de dolde. En av dem frågade mig om vägen och då passade jag på att tipsa om att de borde klä sig annorlunda. De såg på mig med bestörtning och började sedan fnissa. Maken till löjligt påpekande! Skulle de behöva skyla kroppen?!
Jag känner en av imamerna på ön och har pratat med honom om den här saken. Jag vet vad han och folk i allmänhet på Lamu tycker. Att klä sig som de här tjejerna är att markera distans och säga Fuck You till de normer som gäller på plats. Det kan man naturligtvis göra om man vill. Men det får konsekvenser. Man blir inte välkomnad. Inte inlemmad i gemenskapen. Man blir inte respekterad. Det vet jag att de här skandinaviska tjejerna på Lamu fick erfara in på bara kroppen. De allra flesta som såg dem drog slutsatsen att de måste vara prostituerade. Det fanns ingen annan förklaring till deras klädsel. Möjligen kunde de vara sinnesrubbade. I Afrika går mentalsjuka människor ibland omkring nakna inne i stan.
Jag tänker på detta när jag ser muslimska invandrarkvinnor i Sverige. De flesta tycks hålla fast vid den klädstil som gäller i deras hemländer. Sjal på huvudet, ofta en heltäckande särk. Jag önskar jag kunde få även dem att göra som the Romans. Jag vet att de har ett patriarkat att förhålla sig till. Manliga släktingar som inte vill att någon främmande man skall se hur vackra de är. Men någon gång måste de börja bryta sig ur underkastelsens slaveri. Oj, så mycket lättare de skulle bli accepterade av svenskar om de slängde sjalen och drog på sig snygga kläder.
Men det gör de flesta inte. De tänker precis lika fel som de lättklädda skandinaviska tjejerna på Lamu.
Att stjäla från de fattiga
För nio år sedan reste jag runt i Västafrika tillsammans med Röda Korsets dåvarande informations- och insamlingschef Johan af Donner. Det var en jobbresa, jag skulle filma. Johan var en otroligt trevlig kille att resa med. Att han just då befann sig mitt uppe i det svindleri som skulle komma att skaka svenska Röda Korset i sina grundvalar hade jag ingen aning om.
När han avslöjades fick han löpa gatlopp i medierna. Han utsattes för spott och spe och det sades att de cirka åtta miljoner han hade luggat Röda Korset på innebar att han stal från de fattiga.
Jag försökte räcka upp handen och säga: ”Men stopp ett tag, är det där verkligen sant? Om Johan stal från de fattiga, är det inte precis det som Röda Korset sysslar med ständigt, med sina höga chefslöner och vidlyftiga projektkostnader?”
Jag skrev en artikel i tidskriften Axess där jag resonerade kring fenomenet Johan af Donner. Min poäng var att det i grunden handlade om ett strukturellt problem inom Röda Korset. Där odlas en kultur som gör sådana som Johan af Donner möjliga. Adliga namn premieras. Fina boendeadresser på Östermalm likaså. Om man dessutom har en tjusig hustru, framgångsrik inom heminredningsbranschen, då är man som klippt och skuren för ett toppjobb inom Röda Korset.
Jag kommer att tänka på allt detta nu när flyktingkrisen är akut och svenskar uppmanas via radio, teve och tidningar att skänka pengar till Röda Korset. Om vi tänker oss att den genomsnittliga gåvan kan vara 100 kronor så krävs det nästan ettusen givare för att skramla ihop till en månadslön åt Röda Korsets generalsekreterare. Och då tillkommer sociala avgifter med semesterersättning. Åt en enda person i den omfattande personalstaben.
De senaste två åren har hon höjt sin lön med drygt fyratusen i månaden. Om ytterligare två år, tja, vem vet?
Men detta är inte en pekuniär fråga, det vill jag understryka. Det handlar om kulturen inom Röda Korset. Attityden till verksamheten. Vad ska prioriteras? Var ska pengarna satsas?
Därför vill jag tipsa den som vill hjälpa flyktingar i Sverige om att titta på alternativ. Det finns mindre tjusiga men mer effektiva organisationer än Röda Korset.
Emotionell utmattning
Som krigsreporter i Afrika har jag många gånger känt vanmakt inför uppgiften att förmedla en begriplig bild av det lidande jag bevittnat. Svältande barn, döende barn och ännu värre. Hur får man svenska ”nyhetskonsumenter” att verkligen begripa vad det handlar om? Hur snaskig och närgången måste jag vara mot krigets offer för att få folk därhemma att fatta? Så att de reser sig ur tevesoffan och kräver handling för att få stopp på lidandet.
Nu översvämmas de sociala medierna av bilden på lille Aylan, uppsköljd död på en strand i Turkiet. Nu stiger yrvakna rop med krav på handling. Och återigen känner jag denna vanmakt. Jag fylls av vrede och äckel.
Har ni ingen fantasi!? vill jag skrika. Fattar ni inte att det här har pågått i månader, snart i flera år? Har ni inte sett siffrorna, alla tusen som har dött i Medelhavets vågor? Tror ni att Aylan är den förste? Har ni ingen föreställningsförmåga?
Det är så här det ser ut. Måste ni få bilden upptryckt i ansiktet för att ni ska begripa? Hur mycket är er empati värd då?
Men det är inte det värsta. När bilden på lille Aylan har bleknat på våra näthinnor om en tid så kommer vi att sitta där vid teveapparaterna och gäspa igen. Håhåjaja, nya siffror om döda i Syrien, antal drunknade i Medelhavet. Håhåjaja, siffror, siffror.
Måste den döde treåringen läggas upp på våra soffbord för att vi ska fatta?
Det kallas compassion fatigue på NGO-lingo. Emotionell utmattning. Det är vad vi drabbas av när siffrorna blir för höga. Ända tills en död treåring flyter iland och en fotograf råkar vara på plats. Då sprattlar vi till en stund. Ordnar insamlingsgalor, skriker på förändring. Rör upp himmel och jord. Och sedan somnar vi in igen. Utmattade av all medkänsla.
Snart är Aylan glömd och livet återgår till det normala, som den vidriga journalistklyschan lyder.
Sydsudan på katastrofens rand
Jag fick ett nödrop från Sydsudan. En god vän som bor där och bedriver affärsverksamhet berättar att situationen i landet blir allt mer desperat för var dag som går.
Det ser inte bra ut. Salva Kiir (presidenten, min anm.) och gänget kör nu bara på allt de kan och tömmer banker och bolag dygnet runt. Listan är lång och kursen på det sydsudanesiska pundet mot dollar är från riksbanken 3.08 men det finns inga att få. På svarta marknaden är det nu 15,4 pund på en dollar och de vägrar att ändra kursen. Torrvaror och mat har gått upp runt 84 % på 7 veckor. Bara början tror jag. Just nu är det många generaler som skapar sin egen milis och plundrar, dödar och våldtar civila. Det finns nu runt sex nya grupper som från början har fått allt materiel från regeringen. Det hölls ett möte för elva dagar sedan där länder från EU tryckte på att de måste utreda dessa brott, speciellt alla våldtäkter inom regeringstrupperna. Svaret var rakt från utrikesministern: det gick inte att utreda detta eftersom det inte har inträffat och att det inte låg i deras natur att göra sådant. På den nivån är vi nu. Sanningen är att om de skulle börja utreda alla brott begångna av regeringssoldater så skulle ännu fler generaler hoppa av och starta eget, tror jag.
Allt han skriver känner jag igen. Den våldsamma inflationen och skillnaden mellan officiell kurs och svartabörskursen är en tydlig signal om att ekonomin har spårat ur helt. Så var det i Uganda när jag var där i början av 1980-talet och det slutade med en väpnad kupp som förde Yoweri Museveni till makten. Som tidigare hoppat av regeringen och startat eget.
Uppgiften om att vapnen som de terroriserande miliserna använder mot civila kommer från regeringsarmén får mig att minnas min intervju med Michael Elmqvist som samordnade biståndet, bland annat det svenska, till Sydsudan. Jag träffade honom för fem år sedan och påpekade att biståndspengar gick till inköp av vapen. Elmqvist avfärdade det problemet.
– Regeringens första prioritering efter ett långt inbördeskrig är förstås säkerhet, sade han. Fyrtio procent av budgeten går till säkerhet (läs: upprustning, min anm.) och vi kan inte klandra regeringen för att den vill upprätthålla ett trovärdigt försvar.
– Men om det innebär att biståndet finansierar det militära, är inte det ett problem?
– Så är det i de flesta länder, svarade Elmqvist leende.
Det är makthavarna i Sydsudan som är skyldiga till den katastrofala situation som råder. Men biståndsgivarna, bland andra Sverige, har en väsentlig skuld i civilbefolkningens lidande.
Om detta fenomen, hur bistånd underblåser och finansierar krig, har jag skrivit en bok. ”Sveriges afrikanska krig” heter den. Finns att köpa på webbokhandlarna. Exempelvis HÄR.
Var folkmordet i Rwanda en bluff?
Rwanda är ett av Afrikas allra mest besynnerliga och kontroversiella länder.
De flesta kan i stora drag historien om folkmordet 1994. Det fanns två folkgrupper i landet av numerär betydelse. Hutu och tutsi. Politiska omständigheter triggade igång massakrer som utmynnade i att närmare en miljon tutsier mördades.
Paul Kagame framträdde som den man som räddade landet från undergång. Hans rebellarmé invaderade från Uganda, stoppade folkmordet och tog makten. Jorden runt hyllades han som en hjälte. Han blev president.
Landet byggdes snabbt upp och blev på kort tid en ekonomisk framgångssaga. Kagame gjorde sig känd som Afrikas Lee Kuan Yew. En social ingenjör, visionär och humanist.
Äntligen, jublade biståndsgivare och demokratiivrare världen över. Äntligen en afrikansk ledare som vill sitt folks bästa och inte är korrumperad.
Nu har en dokumentärfilm från BBC ifrågasatt allt detta. I filmen framträder forskare som hävdar att majoriteten av dem som dog under folkmordet var hutu, inte tutsi. De hänvisar bland annat till befolkningsstatistik som tycks visa att det var en omöjlighet att en miljon tutsier hade mördats i ett land med cirka sju miljoner invånare, och där tutsierna utgjorde cirka 14 procent. I så fall hade varenda tutsier dött. Men så skedde inte. Tutsierna utgör i dag cirka 15 procent av befolkningen.
Enligt filmen stoppades inte mördandet av Kagames armé. Det hade redan upphört när hans soldater tågade in. Kagame styr nu sitt land med järnhand och lönnmördar oppositionella. Hans hjältegloria är enligt BBC helt oförtjänt. Icke oväntat är Kagame rasande och hotar att stoppa all BBC:s verksamhet i landet. Intressant film, se den HÄR.
Parallellt med detta händer det andra spännande saker i Rwanda. Paul Kagame har anslutit sig till den sorgliga trend som dominerar bland afrikanska makthavare och som handlar om att till varje pris klamra sig fast vid makten. Han vill att grundlagen skrivs om så att han ska kunna väljas till president ännu en gång. Och därefter förstås ytterligare en gång. Och så vidare.
I grannlandet Burundi manipulerade presidenten grundlagen och det resulterade i kravaller med dödsfall. Men i Rwanda påstås i princip varenda medborgare stödja Kagames ansträngning att kunna bli president på livstid. Jurister som reste land och rike runt för att intervjua folk om en möjlig grundlagsändring hittade bara tio personer som motsatte sig att Kagame ska kunna regera för evigt.
Allt detta är mycket illavarslande. Jag tror att vi snart får se allvarliga politiska eruptioner i Rwanda. Jag vågar inte sia om när det sker.
Men det kommer, tro mig.
“En mycket bra politisk thriller”
Tidningen Kulturen hyllar min spänningsroman Operation Axum. Så här skriver recensenten Elisabeth Brännström:
Författaren och journalisten Bengt G Nilsson kan sitt ämne, han har vistats längre perioder i Mellanöstern och Afrika och hans kunskap om Etiopiens och Israels historiska förflutna bidrar till att göra “Operation Axum” till en högst läsvärd politisk thriller som inte ger läsaren en lugn stund. Boken har också ett högt underhållningsvärde, den är välskriven och spännande fram till sista sidan.
En mycket bra politisk thriller, sammanfattar hon.
Läs hela recensionen HÄR.
Jag gläder mig särskilt åt att det är en kvinnlig recensent som går igång på min thriller. Det är ju huvudsakligen kvinnor som läser romaner.
För en tid sedan recenserades Operation Axum av Jörgen Hammenskog hos BTJ, tidigare Bibliotekstjänst. Han skrev bland annat:
Nilsson är skicklig på att skapa en gastkramande spänning med igenkännbara miljöer, tvära kast och en yttre handling som gör att historien verkar fullt rimlig och möjlig. Romanen vänder sig till en publik som uppskattar äventyrsromaner med en politisk dimension och tyngd. Romanen kan sägas vara släkt med till exempel Da Vinci-koden med sina esoteriska djupdykningar och ockulta tolkningar. Bibliska berättelser utgör grundstoffet för intrigen som utmynnar i storslagna visioner, lömskt maktspel och död.
Köp Operation Axum hos exempelvis Adlibris, klicka HÄR.
Eller Bokus, klicka HÄR.
Den finns också som e-bok till ett kanonpris och kan förstås därmed även lånas på alla bibliotek.
Rasister här och där
Presidentvalet i Burundi marknadsfördes som en folklig manifestation för landets väl. Det blev istället en charad ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare som så gärna vill säga ”jamen de håller ju faktiskt demokratiska val. Då kan det väl inte vara så illa?”
Jo, det är illa i Burundi. I likhet med alla andra afrikanska länder söder om Sahara som jag känner till är misstron mellan olika folkgrupper monumental. Det handlar om hutu och tutsi och extremt förenklat kan man säga att skillnaden mellan dessa är att hutu är korta och tutsi är långa. Med många individuella undantag, förstås.
I grannlandet Rwanda, som har samma demografiska profil, utspelade sig ett folkmord 1994. Minoritetsfolket tutsi mördades av sina landsmän hutu. Cut them down to size, löd stridsropet. Och det gjorde hutumilisen. När jag reste i Rwanda för några år sedan fick jag många vittnesmål om just detta, att mördarna högg benen av sina offer och lät dem förblöda till döds.
Jag är ständigt fascinerad av att afrikaner har så hopplöst svårt att fördra varandras olikheter. När jag besöker ett afrikanskt land och pratar med folk låter jag ofta samtalet glida in på de olika stammarna, eller folkgrupperna om ni så vill, som bor där. Min samtalspartner låter då en flod av fördomar välla fram. Stammen si och så är tjuvaktig och allmänt opålitlig. Människor från en annan stam är lata, de andra är alltför promiskuösa och är man inte omskuren är man ej att lita på. Eller också är man det, beroende på vem som uttalar sig. Och som sagt, somliga är för långa och andra för korta.
Jag hör sällan andra Afrikaresenärer kommentera det här intressanta fenomenet. Det verkar som om dessa grovt nedvärderande omdömen inte går in i huvudet på den vite besökaren. Om vi svenskar skulle uttala oss på det här viset om de av våra landsmän som vi uppfattar som tillhörande en annan etnisk grupp, skulle det bli ett herrans liv.
Men det gör svenskar i allmänhet inte. Under historiens gång har vi lärt oss att fördra avvikelser, att söka och finna gemensam grund, att bortse från religiösa olikheter och stå ut med politiska skillnader utan att det genast leder till blodsutgjutelse. Majoriteten svenskar är faktiskt ganska toleranta.
Det gör Sverige till ett bra land att leva i.
Dock har jag på senare tid noterat att alla inte delar denna min uppfattning. Det finns de som tycker att Sverige är ett så förfärligt rasistiskt land att man inte ens kan diskutera saken på ett civiliserat sätt i en tevestudio.
Jag skulle nog vilja tipsa dessa agiterade debattörer om att passa på att njuta av Sverige så länge det är som det är. Med den demografiska omvandling som vårt land nu genomgår är det sannolikt att vi kommer att bli mer och mer lika resten av världen. Alltså rasistiska på riktigt.
Och jag tror inte det blir gammelsvenskarna som kommer att utmärka sig mest där.
En fin sagostund med DN
När världen står i brand och människor flyr från hus och hem, när tillvaron skakar och alla asylprognoser exploderar, då känns det skönt att för en stund få glömma verkligheten, kura ihop sig i ett hörn och läsa en riktigt vacker saga.
Den publicerades i DN den 4 juli och heter Sista etappen på resan mot ett liv som ska bli lyckligt. Läs den HÄR.
Sagan handlar om den unge pojken Josef. Han är son till en snickare, vilket påpekas två gånger i texten och den bibliska hänvisningen kan då inte undgå någon. Han kommer från Eritrea och har siktet inställt på Sverige. Han är ett så kallat ensamkommande flyktingbarn, med ”smala polisonger, en gles mustasch”. I Sverige tänker han sig att han skall bli hudläkare. Han skall alltså bota sjuka, ytterligare en blinkning till den snickarson vi känner från Bibeln.
DN:s reporter träffar honom i södra Italien och berättar hur Josef gör sig redo att anträda resan norrut. Josefs vän Ismail klappar om honom och DN:s reporter är nästan rörd till tårar. ”Det känns storslaget att få titta på”, skriver han.
Vi förstår här att det inte är fråga om ett vanligt flyktingöde. Det är en Frälsare förklädd till flykting som närmar sig vårt land, och då vill det till att det finns plats i härbärget. Annars kommer vi alla att dömas till det brinnande Gehenna.
Det som sedan följer i texten är en beskrivning av ett raffinerat, starkt utvecklat och tydligen helt accepterat bedrägeri på hög nivå. DN:s reporter skildrar hur alla de regler som finns inom EU för att hålla något slags ordning på asylmottagningen rundas och manipuleras. Migranterna i Italien registreras inte. ”Barnen” tillåts att ljuga om sin ålder. Inga fingeravtryck tas. En jurist från Rädda Barnen intervjuas. ”Skulle vi identifiera dem skulle vi ju samtidigt släcka deras drömmar”, säger han. ”Dublinförordningen tvingar dem att söka asyl i det land som först registrerar dem. Och killarna vill inte stanna här i Italien – vilket väl är förståeligt …”
Människosmugglarna rör sig fritt, enligt DN:s man på plats. Poliserna tittar åt ett annat håll. Rädda Barnens jurist tycker att det är bra att lura det system som EU:s medlemmar har enats om.
Det som beskrivs, utifrån berättelsen om snickarsonen Josef och hans drömmar om Sverige, är ett asylmottagande som har havererat fullständigt.
Att detta skulle vara på något sätt problematiskt kan man dock inte skönja i reportaget. Tvärt om, DN:s reporter tycks heja på asylbedrägeriet. Det budskap som frammanas i texten är att det går att lura systemet, om man bara anstränger sig litet.
Jag önskar Josef lycka till. Om jag var ung eritrean skulle jag säkert också vilja ta mig till Sverige. Jag har absolut inget personligt emot honom och hans segervissa ambitioner.
Men jag fruktar vad som skall hända med Europa, med Sverige, där ingen längre tycks tro att det är möjligt att integrera den väldiga mängden asylsökande. Och där den ledande morgontidningen glatt ställer sig på asylbedragarnas sida.
Sveket mot Johan Gustafsson
Den nya videon med kidnappade svensken Johan Gustafsson i Nordvästafrika är uppseendeväckande på många sätt. Den ger en mängd ledtrådar till de förhållanden under vilka Johan hålls fången. Den utgör också en bitter anklagelseakt mot den svenska regeringen. Med mer dådkraft skulle Johan sannolikt ha kunnat vara en fri man för länge sedan.
Filmen – se den HÄR – är ytterst professionellt producerad. Mycket bra bildkvalitet, uppenbarligen filmad med en toppmodern kamera. Redigerad i en studio, definitivt inte i ett läger i öknen. Den är proffsigt regisserad med dramatiska bildvinklar, brutala ljudeffekter och till och med animationer.
I ena bildhörnet ligger en logotype med namnet Al Andalus. Det är ett mediebolag som återkommande publicerar filmer och nyheter om jihadistverksamhet i nordvästra Afrika.
Filmen heter A trip to interview two prisoners. Man ser Johan tillsammans med sydafrikanske medfången Stephen McGowan. De är snaggade och skäggiga, men synbarligen vid god vigör. De är klarögda och inte extremt magra. Allt tyder på att de inte lider fysiskt. Johan går stadigt, han ger ett kraftfullt intryck när man ser honom röra sig.
De kidnappades i staden Timbuktu i Mali i november 2011 och i filmen antyds det att de fortfarande är i samma land. Jag har själv rest i den delen av Mali och det landskap man ser i filmen känner jag väl igen. Men å andra sidan ser det ut så i stora delar av nordvästra Afrika. Och i många andra delar av världen.
Det samtal de för med en av sina fångvaktare som talar perfekt engelska med brittisk accent är regisserat. Det är inte spontant, det hörs. De ger ledtrådar av olika slag. McGowan säger ”här i Mali” och nämner huvudstaden Bamako. För att tidsbestämma inspelningen nämner han sin mors nyligen timade födelsedag plus diverse andra vägledande uppgifter. De talar om en fransk fånge som frigavs i december förra året. Det är den enda tidsangivelse som är säker.
Johans fångvaktare tar fram en dator och spelar upp ett nyhetsklipp som också enkelt kan tidsbestämmas. Men den sekvensen är manipulerad. Man ser tydligt att närbilden på dataskärmen inte är filmad på samma plats som den vida bilden på samma dator, där man även ser Johan och hans medfånge. Det är ett observandum. Vi vet därför inte med säkerhet hur gammal filmen är. De talar om att de befinner sig i ett krigsområde och att Frankrike har ett stort ansvar för deras situation. Det är en direkt syftning på Mali.
En viktig fråga är varför inspelningen inte tydligt tidsbestäms. Det skulle vara enkelt, genom att exempelvis låta Johan visa upp en nyligen publicerad tidning.
Filmen är en ambitiös och påkostad inbjudan till förhandling. Kommer svenska regeringen att agera så kraftfullt som den måste? Jag tvivlar på det. Ärendet med Johan Gustafsson sköts lika taffligt med vänsterhanden av den nuvarande regeringen som av den förra.
Det är en skam att Sverige inte tar bättre hand om sina nödlidande medborgare.
DN + islam = intellektuell kollaps
Somaliska Ayaan Hirsi Alis senaste bok Reformera islam recenseras i DN 15 juni. Läs HÄR.
Recensionen är skriven av Ann Heberlein och när jag läser den blir jag genast frågande. Vilken kompetens är det som kvalificerar Heberlein att på en helsida bli den som presenterar boken för en stor svensk publik? Hur tänkte DN:s kulturredaktör när han tyckte att just hon var bäst lämpad för uppgiften?
Heberleins recension präglas av en skrämmande kunskapsbrist som vi nu för tiden tyvärr är tvungna att hacka i oss när vi läser svensk dagspress. Med några viktiga undantag. Det finns fortfarande skickliga och kunniga skribenter.
Kvalitetsskillnaden blir nämligen slående om man jämför Heberleins recension med en annan text som berör samma ämnesområde. Fredagen 12 juni skrev ledarskribenten Ivar Arpi en briljant text i Svenska Dagbladet. Läs HÄR. Jag ringer mina bröder lyder rubriken och texten handlar om hur klanväldet flyttar in när staten flyttar ut. Arpi resonerar kring hur svenska myndigheter retirerar och resignerar när ”nya svenskar” börjar tillämpa de politiska metoder de är vana vid från sina forna hemländer. Det stabila och pålitliga system som Sverige har byggt under århundraden krackelerar nu. Våra barn kommer att få betala priset för vår oförmåga att möta hotet från klansamhällena.
Om allt detta är Ann Heberlein lyckligt okunnig och hon sprider sina floskler i sin recension av Ayaan Hirsi Alis bok. Hon skriver att Hirsi Alis ”analys haltar och att retoriken blir något aggressiv”. Åh kära nå´n då! Det blir för aggressivt för Heberlein. Men kanske måste det vara så när man ska resonera kring en ideologi som finns inblandad i praktiskt taget alla nu pågående terroraktioner i världen. Och vem är Heberlein att fälla domslut över Ayaan Hirsi Alis analys? Äger Heberlein större kunskaper i ämnet än den somaliska författaren som skriver med sitt eget blod?
Heberlein är så marinerad i den svenska konsensuskulturen att hon upplever det som aggressivt när någon anmäler avvikande åsikt i en fråga. Hennes recension är ett intellektuellt bottennapp. Vad värre är, det framgår tydligt att texten är ägnad att relativisera islams förtryckarmekanismer, släta över och banalisera den ondska som Ayaan Hirsi Ali skriver om. För mig framstår Heberleins text som ett utmärkt exempel på hur somliga västerländska kvinnor tenderar att internalisera muslimskt kvinnoförtryck. Göra förtrycket till sitt eget tankemönster.
Ivar Arpi resonerar i sin text kring en bok av Mark S Weiner, Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat. Han skriver: Vad kan en stat göra för att motverka klansamhällets utbredning? Weiner trycker på att kvinnlig frigörelse har en dominoeffekt. Kontrollen av kvinnan är central i en klan. Måttet på individuell frihet är därför hur fria kvinnor är, menar han. Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige. Krasst uttryck bygger individuell, och kvinnlig, frigörelse på att staten hävdar sitt våldsmonopol som just ett monopol.
Ivar Arpi har blivit polisanmäld och även anmäld till Justitiekanslern av SUM, svenska unga muslimer, för en artikel har skrev förra året. Arpi hävdade att SUM ställer sig bakom terrorism.
Kommer Ann Heberlein i ett skarpt läge att försvara Ivar Arpi? Det tror jag inte. Hon är redan förlorad för den viktiga kampen mot klansamhällets utbredning.